13 augusti 2016

#414. Förtroende och förväntningar…

Kloka kollegor och goda vänner är ofta till god hjälp för att komma vidare i tankarna. Det har blivit många goda samtal de senaste veckorna om kyrkeriet, om biskopar och om vad vi egentligen ska hålla på med som kyrka. Goda samtal med många tankar från kloka kollegor som aldrig kommer till kyrkans lednings eller våra biskopars kännedom. Mest för att vår kyrkas ledning och biskopar inte verkar bry sig om allt det goda, angelägna och viktiga arbete och tankearbete som pågår varje dag i vår kyrkas församlingar. Ännu mindre verkar man bryr sig om vad alla vi präster, diakoner, musiker, pedagoger och andra som står i församlingars tjänst tänker, tycker och talar om. Kyrkans ledning och biskopar driver egna korståg som inte har någonting med våra församlingars liv och leverne att göra.

Det har talats en hel del om förtroende och om förväntningar. Vilka förväntningar kan vi i församlingars tjänst med rätta ha på vår kyrkas ledning och våra biskopar? Vad bygger och raserar vårt förtroende för vår kyrkas ledning och våra biskopar? Hur tycker vi att ledningen och biskoparna ska agera? Vad händer när ledning och biskopar gör något helt annat? Åt vilket håll ska den verkligt viktiga lojaliteten och solidariteten egentligen gå i vår kyrka? Ska vi i församlingars tjänst vara lojala och solidariska med ledning och biskopar? Är det inte ledning och biskopar som ska vara lojala och solidariska med oss som står i församlingars tjänst? Hur kommer det sig att vår kyrkas biskopar i allt väsentligt prioriterar någon form av ”opinionsbildande” roll i sin ämbetsutövning istället för att ägna sig åt ett stödjande, uppmuntrande och hjälpande ledarskap riktat till oss som tjänar i vår kyrkas församlingar?

Frågorna har varit många. Samtalen har varit goda. Samtidigt är det ganska deprimerande. Det är skriande uppenbart för den som har ögon att se med och öron att höra med att vår kyrkas ledning och våra biskopar inte är förankrade i den kyrka de har tagit på sig uppgiften att leda. För varje utspel, debattartikel och tweet blir det på något sätt tydligare att vi som tjänar och betjänar vår kyrkas medlemmar och andra i våra församlingar runt om i landet i allt väsentligt, av ledning och biskopar, betraktas som irrelevanta för vad Svenska kyrkan är och ska vara. Vår kyrkas församlingar som kristna och gudstjänstfirande gemenskaper tillmäts ingen betydelse alls. Men det som är mest deprimerande är att kristen tro med dess löften, hopp och sanningar inte heller verkar vara särskilt relevant för vad Svenska kyrkan ska vara, är och ska bli. Varken för vår kyrkas ledning eller för våra biskopar.

Att få vara en av vår kyrkas församlingspräster är det bästa jag har fått vara med om i livet. Att få dela kristen tro, livet, tankar, glädje, sorg, hopp och gudstjänstglädje tillsammans med alla de fantastiska människor som är vår kyrka i våra församlingar är det finaste jag har fått uppleva. Att få möta och hantera vardagens mödor, frågor och glädjeämnen tillsammans med kloka och på många sätt fantastiska kollegor är en stor nåd och gåva som jag är mycket tacksam och glad för. Det kanske är nödvändigt att helt enkelt strunta i vår kyrkas nationella ledning, våra biskopar och alla de ”utspel” och debattartiklar som kommer därifrån i tid och otid. För att kunna behålla glädjen i att få var en församlingspräst. En klok kollega i stiftet sade: ”Gör som jag. Jag bryr mig om biskopen lika mycket som biskopen bryr sig om mig. Det vill säga inte alls.” Det kanske är den enda rimliga hållningen i det som nu är.

Med det tar jag en liten paus i bloggandet och återkommer i september.

PS. Nej, det här handlar inte om kön. Nej, det här handlar inte om person. Nej, det här handlar inte att ifrågasätta någons kristna tro. Nej det här handlar inte om sunkig och främlingsfientlig nationalism.  Nej, det här är inte näthat. 

PPS. Av kloka kollegors påpekande på Facebook förstår jag att jag kanske har uttryckt mig alltför generaliserat. Jag drog kanske orättvist alla våra biskopar över en kam och jag generaliserade en partikulär erfarenhet. Det ser förstås olika ut i olika stift i olika tider i olika situationer. Jag gläds med kollegor i ämbetet som har andra och positiva erfarenheter av episkopalt ledarskap. Jag ska fundera på varifrån min egen trötthet kommer och på mitt eget ansvar i det som är. Så, tack Ann-Sofi och Jenny för kommentarer.

10 augusti 2016

#413. Konstigt…

Det är konstigt att vår kyrkas ärkebiskop är ointresserad av att kommunicera med oss som är hennes systrar och bröder i ämbetet, med våra kristna syskon som samlas till gudstjänst söndag efter söndag, med medlemmarna i vår kyrka som är mindre aktiva men frågande inför det som händer och istället via en debattartikel i DN kommunicerar med vem?

Det är konstigt att det verkar vara viktigare för vår ärkebiskop att skriva under och publicera en debattartikel om "religionsdialog" i DN – i ett sällskap som får det att framstå som att hon går Muslimska Brödraskapets ärende – än att vara en uppmuntrande kristen ledare för de kristna medlemmarna i den kristna kyrka vars ärkebiskop hon är. 

Det är konstigt att vår kyrkas ärkebiskop har uppfattningen att en uttalad kristen identitet och en önskan om att vi så långt vi förmår värnar våra kristna syskon i världen kan vara ”ett sätt att instrumentalisera kristendomen för att odla främlingsfientlighet och islamofobi.”

Det är konstigt att vår ärkebiskop verkar förstå sitt uppdrag som relaterat till ”civilsamhället” som det ofta talas om utan att det preciseras och inte relaterat till oss som genom kristen tro, medlemskap och ämbeten är den Svenska kyrkan vars högsta ledare hon ska vara.

Det är konstigt att vår ärkebiskop och folket runt henne inte verkar förstå att det ledarskap som sedan ärkebiskopens tillsättning har utövats och som fortfarande utövas medelst Twitterkonto och debattartiklar inte har varit och inte är något kyrkligt ledarskap alls.

Det är konstigt att vår kyrkas ärkebiskop verkar vara mest intresserad av att göra mycket annat av sitt ämbete än att utöva det som om hon faktiskt är vår kristna kyrkas ärkebiskop.


PS. Nej, det här handlar inte om kön. Nej det här handlar inte om sunkig och främlingsfientlig nationalism. Nej, det här är inte näthat.

5 augusti 2016

#412. The signs of the cross…

The crucifixion is the touchstone of Christian authenticity, the unique feature by which everything else, including the resurrection, is given its true significance. The resurrection is not a set piece. It is not an isolated demonstration of divine dazzlement. It is not to be detached from its abhorrent first act. The resurrection is, precisely, the vindication of a man who was crucified. Without the cross at the center of the Christian proclamation, the Jesus story can be treated as just another story about a charismatic spiritual figure. It is the crucifixion that marks out Christianity as something definitively different in the history of religion. It is in the crucifixion that the nature of God is truly revealed. Since the resurrection is God’s mighty transhistorical Yes to the historically crucified Son, we can assert that the crucifixion is the most important historical event that has ever happened. The resurrection, being a transhistorical event planted within history, does not cancel out the contradiction and shame of the cross in this present life; rather the resurrection ratifies the cross as the way ’until he comes.’ […]

The fact that the English word ’witness’ is, in Greek, the same as the word ’martyr’ is a semantic indication of how quickly the apostolic witness-martyrs came to understand that their testimony would be costly. Paul summons his churches to ’interpret the signs of the times’ (Jesus’ own expression in Matt. 16:3). They are watching for God-given opportunities to meet the ’works of darkness’ while wearing the ’armor of light (Rom 13:12). Surprisingly, the liturgical season of Advent, rather than Lent, best locates the Christian community. Advent — the time between — with its themes of crisis and judgement, now and not-yet, places us not in some privileged spiritual sanctuary but on the frontier where the promised kingdom of God exerts maximum pressure on the present, with corresponding signs of suffering and struggle. As if to clinch the point, Paul writes at the very heart of his resurrection chapter that he is in peril every hour. ’I protest, brethren, by my pride in you which I have in Christ Jesus our Lord, I die every day!’ (1 Cor. 15:30-31). He wants them to understand that the resurrection life in this world, though free and confident ’in sure and certain hope of eternal life,’ must always be marked by the signs of the cross.”

  • Rutledge, Fleming, 2015: The Crucifixion, Understanding the Death of Jesus Christ. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. S. 44-45.

4 augusti 2016

#411. Nunnan…

Symbolhandlingar är viktiga ibland. Som uttryck för solidaritet med människor som på olika sätt är utsatta. Det har uppmärksammats att det var många muslimer som uttryckte solidaritet med Katolska kyrkan efter mordet på Jacques Hamel genom att delta i gudstjänster både i Frankrike och i Italien. Det var viktiga, välkomna och betydelsefulla symbolhandlingar och uttryck för god vilja mellan människor som förenas i kampen för det goda i världen. Viktiga som motvikt till den symbolhandling som mordet gestaltade. Där det finns uttryck för god vilja mellan människor finns det hopp och ett ljus som skingrar mörkret. Mitt i allt det där fanns en någon som kanske stod för den starkaste symbolhandlingen av alla – nunnan som överlevde angreppet.
”Among the parishioners in Rouen was a nun who survived Tuesday's siege in nearby Saint-Etienne-du-Rouvra, which began when two 19-year-old attackers stormed a stone church and killed Hamel as he celebrated morning Mass. She joined her fellow Catholics in turning to shake hands or embrace the Muslim churchgoers after the service.” (NY Times 31/7)
En i det mediala flödet anonym nunna som med sitt sätt att vara och göra kanske mer än någon annan den senaste veckan har vittnat om vad det är att på riktigt leva med en tydligt kristen tro, identitet och bekännelse. Jag vet ingenting mer om henne än det som står i NY Times. Men som katolsk nunna är hennes identitet som kristen tydligt och klart gestaltad. Där står hon, bara dagar efter dådet, efter gudstjänsten och förkroppsligar den möjlighet till försoning som finns nedlagd i den kristna tron och i en tydlig kristen identitet.

Om någon undrar vad jag menar med att leva med en tydligt uttryckt kristen tro, bekännelse och identitet så är den här nunnan en förebild. En tydlig kristen identitet utan spår av den antagonism mot andra som vår egen kyrkas ledning lägger in i betydelsen av en tydlig kristen tro, bekännelse och identitet. Tvärtom, man kan förmoda att det är just den förankrade och tydliga kristna tron, identiteten och bekännelsen som gör det möjligt att – trots allt – leva i en försonande och välkomnande öppenhet.

3 augusti 2016

#410. Funderingar…

Hur kommer det sig att det i kyrkans värld är kontroversiellt att som präst vilja verka för att kyrkans kristna tro, bekännelse och identitet blir synlig och tydlig, eller åtminstone synligare och tydligare, i det som kyrkans biskopar skriver och säger i det offentliga?

Varifrån kommer den bisarra idén och fullständiga missuppfattningen om att en tydligt uttryckt kristen tro, bekännelse och identitet skulle innebära ett motstånd mot, en aversion mot eller ett antagonistiskt förhållningssätt till människor av annan tro, bekännelse och identitet?

Varifrån kommer den grovt förvanskade uppfattningen om kristen tro och dess konsekvenser som skapar den absurda missuppfattningen att en tydligt uttryckt kristen tro, bekännelse och identitet på något sätt i något sammanhang resulterar i att man gör skillnad på människor?

Är det för mycket begärt att den bibelvers som en biskops valspråk hämtats från tas på allvar som någonting mer än en politisk slogan och att bibelversens innehåll kommer till uttryck i sin helhet i det biskopen skriver och säger? "Mina bröder, gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus." (Jakobsbrevet 2:1)

Är det för mycket begärt att förvänta sig att vår kyrkas ärkebiskop adresserar vår egen kyrkas kristna, andra kyrkors kristna och människor av annan tro med eftertänksamma och kloka ord av tröst, stöd och hopp när något fruktansvärt har hänt istället för att pennfajtas om nonsensfrågor på Twitter?

Hur kommer det sig att samtidigt som vi inte ska låta terrorister avgöra vem som är min nästa och vem som är min fiende så ska vi låta anonyma ord-terrorister i asociala medier diktera villkoren för vem som får säga vad och villkoren för kyrkans kritiska samtal med sig själv?

Slutligen, jag har försökt formulera kritik i relation till våra biskopar just för att jag i alla avseenden tar dem på stort allvar – som troende kristna systrar och bröder, som kyrkans ledare och som företrädare för vår kyrka. Den som inte förstår det och som påstår något annat har inget förstått och gör bäst i att hålla sina synpunkter för sig själv.

2 augusti 2016

#409. Det duger inte…

Kristna människor har fördrivits, mördats och utrotats för att de är kristna länge nu. Våra biskopars ovilja och oförmåga att möta och hantera den martyrernas verklighet som är ett faktum är förbluffande. Vår kyrkas biskopar verkar vara oförmögna att ta in, än mindre förmögna att sätta ord på, att den kristna kyrkan i vår tid alldeles på riktigt lever i en martyrernas tid. Trots oräkneliga vittnesmål. Den kristna kyrkans martyrer är inte längre historisk kuriosa eller fromma dekorationer. Kyrkans martyrer lever idag och blir dagligen till vittnesbörd om den kristna trons och den kristna kyrkans utsatthet i världen.

Inte ens när en kristen präst blir brutalt och mer eller mindre rituellt mördad framför altaret i samband med en gudstjänst förmår vår biskop här i Stockholms stift att sätta ord på något som ens litegrann kommer i närheten av tröst i rädslan, hopp i förtvivlan eller ljus i mörkret. Biskop Eva Brunne tog fram det enda verktyget hon verkar ha tillgång till och skrev i DN under en artikel om behovet av religionsdialog. Inte ett ord om kristen tro. Det är svårt att tänka sig en mer tondöv respons från en biskop som är satt stödja oss som kristna människor, som ska värna vår kristna tro och som på något sätt ska vårda allas våra själar.

En präst blev mördad i en kyrka och vår ärkebiskop verkade mest tycka synd om sig själv för något någon skrivit på Twitter. Självömkande på ett i sammanhanget smärtsamt pinsamt sätt. Istället för att uppbåda åtminstone en rudimentär grad av pastoral förståelse för de upprörda känslorna och istället för att ta det kyrkliga och kristna ledarskapet på allvar med åtminstone ett försök att formulera ord av tröst, stöd och någon form av kristet hopp så tryckte ärkebiskopen stingsligt till med sedvanliga härskartekniker. Självkritiken lyser med sin frånvaro och det är alltid någon annan som har varit dum.

Vår kyrkas biskopar verkar inte vara vuxna uppgiften att leda en kristen kyrka i en tid då kristna människors och kyrkans martyrskap är en brutal och konkret del av verkligheten. De verkar stå och famla med en karta som inte stämmer överens med verkligheten och kämpar febrilt för att få verkligheten att anpassa sig efter den karta de har bestämt sig för ska gälla. Våra biskopar har tydligt missuppfattat sin uppgift när de återkommande visar prov på en enastående oförmåga att visa förståelse för och pastoral omsorg om vår kyrkas egna och andra kristna. Av det som har skrivits verkar de inte bry sig det minsta om oron, förtvivlan och rädslan som ett mord på en präst i en kyrka väcker hos den egna kyrkans kristna.

Det kanske kommer som en överraskning för våra biskopar att det kan kosta på att vara kristen. ”Vi måste stå upp för demokratin” sägs ofta och det betraktas som ett angrepp på demokratin om till exempel en polis eller politiker blir angripen. När en präst mördas i en kyrka då skrivs det som om det är allt annat än ett angrepp på den kristna kyrkan. En sådan symbolhandling säger inget mindre än ”vi vill döda den kristna kyrkan”. Ändå är våra biskopar oförmögna att tydligt och med emfas stå upp för den kristna tron och den kristna kyrkan. Man hänvisar som politiker till knastertorra dokument och helst till religionsdialog som lösningen på allt och allas problem. Ingenstans sägs något om att ”vi måste stå upp för kristen tro”. Ingenstans en uttryckt insikt om att det faktiskt kan kosta något att vara kristen.

Det duger inte. Det episkopala, teologiska och pastorala ledarskapet i vår kyrka är i alla avseenden under all kritik. I den allvarliga martyrernas tid som vi lever i behöver vår kyrka ledare som kan, vill och förmår att ta sitt ansvar som kristna ledare för en kristen kyrka. Ledare som inser, förstår och kan sätta ord på allvaret i den kristna kyrkans och kristna människors utsatthet. Ledare som åtminstone försöker trösta de sina och som i alla fall gör ett försök att ingjuta en gnutta av kristet hopp i vad som synes vara en hopplös tid.

31 juli 2016

#408. Jonas kallelse...

”Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: ’Bege dig till Nineve, den stora staden, och håll en straffpredikan. Jag har fått ögonen på ondskan där.’ Och Jona gav sig i väg, men för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han vandrade ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle till Tarshish. Han betalade för resan och gick ombord för att följa med till Tarshish, bort från Herren.” (Jona 1:1-3)
Tarshish finns inte och har aldrig funnits. Tarshish är en önskedröm. En rikedomens stad, en framgångens stad och en lyckans stad som bara finns som en fantasi. En önskedröm om hur livet borde vara. Det är dit Jona försöker fly när Gud kallar honom och ger honom en konkret uppgift. Jona flyr till sin egen önskedröm om hur det borde vara.

Nineve ligger långt bort och är en stad fylld av folk och människor som är annorlunda. Folk som är av andra etniska, religiösa, sociala och språkliga härkomster än Jona själv. Nineve är en stad till brädden fylld av hedningar. En stad av främlingar med främmande seder och bruk. Dit vill inte Jona åka. Där vill inte Jona predika. Jona vill hellre fly dit allt är som han vill och önskar att det ska vara. Till Tarshish. En plats och en verklighet som bara finns i hans fantasi. Vi minns hur det gick. Med hjälp av en storm på havet får Gud Jona kastad i havet där han slukas av en stor fisk. Efter tre dagar spyr fisken upp honom på land.
”För andra gången kom Herrens ord till Jona: ’Bege dig till Nineve, den stora staden, och förkunna vad jag befaller.’ Och Jona gav sig i väg till Nineve, så som Herren hade sagt. Nineve var en oerhört stor stad: det tog tre dagar att färdas genom den. Jona började gå genom staden. Han gick en dag, och han förkunnade: ’Om fyrtio dagar skall Nineve förstöras.’” (Jona 3:1-49)
Nineve var stort, kanske större än vad Jona trodde. Där går han och predikar det som Gud har sagt åt honom att predika. Kärva ord som förmodligen ingen i Nineve blir glad av att få höra. Men de lyssnar och kungen beslutar att alla i staden tillsammans ska visa Gud att de både har lyssnat och förstått. Gud avstår från det straff Jona varnade för. Guds nåd, barmhärtighet och godhet mot hedningarna gör Jona arg, upprörd och besviken. Gud tillrättavisar Jona för hans småsinthet.

Av Jona kan vi lära oss fyra saker om vad Guds kallelse handlar om. Det första är att Gud kallar oss till tjänst där Gud behöver oss. Det är inte alltid där vi vill vara eller där vi önskar att vi fick vara. Vi, var och en av oss, kallas att förkunna och vittna i Nineve. Vårt Tarshish finns inte. Det andra är att vi kallas till tjänst bland människor som vi inte känner. Vi kallas ut att förkunna bland hedningar. Bland dem som inte är som vi. Vi kallas ut för att vittna om Jesus bland människor och i sammanhang som är okända för oss.

Det tredje är att vår kallelses uppdrag är att förkunna det Gud vill ha förkunnat bland människorna. Evangeliets glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda och frihet för de förtryckta. Världens, skapelsens, mänsklighetens och varje människas frälsning i, med och genom Jesus Kristus från Nasaret. Det fjärde är att Gud är absolut fri att agera i relation till mänskligheten och människor. Vi kan tycka och tänka vad vi vill. Men Guds kärlek, nåd och barmhärtighet omfattar alltid långt fler människor än de vi för stunden förmår att tycka om eller relatera till. Att Guds frälsning omfattar hela mänskligheten och alla människor må vara en utmanande och provocerande tanke. Men det är likväl en sann tanke.

Minns Jona om eller när tvivel på kallelsen dyker upp. Guds kallelse finns kvar oavsett hur det är eller hur det blir. Även när det inte blir som vi själva hoppas, önskar eller tror att det ska vara. Lita på Paulus ord till församlingen i Rom: "Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse" (Rom 11:29). Gud kallar dig att förkunna och vittna i världen. Lita på att det är sant.

27 juli 2016

#407. Ondskans hantlangare…

”Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ’Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.’” (Uppenbarelseboken 12:9–12)
Blodtörsten. Besinningslösheten. Barbariet. Våldet. Dödandet. Hänsynslösheten. Föraktet för livet. Död. Dödande. Förstörelse. Djävulska krafter som förför med illusionen om att förstörelse och dödande är makt. Allsmäktighet. Dödandets allsmäktighet. Djävulskt. Sataniskt. Ondskans hantlangare säljer sina själar till djävulen för en kort stund av att vara till i den skräckslagnes blick. Ondskans hantlangare lever av döden. Och dör därför.

Den enda kraft och verkliga makt som i sanning kan möta, hindra och bekämpa ondskans djävulska hantlangare är den frälsande kraften i det frälsningens rike som en gång för alla har etablerats i, med och genom Jesus Kristus. Frälsningens och det levande livets eviga rike som våra ögon ännu inte ser. Där de många vars levande här togs ifrån dem nu är. Där Jacques Hamel nu är. Det levande livets eviga rike som trotsar all ondska och död.

Inför livets Herre är ondskan, döden och dödens hantlangare maktlösa. Jesus har en gång för alla besegrat döden och all världens ondska med livets uppståndelse. Döden är inte livets slut. Tidens martyrer vittnar om tro, hopp och tillit burna av den uppståndne Jesus själv. En tro, ett  hopp och en tillit som vi behöver för att inte gå under av kampen mot ondskan. Vi får inte låta oss förföras. Vi får inte ge efter för hämndens begär. Då är allt förlorat.

När andens frukter verkar vara långt borta, det är då vi behöver dem som mest. Kärlek. Glädje. Frid. Tålamod. Vänlighet. Godhet. Trofasthet. Ödmjukhet. Självbehärskning. (Gal 5:22–23) Det är den väg vi behöver gå. Trots allt. Vi måste och vi ska försvara oss själva och varandra om eller när det behövs. Men vi får inte gå över gränsen och låta oss förföras. Vi får inte själva bli som ondskans hantlangare i vår och världens kamp mot den verkliga ondskan.

26 juli 2016

#406. Prayer for Jacques Hamel…

Almighty God, we remember before you today your faithful servant Jacques Hamel; and we pray that, having opened to him the gates of larger life, you will receive him more and more into your joyful service, that, with all who have faithfully served you in the past, he may share in the eternal victory of Jesus Christ our Lord; who lives and reigns with you, in the unity of the Holy Spirit, one God, for ever and ever. Amen.