28 september 2016

#421. David har ordet…

”Throughout the history of the church, Christians have keenly desired to believe that the New Testament affirms the kind of people we are, rather than—as is actually the case—the kind of people we are not, and really would not want to be. The first, perhaps most crucial thing to understand about the earliest generations of Christians is that they were a company of extremists, radical in their rejection of the values and priorities of society not only at its most degenerate, but often at its most reasonable and decent. They were rabble. They lightly cast off all their prior loyalties and attachments: religion, empire, nation, tribe, even family. In fact, far from teaching ’family values,’ Christ was remarkably dismissive of the family. And decent civic order, like social respectability, was apparently of no importance to him. Not only did he not promise his followers worldly success (even success in making things better for others); he told them to hope for a Kingdom not of this world, and promised them that in this world they would win only rejection, persecution, tribulation, and failure. Yet he instructed them also to take no thought for the morrow.

This was the pattern of life the early Christians believed had been given them by Christ. As I say, I doubt we would think highly of their kind if we met them today. Fortunately for us, those who have tried to be like them have always been few. Clement of Alexandria may have been making an honest attempt to accommodate the gospel to the realities of a Christian empire, but it was those other Egyptians, the Desert Fathers, who took the Gospel at its word. But how many of us can live like that? Who can imitate that obstinacy and perversity? To live as the New Testament requires, we should have to become strangers and sojourners on the earth, to have here no enduring city, to belong to a Kingdom truly not of this world.

And we surely cannot do that, can we?”

25 september 2016

#420. Artonde söndagen efter Trefaldighet…

”När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ’Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?’ Jesus svarade: ’Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.’ — ’Mästare’, sade mannen, ’allt detta har jag hållit sedan jag var ung.’ Jesus såg på honom med kärlek och sade: ’Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.’ Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ’Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!’ Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ’Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.’ De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ’Vem kan då bli räddad?’ Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’” (Markus 10:17–27)
Mannen springer fram till Jesus och faller på knä. Han är uppenbarligen ivrig och angelägen om att få svar på sin fråga. ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Det är ju en fråga som i sig själv bär en viss grad av angelägenhet. Vem av oss har inte ställt den frågan någon gång i livet? Vad ska vi göra för att vinna det eviga livet? Det är en hisnande och himlastormande fråga fylld av existentiell ångest och vånda. Därför att den frågan dyker upp i ljuset av det faktum att vi alla dör och att vi alla ska dö.

Jesus verkar lite förvånad och undrar vad det är som får mannen att tro att just han är god. Det är ju Gud som är god. Det vet ju alla. Jesus är sådär jordnära och pragmatisk som bara han ibland kan vara när han sedan påminner mannen om budorden som alla också redan känner till. Nu blir mannen i sin tur lite förvånad. Han kommer med en fråga som brinner i hans bröst. En fråga om livet och om döden. Fråga om hans egen eviga salighet. Den största frågan av alla. Och så svarar Jesus med budord om hur vi ska leva med varandra och tillsammans med andra. Det blir som en tvärnit för tanken.

Mannen svarar förvånat och ivrigt att allt det där har han hållit sig till. Bra och gott så kan man tänka. Men Jesus lägger till en besvärande tanke. ”Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig.” Skatten i himlen kan ingen se. Det vi äger är synligt, högst påtagligt och konkret. Jesus verkar erbjuda ingenting i utbyte mot allting vi har. Mannen mörknar i synen och går besviken därifrån. Det är svårt att skiljas från de jordiska ägodelarna för att få det där som vi inte riktigt vet om det finns eller inte. Hur svårt är det inte för oss som har och förlitar oss på pengar att närma sig tanken på Guds rike?

Till och med lärjungarna har svårt att få det där att gå ihop. De blir upprörda och förskräckta. Det verkar som att allt det där fina och bra som Jesus har talat om är förknippat med ett pris som ingen kan betala. Men om ingen kan betala priset – vem kan då bli räddad? Och Jesus bekräftar just den svåra och besvärande tanken – ingen människa har råd eller möjlighet att betala priset för räddningens och frälsningens eviga liv. Ingen människa kan med alla pengar i hela världen köpa sig fri från dödens förfärande och tomma intighet. Det är en plågsam och smärtsam insikt för oss som sedan barnsben har fått lära oss att vi kan bara vi vill, vi lyckas bara vi försöker, vi når våra framgångar om vi bara anstränger oss lite till, lite mer. Lagen slår igen våra möjligheters port med hela sin tyngd och obönhörliga kraft. ”För er är det omöjligt.”

Men, när lagen sätter upp en ogenomtränglig gräns för människans förmåga att råda över livet då tar evangeliet vid. Evangeliets glada budskap om att det att trots allt inte är kört. Trots allt som till synes är obevekligt i dödens begränsning av livet så finns det ett löfte som envist ekar genom rum och tid. Ett löfte som viskar i varje människas hjärta att döden inte innebär livets slut. Du kan inget göra för att vinna evigt liv. När inget är det enda du kan göra är inget allt du ska göra. Jesus verkar vid första anblicken erbjuda ingenting i utbyte mot allting. Men, i ljuset av Jesu uppståndelse från döden står det klart att Jesus i själva verket erbjuder oss människor allting i utbyte mot ingenting – evigt liv, kostnadsfritt, gratis, av nåd. Det är en ren omöjlighet i tanken för människan och människor. Men för Gud är allting möjligt.

18 september 2016

#419. Sjuttonde söndagen efter Trefaldighet…

”Någon i hopen sade till honom: ’Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig.’ Han svarade: ’Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?’ Och han sade till dem: ’Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.’ Sedan gav han dem en liknelse: ’En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ”Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.” Han sade: ”Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.” Men Gud sade till honom: ”Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?” Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.’” (Lukas 12:13–21)
Någon i hopen vill ha Jesus på sin sida i en tvist med hans egen bror om ett arv. En kamp om världsliga ägodelar på bekostnad av syskonskapet. Denna någon har sedan dess återkommit i olika tider och olika skepnader. Historien lider ingen brist på människor som har hävdat att Jesus står på deras sida i världsliga frågor och i den världsliga kampen om tillgångar och ägodelar. Det är en månghövdad skara som genom historien har försökt att få det till att Jesus tagit ställning för dem själva och så varit mot andra. Men Jesus tar inte ställning på bekostnad av någon. Jesus tar aldrig ställning mot någon.

”Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?” Vem av oss kan, eller ens vågar, hävda att Jesus valt sida i våra stridigheter om världsliga ting? Jesus lät sig inte förledas av den världsliga makten ens när djävulen prövade honom i öknen. Att mena att Jesus har tagit ställning och skiftat arvet till egen fördel är inget annat än att påstå sig ha lyckats med den djävulens girighet som djävulen själv misslyckades med. Girighet är en förtärande eld som söndrar och bryter ner allt i sin väg – människor och världar lika. Jesus har sagt nej till girigheten en gång för alla.

”En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” Det är klart att vi tycker om våra saker. En del av det vi äger har ett ekonomiskt värde. Annat har ett stort värde för oss själva utan att betyda något för någon annan. Affektionsvärde ska inte underskattas. Det finns ingen anledning att skämmas för att vi tycker om våra saker. Men Jesus säger att våra liv inte är beroende av att vi har ett överflöd av saker. Faktum är att våra saker och ägodelar egentligen inte betyder någonting för livets levande i sig. Det kan ibland vara en god idé att påminna sig om att den sista skjortan och de sista byxorna inte har några fickor. Vi får inte ta med oss någonting av allt vi äger, dit vi är på väg.

Jesus illustrerar den tanken med liknelsen om mannen som förgäves samlar på sig rikligt med spannmål och ägodelar. Liknelsens man tror att kontroll över stora mängder spannmål och saker är detsamma som kontroll över livet. Men den tanken är dårskap. Livet råder vi inte över. Livet låter sig inte kontrolleras av aldrig så många ägodelar. Det är ingen annan och inget annat än Gud själv som råder över livet och döden. Alla ägodelar som liknelsens man har samlat på sig är tomhet i ljuset av livets begränsningar. Han går bort lika naken som han kom till världen. ”Så som han kom, så skall han gå. Ingenting får han ta med sig på färden av allt vad han med möda har förvärvat” (Pred 5:14). 

”Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud” säger Jesus. Det där med att samla skatter åt sig själv förstår vi nog. Men vad är det att vara rik inför Gud? Att vara rik inför Gud är att leva det här livet som om Gud faktiskt lever. Att vara rik inför Gud är att ta emot konsekvenserna av att Gud faktiskt har uppenbarat sig i och alldeles på riktigt lever som Jesus Kristus. Att vara rik inför Gud är något högst konkret. ”Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet” (1 Tim 6:11). 

Att Jesus lever leder till att vi behöver försöka sträva efter rättfärdighet. Att göra sig färdig att i rätten dömas enligt lagen. Att Jesus lever väcker en sann gudsfruktan. En fruktan som inte är rädsla men en bävan inför den avgrund av kärlek som öppnar sig när Gud ger sig till känna i Jesus. Att Jesus lever leder till att det inte möjligt att leva utan en kristen tro. Den kristna tron och Jesus själv hör oupplösligt samman. Att Jesus lever väcker en förunderlig kärlek till livet. En kärlek som gränslöst omfattar allt och alla levande. Att Jesus lever skapar en uthållighet inför livets synbara begränsning. En uthållighet som sträcker sig förbi döden med förtröstan på det liv som aldrig dör. Att Jesus lever väcker en uppriktig ödmjukhet inför Gud, livet, universum och allting. En ödmjukhet som omformar människans inre och människans yttre.

Att vara rik inför Gud det är att se den verkligt värdefulla skatten – att se det faktum att Gud själv uppenbarar sig i Jesus Kristus, med allt vad det innebär – och att lägga sitt hjärta där. ”Där er skatt är kommer också ert hjärtat att vara” (Lukas 12:34). Den skatten har inget med världsliga ägodelar att göra. Men den skatten betyder allt. Utan den har vi ingenting.

16 september 2016

#418. Martin har ordet…

”Saliga de ledare som vågar bli fattiga i anden.
Saliga de ledare som inte skymmer Herren.
Saliga de som lär av barnen.

När Jesus, med djävulen som tentator, skulle avlägga examen i andligt ledarskap, avvisade han just det som är kärnan i traditionell ledarstil, nämligen framgång, inflytande, makt och ära. Den lidande tjänarens väg var hans. Därför borde den även vara vår. Den är visserligen mycket svår att gå, men den har den stora fördelen för en väg, nämligen att den leder rätt.” 
(Martin Lönnebo i förordet till I Jesu namn av Henri Nouwen.)
  • Nouwen, Henri, 1989: I Jesu namn, Att leda med sann auktoritet. Örebro: Libris förlag. S. 8.

11 september 2016

#417. Sextonde söndagen efter Trefaldighet…

”Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ’Gråt inte.’ Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ’Unge man, jag säger dig: Stig upp!’ Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ’En stor profet har uppstått bland oss’ och: ’Gud har besökt sitt folk.’ Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring.” (Lukas 7:11–17)
Jesus har just varit i Kafarnaum där han räddade en tjänare till en romersk officer genom att bota tjänaren från sjukdomen han led av. Jesus blev förvånad när officeren visade att han förstod något av vem Jesus var trots att han var en romersk militär och som sådan en del av den förtryckande ockupationsmakten. Jesus botade officerens tjänare. Kanske blev de som följde Jesus ännu mer förvånade. Han helade och räddade ju en fiendens tjänare. Hans lärjungar och många andra följde med honom när han sedan lämnade Kafarnaum och gav sig ut på landsbygden. Så kommer han till Nain. En liten och obetydligt by.

Ett begravningsfölje möter honom strax utanför stadsporten. En änkas ende son är på väg att begravas. Änkan är förtvivlad förstås och Jesus fylls av medlidande med henne. ”Gråt inte.” Det skulle vara hårda ord till en sörjande änka om det var så att den dödens förlust som hon sörjde var oåterkallelig. Gråten behöver och måste få plats när sorgen och saknaden blir överväldigande och övermäktig. Det skulle vara hårt att säga ”gråt inte” till den som inte har något annat kvar än gråtens tårar. Men det är inte den sortens ord som Jesus använder när han ser in i änkans tårfyllda ögon och säger ”gråt inte.” Jesus vet att sonens död inte är oåterkallelig. Han vet att det finns en annan verklighet, där döden inte finns mer.

Jesus rör vid båren, bärarna stannar och Jesus säger: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Miraklet sker. Livet återvänder till den unge mannens kropp och han sätter sig upp och börjar att tala igen. När Jesus talar är det Gud själv som talar. Guds ord blir till där och då. Guds ord skapar när det uttalas. Genom att tala skapar Guds ord det som benämns. Någonstans i urtiden talade Guds ord och livets levande blev till. När Jesus talar är det samma Guds ord som talade i begynnelsen, som då skapade allt liv på den här planeten. Guds ord skapar det som benämns. När Jesus talar till den unge och döde mannen som om han var vid liv då är han vid liv. Jesus ord är Guds ord och Guds ord skapar liv där inget liv finns. Livets och levandets mirakel blir till när Guds ord skapar liv genom att tilltala livet.

Den unge och nyss döde mannen sätter sig upp och börjar i sin tur att tala. Han talar så att vi ska veta och förstå att han verkligen är livs levande igen. När den unge mannen talar så är hans ord livets respons på det Guds ords tilltal som skapat livet i hans kropp. Livet är vår gemensamma gåva och livets levande är vår gemenskap med varandra. Så Jesus överlämnar honom åt hans mor. Den brustna relationen blir hel igen. Sorg, saknad och förtvivlan blir glädje, hopp och gemenskap. Det som var trasigt får bli helt. De som såg vad som hände fylldes av fruktan. Vem skulle inte fyllas av fruktan av att se livets Herre själv skapa livets levande där inget liv finns?

De såg och förstod något av och i det som hände. ”Gud har besökt sitt folk.” De såg och förstod något av det som kyrkan sedan dess har sett och förstått – i, med och genom Jesus är det Gud själv som har gett och som ger sig till känna. Med helandets och uppväckelsens mirakel uppenbarar Jesus en liten skärva av den verklighet som är Guds fullbordade framtid. En Guds fullbordade framtid där fiende är vän, där sjuka är friska, där döda är levande och där trasiga relationer har fått bli hela igen. En framtid där livet på alla sätt har övervunnit döden. Allt detta visste Jesus. Därför kunde han på riktigt säga ”gråt inte." Det var ord fyllda av sann tröst, verkligt hopp och fast tillförsikt. Där och då. Här och nu. Gråt inte.

10 september 2016

#416. Robert om Karl…

”In the great days before the First World War, young Barth, a native of Switzerland, studied with Harnack and Hermann at Berlin and Marburg, served a term as pastor of the German-speaking congregation at Geneva, and in 1911 went to Safenwil, to be pastor of a congregation of farmers and laborers. There the duties of his pastoral office broke down the liberal theology in which he had been trained. Or rather, it broke down his Christian religiousness.

The defining character of liberalism, as Barth came to look back at it, was that it took the Christian religion as its starting point. It began with religion, i.e., with man’s strange propensity to reach beyond himself and beyond the realities which limit his life to a unity and completion which everything in life drives him to seek but does not provide. Then it tried to grasp the faith as a species of this genus. Christianity, said liberalism, is the highest religion. It is the form of religious existence which most appropriately achieves the goal of all religion, continuity of our lives with that beyond our lives which justifies them.

It was not those elements by which we often identify a theology as ’liberal’ against which Barth revolted: alliance with historical-critical biblical study, or dislike of metaphysics. What Barth found to be sand under his feet was a foundation which liberalism shared with all branches of post-reformation Christianity, including confessional and speculative theology and the theologies of the awakening. In one way or another all begin with a phenomenology of human existence, by which religion is established as the necessary center of life. Then it is shown that religion is always appear as some particular religion. Finally, the special character of the Christian religion is analyzed, and some attempt is made to show why it is the best one, or at least the one which history dictates for us. The pattern of theology and piety which collapsed under Barth began by fixing religion as an essential phenomenon of life, and then asked what the coming of Christ had done to and for this. It began by asking after the meaning of life, and then asked how Christ might help achieve this. It began with the story of man-the-seeker, and then looked for Christ’s role in the story.

How this prior insight into the goal and plot of life was obtained varied from school to school. It could be obtained by phenomenological analysis, by speculation, by pondering history, or from the Bible as a source of anthropological and theological information on its own right. But to Barth’s revolt, these variations make no difference—and that he perceived this is not the smallest part of his importance.

In trying to preach and teach in the unrarified air of Safenwil, Barth discovered two things, or rather two sides of one thing. He discovered the complete irrelevance of this religious Christianity for the actual content of most men’s lives, the uselessness of talk of ’the higher things’ or ’authentic existence’ for the problems of working conditions and elementary justice which plagued his congregation. He sat in his study on Sunday morning, watched the people out walking on their day off, and wondered why they should come in and hear him. He discovered, that is, the same thing that religiously enthusiastic young pastors still regularly discover, and turn to clinical work or non-directive counseling or teaching about religion or a nervous breakdown: that he had nothing much to say.

Every Sunday, he had to preach—from a text. So he discovered the second thing: that the Bible is not about man and his religion at all, but about something much harder to understand—God and his coming Kingdom.”

  • Jenson, Robert W., 2010: GOD AFTER GOD, The God of the Past and the God of the Future: As Seen in the Work of Karl Barth. (Tidigare utg. 1969) Minneapolis: Fortress Press. S. 5-6 

6 september 2016

#415. Replik...

Nedanstående text publicerades på SvD.se den 5/9. Länk nedan.

Jag är den person som kallas "en manlig bloggare" i ärkebiskop Antje Jackeléns debattartikel i SvD 3/9. Sedan 2012 skriver jag om frågor som berör kristen tro, teologi och Svenska kyrkan på bloggen Kyrkliga Ting. Där försöker jag att på olika sätt bidra till kyrkans offentliga samtal. Jag har varit kritisk till vår ärkebiskop vid ett antal tillfällen. I sin debattartikel använder Antje Jackelén det jag har skrivit som ett exempel på misogyn sexism. Hon tar sin utgångspunkt i en text jag har skrivit för att beskriva hur hon trakasseras på nätet.

I min bloggpost från 2/8 beskrev jag ärkebiskopens agerande som pinsamt självömkande. Sammanhanget för den formuleringen är tiden efter mordet på den franska prästen Jacques Hamel. Ärkebiskopen, som hade mött hård kritik för att hon inte kommenterat mordet offentligt, bröt då tillfälligt sin semester och gav sig ut på Twitter – för att debattera med författaren Marcus Birro. I det sammanhanget menade jag att det hade varit bättre om ärkebiskopen försökt att formulera kloka och tröstande ord till alla de som kände oro inför att en präst mördats under en gudstjänst i sin egen kyrka. Ingenting av det jag skrev handlade om kvinnor, män, kön eller om att ärkebiskopen är en kvinna.

Det är sant att jag har varit och är kritisk till Antje Jackeléns utövande av sitt episkopala och kyrkliga ledarskap. Men min kritik har aldrig handlat om kön. Min kritik har varit riktad mot brister i ärkebiskopens ecklesiologiska, teologiska och pastorala ledarskap. Det finns olika åsikter om den saken i vår kyrka och jag förväntar mig inte medhåll varken från ärkebiskopen eller från andra. Men jag förväntar mig saklighet och korrekt återgivande om man refererar till vad jag har skrivit på bloggen Kyrkliga Ting.

Jag är präst i Svenska kyrkan, prästvigd av biskop Caroline Krook. I vårt stifts senaste biskopsval röstade jag på biskop Eva Brunne. I min församlingstjänst ger jag återkommande stöd till blivande prästkandidater och kollegor med uppmuntran att de ska lita på sina kallelser till kyrkans ämbete, kvinnor och män lika. Om ärkebiskopen i rikstäckande medier menar att framställa mig som en misogyn och sexistisk näthatare då behöver hon vara konkret och leda det i bevis med korrekta citat av vad jag faktiskt har skrivit.

Som det är nu tillskriver ärkebiskop Antje Jackelén mig åsikter som jag inte har uttryckt och som jag inte har med ord tagna ur sitt sammanhang och med lösa associationer. Det är svårt att se det som något annat än ett försök att tysta en obekväm röst.

13 augusti 2016

#414. Förtroende och förväntningar…

Kloka kollegor och goda vänner är ofta till god hjälp för att komma vidare i tankarna. Det har blivit många goda samtal de senaste veckorna om kyrkeriet, om biskopar och om vad vi egentligen ska hålla på med som kyrka. Goda samtal med många tankar från kloka kollegor som aldrig kommer till kyrkans lednings eller våra biskopars kännedom. Mest för att vår kyrkas ledning och biskopar inte verkar bry sig om allt det goda, angelägna och viktiga arbete och tankearbete som pågår varje dag i vår kyrkas församlingar. Ännu mindre verkar man bryr sig om vad alla vi präster, diakoner, musiker, pedagoger och andra som står i församlingars tjänst tänker, tycker och talar om. Kyrkans ledning och biskopar driver egna korståg som inte har någonting med våra församlingars liv och leverne att göra.

Det har talats en hel del om förtroende och om förväntningar. Vilka förväntningar kan vi i församlingars tjänst med rätta ha på vår kyrkas ledning och våra biskopar? Vad bygger och raserar vårt förtroende för vår kyrkas ledning och våra biskopar? Hur tycker vi att ledningen och biskoparna ska agera? Vad händer när ledning och biskopar gör något helt annat? Åt vilket håll ska den verkligt viktiga lojaliteten och solidariteten egentligen gå i vår kyrka? Ska vi i församlingars tjänst vara lojala och solidariska med ledning och biskopar? Är det inte ledning och biskopar som ska vara lojala och solidariska med oss som står i församlingars tjänst? Hur kommer det sig att vår kyrkas biskopar i allt väsentligt prioriterar någon form av ”opinionsbildande” roll i sin ämbetsutövning istället för att ägna sig åt ett stödjande, uppmuntrande och hjälpande ledarskap riktat till oss som tjänar i vår kyrkas församlingar?

Frågorna har varit många. Samtalen har varit goda. Samtidigt är det ganska deprimerande. Det är skriande uppenbart för den som har ögon att se med och öron att höra med att vår kyrkas ledning och våra biskopar inte är förankrade i den kyrka de har tagit på sig uppgiften att leda. För varje utspel, debattartikel och tweet blir det på något sätt tydligare att vi som tjänar och betjänar vår kyrkas medlemmar och andra i våra församlingar runt om i landet i allt väsentligt, av ledning och biskopar, betraktas som irrelevanta för vad Svenska kyrkan är och ska vara. Vår kyrkas församlingar som kristna och gudstjänstfirande gemenskaper tillmäts ingen betydelse alls. Men det som är mest deprimerande är att kristen tro med dess löften, hopp och sanningar inte heller verkar vara särskilt relevant för vad Svenska kyrkan ska vara, är och ska bli. Varken för vår kyrkas ledning eller för våra biskopar.

Att få vara en av vår kyrkas församlingspräster är det bästa jag har fått vara med om i livet. Att få dela kristen tro, livet, tankar, glädje, sorg, hopp och gudstjänstglädje tillsammans med alla de fantastiska människor som är vår kyrka i våra församlingar är det finaste jag har fått uppleva. Att få möta och hantera vardagens mödor, frågor och glädjeämnen tillsammans med kloka och på många sätt fantastiska kollegor är en stor nåd och gåva som jag är mycket tacksam och glad för. Det kanske är nödvändigt att helt enkelt strunta i vår kyrkas nationella ledning, våra biskopar och alla de ”utspel” och debattartiklar som kommer därifrån i tid och otid. För att kunna behålla glädjen i att få var en församlingspräst. En klok kollega i stiftet sade: ”Gör som jag. Jag bryr mig om biskopen lika mycket som biskopen bryr sig om mig. Det vill säga inte alls.” Det kanske är den enda rimliga hållningen i det som nu är.

Med det tar jag en liten paus i bloggandet och återkommer i september.

PS. Nej, det här handlar inte om kön. Nej, det här handlar inte om person. Nej, det här handlar inte att ifrågasätta någons kristna tro. Nej det här handlar inte om sunkig och främlingsfientlig nationalism.  Nej, det här är inte näthat. 

PPS. Av kloka kollegors påpekande på Facebook förstår jag att jag kanske har uttryckt mig alltför generaliserat. Jag drog kanske orättvist alla våra biskopar över en kam och jag generaliserade en partikulär erfarenhet. Det ser förstås olika ut i olika stift i olika tider i olika situationer. Jag gläds med kollegor i ämbetet som har andra och positiva erfarenheter av episkopalt ledarskap. Jag ska fundera på varifrån min egen trötthet kommer och på mitt eget ansvar i det som är. Så, tack Ann-Sofi och Jenny för kommentarer.

10 augusti 2016

#413. Konstigt…

Det är konstigt att vår kyrkas ärkebiskop är ointresserad av att kommunicera med oss som är hennes systrar och bröder i ämbetet, med våra kristna syskon som samlas till gudstjänst söndag efter söndag, med medlemmarna i vår kyrka som är mindre aktiva men frågande inför det som händer och istället via en debattartikel i DN kommunicerar med vem?

Det är konstigt att det verkar vara viktigare för vår ärkebiskop att skriva under och publicera en debattartikel om "religionsdialog" i DN – i ett sällskap som får det att framstå som att hon går Muslimska Brödraskapets ärende – än att vara en uppmuntrande kristen ledare för de kristna medlemmarna i den kristna kyrka vars ärkebiskop hon är. 

Det är konstigt att vår kyrkas ärkebiskop har uppfattningen att en uttalad kristen identitet och en önskan om att vi så långt vi förmår värnar våra kristna syskon i världen kan vara ”ett sätt att instrumentalisera kristendomen för att odla främlingsfientlighet och islamofobi.”

Det är konstigt att vår ärkebiskop verkar förstå sitt uppdrag som relaterat till ”civilsamhället” som det ofta talas om utan att det preciseras och inte relaterat till oss som genom kristen tro, medlemskap och ämbeten är den Svenska kyrkan vars högsta ledare hon ska vara.

Det är konstigt att vår ärkebiskop och folket runt henne inte verkar förstå att det ledarskap som sedan ärkebiskopens tillsättning har utövats och som fortfarande utövas medelst Twitterkonto och debattartiklar inte har varit och inte är något kyrkligt ledarskap alls.

Det är konstigt att vår kyrkas ärkebiskop verkar vara mest intresserad av att göra mycket annat av sitt ämbete än att utöva det som om hon faktiskt är vår kristna kyrkas ärkebiskop.


PS. Nej, det här handlar inte om kön. Nej det här handlar inte om sunkig och främlingsfientlig nationalism. Nej, det här är inte näthat.

5 augusti 2016

#412. The signs of the cross…

The crucifixion is the touchstone of Christian authenticity, the unique feature by which everything else, including the resurrection, is given its true significance. The resurrection is not a set piece. It is not an isolated demonstration of divine dazzlement. It is not to be detached from its abhorrent first act. The resurrection is, precisely, the vindication of a man who was crucified. Without the cross at the center of the Christian proclamation, the Jesus story can be treated as just another story about a charismatic spiritual figure. It is the crucifixion that marks out Christianity as something definitively different in the history of religion. It is in the crucifixion that the nature of God is truly revealed. Since the resurrection is God’s mighty transhistorical Yes to the historically crucified Son, we can assert that the crucifixion is the most important historical event that has ever happened. The resurrection, being a transhistorical event planted within history, does not cancel out the contradiction and shame of the cross in this present life; rather the resurrection ratifies the cross as the way ’until he comes.’ […]

The fact that the English word ’witness’ is, in Greek, the same as the word ’martyr’ is a semantic indication of how quickly the apostolic witness-martyrs came to understand that their testimony would be costly. Paul summons his churches to ’interpret the signs of the times’ (Jesus’ own expression in Matt. 16:3). They are watching for God-given opportunities to meet the ’works of darkness’ while wearing the ’armor of light (Rom 13:12). Surprisingly, the liturgical season of Advent, rather than Lent, best locates the Christian community. Advent — the time between — with its themes of crisis and judgement, now and not-yet, places us not in some privileged spiritual sanctuary but on the frontier where the promised kingdom of God exerts maximum pressure on the present, with corresponding signs of suffering and struggle. As if to clinch the point, Paul writes at the very heart of his resurrection chapter that he is in peril every hour. ’I protest, brethren, by my pride in you which I have in Christ Jesus our Lord, I die every day!’ (1 Cor. 15:30-31). He wants them to understand that the resurrection life in this world, though free and confident ’in sure and certain hope of eternal life,’ must always be marked by the signs of the cross.”

  • Rutledge, Fleming, 2015: The Crucifixion, Understanding the Death of Jesus Christ. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. S. 44-45.