5 januari 2018

#512. Denna förkrympta värld…

”…denna förkrympta värld med förvuxna barn…”

Journalisten och skribenten Sofia Lilly Jönsson har skrivit en angelägen och viktig text. Hon berör mycket som berör många. Sätter strålkastaren på hyckleriet. Både i Svenska kyrkan och i samhället i övrigt. Det är mycket som behöver sägas och Sofia Lilly Jönsson säger det med tydlighet, stringens och skärpa. Det Sofia har skrivit kan vara något av det mest angelägna som kommer att skrivas det här ännu nya året. Så, ta dig tid att läsa. Det är omtumlande men viktig läsning. Ge dig själv den tid som behövs för att läsa alltihop.


PS. Nu hoppas jag på mer än tumme upp eller tumme ner i relation till det Sofia Lilly Jönsson har skrivit. Hennes text är fylld av ingångar till och utgångspunkter för diskussion och samtal om hur vi egentligen vill ha det i vår Svenska kyrkan. Så, reflektera, formulera och skriv. Bli och var en aktiv deltagare i det offentliga samtalet om och i vår kyrka. Se till att dina tankar tar plats och blir lyssnade på.

1 januari 2018

#511. Nyårsdagen…

”Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig, och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig? Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er, se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.” (Hebreerbrevet 13:5-8)
Den nya årets första dag. Det är dags att sätta punkt för det som har varit. Dags att göra ett avslut för att ta emot en ny början. Var och en av oss har ett eget år att blicka tillbaka på. Vi bär med oss det gångna årets glädjeämnen, mödor och lärdomar.

Några av oss har varit tvungna att ta avsked av någon vi har älskat. Någon vi kanske fortfarande älskar men nu saknar djupt. Livets villkor är sådant att vi får ha varandra till låns en stund på jorden. Men en dag ska vi alla förlora varandra.

Några av oss har fått ta emot den fantastiska glädjen som finns i ett nyfött barn i familjen, i släkten eller bland vännerna. En ny medlem i vår gemenskap som skapar glädje och tacksamhet omkring sig bara genom att finnas till. Sådär som bara barn kan göra.

Några av oss har under året upplevt hur trasigt det kan bli när en relation går sönder. Någon annan har den nya förälskelsens berusande glädje i sitt hjärta. Många har burits genom året av den bestående kärlekens trygghet. Våra relationer till andra och varandra har sett olika ut.

Livet har förändrats och livet förändrar oss alla. Hela tiden.

I det stora gemensamma har det gångna året varit händelserikt. Allt har inte varit posititivt. Tillsammans med världens alla människor står vi inför stora förändringar och inför stora utmaningar i det nya år som har börjat gry. Vi har ett stort gemensamt ansvar. Var och en av oss har att ta sitt ansvar där vi kan och på de sätt som vi orkar och förmår.

Ingen har ansvar för allt, men alla kan ta ansvar för något.

Ingen av oss är ensam i allt detta. Varken i det som har varit eller i det som ska bli. Vår Herre sviker aldrig. Vår Herre överger aldrig någon enda människa. Mänskligheten och varje människa kan förtröstansfullt och på riktigt säga: Herren är vår hjälpare, vi har ingenting att frukta. Vi kan på riktigt och tillsammans i kristen tro ta emot det nya året utan fruktan.

I förvissning om att Faderns löften är sanna kan vi möta allt det som våra liv är fyllda av med förtröstan och tillit. Glädje, sorg, hopp och förtvivlan. Förlust, saknad, kärlek och gemenskap. Allting som ryms i livet. Fadern har en gång för alla uppenbarat sig i Sonen Jesus Kristus för att bortom alla tvivel visa oss alla att vår Herre finns här hos oss, med oss och för oss. Alltid.

I sin trofasthet är Jesus Kristus densamme igår, idag och i evighet. Ingen av oss är någonsin lämnad ensam. Vår Herre har delat livet med var och en av oss under året som har gått. Ofta omärkbar, ibland påtaglig, alltid närvarande. Jesus Kristus fortsätter att dela livet med oss alla i och under hela det år som nu kommer oss till mötes. Varje dag. Hela tiden.

Lita på att det är sant.

31 december 2017

#510. Söndagen efter Jul…

"När stjärntydarna hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ’Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.’ Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son. När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer. När Herodes hade dött visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten och sade: ’Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda.’ Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land. Men när han hörde att Archelaos var kung i Judeen efter sin far Herodes vågade han inte återvända dit. I en dröm blev han tillsagd att dra sig undan till Galileen, och där bosatte han sig i en stad som heter Nasaret, för att det som sagts genom profeterna skulle uppfyllas: Han skall kallas nasaré." (Matteus 2:13–23)
Med hjälp av profeternas ord identifierades det specifika barn och den specifika Jesus som skulle visa sig vara Fadern själv inkarnerad. Det fanns många barn och det fanns förmodligen många pojkar som hette Jesus, eller någon variant på namnet. Därför var profeternas ord viktiga. De identifierade vilket av alla barn och vilken av alla små Jesus, Jeshua och Joshua som var just den lilla pojke med vars kropp och närvaro i världen Fadern låter sig inkarneras och uppenbaras.

Hoseas, Jeremias och Jesajas ord urskiljer och identifierar just den specifika pojke som bland alla andra barn är just precis den Jesus i vilken Fadern låter sig uppenbaras och förkroppsligas. I ljuset av allt som hände riktade profeternas ord uppmärksamheten mot den lilla pojke som Maria har fött och som Josef på Guds uppmaning har gett namnet Jesus. Det är just den individen som är Jesus som är Fadern själv inkarnerad, ingen annan.

Den världsliga härskaren Herodes hörde talas om att en kung hade fötts eller skulle födas. Han reagerade som maktfullkomliga människor alltid reagerar när det egna makten är hotad eller ifrågasatt. Han ville undanröja hotet. Men Herren lät sig inte hindras av en världslig maktmänniska. Fadern lät Josef förstå att Sonen Jesus måste räddas. Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och Maria och begav sig till Egypten. Där blev de kvar tills hotet mot barnets liv var över.

Men det som hände när Josef och Maria hade flytt var, är och förblir förfärligt. Obegripligt hemskt. När Herodes märkte att han hade blivit lurad blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder. Jag kan inte förstå varför Herren lät barnamorden ske för att Jesus skulle kunna identifieras som den han var och som den han är. Varför berättade inte Josef för de andra föräldrarna vad som var på väg att hända? Varför behövde de andra barnen dö för Herodes hand?

Jeremias ord, som urskiljer pojken Jesus identitet från de andra barnen, är smärtsamma så att hjärtat brister: ”Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.” Det finns ingenting som är så förfärligt dött som ett mördat barn. Varför detta hemska behövde vara en del av det skeende med vilket Fadern lät sig inkarneras och uppenbaras i världen kommer jag nog aldrig att kunna förstå.

Herodes dog. Som alla världsliga maktmänniskor och härskare var han maktlös inför livets begränsning. Den makt som han höll så hårt i och som han tog andras liv för att få behålla visade sig vara tomhet, ett jagande efter vind. Herren kallade tillbaka Josef och Maria från deras tillflykt i Egypten. Josef steg tog med sig barnet och Maria och flyttade tillbaka till Israels land. Han hörde att Herodes son var den nya härskaren och Josef förstod att äpplet inte faller långt från trädet. Han tog det säkra före det osäkra och bosatte sig i Nasaret.

Där tog berättelsen om Jesus sin början. Han växte upp tillsammans med sin familj som en av alla andra. När han var ungefär trettio år gammal gav han sig till känna för världen som den han var och som den han är. Jesus från Nasaret, Guds son, världens frälsare, mänsklighetens och människans befriare. Han levde och han dog på korset där och då. Han uppstod mirakulöst från döden och lever fortfarande här och nu. Med oss, för oss och bland oss. Jesus Kristus, han som fortsätter att uppenbara sig för oss och för hela världen igen och igen i nattvardens bröd och vin. Det är samma Jesus här och nu som där och då.

30 december 2017

#509. Robert W. Jenson (1930-2017)...

Årets näst sista dag. Det finns goda anledningar till att hedra minnet av Robert W. Jenson, som avled den femte september i år, innan året ersätts av ett nytt. Robert Jenson har varit en av vår tids mest inflytelserika Lutherska teologer i Nordamerika. Hans livsgärning som teolog har sedan 50-talet influerat generationer av präster och pastorer. Vidden och djupet i den teologi han skrev återstår att utforska. Att Robert Jenson och hans teologiska gärning har gått de flesta förbi här hos oss är ett ledsamt uttryck för det teologiska armod och den teologiska fattigdom som råder i vår Svenska kyrkan. Det behöver vi hjälpas åt för att råda bot på. En bra ingång är att börja läsa och lyssna till Jenson. Här nedan finns en serie föreläsningar från 2009 som kan vara en början. Vill man läsa den bok som föreläsningarna blev så kan man läsa Jensons Canon and Creed. Om man vill börja någon annanstans så är en varm rekommendation att börja med Jensons Systematic Theology i två band.

Lecture 1: Creed, Scripture, and their Modern Alienation




Lecture 2: The Tanakh as Christian Scripture




 Lecture 3: The New Testament and Regula Fidei




Lecture 4: The Apostles' Creed




Lecture 5: The Creed as Critical Theory of Scripture




Lecture 6: Genesis 1:1 and Luke 1:26-38




29 december 2017

#508. Dyster höst…

Det har av olika anledningar varit en dyster höst.

Livet som präst i Svenska kyrkan är fyllt av församlingslivets glädjeämnen och mödor. Att få dela livet med kyrkans folk i en församling är fantastiskt på många sätt. Det är inte alltid lätt eller roligt. Men det är en stor nåd och gåva att få stå i kyrkans tjänst tillsammans med och för så många fantastiska människor. Jag upphör aldrig att förvånas över rikedomen som finns i kyrkans folk. Det är inte församlingstjänsten i vår kyrka som är anledning till dysterhet. Det står det övriga i kyrkeriet för.

Kyrkovalet var en dyster tillställning. De politiska partierna med Socialdemokraterna i spetsen tog ett ännu fastare grepp om Svenska kyrkans beslutande organ. Förändringen bort från partipolitisk styrning av kyrkan uteblev. Det blev tvärtom. Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna fick fortsatt stort inflytande. Mycket dystert.

Beslutet om den nya kyrkohandboken var dystert. Det är förbluffande hur en, i alla avseenden, så omvittnat undermålig produkt kunde antas som ett normerande dokument. Språk, teologi, musik, tillkomstprocess – alltihop har bedömts vara undermåligt eller direkt dåligt. Ändå fattades beslut om att den ska antas. Obegripligt och mycket dystert.

Den tilltagande och alltmer påtagliga centraliseringen och kanslifieringen av Svenska kyrkan fick dystra uttryck. Ett konkret exempel kom från avdelningschefen Nils Warmland på kyrkokansliet. Inför kyrkovalet lät Warmland via twitter meddela att valet till kyrkomötet var viktigast och att man kunde bortse från valen till församling och stift. Därefter sträckte sig Warmland långt över sitt mandat för att näpsa en ledamot i kyrkomötet. Förra året hade vi Gunnar Sjöberg, i år fick vi Nils Warmland. Att tjänstemän på kyrkokansliet tycker sig sitta högst upp på gödselstacken med rätt att diktera villkoren för alla andra i vår kyrka är ett dystert faktum som dystert nog förmodligen inte kommer att minska i omfattning.

Vår kyrkas ärkebiskop Antje Jackelén lyckades inför kyrkovalet dystert nog med att göra sig själv irrelevant som biskop för kyrkans folk. Veckan innan valet lånade hon sin röst till Aftonbladets ledarsida och tog med det tydlig politisk ställning för Socialdemokraterna inför kyrkovalet. Det enda rimliga sättet att efter det förstå Antje Jackeléns gärning som ärkebiskop är att betrakta henne som en kyrklig socialdemokratisk partifunktionär i en lila skjorta. Någon eckleisologiskt, teologiskt eller pastoralt relevant ärkebiskop är hon dystert nog inte längre.

Domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermansson, fälldes i Visby stifts domkapitel. Domkapitlet bedömde att Hermansson på två punkter har brutit mot sina vigningslöften och att han på en punkt i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha. Domkapitlet tilldelade Hermansson en skriftlig erinran. Det som är dystert i hela den historien är att Mats Hermansson har fått ljuga och härja i Visby alldeles för länge och att han på resans gång har skadat många. Det är också dystert att kyrkosystemet är så oförmöget att lyssna på och ta till sig kritik. Journalisten Sofia Lilly Jönsson har skrivit om moraset i Visby sedan 2015 och det har pågått ända sedan Hermansson blev domprost. Först nu och alldeles för sent agerar kyrkan själv. 

Domprosten i Västerås såg till att vi fick avsluta året riktigt dystert. Hela historien om att Svenska kyrkan i Västerås inför jul kallar Jesus för en ”hen” är ett dystert symptom på hur illa ställt det är med teologiskt ledarskap i vår kyrka. Domprostar, biskopar och ärkebiskopen envisas med att återkommande visa upp ett ledarskap som är helt befriat från rötter som drar näring ur den kristna kyrkans grundläggande teologi, praktik och tradition. Att vår kyrkas ledare uppvisar bristande teologisk förankring när de uttalar sig i det offentliga får hela vår kyrka att framstå som ogrundad och utan rötter. Våra ledares inkompetens drabbar oss som står i församlingars tjänst. Det är våra medlemmar som lämnar och det förtroendet för oss ute i församlingarna som drabbas negativt. Det är både dystert och förbannat tröttsamt.

Det har varit en dyster höst i kyrkeriet. Men på måndag börjar ett nytt år. Då tar vi nya tag i våra församlingar och kämpar vidare i glädjen som finns i gemenskapen med kyrkans folk.

17 december 2017

#507. Tredje söndagen i Advent…

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det."
(Johannes 1:1-5)
En gång för mycket länge sedan fanns allt som skulle bli som omöjliga möjligheter i en oändligt liten punkt. Oändligt liten var punkten fylld av framtidens potentiella verkligheter.

Fadern talade Ordet. Ordet var den talande Fadern. Fadern var Ordet. Ordet är Fadern. Skapelsens händelse. Allt som skulle och kunde vara blev till. Rummet och tiden expanderade med ljusets hastighet på ett ögonblick. De omöjliga möjligheternas möjliga alternativ blev verklighet. Verkligheten blev till. Rummet och tiden och allt som är blev till.

I nattens himmel ser vi små fragment av ljus. Stjärnorna. Vi ser bara just den lilla stråle ljus som riktas mot det egna ögat. Ljus som har färdats genom rumtiden i hundratals, tusentals, miljontals år från den himlakropp som brann av Faderns skaparkraft. Som ett ögonvittne. ”Här har Fadern skapat.”

Vi ser tomrummet mellan stjärnorna som svart. Som om universum vore tomt och svart.

Men, rumtiden, universum, elementet i vilket vi lever, rör oss och är till, är inte tomt och svart. Skapelsens ljus växer från varje himlakropp som en ljusets bubbla. Som utvidgar sig med ljusets hastighet. Åt alla håll. Universum är inte tomt och svart. Universum, rumtiden och verkligheten är till bredden överfyllda av Faderns skapelses strålande ljus.

Fadern talade Ordet och Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Fadern är liv, och Fadern är människornas ljus. Faderns kärlek till livets levande skapar och upprätthåller livets villkor i varje blivande stund. Kärleken till livet väckte Faderns längtan att bli ett med livet självt. Ett folk valdes som vittnesbörd om Fadern. Faderns längtan tog kropp i Sonen.

Fadern lät sig födas här, som vi har fötts här. Lika naken. Lika utsatt. Lika dödlig som vi. Ordet blev kött. I Sonen lät Fadern livets skapelse flöda genom sig själv. Kompromisslöst. Utan förbehåll delade Fadern livet med sin skapelse i Sonen. Föddes här. Levde här. Dog här. Uppstod från de döda här.

I Sonen – i Jesus Kristus – gav Fadern sig till känna för människan och visade att livet är ett evigt ljus som lyser i mörkret. Och mörkret kan inte övervinna det eviga livets strålande ljus.

3 december 2017

#506. Första söndagen i Advent…

"När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.’ Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ’Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!’” (Matteus 21:1–9)
Åsnan och och fölet trippar fram. Folk lägger tyg, kläder och kvistar på vägen som leder till Jersualem. Åsnans hovar klapprar. Tapp tapp tapp tapp tapp… Folket jublar och ropar. ”Hosianna Davids son!” Hjälp oss! Rädda oss! Davids son! Den romerska ockupationen vägde tungt på israeliternas axlar. De längtade efter en kung ur Davids släkt, en kung som skulle krossa oket och befria folket från romarna. ”Hosianna Davids son!” Hjälp oss! Rädda oss! Folket trodde, hoppades och förväntade sig att Jesus var denna någon som skulle befria dem från det romerska förtrycket.

Åsnan och fölet trippar fram mellan rader av ropande människor. Den lilla gråa och oansenliga åsnan vet inte att den bär folkets och hela världens hopp på sin rygg på vägen till Jerusalem. Där världens och människans frälsning ska fullbordas i, med och genom den Jesus som sitter på åsnans rygg. Folket jublar och åsnan trippar fram.

Lärjungarna hämtade åsnan som Jesus bad dem att göra. Utan att fråga varför gjorde de så som Jesus hade sagt åt dem och försåg honom med den åsna som skulle uppfylla profetens ord. ”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.” Jesus var verkligen den konung som folket med profetens ord väntade på. Han gav sig till känna för dem på det sätt som gjorde att de kände igen honom som den konung han var. Men han var inte en konung av det slag som de trodde att han skulle vara. Det skulle visa sig att Jesus visst är en konung som hjälper, räddar och befriar. Men hjälpen, räddningen och befrielsen är av ett annat slag än det jublande folket först trodde.

Det israelitiska folket befriades från romarna först några hundra år senare, när det romerska riket föll sönder. Templet i Jerusalem förstördes dessförinnan. Räddningen som folket hoppades på där och då – när åsnan trippade mot Jerusalem med fölet bredvid sig och med Jesus på ryggen – visade sig vara sann, men den var mycket större och mer omfattande än vad någon kunde föreställa sig.

Herren behövde åsnan vid intåget till Jerusalem och visar oss tre viktiga saker om sig själv när han kommer ridande. Det första är att det tar tid för Jesus att komma till Jerusalem. Åsnan rör sig långsamt. Det tar tid för Jesus att komma oss nära. Från det att vi får syn på honom långt där borta så tar det tid innan Jesus tar plats i våra liv. Det andra är att Jesus kommer till Jerusalem som en av folket. Åsnan var ett vanligt transportmedel. Han kommer inte som en okänd. Jesus kommer oss nära som en av oss, som en någon vi kan känna igen. Han kommer in i våra liv som en någon som är oss väl bekant. Det tredje är att Jesus möter Jerusalems folk där de är. Sittande på åsnan möter han folket i ögonhöjd. Han möter folket mitt i livets vardag. När Jesus ger sig till känna för oss i våra liv då möter han oss där var och en befinner sig.

”Hosianna Davids son!” Hjälp oss! Rädda oss! Ropade folket när Jesus var på väg till Jerusalem. Hans ankomst väckte ett hopp om förändring till det bättre. Så blev det. Fast en mycket större och mer omfattande förändring till det bättre än vad någon kunde tro. Kanske större och mer omfattande än någon kan tro. Faderns frälsning av världen och av varje människa påbörjades när Sonen Jesus red in till Jerusalem på den där gråa lilla åsnan. Frälsningen fullbordades en gång för alla den påskdag då Jesus uppstod från de döda och den Helige Anden omfamnade hela världen och varje människa med befrielse från döden. Den  stora, allomfattande och fantastiska frälsningen gäller och verkar fortfarande.

Advent, ankomstens tid. Den uppståndne och levande Jesus är här. Frälsningens tid är nu.

24 november 2017

#505. Varde ljus…

"Och han sade till dem: ’Inte tas lampan fram för att ställas under sädesmåttet eller under bänken. Den sätts på hållaren. Det finns ingenting dolt som inte skall dras fram och ingenting undangömt som inte skall komma till synes. Hör, du som har öron att höra med.’” (Markus 4:21–23)
Angående #metoo och det som nu uppdagas i vår kyrka. Vi som inte har blivit utsatta ska nu vara tysta och lyssna på allt som dras fram och som behöver sägas. Inte prata, skriva och ta plats. Vara tysta och lyssna på våra systrar och bröder. Rannsakans tid kommer. Skyldiga behöver ställas till svars, straffas om det är påkallat. Nu är tid för tystnad och självrannsakan, för oss som inte har drabbats.

19 november 2017

#504. Söndagen före Domsöndagen…

"Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ’Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.’ Till lärjungarna sade han: ’Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.’” (Lukas 17:20–30)
Jesus var på väg till Jerusalem. Alldeles innan fariseerna ställde sin fråga passerade han en by där han mirakulöst botade tio spetälska. Jesu mirakel – när han helade, botade och och uppväckte – var handlingar som vittnade om det Guds rike som han förkunnade. Miraklen gav människorna en liten glimt av Guds rike, där de sjuka ska få vara friska, där de som varit döda ska få leva. Det var Jesu mirakel som föranledde fariseernas fråga om när detta Guds rike ska komma och bli till.

Jesu förkunnelse och mirakel vittnade om en framtidens förändring av sakernas tillstånd. En framtid som ska bli och vara annorlunda. Guds fullbordade framtid – Guds rike. Han förkunnade om något som skulle komma. Men när ska det som ännu inte är bli till?

Löftena om Guds rike och framtidens förändring till det bättre väckte ett hopp som sökte konkreta svar. Det är näst intill omöjligt att hoppas på något som inte är konkret. Det är inte svårt att föreställa sig fariseernas frustration när Jesus sade att Guds rike inte kommer på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Inte här och inte där. Nej, inom er. Guds rike som ska bli är redan här, inom oss. Redan nu men ännu inte.

Jesus vände sig till lärjungarna med svaret på frågan om vad Guds rike är. Guds rike är inte en abstrakt idé. Frågan om vad är en fråga om vem. Guds rike är knutet till Jesus själv. När Jesus talar om Människosonen som ska komma då talar han om sig själv. Han led mycket och förkastades men han visar sig på sin dag. Jesus som delade livet med lärjungarna där och då är samma Jesus som i den Heliga Anden ger sig till känna för oss här och nu. 

Vi längtar efter dagen då han ska ge sig till känna. Men spring inte dit någon annan pekar. Rusa inte efter den som ropar ”här är han!” eller ”där är han!” Om eller när Jesus uppenbarar sig då råder det inga tveksamheter om att Jesus har uppenbarat sig. Det är som en blixt från horisont till horisont. När den uppståndne och levande Jesus uppenbarar sig då skakas tillvarons grundvalar om och allt förändras. Råder det någon tveksamhet då har inte Jesus uppenbarat sig. Då har inte Guds rike trängt igenom.

Jesus svarade på en tredje fråga om Guds rike – hur ska det bli när det händer? Det ska bli som i Noas och Lots dagar. Med andra ord – när Jesus Kristus uppenbarar sig och Guds rike bryter in kommer det som en stor och förödande överraskning för alla som inte tror. För dem som inte lever i ljuset av den tro och det hopp som väcks av Jesu löften kommer livets begränsning som en stor förödande överraskning. En flodvåg, ett regn av eld och svavel som gör slut på allt. Så ter sig livets slut utan den kristna trons hopp och löften.

Den viktiga poängen med berättelserna om syndafloden och berättelserna om ett regn av eld och svavel över Sodom är inte förödelsen. Utan räddningen. I det som till synes var världens undergång fanns och finns en räddning. Noa och Lot räddades. Vår värld ska gå under. Vårt liv här ska avslutas. Allt ska förgås. Men det är räddningen undan förödelsen och undergången som är poängen. Frälsningen. Att Guds rike bryter fram med Människosonens uppenbarelse innebär världens, mänsklighetens och människans frälsning undan förödelsen.

Guds rike är redan här men ännu inte. Guds rike finns inom oss som en ännu inte förlöst möjlighet. Guds rike är inte ett något. Guds rike är en levande någon – den uppståndne och levande Jesus Kristus. Guds rike är världens, mänsklighetens och människans räddning och frälsning. Lita på den kristna trons hopp och löften. Lita på att Jesus Kristus är sann.

5 november 2017

#503. Söndagen efter Alla helgons dag…

Jesus sade: ”Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”
(Lukas 20:37–38)
Tanken på uppståndelse från döden är utmanande. Föreställningen om att döden inte är livets slut går på tvärs mot den mänskliga erfarenheten. Dödens obeveklighet är i mänskligt avseende plågsamt tydlig. På olika sätt påminns vi om de som faktiskt har avlidit och de finns inte längre finns kvar hos oss. De fattas oss. Sjömän som har förlist på haven, de som lade ut men inte kom tillbaka. Begravda på okända platser i havens djup. Människor som har funnits i vår närhet har tagits ifrån oss. Familj, släkt och vänner. De som har berört oss med sin närvaro i livet är nu påtagliga med sin frånvaro i döden. I människans erfarenhet finns det ingenting som tyder på att döden är något annat än frånvaro av liv.

Men Jesus talar om livet och döden ur ett annat perspektiv. Gud Fader själv definierar med Jesu ord det liv som han har skapat och skapar. Ända sedan Moses upplevde Guds uppenbarelse i den brinnande törnbusken står det klart att livet som Gud skapar är ett liv som inte slutar att leva. Gud Fader är en levande Gud som lever med livet och för de levande. Livet som Gud skapar förändras men livet upphör aldrig att leva. Inte ens döden rycker människan ur Guds skapande och livgivande hand. Inte ens döden kan rycka bort någon enda människa från det liv som Gud Fader själv skapar. Döden är en förändring av livet. Men döden innebär inte livets slut.

Sådant är hoppet och löftet som finns i Jesus Kristus. Det hoppet och det löftet lyser som levande ljus i tillvarons mörker. Ett levande livets ljus som inte låter sig kuvas av något. Ljuset som aldrig slocknar. Livets levande som trotsar och övervinner döden. Mot alla odds. Alldeles på riktigt. Lita på att det är sant.