2 december 2016

#437. Karl har ordet…

Part of Karl Barth’s Speech on the Occasion of his Eightieth Birthday Celebrations.

”Then i read, and in our local church bulletin, that I am one of the Fathers of the Church. I thought with alarm of what Thomas Aquinas once said, that those who wore a halo in heaven fell into three categories, namely the holy martyrs, the holy virgins, and finally the holy teachers, who were none other than the Fathers of the Church. And now look at me. Do you detect anything about me remotely resembling a halo that I shall eventually win? I do not think so. From the very beginning of my theological work I have been very conscious of its relativity. For some strange reason, I have written evidence of this. As early as 1922, when the star of the much heralded second edition of my Epistle to the Romans was just beginning to rise, I wrote an inscription on the fly-leaf of the author’s copy. I have brought it with me today. I wrote it as if I were presenting a copy of the book to someone. But I presented it to myself, and what wrote was ’From Karl Barth to his dear friend Karl Barth’. Then I added a few sentences I had just read in Luther. I propose to read them to you now, to explain what I had discovered then and what I now can call my great alarm. The sentences from Luther were:
If you think and are of the opinion that you really stand secure and you please yourself with your own books, your teaching and your writings, [if you think] that you have done very splendidly and have preached magnificently, and if it then pleases you to be praised before others, yes, if you perhaps want to be praised lest you mourn and give up, then my friend, if you are man enough, put your hands to your ears, and if you do so rightly, you will find a lovely pair of big, long, rough donkey’s ears. Do not spare the cost of decorating them with golden bells so that you can be heard wherever you go and the people can point to you and say: ’Behold, behold! There goes that splendid creature that writes such wonderful books and preaches such wonderful sermons.’ Then you shall be blessed and doubly blessed in heaven, for the fire of hell is ready for the Devil and all his angels.
Thus wrote Luther. (For those of you who might like to refer to the text, it is in the Erlangen edition – at that time I did nor posses a Weimar edition – Volume 63, and if I can still read correctly, page 406.) That was the inscription I adressed to myself in 1922. And it has not changed in all these years and it has not changed today. Should this occasion today, and all these past weeks with the many beautiful things said about me, be a temptation to me, you may at least be aware that I am fighting a battle to resist it. Excessive humility can, however, also be a form of arrogance. I had therefore better pass on to the next subject, my thanks. 

[…] Let me again remind you of the donkey I referred to in connection with my Epistle to the Romans. A real donkey is mentioned in the Bible, or more specifically an ass. But let us call it a donkey. It was permitted to carry Jesus to Jerusalem. If I have done anything in this life of mine, I have done it as a relative of the donkey that went its way carrying an important burden. The disciples had said to its owner: ’The Lord has need of it.’ And so it seems to have pleased God to have used me at this time, just as I was, in spite of all the things, the disagreeable things, that quite rightly are and will be said about me. Thus I was used. I was on the spot – and while all these things were being said about me today I said to myself ’the battle was being fought, the enemy struck, and there was I in the baggage-train’. That is how I happened to be on the spot. A theology somewhat different from the current theology was apparently needed in our time, and I was permitted to be the donkey that carried this better theology for part of the way, or tried to carry it as best I could.”

  • Barth, Karl,1976:Fragments Grave and Gay. Glasgow:Collins. S.113-114,116-117.

28 november 2016

#436. Ämbetsbärare…

Lena Andersson kommenterade den senaste tidens politiska debacle i DN. Det Andersson skrev om politiska ämbeten och politiska ämbetsbärare är tänkvärt även i relation till vår kyrkas ämbeten och kyrkliga ämbetsbärare. Inte minst i dessa tider av twittrande och facebookande sammanblandningar av personligt, privat och ämbetsutövning.
Ämbetet är inte för individer att nyttja för egna syften, utan syftet är nerlagt i ämbetet. När premiärministern har veckomöten med drottningen möts två funktioner, inte personer. Vill man ägna sig åt kreativt självförverkligande får man uppsöka andra arenor. 
Det är knappast en tillfällighet att Churchills fiktiva ord är skrivna i vår tid där demokrati ofta förväxlas med rätten till utlevelse, och individualism med narcissism. Något händer med blicken på personen i ett ämbete, och på ämbetet, när personen blir intim med följare och väljare. Perspektivet förvanskas. Bedrägligheter uppstår. Iklär man sig ett ämbete är man nödgad att lämna sin privata person utanför, att ha förnamn och efternamn och skor på fötterna. Den reella, noga kontrollerade och legitima maktobalansen mellan minister och medborgare kan inte nojsas bort genom vardagsliv, barn och middagsbestyr med smileys och hjärtan, vilket blivit vanligt. 
Statsråden är människor med människors egenheter, men medborgarna behöver inte ha kännedom om dem alla. Vår uppmärksamhet ska tillåtas vara på rollen och sakförhållandena, inte vridas mot privata avledningsmanövrer, gulliga foton eller rekommenderade tidningsartiklar ackompanjerade av antingen privatpersonens notering om sin personliga smak, eller maktpositionens påpekande om vad som är viktig läsning. Oavsett från vilket håll man ser det leder de upplösta konturerna till oklarheter.
Man kan fundera på, och kanske diskutera, vad de där upplösta konturerna gör med vår kyrkas ämbeten, med kyrkans ämbetsbärare och med kyrkan som sådan. Vilka perspektiv förvanskas när det kyrkliga ämbetets funktion underordnas en ämbetsbärares person? Vad händer, till exempel, när ärkebiskopens teologiska, ecklesiologiska och pastorala funktion underordnas personliga och privata känslor – som exponeras via sociala medier och som ibland används som någon form av argument i den offentliga debatten? Vad händer med förtroendet för kyrkan när ämbete och person så blandas samman? Vilka bedrägligheter och oklarheter uppstår omkring vår kyrkas ämbeten då? Vilka teologiska konsekvenser får det när den kyrkliga ämbetstutövningens integritet inte hålls intakt?

20 november 2016

#435. Domsöndagen…

"Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig." (Johannes 5:22–30)
En dom handlar till stor del om ansvar. Att dömas är att bli ställd till svars. En fällande dom är ett utkrävande av ansvar och innebär ett utdömande av straff. En friande dom är ett frikännande från ansvar och en befrielse från bestraffning. Ansvaret som domen relaterar till är ofta ett ansvar för något som har hänt eller inträffat. Något som någon har gjort, eller inte gjort. En dom förutsätter en instans som har satt gränser för vad som är ok och för vad som inte är ok. Gränserna har ofta formen av en lag. En lag sätter gränser och reglerar de sanktionsmedel som behövs för att upprätthålla lagens gränser. En lag är förutsättningen för att det ska finnas gränser som kan överträdas och för att det ska finnas någon att döma.

Guds lag reglerar gränserna för människans relation till Gud och Guds relation till människan. Guds lag sätter tydliga gränser för vad som är och inte är tillåtet i relation till Gud. Det handlar inte om mänskliga moraliska regler. Guds lag är inte ägnad åt petitesser. Guds lag handlar om liv och död. På riktigt. Guds lag stipulerar att den som bryter mot förbundets villkor begår en synd. Och straffet för synden är döden. Mänskligheten som sådan – om än inte varje enskild människa – har alltid gjort och gör sig dagligen skyldig till brott mot förbundsvillkoren. Mänskligheten har alltid syndat mot Gud. Mänskligheten älskar inte Herren, vår Gud, av hela sitt hjärta, med hela sin själ, med hela sin kraft, med hela sitt förstånd och sin nästa som sig själv. Mänskligheten syndar ständigt mot Gud. Straffet för synden är döden. Därför dör mänskligheten ständigt.

Ingen kommer undan ansvaret för livet som har levts. Men domens dag handlar inte om mänskliga moraliska frågor. Guds lag och den kommande domen handlar om liv och död. Livet eller döden. Varken mer eller mindre. Gud Fadern har överlåtit den yttersta domen åt Sonen – åt Jesus. Jesus följer Gud Faderns vilja när han dömer. Och Gud Fadern har visat sin vilja en gång för alla. När Jesus uppstod från de döda visade Gud Fadern att hans vilja är att mänskligheten, människan och varje människa ska leva. Trots döden. Trots allt. Ingen kommer undan ansvaret för hur livet har levts i relation till Gud. Alla ska dömas. Men den yttersta domen är frälsning och befrielse. På den yttersta domens dag kommer även den mest hårdnackade förnekare att tro. Ty detta är Gud Faderns vilja – att Jesus inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett honom, utan att han ska låta dem uppstå på den sista dagen.

I Jesus finns ett löfte som går utöver allt annat. Den frikännande, befriande och frälsande kraften som finns i och med Jesus är så allomfattande och genomgripande att till och de som redan är döda omfattas av den. Makten över livet vilar i Guds händer och Gud har lagt makten över livet i Jesu händer. Gud Fadern har gett Sonen rätt att döma över liv och död eftersom han är Människosonen. Jesus vet vad det är att vara en brusten människa bland brustna människor. Jesus är den som har kunskap och makt att hålla dom. Jesus äger livet och är den som ska döma var och en och alla. Och Jesu dom är barmhärtig, nåderik och kärleksfull. Evigt liv istället för straffDet är ett glatt, hoppfullt, befriande och frälsande budskap. Ett evangelium som egentligen inte är något att bli förvånad över.

19 november 2016

#434. En ärkebiskop har ordet…

”In a speech I gave in September to head teachers of Church of England schools, I said – uncontroversially in my view – that in order to defeat terrorism, we need to understand the mind-set of those who perpetrate it. To my surprise, a small number of media commentators viewed my comments as appeasing terrorists and their acts. However depraved it may be, groups like ISIS have an ideology, indeed a theology – which is at the heart of their propaganda, and therefore the driving force – which holds an apocalyptic understanding of human history, not as a loose term but in its strictest technical terms: they believe that the world is about to end, that the Prophet will return with Jesus, and will defeat the western powers.

It’s very difficult to understand the things that impel people to some of the dreadful actions that we have seen over the last few years unless you have some sense of religious literacy. You may reject and condemn it – that’s fine – but you still need to understand what they’re talking about. And in order to understand, religious people in Europe must regain the ability to share our religious vocabulary with the rest of the continent. If we treat religiously-motivated violence solely as a security issue, or a political issue, then it will be incredibly difficult – probably impossible – to overcome it. A theological voice needs to be part of the response, and we should not be bashful in offering that. 

This requires a move away from the argument that has become increasingly popular, which is to say that ISIS is ‘nothing to do with Islam’, or that Christian militia in the Central African Republic are nothing to do with Christianity, or Hindu nationalist persecution of Christians in South India is nothing to do with Hinduism. Until religious leaders stand up and take responsibility for the actions of those who do things in the name of their religion, we will see no resolution. 

Of course, it is insufficient to only use our understanding of religious language in a defensive or preventative sense. In the United Kingdom, our counter-radicalisation programme in schools and universities is called ‘Prevent’, which I believe sums up the overall approach to religious extremism. Rather than simply seeking to prevent ‘bad’ religion, however, we have to offer an alternative vision of the role of faith in our societies that is more convincing. That is more profound. That is more satisfying to the human spirit. And where to do we find a better vision than in the gospel of Jesus Christ, in the good news of Christ?”

6 november 2016

#433. Söndagen efter Alla helgons dag…

”Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.” (Johannes 6:37–40)
Det är Guds uttryckliga vilja att ingen enda människa ska gå förlorad. Gud Fadern skapar liv och vill livets levande. Gud Fadern skapar varje människa och vill varje människas levande. Det levande livet som Gud skapar är ett liv som alltid lever. Som aldrig slutar att leva. På något sätt, oklart hur, är det i enlighet med Guds vilja att livet ska leva vidare även när det kroppsliga livet upphör. Ingen människa ska gå förlorad. Inte ens i eller genom döden.

Sorg och saknad är längtan efter den som inte längre finns kvar här. Längtan efter våra kära som inte kommer tillbaka. Vi ska sakna dem och vi ska sörja deras död. Men vi ska framför allt minnas deras liv. Det är livet som de har levt som är det viktiga, inte döden. Vi hedrar minnet av våra döda när vi minns det liv de har levt. När vi minns deras leenden, deras skratt och glädjeämnen. När vi minns gemenskapen vi har haft med varandra. De glada och vackra stunderna. De mödosamma och svåra. Allt det där som deras liv var fyllda av. Vi ska minnas dem som levande. Det är livet som är det viktiga, inte döden.

Döden är en tröskel som vi alla ska kliva över. Den sista dagen i den här världen är uppståndelsens dag. Den dagen får livet en annan form. På en annan plats. Någon annanstans. Ingen vet var och ingen vet hur. Men det finns ett löfte i Jesus om att det ska bli så. Jesus kommer inte att låta någon gå förlorad utan låta oss alla uppstå till evigt liv. När vi minns, saknar och sörjer de som genom döden har lämnat oss ska vi påminna oss själva och varandra om löftet som finns i Jesus Kristus. De som nu är döda har levt här tillsammans med oss och de lever nu någon annanstans. Var och hur är det ingen på den här sidan av dödens tröskel som vet. Men de är där. Och de vet att livet lever vidare. Trots allt.

4 november 2016

#432. Hoppet som aldrig dör…

I Allhelgonatid påminns vi om sorgen. Saknaden. Längtan efter dem vi älskar och dem vi har älskat. Som vi inte längre når. De som som har levt här men som har lämnat oss och nu lever någon annanstans. Vi saknar och längtar oavbrutet. Ibland intensivt. Ibland lite svagare. Men mest hela tiden. Allhelgonahelgen gör den egna sorgen, saknaden och längtan synlig. Den personliga saknaden får en resonanslåda i det gemensamma. Vi märker att vi är många som bär en sorg, saknad och längtan efter dem som har lämnat oss. De som fattas oss.

Vi tänder ljus i tystnad. Vi går stillsamt till gravar och minneslundar. Stannar upp en stund. Minns. Begrundar. Själva och tillsammans. Orden kanske inte räcker till. Orden kanske inte finns för den tomhet som fyller tillvaron när någon vi älskar lämnar oss för att aldrig komma tillbaka. En tomhet som dröjer sig kvar. En tomhet och frånvaro som blir och är lika påtaglig som den frånvarandes närvaro. En tomhet som fylls av sorg, saknad, längtan. Och kanske av tårar. Ömtåliga små lågor får liv på ljus. Sprider ett hoppets envisa ljus omkring sig. I mörkret som omger dödens närhet.

Det finns ett löfte, i Jesus Kristus, om att döden inte är livets slut. Den kristna kyrkans tro och hopp bärs av detta enda löfte. Det enda som förändrar allt. När kroppens liv upphör är den kristna kyrkans tro och hopp, den kristna kyrkans Jesus, det enda vi har kvar. Jesus är den enda som kommer att finnas där när steget över tröskeln tas och dörren går igen bakom. Där och då ska Jesus ta emot var och en med tröstens ord. Hoppets sista halmstrå ska visa sig vara starkt som en stålvajer. Löftet ska visa sig vara hållbart. Hoppet och löftet ska visa sig vara sant. Trots allt.

3 november 2016

#431. En ärkebiskop har ordet…

”Christians need to own the fact that we are a faith with exclusive claims of revelation, truth and integrity. We possess little explicit scriptural evidence of a call for freedom of religion. If we are to make the case for the right of others of different views and traditions to worship freely or not at all, then we need a systematic interpretation of God’s nature and modelling for humanity. Grace and mercy, with justice and righteousness are characteristics at the heart of God’s nature, while force and compulsion are not. […]

If we cherish our own rights, then we must have regard for the rights and sensitivities of others. We have a collective responsibility to each other in a world created by God for our dependence upon Him and on one another. Jesus reminded us that our fullest expression in creation is in loving God with all our heart, soul, strength and mind and in loving our neighbours as ourselves (Luke 10:27). Where the Church is not acting on this commandment to love, it is not the Church. Jesus went further in clarifying that our neighbours are not just the people we identify with ethnically, nationally or religiously, but are in fact anyone we encounter and especially those in need.

Jesus inaugurated a kingdom which was relational, attractional and non-violent. The kingdom was open to all who received and responded to God’s invitation. To coax, coerce or compel people to swear allegiance to this kingdom confounds and contradicts the very nature of the kingdom itself. Too often the Church has taken this route in its long 2,000 years of history. We are called to seek the common good of all because we are called to witness to the emerging kingdom which we believe brings the promise of renewal and restoration to all.”

2 november 2016

#430. Fokus...

Svenska kyrkan är en jätteorganisation som är av ett annorlunda slag. En kyrka, vars djupast liggande rötter är gemenskapen som samlades runt Jesus från Nasaret för närmare två tusen år sedan. Genom historien har kyrkan ändrats och förändrats både med och mot sin egen tid. Hur det blev så att gemenskapen runt Jesus av historien formades till den Svenska kyrkan som vi står och går i just nu kan man både fundera på och läsa om.

Vad som mer sällan funderas på och mer sällan kan läsas om är hur Svenska kyrkans situation just nu faktiskt ser ut. Bakom kulisserna. Vad händer i Svenska kyrkans församlingar, som konsekvenser av det just nu rådande systemet för hur och av vilka besluten fattas i Svenska kyrkan? Hur påverkar systemet församlingar och medlemmar i praktiken? Hur låter våra biskopars tankar och ord om den nuvarande kyrkliga organisationen egentligen? Hur ser den politiska styrningen av Svenska kyrkan egentligen ut? Hur kommer sig att gemenskapen runt Jesus är styrd av politiska partier?

Om detta och mer därtill kan du läsa i artikeln Tro, hopp och stordrift av Sofia Lilly Jönsson i tidningen Fokus. Det är en av de mest omfattande och mest initierade texterna som har skrivits om Svenska kyrkan på länge. På torsdag är sista dagen som det nuvarande numret av Fokus finns tilll försäljning. Så om du är intresserad av eller engagerad i Svenska kyrkan och vill försöka förstå lite mer om sakernas tillstånd då behöver du köpa tidningen Fokus innan fredag. Gör det.

31 oktober 2016

#429. Påvens besök…

”We need to identify those ecumenically fundamental issues on which we cannot agree — in relation to what issues we still cannot say the same thing. This in opposition to the presently normative idea of seeking the common ground — the issues in relation to which we already can say the same thing. The seeking of common ground does not move us forward to better understandings of each other. We need not only to understand what and how ’the other’ believe the way he do, but also why it is important to him. In that enterprise maybe we can discover that what he believe can be important to me too.” (Bruce McCormack)
Den polisiära säkerhetsdetaljen övade eskortkörning i Lund igår. Allvarliga män med hörsnäckor körde svarta bilar i tät kolonn genom den folktomma lilla staden. Kravallstaket kantade gatorna i kvarteren runt Lunds domkyrka. Nödvändiga säkerhetsarrangemang. Det är sorgligt att de ska behövas. De igår tomma bilarna med mörka rutor ska idag fyllas med viktiga människor. Eskorten ska köras av samma allvarliga män. Folk och missdådare ska hållas på avstånd med staket och säkerhetspersonal. Sedan blir det skådespel och artister.

Det talas om att påvens besök kanske kan bryta ny mark för ekumeniken. Till förmån för kyrkans enhet. Det är förhoppningar som förmodligen inte kommer att infrias. Av flera anledningar. En anledning är att det, såvitt jag vet, inte pågår några egentliga samtal om de doktrinära frågor som skiljer den Romersk-katolska kyrkan och de Lutherska Evangeliska kyrkorna åt. Ännu mindre pågår det, såvitt jag vet, några samtal om doktrinära frågor mellan Svenska kyrkan och Romersk-katolska kyrkan. De få samtal som kommer till allmän kännedom envisas med att bara handla om det vi tycker eller tror att vi redan kan vara överens om. Det leder inte det ekumeniska samtalet vidare.

En annan anledning har blivit tydligt synlig i samband med påvens besök. Det handlar om förståelsen av sakramenten i allmänhet och nattvarden i synnerhet. En katolsk präst satte fingret på problemet i ett samtal för några år sedan: ”Lutherska kristna betraktar ofta nattvarden som en väg till enhet. Men för oss katoliker är nattvarden ett tecken på enhet.” Om inte synen på nattvarden är ett problem kan man fråga sig varför påven måste fira mässa utomhus dagen efter det gemensamma högtidlighållandet av Luthers reformation. Just idén om kyrkans enhet är en annan anledning till att påvens besök sannolikt inte kommer att förändra något. Samma katolska präst satte fingret på det också: ”Kyrkans enhet blir till först när vi kommer tillbaka till kyrkan som den var innan splittringen år 1054.” Det var året då kyrkan sprack i öst och väst. Kyrkans enhet handlar med andra ord om mycket annat än bråket omkring Martin Luther och hans teser.

Listan på anledningar till att besöket förmodligen inte kommer att leda till några större förändringar kan göras längre med frågorna om ämbetet, äktenskapet, sexualiteten, ofödda barns rättigheter med mera, med mera. Problemet är väl kanske att vi aldrig på riktigt tar itu med alla de där frågorna som vi faktiskt inte är överens om. Kanske beror det på att frågorna är ”känsliga." Kanske beror det på att den Romersk-katolska kyrkan har ganska bestämda åsikter som i en del fall går på tvärs mot de normer och värderingar som idag råder i Svenska kyrkan. Kanske beror det på den bland ibland förekommande och illa dolda småsintheten inför den andre – den där inte så smickrande attityden av att ”vi har rätt och de behöver komma fram till och förstå att de har fel.” Istället för att faktiskt vilja och på riktigt försöka förstå den andres ståndpunkt. Att låtsas vara överens lurar ingen.

Så, stalltipset är att de ekumeniska relationerna nog inte kommer att förändras så mycket av påvens korta besök. Men skådespelet blir nog fint.

23 oktober 2016

#428. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

”Och han sade: ’Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.’” (Markus 4:26–29)
Jesus har undervisat massor av folk vid Genesarets sjö. Han har undervisat med hjälp av liknelser. Det vill säga – han liknar det som han egentligen talar om vid något annat, något som folk känner till och som folk känner igen. Av den enkla anledningen att det han försöker att undervisa dem om är något helt nytt. Något som ingen har hört talas om förut. Något som är så radikalt annorlunda, jämfört med allt annat, att det är obegripligt om det inte liknas vid något som man redan känner till.

Vi använder liknelser själva hela tiden. Seg som kola. Snabb som vinden. Vacker som en dag. Tyst som en mus. Stark som en oxe. Vi använder liknelser för att förklara idéer, tankar, karaktärsdrag och egenskaper som kanske inte finns inneboende i det vi talar om. För att beskriva det som är svårt att beskriva. För att tala om det som är svårt att tala om. Vi liknar det vi inte inte känner till vid något som vi känner till för att det ska bli greppbart. Begripligt. Eftersom Jesus talar om något som är dittills helt okänt så behöver han använda liknelser för att göra det hela greppbart. Begripligt.

Folket hade lite svårt att förstå honom i alla fall. När han är ensam med de tolv lärjungarna förklarar han lite närmare vad han menar. ”Ni har fått veta Guds rikes hemlighet” säger han till dem, ”men för dessa som står utanför är allt bara liknelser.” Det är som om det behövs någon form av förförståelse om Guds rike för att liknelserna ska bli begripliga. Det blir lite av ett cirkelresonemang. Liknelserna berättar om Guds rike men för att förstå dem behöver man känna till något om Guds rike. Det är kanske inte så konstigt om lärjungarna blev lite förvirrade ibland. För att förklara Guds rike lite till liknar Jesus Guds rike vid sådd och skörd. 

Vad är det som händer när man sår frön? Vad är det som händer med själva fröna när de gror? När vi sover? När dagar och nätter går och säden gror till synes helt och hållet av sig själv? Vad är det som händer då? Jo, det är livet självt som blir till. Ett frö bär livets löfte i sig. När fröet kommer ner i fruktbar jord börjar livet att leva. Livet i sig skapas i stilla tystnad nere i jordens mörker. Vi vet inte riktigt hur. Som av sig själv bär jorden gröda. Strå, ax och moget vete. Som frön, som gror i fruktbar jord, är livets återskapelse Guds rike. Livet som skapas och upprätthålls av livets längtan efter sig självt. Guds längtan efter liv. Det levande livet i sig är Guds rike. De mogna axen skördas. Blir livsuppehållande föda och nya frön som blir ny sådd som sätts i ny jord och gror på nytt. Guds rike är detta, det levande livets ständiga pånyttfödelse. Livets längtan efter levande liv. Det levande livets eviga återskapelse.

Guds rike är livet i sig. Guds rike är det levande livets ljus i ett universum fyllt av intighetens dunkla mörker. Det levande livet i sig självt är Guds rike. Guds skapelses levande rike. Ett livets rike där döden inte finns som slutgiltighet. Ett rike där livet lever i evighet. Guds rike är ingen annanstans än just här. Livet vi lever tillsammans är Guds rike. Hjärtan som slår. Lungor som andas. Fingrar som känner. Öron som hör. Ögon som ser. Vi sitter mitt i det. Det här är Guds rike. Ditt liv. Mitt liv. Våra liv. Allas liv. Allt liv. Livet i sig. Guds rike är inte märkvärdigare eller konstigare än så. Men Guds rike är heller inte mindre märkvärdigt eller mindre fantastiskt än så.

Det är just här, mitt i Guds rike av till synes vanligt levande liv, som den uppståndne Jesus Kristus möter oss alla. Det är här, ingen annanstans, som den ännu levande Jesus lever tillsammans med oss. Tillsammans med Jesus lever vi det liv som aldrig dör. Här och nu.