17 mars 2024

#663. Jungfru Marie bebådelsedag…

”I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ’Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.’ Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ’Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.’ Maria sade till ängeln: ’Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.’ Men ängeln svarade henne: ’Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.’ Maria sade: ’Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.’ Och ängeln lämnade henne." (Lukas 1:26–38)

Ni måste förstå att jag var en alldeles vanlig ung kvinna. Inte tjugo år fyllda. Jag har sett hur ni har föreställt er mig. Jag känner inte igen mig. Ni hänger på mig guld och draperar mig i vackra färgrika tyger. Ofta har ni satt mig på någon form av piedestal. Som om jag skulle vara upphöjd på något sätt. Svåråtkomlig. Genom åren har jag hört mig beskrivas som någon jag inte alls känner igen. Ibland som någon jag faktiskt inte vill kännas vid. Ni måste förstå att jag var en helt vanlig ung kvinna. Lika vanlig som ni. Det var inget speciellt med mig. Jag var inte annorlunda jämfört med någon annan. Jag hade min familj och mina vänner. Jag åt, sov, tänkte, talade, funderade på min samtid och på min framtid och jag kämpade på med livets vardagliga bekymmer precis som ni. Ni måste verkligen förstå att jag var en vanlig människa, precis som ni. Om ni inte på riktigt förstår det då förstår ni inte heller innebörden av allt det oerhörda, fantastiska och – ja, mirakulösa – som hände när min son Jesus levde, dog och gav sig till känna igen efter sin död.

Allting började den där märkliga dagen. Jag skötte om de vardagliga sysslorna där hemma som vanligt när han plötsligt stod där. Det är klart att jag blev rädd. Jag var ensam hemma. Jo, det var en han och han var en reslig gestalt. Han namn var Gabriel – ’Gud är min krigare.’ Jag har lite svårt att beskriva hur han såg ut. En ängel liknar ingenting annat och ingen annan. Jag hade hört talas om att vår Gud hade sänt sina budbärare till oss vid olika tillfällen i vårt folks historia. Vi kände ju alla till berättelserna. Men jag hade aldrig sett någon ängel på riktigt med mina egna ögon. Förrän han stod där. Det är klart att jag blev rädd. Jätterädd faktiskt. När han talade gick det en rysning genom hela kroppen, genom märg och ben. Det var en röst som kom från en någon som har sett allt. En röst som har talat sedan urminnes tider. En röst som har dundrat som kriget. En röst som har viskat om döden. En röst som har skapat liv ur ingenting. Jag blev alldeles förskräckt och undrade vad det handlade om.

Han sade att jag inte skulle vara rädd. Det hjälpte förstås inte. Inte blev jag lugnare när han sade att jag skulle bli en mamma. Josef och jag hade valt varandra. Men vi hade ännu inte delat säng och jag kan inte påstå att jag kände mig särskilt redo för att bli förälder. Även om Elisabet och jag talade mycket med varandra om familjeliv så var det där med att bli föräldrar fortfarande en ganska obekväm tanke. Jag kände mig helt enkelt inte redo. Så när Gabriel sade att jag skulle bli mamma till en son som skulle få namnet Jesus då blev jag både rädd och orolig. Han verkade ju vara så säker på sin sak. Det var inte jag. Alltihop var verkligen konstigt. Det var overkligt. Jag var ganska omtumlad när Gabriel fortsatte att tala och började berätta om märkliga saker som hade med min blivande son att göra.

Jag förstod inte då vad allting handlade om. Det var först väldigt långt senare som det som Gabriel sade blev begripligt. Men just där och då förstod jag faktiskt inte vad det handlade om. I efterhand är jag glad att jag samlade ihop mig tillräckligt mycket för att få ur mig den mest pressande frågan. Hur det skulle kunna bli så som hade sade. Även om jag var ung så visste jag hur barn blir till. Och där hade Josef och jag inte varit med varandra ännu. Då började Gabriel att tala om en Helig ande och om den Högstes kraft. Den där rysningen kom tillbaka när han sade det. Ni förstår, jag trodde förstås att vårt folks Gud var verklig och sann. Josef och jag höll på vårt folks traditioner. Vi lyssnade på berättelserna om hur Gud en gång räddade oss ur en fångenskap för länge sedan. Vi hörde om profeterna och om vårt folks långa vandring genom tid och rum fram till där vi befann oss då. Att Gud var med oss var ju både tydligt och påtagligt i Jerusalem där templet fanns. Men att denna vårt folks Gud skulle vilja ha med mig att göra, det fick nackhåren att resa sig av rysning.

Jag blev överraskad när han nämnde Elisabet. Samtidigt blev det som en bekräftelse på att det han sade hade med verkligheten att göra. Jag visste ju att Elisabet var gravid trots att de sedan länge hade förlorat hoppet om att få bli föräldrar. Att Elisabet till slut blev gravid tog vi alla som ett mirakel och som ett vittnesbörd om att Gud faktiskt kan skapa liv mot alla odds. Och nu sade Gabriel att det som skulle hända mig var lika sant som att Elisabet var gravid. Vad skulle jag säga om det? Jag blev mest skärrad och rädd igen. Både för den där gestalten Gabriel och för vad han sade. För kom ihåg att jag var en vanlig ung kvinna när jag drabbades av det där. Jo, jag säger drabbades. För jag tycker att jag blev drabbad av något som jag inte valde själv. Ni säger ibland att jag var utvald. Men kom ihåg – att vara utvald är inte samma sak som att välja. Jag fick inte välja. Kom ihåg det när ni minns att jag svarade honom ”må det ske med mig som du har sagt.” Jag hade inget val.

Hade jag fått välja så hade jag kanske valt annorlunda. Om inte för något annat så för att få slippa det där hemska korset. Min lilla pojke växte upp och blev vuxen. Han växte in i allt det där som Gabriel hade talat om. Jag gladde mig så mycket åt honom. Han var så fin och jag var så stolt. Sådär stolt som bara en mamma kan vara. Det gjorde mig så ont när så många ville honom illa. När de tog upp honom till Golgata och spikade fast honom på det där hemska korset – då gick jag i tusen bitar. När han dog var det som om jag dog också. Hade jag fått välja då hade jag valt att inte behöva uppleva den dagen.

Jag vet att det inte tog slut där. Jag vet att min pojke Jesus visade sig vara en någon som var så mycket mer än jag någonsin kunde ana. Jag vet att allt det där som Gabriel sade blev sant. Jag vet att min son Jesus är en annan. En någon som på något märkligt sätt fortfarande lever. Jag vet att han på något oväntad och mirakulöst sätt uppstod från döden. Jag vet att han fortfarande är en någon som älskar oss alla. Jag vet allt det där. Men kom ihåg att jag var en alldeles vanlig människa. En ung kvinna som inte hade något val. Jag blev utvald men jag fick inte välja. Det är viktigt att ni verkligen förstår att jag var lika vanlig som ni är. Om ni inte på riktigt förstår det då kommer ni aldrig att förstå den oerhörda betydelsen av allt det fantastiska  och på riktigt mirakulösa som hände min son Jesus.

3 mars 2024

#662. Tredje söndagen i Fastan…

”En gång drev han ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. Men några sade: ’Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demonerna.’ Andra ville sätta honom på prov och krävde att få se ett tecken från himlen. Men han visste vad de hade i tankarna och sade: ’Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna. Men om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem? De kommer alltså att bli er dom. Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.’” (Lukas 11:14–26)

Demoner… Vi skruvar lite generat på oss och hittar gärna på någon ursäkt för att slippa prata om demoner. Ibland stoppar vi in demonerna i våra egna försök till nya tolkningsmönster för att göra de där demonerna som var högst konkreta för Jesus till någonting annat än demoner. Ibland betraktar dem som metaforer för existentiella tillstånd av personliga svårigheter. Ibland stoppar vi in demonerna i psykologins värld, vi ger de andra namn i terapeutiska förklaringsmodeller eller i den själsliga självhjälpens förlovade land. Vi reducerar gärna demonerna till att vara någon form av  tillfälliga känslomässiga defekter som kan behandlas bort med hjälp av några kloka ord och lite välvillig självinsikt.

Helst vill vi skaffa oss själva ett välordnat och snyggt inre landskap där svårigheter i allmänhet och ondskans demoner i synnerhet är bortstädade. Eller undangömda i alla fall så att vi slipper se dem. Ofta låtsas vi som ingenting och hoppas att demonerna ska försvinna genom att vi helt enkelt låter bli att tala om dem. Vi försöker gärna ignorera ihjäl demonerna, som så mycket annat som vi tycker är jobbigt eller svårt med Jesus och den värld och verklighet som han gestaltar.

Men demonerna som Jesus möter är av ett högst konkret slag. En sorts demoner som lever ett alldeles eget liv. Demonerna är dessutom en månghövdad skara. De dyker upp på olika sätt i olika sammanhang. Gemensamt för demonerna som Jesus möter, konfronterar och driver ut är att de är negationer. De är negativa antiteser som motverkar Guds avsikter med sin skapelse och sin mänsklighet. En demon gör till exempel en talande människa stum. Som sådana är demonerna lögnens, falskhetens och intighetens emissarier, som för någon annans talan med den där andres fulla auktoritet. Demonerna är emissarier för Guds motståndare. Den där gestalten vars existens vi har bestämt oss för att helt förneka eller bortse från. Lögnens furste som går under många namn. Beelsebul var ett, Satan är ett annat.

Att Jesus tog upp kampen mot Satans demoner var kontroversiellt redan då. Folket häpnade och ville sätta honom på prov. De krävde tecken och förklaringar. Jesus försökte att förklara det där som är så svårt att förstå. Det första Jesus behövde hantera var lögnen. Därför att lögnen är demonernas främsta verktyg. Om lögnen furste Beelsebul går emot sig själv med lögnen som vapen då blir Beelsebuls rike ödelagt och hus faller över hus. Den stora lögnen som demonernas furste bygger sitt världsliga rike på är att människan, livet, tillvaron och verkligheten klarar sig utan Gud Fadern. Alla de där uppfattningarna, beskrivningarna och konstruktionerna av verkligheten som bortser från att det är Gud Fadern som bär allt i sina händer är en del av den stora lögnen. Att göra en människa stum är en smal sak för en demon. Men det krävs en demonernas furste för att få människan och människor att tro sig vara oberoende av Gud.

Jesu konfronterade demonerna och genom det demonernas furste. Jesus konfronterade lögnen med Guds finger, sanningen. Guds sanning som säger att allt som har varit, är och ska bli helt och hållet ligger i Guds händer. Sanningen som säger att vi, tillsammans med hela skapelsen, alla människor och hela tillvaron är helt och hållet beroende av Gud Fadern. När Sonen Jesus konfronterade demonerna då var det Gud Fadern själv som konfronterade sin mest hänsynslösa motståndare – lögnens, falskhetens och intighetens furste. Det var och är en Guds kamp för sanningen om människans frälsning. Mot lögnen som säger att människan varken kan eller behöver frälsas. Det är en kamp om och för tillvarons och människans existens, en kamp på liv och död. Därför liknar Jesus konfrontationen med demonerna vid en väpnad kamp. Inom ramen för den kampen menar Jesus att den som inte är med honom är mot honom.

I, med och genom Jesus bryter Guds rike in i vår tid och vår verklighet. Jesus går i bräschen och konfronterar lögnen om att människan och skapelsen är totalt oberoende av och helt självständiga från den levande Gud Fadern som är alltings upphov och mål. Den lögnen ligger till grund för världens falskhet. När människan och människor lever med uppfattningen att det egna jaget är helt självständigt och oberoende och därmed utan ansvar för något annat än sig själv då växer egocentrismen och falskheten fram. Lögn är demoners livsluft och falskhet är deras näringskälla. Där människor tror att människan är sig själv nog och hela tillvarons centrum och mål där vandrar demoner som genom vattenlösa trakter och söker bosättning i en människas till synes städade och snygga inre. Där Guds sanning och sanningen om vem Gud är i relation till människan saknas, där får lögnen och falskheten fäste och slutet blir värre än början.

Med sin kamp mot demonerna öppnade Jesus en front mot intigheten. Mot dödens tomhet och intighet. Tanken att döden innebär en övergång till intighet – från ett existerande någonting till ett icke-existerande ingenting – är en falsk lögn. Hela Jesus liv och gärning, död och uppståndelse orsakade en total kollaps för lögnen om att döden är livets slut. Allt som lögnens furste och falskhetens demoner försöker säga om livet och döden är och förblir irrelevant i ljuset av Jesus uppståndelse från döden och fortsatta liv i Anden. Jesus utdrivande av den stumma demonen var ett litet men ovedersägligt vittnesbörd om att Guds rike en gång för alla etableras här i vår värld och verklighet i, med och genom Jesus uppståndelse från de döda. Om en människa möter sin förgänglighet utan en tro på Guds rike och ett hopp om att döden inte är livets slut då blir slutet värre än livets smärtsamma början.

Livet i sig är detta Guds rike. Att leva är att befinna sig mitt i det rike av levande liv utan slut som etablerades en gång för alla när graven visade sig vara tom. I Guds fullbordade rike är demonerna maktlösa. Ingen människa förblir stum, ingen människa förblir död och ingenting kan skilja någon enda människa från det levande liv som är Guds kärleksförklaring till var och en. Allt detta är möjligt, verkligt och sant i, med och genom Jesus från Nasaret. Paulus insåg och förstod det här för länge sedan och skrev till församlingen i Rom: "Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre." (Rom 8:38–39) Lita på att det fortfarande är sant.

4 februari 2024

#661. Kyndelsmässodagen…

"När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: 'Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.' Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: 'Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.' Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom."
(Lukas 2:22–40)
Symeon och Hanna är kyrkans första vittnen. De vittnade om att det var något anmärkningsvärt och alldeles särskilt med det lilla barnet Jesus som de två fattiga föräldrarna Maria och Josef kom med till tempelplatsen. Det var en dag som alla andra med människor och djur som trängdes där på templets förgård i Jerusalem. Mitt i det vanliga livets levande hände något unikt som Symeon och Hanna fick se och uppleva.

Det lilla barnet i Marias famn såg ut som vilket annat barn som helst. Men det skulle visa sig att det inte var vilket barn som helst. Ofta uppenbarar sig Gud i det som är välkänt och välbekant för oss. I det som ser ut som någonting alldeles vanligt. Så var det för Symeon och Hanna när de såg något som ingen annan såg just där och då. De såg och upplevde miraklet att Gud Fadern själv uppenbarade sig och gav sig till känna i den lilla pojken Jesus. Märkligt men sant. Symeon blev upprymd när Andens uppenbarelse drabbade honom. Han såg någonting radikalt annorlunda och alldeles nytt i den lilla pojken som Maria bar, något som ingen annan hade sett före honom. Något liknande hade aldrig hänt tidigare. Symeon tog barnet i sin famn och utbrast: "Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Symeon var en gammal man som hade sett mycket. Han hade hoppats och längtat länge. Han hade blivit besviken om och om igen men han hade aldrig slutat att hoppas. Genom sitt långa och strävsamma liv bars han av hoppet som finns i Guds löften. Han var rättfärdig och from. Symeon tog Jesus i famnen och tackade Gud för att Guds löften infriades i just denna lilla till synes vanliga pojke. Efter den stunden kunde han lämna den här världen i frid och i trygghet förvissad om att Guds löften är sanna. Men Symeon såg också att den frid som han såg och upplevde inte bara var hans egen. Friden och Guds löften tillhör hela världen och alla folk. Hela mänskligheten och alla människor. Utan undantag. Andens uppenbarelse av Gud Fadern i Sonen Jesus är hela världens ljus.

För världens hedningar är uppenbarelsen ett avslöjande av det uppenbarade – att Gud i Jesus är alla människors Gud. I Jesus ger sig Gud Fadern till känna som någon alla människor kan känna igen som den Gud som faktisk existerar och lever i människornas närhet. Det var det oerhörda och anmärkningsvärda som Symeon såg. Den uppenbarelsen bringar frälsning åt alla och härlighet åt Israels folk. Därför att Gud, genom att uppenbara sig i den lilla judiska pojken Jesus, visar att Israels folk har talat sant i alla år. Den Gud som Israels judiska folk har talat om och vittnat om genom att vara ett faktiskt existerande och identifierbart folk i årtusenden är den Gud som alldeles på riktigt existerar och lever. Uppenbarelsen i, med och genom den lilla judiska pojken Jesus vittnar för världen och för mänskligheten att Israels Gud är den Gud som lever, rör sig och finns till i människornas närhet. Där och då. Här och nu.

Maria undrade förstås vad det var som hände när Symeon omfamnade hennes lilla pojke och pratade som han gjorde. Han vände sig till henne och sade: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Symeons förutsägelse har besannats om och om igen sedan dess. Man bråkade tidigt om vem Jesus var och det bråkas fortfarande om vem Jesus är. Jesus har väckt och väcker fortfarande strid och strider. Både i människors inre och i mänsklighetens yttre. Många har fallit och många faller när livet konfronteras av Jesus.

När människans innersta tankar kommer i dagen. När skuld och synd inte får vara i fred i skuggorna utan sätts i det bländande ljuset av Jesus liv, död och uppståndelse då går det som ett svärd genom själen och människan faller hjälplös inför Guds dom. Men när människan faller – och faller, det gör vi alla förr eller senare – då faller vi ner i hoppets, i frälsningens och befrielsens barmhärtiga famn. Guds löften om förlåtelsens möjlighet för syndens skuld i, med och genom Jesus frälsargärning är alldeles sanna. Människan och människor kan upprättas, frälsas och befrias av den Guds nåd, kärlek och barmhärtighet som finns hos den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret. Alldeles på riktigt.

Hanna såg vad som skulle komma och hon fylldes av glädje. Hon såg det kommande infriandet av löftet om Jerusalems befrielse och människans upprättelse. Hon såg frälsningens hopp i den lilla pojken Jesus som Symeon omfamnade. Hanna tackade och prisade Gud för vad hon hade fått se och hon berättade för alla om vad hon hade sett.

Symeon och Hanna var kyrkans första vittnen. De första som såg, vittnade och berättade om att Jesus var, är och förblir Sonen som Fadern med Anden säger sig vara. Uppenbarelsens mirakel hände där och då, när Gud avslöjade sig för Symeon och Hanna i den lilla pojken Jesus. Uppenbarelsens mirakel händer här och nu, när Gud avslöjar sig och låter sig uppenbaras för dig, mig och oss alla i den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus Kristus från Nasaret. När Jesus uppenbarar sig i ditt liv, i mitt liv, i vår kyrka och i världen – då är det samma Jesus som Symeon och Hanna såg. Så, låt oss tillsammans med Symeon tacka och prisa Gud för uppenbarelsens mirakel i Jesus Kristus. Och låt oss tillsammans med Hanna berätta om vad vi har fått se. För alla våra systrar och bröder som fortfarande väntar, längtar och hoppas.

21 januari 2024

#660. Tredje söndagen efter Trettondedagen…

"När han gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: ’Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.’ Jesus sade: ’Skall då jag komma och bota honom?’ Officeren svarade: ’Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.’ Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: ’Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.’ Och till officeren sade Jesus: ’Gå. Du trodde och det skall ske.’ Och i det ögonblicket blev pojken frisk." (Matteus 8:5–13)

En romersk officer var ingen småborgerlig figur i en klädsam uniform. En romersk officer var en beslutsam och handlingskraftig gestalt. Han hade makt, bestämde, fattade beslut och fick saker och ting gjorda. En officer var dessutom en militär, en soldat vars dagliga värv var allt annat än en tebjudning. Han var en någon som behövde litade på sin egen och sina underställdas förmågor i alla lägen. För en officer är tilliten till den egna förmågan och förtroendet för de underställda skillnaden mellan liv och död. Det är inte svårt att förstå varför Jesus uttryckte en viss förvåning när officeren frågade honom om hjälp. Officeren var en man med makt, resurser och inflytande. Men inför sin tjänares sjukdom stod han maktlös.

Den romerske officeren måste ha hört talas om Jesus. Han måste ha hört berättelserna om vad Jesus hade gjort. Berättelserna om att Jesus kunde hjälpa och bota. Han måste ha hört något som skakade om honom i hans innersta. Varför skulle han som officer annars underkasta sig Jesus och Jesus förmåga. Officeren var ju den som hade det världsliga maktövertaget. Någon hade berättat. Någon hade vittnat för officeren om Jesus på ett sådant sätt att han förstod att inför livet i sig, sjukdom och död – allt det där som han själv var maktlös inför – var Jesus den som hade makt och inflytande. Officeren blev omvänd från att lita på sin egen förmåga till att helt och hållet lita på Jesus förmåga. Han hoppades och trodde att Jesus kunde och ville hjälpa när hans egen förmåga kom till korta.

Jesus blev förvånad. Officerens tillit och tro förvånade Jesus därför att det inte fanns några egentliga skäl till att officeren skulle tro att Jesus kunde och ville hjälpa honom. De var varandras  världsliga motståndare. Jesus var en israelisk jude och officeren var en del av den förtryckande romerska ockupationsmakten. Men något hade hänt. Någon hade vittnat om Jesus förmåga och vilja att hjälpa även dem som i världens ögon inte förtjänade någon hjälp. Så han bad Jesus om hjälp för sin tjänares skull, trots att Jesus under inga omständigheter skulle kunna gå in under hans tak. Officeren jämförde sin egen världsliga förmåga att få sina soldater och tjänare att lyda order och instruktioner med Jesus förmåga att råda över livet i sig, sjukdom och död. Han trodde att Jesus kunde och skulle vara lika beslutsam i relation till livet, sjukdom och död som han själv var beslutsam i relation till världsliga ting. Han hoppades att Jesus skulle hjälpa, trots att han inte var värdig någon hjälp.

Jesus blev förvånad igen. Inte ens hos och bland sina egna hade Jesus sett eller upplevt en sådan tro som trotsade de yttre omständigheterna. En tro som har uttömt den egna viljans möjligheter och som har lagt ifrån sig tilliten till den egna förmågan för att istället helt och hållet lita på Jesus vilja och förmåga. När inget annat återstår, när den egna viljans och förmågans alla möjligheter är uttömda, då är hoppet och löftet som finns i Jesus det enda som återstår. Jesus känner sin mänsklighet och vet att livet förr eller senare för människor dit. Från öster och väster, överallt ifrån, ska många komma med tomma händer i hopp om och tro på att löftet ska vara sant. Att det ska vara sant att Jesus kan och vill hjälpa var och en och alla som inte längre av egen vilja och förmåga kan hjälpa sig själva.

Jesus ska ta emot var och en och alla som sina egna. Som han tog emot den romerske officeren. Men de som konfronteras av livets yttersta begränsningar och tror att ”jag kan själv” kommer att uppleva sig som lämnade utanför. De kommer att gråta och skära tänder av besvikelse när den egna förmågan kommer till korta inför livet i sig, inför sjukdom och död. Det är bara Jesus vilja och förmåga att hjälpa människan och människorna som bär när det faktiskt gäller livet och döden. När vår egen vilja och förmåga att kontrollera tillvaron har kommit till vägs ände då bär Jesus var och en och alla hela vägen in i evigheten. Jesus sade till officeren: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Miraklet skedde och pojken blev frisk. För att officeren trodde, för att Jesus kan och vill hjälpa oss och alla andra människor.

7 januari 2024

#659. Första söndagen efter Trettondedagen…

"Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: ’Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.’ Jesus svarade: ’Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.’ Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde.’”
(Matteus 3:13–17)
Johannes Döparen levde i utkanten av samhällsgemenskapen. Han var närmare vildmarkens kompromisslösa kärvhet än det välordnade livet i byar och städer. Han bar kläder av kamelhår och läder. Han levde på gräshoppor och vildhonung och var väderbiten och kärv. Johannes Döparen var allt annat än en välkammad figur som passade in i de tillrättalagda ”religiösa” sammanhangen. Men människor från vida omkring sökte upp honom för att låta sig döpas av honom. Många trodde och litade på att det Johannes sade och gjorde var viktigt och på riktigt. De trodde att han talade sant om vem Gud är och om vad det innebär för människorna. ”Omvänd er. Himmelriket är nära” predikade han för de som ville lyssna.

Johannes förstod att hans förkunnelse och hans dop var begränsade till denna världen. Och han förstod att den någon som han vittnade om har en makt och myndighet som går utanför ramarna för verkligheten som vi känner den. Med helig ande och eld ska han skilja agnarna från vetet vid själva existensens yttersta gräns. Johannes insåg allvaret och gjorde vad han kunde för att få folket att förstå att när Jesus väl ger sig till känna som den han är då är det på allvar. Då är det är på liv och död.

Johannes blev uppbragd när fariseer och saddukeer kom för bli döpta av honom. När de religiösa ledarna dök upp, de som konstruerade en välordnad och tillrättalagd ”religion” av Guds uppenbarelse då dundrade han av helig vrede. ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” Han utmanade och provocerade och han erbjöd ingen tillrättalagd och lättsmält variant av ”religion.” ”Omvänd er. Himmelriket är nära” predikade han högt och kompromisslöst.

Så kom Jesus för att döpas av den väderbitna, kärva och provocerande Johannes. Johannes och Jesus mödrar var släkt och de kände sannolikt varandra sedan barnsben. Johannes hade anat att det var något utöver det vanliga med Jesus. Han tyckte att det var lite konstigt att Jesus ville låta sig döpas av honom. Men Jesus insisterade och sade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Jesus lät sig döpas av Johannes av en anledning. Jesus delade kompromisslöst människans och människornas livsvillkor. Det fanns ingen gräddfil vid sidan av det liv som alla andra människor levde där Jesus skulle glida förbi livets svårigheter. Jesus underkastade sig villkoren för Johannes dop som en människa bland människor.

Johannes döpte för omvändelsens skull. Omvändelse i meningen att vända om för att vända sig själv och hela sitt liv till Gud. När Johannes döpte Jesus skedde miraklet. Det Johannes hade anat bekräftades i ett uppenbarelsens ögonblick som en gång för alla förändrade allt. För alla människor. I alla tider. ”Himlen öppnade sig och den heliga Anden kom ner över Jesus i en duvas skepnad. En röst hördes från himlen: ’Du är min älskade son, du är min utvalde.’” Himmelriket var nära för en kort stund när Gud där och då uppenbarade sig för världen med hela sitt innersta treeniga väsen och sin djupaste identitet i Fadern och Sonen och Anden.

Gud gav sig till känna helt och hållet när himlen öppnade sig efter Jesus dop. Gud blottlade sitt innersta väsen när Faderns röst talade om Sonen i och med Andens manifestation. Det var den absoluta uppenbarelsens totala epicentrum. Hela tillvarons absoluta mittpunkt. Nollpunkten. Där och då uppenbarade Gud sitt innersta jag och sin treeniga identitet för världen. Det var som om Gud där och då förkunnade för hela sin mänsklighet 'det här är vem jag är' – Fadern och Sonen och Anden. Det är vem Gud är. Ingen annan och inget annat.

Det blir ingen välkammad och tillrättalagd ”religion” när den levande Guden uppenbarar sig. Allt som är välordnat och tillrättalagt kastas omkull om eller när Gud uppenbarar sig igen. Därför att Gud är en treenig någon som lever och är fri. En treenig någon som lever och förändras. En treenig någon som inte låter sig begränsas av människors ord och tankar. Vi behöver följa Johannes Döparens uppmaning varje dag. Vi behöver börja om varje dag och vända om från vår självupptagenhet för att vända oss själva och våra liv till vår Herre och Gud som ständigt uppenbarar sig på nya sätt.

Johannes döpte Jesus och ”himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ’Detta är min älskade son, han är min utvalde.’” Himmelriket öppnade sig när Gud uppenbarade sig med sitt innersta treeniga väsen. Det hände alldeles på riktigt där och då, det händer här och nu och det är fortfarande alldeles sant. 'Omvänd er. Himmelriket är nära.'

13 december 2023

#658. Adventskalenderlucka 11…

”The word ’theology’ includes the concept of the Logos. Theology is logia, logic, or language bound to the theos, which both makes it possible and also determines it. The inescapable meaning og logos is ’word,’ however much Goethe’s Faust felt that he could not possibly rate ’the word’ so highly. The Word is not the only neccessary determination of the place of theology, but it is undoubtedly the first. Theology itself is a word, a human response; yet what makes it theology is not its own word or response but the Word which it hears and to which it responds. Theology stands and falls with the Word of God, for the Word of God precedes all theological words by creating, arousing, and challenging them. Should theology wish to more or less anything other than action in response to that Word, its thinking and speaking would be empty, meaningless and futile.”
  • Barth, Karl, 1963: Evangelical Theology An Introduction. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Co. Omtryckt 1979. S. 16-17.

12 december 2023

#657. Adventskalenderlucka 10…

Kristendomen var ett örnevangelium

sprunget ur den högsta klippspetsens näste

på blanka störtflyktsvingar.

Men vi tuktade dess djärva fjädrar,

rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,

och se – det blev en svart fågel,

en pratsam och tam korp


Kristendomen var ett lejonbudskap,

ständigt på jakt efter varmt och levande byte,

ett ungt lejon av Juda.

Men vi klippte dess skarpa, krökta klor,

stillade dess törst efter hjärteblod

och gjorde det till en spinnande huskatt.


Kristendomen var en ökenpredikan,

snål och vass som den pinande africus,

brännande som ökensanden.

Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,

aster, reseda och fromma rosor,

ett stämningsstycke i örtagård.


Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!

Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!

Giv den doft av vildhonung och samun

och säg sedan med Döpare-röst:

Detta är den seger som övervinner världen.

Detta är kristendom.

 

  • Bolander, Nils, 2002: Ändå måste jag gå. Libris: Örebro. S. 38-39.

11 december 2023

#656. Adventskalenderlucka 9…

"The Father gives being to all beings; the Son gives the knowledge of God to all those beings capable of knowledge; the Spirit gives the holiness in which such knowledge is fulfilled to those among rational beings who are to be saved."
  • Jenson, Robert W., 1982: The Triune Identity. Eugene: Wipf and Stock Publishers. S.76.

10 december 2023

#655. Adventskalenderlucka 8…

"De som följer Jesus går på en smal väg. Det är lätt att gå förbi den, lätt att komma vid sidan av den, lätt att tappa bort den, även när man har börjat att gå på den. Den är svår att finna. Vägen är verkligen smal, och på båda sidor stupar det brant utför mot hotande avvägar: att vara kallad till ett liv som går utöver det vanliga, att leva det livet fullt synligt och ändå inte se och inte veta att man gör det – det är en smal väg. Att vittna om Jesu verklighet och bekänna hans sanning och ändå älska fienden till denna sanning – vår fiende och Jesu fiende – med Jesu villkorslösa kärlek – det är en smal väg. Att tro på Jesu löfte om att de som följer honom skall besitta jorden och ändå möta fienden vapenlös, ändå hellre lida orätt än göra orätt – det är en smal väg. Att se och vara medveten om andra människor i deras svaghet, i deras orättfärdighet och ändå aldrig döma dem, att förkunna budskapet för dem och ändå inte kasta pärlorna för svinen – det är en smal väg. Det är en outhärdlig väg. Varje ögonblick kan vi gå fel. Så länge som jag ser på den vägen som den väg jag har blivit befalld att gå och så länge som jag går på den i fruktan för mig själv och mina möjligheter, så länge är den verkligen en omöjlig väg. Men ser jag att Jesus Kristus går före mig, steg för steg, ser jag bara på honom och följer honom steg för steg, då blir jag bevarad på den vägen."
  • Bonhoeffer, Dietrich, 1995: Efterföljelse. Borås: Verbum Förlag. S. 147.

#654. Andra söndagen i Advent…

”Jesus sade: ’Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.’ Han gav dem en liknelse: ’Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.’” (Lukas 21:25–36)

Jesus var i Jerusalem med sina lärjungar. Han hörde att några talade om templet, hur vackert det var med sina fina stenar och sin prakt. Då sade han: ”Allt detta som ni ser – det ska komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.” De som hörde det frågade honom: ”Mästare, när sker detta, och vad bli tecknen på att det börjar?” Jesus väckte den där svåra och ibland lite jobbiga frågan om tillvarons förgänglighet och om att allt i tiden förändras.

Han talade om att templets stenar skulle brytas ner och det blev en fråga om oss människor, om vår förändring i tiden och om vår egen förgänglighet. Jesus målade upp en mödosam bild av hur tidens slut och om hur förgängligheten ska komma att gestaltas och manifesteras. Folk ska resa sig mot folk. Det ska bli jordbävningar, pest och hungersnöd. Förfärliga ting ska ske och väldiga tecken ska visa sig på himlen. Lärjungarna ska drabbas av förräderi och förföljelse. Stor nöd ska komma över landet och hedningarna ska komma med ond bråd död.

I allt väsentligt beskrev Jesus världen och verkligheten som det mer eller mindre alltid har sett ut genom mänsklighetens hela historia. Finns det någon tid som har varit befriad från allt elände som Jesus beskrev? Med andra ord – mänskligheten, människan och människorna har alltid existerat alldeles vid kanten till den yttersta tiden. Vi har alltid befunnit oss och vi befinner oss ständigt ett enda andetag från tidens fullbordan. Jesu återkomst, tidens slut och Guds rikes ankomst är alltid och hela tiden – i varje blivande ögonblick – precis runt hörnet. Därav Jesu uppmaning till vaksamhet och uppmärksamhet. När han väl kommer, då kommer han med besked på ett sätt som ingen människa vare sig kan förneka eller komma undan.

Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När det sker, när händelsen som är tillvarons och verklighetens eskatologiska slut påbörjas, då ska tillvaron skakas i sina grundvalar. Hedningarna ska gripas av ångest och rådlöshet. Människor ska förgås av skräck när Jesus kommer åter och Guds rike uppenbarar sig med makt och härlighet – här i vår tid och i vårt rum. De som inte känner Jesus genom den kristna tron står inför något helt okänt, alldeles oerhört och fullständigt obegripligt.

Men den som är kristen förstår att det hela är början på en stor glädje. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig. Jesu återkomst är och ska bli skapelsens, mänsklighetens och människornas befrielse från tidens förgänglighet och en frälsning från allt som begränsar och förminskar livets potential och möjlighet. När de ovedersägliga tecknen på att Jesus än en gång kliver in i tiden för att befria mänskligheten, människan och alla människor från tidens förgänglighet då ska vi räta på oss och lyfta våra huvuden för då är den verkliga befrielsens och den sanna frälsningens tid kommen.

För att förklara vad han menade gav Jesus dem en liknelse: Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Jesus förklarade sig med en liknelse som likställde sin återkomst och Guds rikes ankomst som någonting lika naturligt som årstidernas växlingar. Det vill säga – Jesu återkomst och Guds rikes ankomst ska ske här, mitt i den högst vardagliga världen och verkligheten som vi står och går i här och nu. Den här tiden – som är livselementet vi har fått att leva i – är platsen för Jesu återkomst och Guds rikes ankomst. Det är vår tid och vår verklighet som ska förändras och bli någonting nytt och radikalt annorlunda. Det ska ske här, med oss och med vår verklighet, alldeles på riktigt. Ingen annanstans eller på något annat sätt. Tecknen på att Jesu återkomst och Guds rikes ankomst är nära förestående ska framträda lika tydligt som årstidernas växlingar.

Den svåra frågan kvarstår. När ska det ske? Det är en svår fråga därför att det svåraste för oss människor att hantera är det okända och det finns ingenting som är så okänt som den kommande, ännu inte blivna, tiden. Framtiden är det mest okända och något av det mest svårhanterliga för oss människor. Vi gör gärna vad vi kan för att skapa en illusion av kontroll över den tid som ännu inte har blivit till. Vi fyller våra kalendrar och almanackor med förhoppningar om att vi åtminstone litegrann ska kunna förutse något av vad den okända framtiden innehåller. Men sanningen är ju att vi tar emot framtiden ett andetag åt gången. Det enda vi verkligen på riktigt vet om framtiden är att vi får andas ut en gång till.

Det är oklart när, var och hur Jesu återkomst och Guds rikes ankomst kommer att hända. Men det är bortom tvivel att det på något sätt i någon tid kommer att ske. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. När något förgås då löper det förbi och kommer till sitt slut. Jesu återkomst och Guds rikes ankomst ska de facto hända innan mänsklighetens, människans och människornas existens här i tiden kommer till sitt slut. Med, genom och förbi allt som varit, är och ska bli – in i evighetens oändlighet – består Jesu löften och Guds Ord.

Vi har att leva här i vårt ständigt blivande nu, mellan minnet av nyss och förhoppningen om sedan. Så, hur ska vi leva med ovissheten inför den okända framtiden, med Jesu löften om återkomst, ankomst och befrielse som befinner sig någonstans bakom ovisshetens slöja? Jesus sade: Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.

Vi ska vara på vår vakt så att världens förförelser och bekymmer inte får oss att glömma bort vår kristna tro. Vi ska försöka att leva med den kristna trons medvetenhet och visshet om att Jesu löften är en skarpladdad möjlighet varje dag. Så att vi inte blir överraskade och fyllda av ångest, rådlöshet och skräck när det väl händer. Vi ska tillsammans hjälpas åt och försöka hålla oss vakna i vår kristna tro så att vi får kraft av Jesu löften att undfly förtvivlan när det är tid för Jesu återkomst och Guds rikes ankomst att bryta in i världen för att förändra verkligheten till någonting alldeles nytt. Så att vi, tillsammans med världens alla kristna, kan stå upprätta och ta emot Människosonen med glädje och tillförsikt när han på den här tidens sista dag uppenbarar sig för oss och för hela mänskligheten med hela sin radikalt verklighetsförändrande, befriande och frälsande kraft.