12 juni 2017

#488. Att lära av historien…

"But I have this against you, that you have abandoned the love you had at first. Remember then from what you have fallen; repent, and do the works you did at first. If not, I will come to you and remove your lampstand from its place, unless you repent." (Revelation 2:4–5)
"Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Annars kommer jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig." (Uppenbarelseboken 2:4–5)
From the long history of Christianity stretched out before us we may perhaps be able to discern particular themes and currents that enable us to make some generalizations about Christian history. Such generalizations may enable us to consider some aspects of the Christian faith itself, and thus take us from history to theology. And the generalizations come most naturally if we carry out the survey within the historical study of religions.

The first generalization is that Christian advance is not progressive, but serial. To compare the history of Christianity with that of Islam is to see two religions which have much in common in their origins, have both spread across most of the world, and both gained the allegiance of very diverse peoples. But there has been a great difference in the extent to which the two faiths have retained the allegiance of the peoples who have embraced them. Here Islam seems to have been notably more successful. It is hard to think of Arabia, for instance, without thinking at once of Islam; yet Yemen was once a Christian kingdom. Jerusalem is the mother church of all Christians; yet the name today does not immediately evoke its Christian connotations; nor do those of Egypt, Syria, Turkey or Tunisia, all once leading centres of the Christian faith. Generally speaking (there are some exceptions), lands that became Muslim have remained Muslim.

The same cannot be said of the lands that became Christian. All the places named were once the very heartlands of Christianity, centres of Christian devotions and Christian scholarship, nurseries of Christian martyrs. Today, Christians in all these places are marginal. Nor is that the end of the story. There was a time when the greater part of the population of what is now Iraq professed the Christian faith; when from thence churches spread across much of Iran, and from thence across Central Asia. There was a time when Britain sent out more missionaries than any other country, and when Europe seemed the core territory of Christianity. Yet British cities are now full of churches that no one wants, except for stores or bars or restaurants, and the European Union can devise a constitution which makes no reference to the Christianity which was once so powerful a constituent of European identity.

It would seem that in this respect Christianity has historically lacked a certain resilience that Islam possesses. The reason for this we must consider later; for the moment we need notice only that in each of the cases noted, the Christian community in what was once a Christian heartland, Christian core territory, faded. As the Book of revelation puts it, the candlestick was taken out of its place. But in none of the cases mentioned did the fading of the Christian heartland community issue in the fading of the Christian faith itself; rather the reverse. When the Jerusalem church, the church of the apostles, was scattered, the mission to the Greek world, begun by a few of its refugee members, spread the faith further and faster then the Jerusalem-based church had ever done. When the churches in Iraq began to decline, those in Iran increased. As the great Christian centres in Egypt and Syria passed under Muslim rule and were eroded, so the barbarians of Northern and Western and Eastern Europe were coming to appropriate the faith. In each case, withering at the centre, the focus of apparent strength, was accompanied or closely followed by blossoming at or beyond the margins.

Christian advance is not a progressive process, a steady line of success. Advance may not produce further advance, but recession. Christians dare never proclaim permanent gains, of the sort that can be spotted on a map and claimed as occupied territory. There is no especially Christian territory in the sense that Muslim claim Arabia, nowhere where the faith belongs by right of ownership. There is no Christian equivalent of Mecca, no cosmic centre of the faith. Christian advance is serial, rooted first in one place and then in another, decaying in one area, appearing new in another.

It would seem that there is a vulnerability at the heart of Christian faith; and indeed the Cross stands a reminder of that vulnerability. There is a fragility of another kind, also; for, as we shall see the effectiveness of Christian faith within a culture depends on translation, and the process of translation may become inhibited or atrophied. In the passage from revelation just alluded to, the Lord says that it is he, not his rivals, who will remove the candlestick of a failing church. There is no permanently Christian country, no single Christian culture, no single form of Christian civilization. Historically, different areas of the world have provided its leadership at different time, and then passed the baton on to others. All expectation must be that this process will continue.

  • Walls, Andrew F., 2005: Mission History as the Substructure of Mission Theology. I: Swedish Missiological Themes; Svensk MissionsTidskrift Vol. 93, No.3. Uppsala: Swedish Institute of Mission Research. S 367-369.

11 juni 2017

#487. Robert Jenson om trefaldigheten…

Asked who God is, Israel’s answer is, ”Whoever rescued us from Egypt.” Asked about her access to this God, Israels’ answer is, ”We are permitted to call on him by name”—just so, the name eventually felt too holy for regular utterance aloud and was replaced by stated euphemisms, in reading Scripture by Adonai, ”the Lord.” […]

To the question ”Who is God?” the New Testament has one new descriptively identifying answer: ”Whoever raised Jesus from the dead.” Identification by the Resurrection neither replaces nor is simply added to identification by the Exodus; the new identifying description verifies its paradigmatic predecessor. For at the outcome of the Old Testament it is seen that Israel’s hope in her God cannot be sustained if it is not verified by victory also over death; this will be a chief matter of the next chapters. Thus ”the one who rescued Israel from Egypt” is confirmed as an identification of God in that it continues ”as he thereupon rescued the Israelite Jesus from the dead.”

A new kind of naming also appears, enabled by the new description. In their missionary situation, the gospel’s messengers must again name the God to whom they introduce their hearers. They do not return to uttering "JHWH." Instead they name the one whom God has raised and identify God by constructions that incorporate this naming. In the New Testament, believers’ miracles, works, and churchly acts are done ”in Jesus’ name.” Their prayers is ”in Jesus’ name,” in consequence of which the name can even be taken as itself the proximate object of faith. Believers are those ”who call on the name of our Lord Jesus Christ” as Israel called on the name of the LORD. Most comprehensively, apostolic witness refers to God as ”the Father of our Lord Jesus the Christ”; this way of identifying God is specifically enabled by Jesus’ adress in prayer and by his permission to share it.

One such construction appears in a special role. In the canonical account of the risen Christ’s appearance to commission the gospel’s mission, he institutes the church’s rite of initiation: this is to be a ritual washing ”in the name ’Father, Son, And Holy Spirit.’”

The earliest liturgical and epistolarly history of the triune name is obscure, but its logic is plain. In it ”Son” is a title for Jesus, who ”made himself the Son of God” simply by addressing God as ”my Father.” Conversely, God is here called ”Father” not generally, but specifically as the Father of this, next to be mentioned, Son; thus ”Father” does not here appear as a predicate of God, whether straightforward or metaphoric, bur as a term of address within a narrative construction that displays a relation internal to the logic of the construction. And the Spirit is the enabling future of the community so established, among themselves and with us. By these inner relations the phrase uniquely identifies the particular God of the gospel, recounting at once the personae and the basic plot of the scriptural story. When the phrase appears as a personal proper name in the mandate of baptism and elsewhere, the use is enabled and prompted by the phrase’s special ability to identify  the one to be named in the fashion of many originally descriptive personal names.

Thus the phrase ”Father, Son, and Holy Spirit” is simultaneously a very compressed telling of the total narrative by which Scripture identifies God and a personal name for the God so specified; in it, name and narrative description not only appear together, as at the beginning of the Ten Commandments, but are identical. By virtue of this logic, the triune phrase offers itself as the unique name for the Christian God, and is then dogmatically mandated for that function by its constitutive place in the rite that establishes Christian identity. The church is the community and a Christian is someone who, when the identity of God is important, names him ”Father, Son, and Holy Spirit.” Those who do not or will not belong to some other community.

  • Jenson, Robert W., 1997: Systematic Theology; Volume I, The Triune God. New York: Oxford University Press. S 44-46.

6 juni 2017

#486. Domprosten i Visby…

Domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermansson, anmälde mig till domkapitlet. Rimligen för att om möjligt få mig ”avkragad” för att jag skrivit om Visby domkyrkoförsamling och hans agerande i tjänsten som domprost. Han säger till Kyrkans Tidning att han ”tycker att man ska vara glad att det går att anmäla och få saker prövade och få det friat eller fält av kunniga personer. Det är en jätteviktig del av demokratin i kyrkan.” Förutom att prövningen av ämbetsbärares lämplighet inte är en demokratisk fråga utan en tillsynsfråga som ytterst biskopen och domkapitlet i varje stift har ansvar för så är det fint att Mats Hermansson är glad för att han kunde anmäla mig till en sådan prövning.

Det enda egentliga resultatet är att domprostens trovärdighet har urholkats ytterligare. 

Kyrkans Tidning skriver: ”Han sa att jag var en lögnare, men det tycker inte jag att man kan säga. Därför ville jag fråga domkapitlet om det var för mycket. Men det går under hans yttrandefrihet, säger domprosten och tillägger att han är nöjd med friandet.” Oavsett vad Hermansson tycker om saken så har han själv sagt att han har ljugit och har därmed själv erkänt sig vara en lögnare. Att han nu säger att ”det tycker inte jag att man kan säga” om något han själv har sagt och medgivit väcker onekligen en del frågor. Dessutom kan man fråga sig hur han kan vara nöjd med att jag blev friad. Varför anmälde han då över huvud taget?

Mats Hermansson sätter sig på höga hästar när han säger: ”De här som är så oerhört negativa är inte särskilt många. Det är en liten grupp, tycker jag. Det finns en stor positiv samhällskraft som heter Svenska kyrkan, sedan finns det en liten grupp inom kyrkan som är väldigt kritiska och som genom moderna medier blir väldigt högljudda.” Tydligare än så kan nog inte domprosten förminska och nedvärdera alla andras åsikter och ståndpunkter. Mats Hermansson uppfattar sig uppenbarligen företräda någon slags "majoritet" i Svenska kyrkan. Med en arrogant knyck av handleden tar Hermansson sig rätten att avfärda den, dem och alla andra vars åsikter skiljer sig från domprostens som "en liten men högljudd grupp."

Mats Hermansson ger en liten fingervisning om var en sådan ogenerad hybris-uppfattning kan komma från när han säger: ”Under Världens fest intervjuade jag Wanja Lundby Wedin i Västerås domkyrka. Hon berättade att hon var chockad över debattklimatet inom Svenska kyrkan, jämfört med LO. Det var något som överraskade henne.” Hermansson tar fram det tunga artilleriet och skickar en tydlig signal om var hans sociala kapital är förankrat. Wanja Lundby Wedin är Socialdemokraternas ankare i kyrkopolitiken och vice ordförande i kyrkostyrelsen – ett tungt namn fyllt av makt. Mats och Wanja är alltså kompisar. Med det ska alla vi andra förstå att vi inte har något att säga till om och att vi gör bäst i att hålla tyst.

Berättelsen om maktfullkomligheten i Visby fortsätter att skriva sig själv.

2 juni 2017

#485. Anmälan till domkapitlet…

I april aktualiserades turerna i och omkring Visby domkyrkoförsamling med en artikel av Johannes Nesser i tidningen Journalisten. Han nystade upp trådarna i Sofia Lilly Jönssons Dagen-artikel från april 2015. Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius skrev också om saken i SvD. Jag kommenterade det hela i några inlägg här.

Den 25 april fick jag ett brev från domkapitlet i Stockholms stift där jag bereddes tillfälle att yttra mig om den anmälan till domkapitlet som domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermansson, gjorde den 23 april. Domprosten citerade tre texter som jag skrivit och önskade att Stockholms stifts domkapitel prövade om det är förenligt med prästlöftena att uttrycka sig som jag gjort samt om jag skadat det anseende en präst bör ha.

Jag skrev ett yttrande till domkapitlet daterat den 8 maj i vilket jag menade att jag agerat inom ramen för den yttrandefrihet som tillförsäkras mig genom bestämmelser i svensk grundlag och i Europeiska konventionen från november 1950. Jag vederlade Hermanssons påståenden att det jag skrivit saknade källor och menade att jag vare sig brutit mot mina vigningslöften eller skadat det anseende en präst bör ha med det jag skrivit.

Domkapitlet sammanträdde den 17 maj och fattade beslut i ärendet: ”Domkapitlet gör bedömningen att det Patrik Pettersson yttrat är inom ramen för hans yttrandefrihet och att det inte står i strid med det han avgivit i sina vigningslöften och att det inte heller i avsevärd mån har skadat det anseende an präst bör ha. Domkapitlet beslutar därför att Mats Hermanssons anmälan inte föranleder domkapitlet att vidta ytterligare åtgärder.”

21 maj 2017

#484. Bönsöndagen…

"När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det." (Matteus 6:5–8)
Jesus undervisar sina lärjungar och många andra på ett berg någonstans. Stora skaror av människor har följt honom, folk från Galileen och Dekapolis, från Jerusalem och Judeen och från andra sidan Jordan. Han är ganska krass och rättfram när han undervisar om bön och om bedjande. Det är inte så mycket prat om hur det känns eller om vad man egentligen ska tycka om det där med bön. Jesus är sällan eller aldrig särskilt sentimental. Det är han inte i relation till bön och bedjande heller. Människans relation till Gud handlar inte om känslor. Bön handlar inte om upplevelser eller om hur det ”känns." Att tala om bön blir meningslöst om man fastnar i idén om att tillbedjan på något sätt handlar om känslor eller upplevelser. 

Jesus är, som så ofta, mer pragmatisk än sentimental. Bön och bedjande är något man gör. Det är ett verb. Bön och tillbedjan ägnar man sig åt oavsett hur det känns eller upplevs. Därför är Jesus osentimental, krass och rättfram. Han säger: ”När ni ber skall ni inte göra som hycklarna.” Hycklarna är de som gör till synes fromma saker för att få bekräftelse av andra. Hyckleri är inte vackert. Men vem av oss har aldrig – inte någon enda gång – varit i alla fall en liten hycklare? Det är väl få, om ens någon, av oss som har lyckats gå genom livet utan att någon enda gång ha försökt att få åtminstone lite bekräftelse på den egna inre fromheten, i alla fall litegrann. Vem av oss har aldrig varit en åtminstone liten hycklare i det avseendet? Den som är utan skuld må kasta första stenen.

Men Jesus poäng är inte att peka på hyckleri för att peka ut hycklare. Poängen är att bön och tillbedjan inte har med yttre bekräftelse att göra. Med de där orden om hycklare så uppmanar Jesus oss att vara uppriktiga – mot Gud – när vi ber och att inte bry oss så mycket om vad andra har att säga om saken. Den som har haft en nära relation till en annan människa förstår vad Jesus är ute efter. När man är uppriktigt nära den som står en riktigt nära så spelar det ingen roll vad andra människor tycker eller säger om det. Den nära relationens närhet trumfar alla andra relationer. Det är den närheten som Jesus är ute efter. När vi i bön och med tillbedjan umgås med Gud i en sådan närhet då är ärligheten, uppriktigheten och närvaron i bönens samtal det enda som betyder något. Den yttre bekräftelsen från andra människor är ointressant och har inte med saken att göra.

Vad somliga tycker, tänker och säger om andras intima relation till Gud är så ointressant att Jesus uppmanar oss att be i enskildhet. "När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.” Varför stänger vi om oss när vi vill vara riktigt nära den eller dem som står oss nära? Att stänga dörren om sig skapar ett förtroligheten utrymme som gör det möjligt att man kan och får vara sig själv helt och hållet. I rummet innanför den stänga dörren kan man ge sig hän utan förbehåll. Just för att man inte behöver bry sig om vad andra tycker och tänker. I det fördolda och privata rummet finns plats för närhet, uppriktighet, ärlighet och intim närvaro. I det fördolda rummet är den uppriktiga och ärliga bönen möjlig. ”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” Belöningen är Guds absoluta närvaro i tro och liv. Oavsett om eller hur det känns och hur det upplevs.

”Och när när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord.” Kanske är närvaron av en annan som mest påtaglig i en närhetens frånvaron av ord. När man är nära varandra utan att säga så mycket. Det är inget fel att be med ord. Men vi ska inte be med många men tomma ord. Det vill säga – orden behöver vara på riktigt. Av den enkla anledningen att den någon vi talar med i bön och tillbedjan redan vet vad vi behöver innan vi har bett om det. Vi lurar ingen om vi ber med många, tomma och innehållslösa ord. Jesus säger: ”Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda." (Matteus 6:9–13) Svårare och märkvärdigare än så är det inte att be.

8 maj 2017

#483. Schottenius tre frågor…

”Medvindsjournalist är lätt att vara. Det är värre i motvind. När man vet att det finns en sanning där som inte vill visa sig, och när folk runtom börjar tröttna, blir likgiltiga eller får kalla fötter. […] De som velat diskreditera Sofia Lilly Jönsson har givetvis framhållit fällningen från PON, trots att den inte handlade om innehållet i hennes artikel. Vi brukar ibland prata om hat och hot mot journalister. Innanför ringmuren i Visby pågår det för fullt.”
Maria Schottenius sätter sökarljuset på Svenska kyrkan i dagens DN och belyser tre frågor. Den första frågan handlar om de orättfärdigheter som Svenska kyrkans folk i Visby domkyrkoförsamling har utsatt journalisten Sofia Lilly Jönsson för efter hennes granskning i tidningen Dagen i april 2015. Schottenius drar sig inte för att kalla det Visby domkyrkoförsamlings personal och förtroendevalda har utsatt Jönsson för i två års tid för ”hat och hot.” Kan det bli mycket allvarligare än så? Det är vad man kallar sådant som politiska extremistgrupper utsätter journalister för. Och numera även Svenska kyrkans folk i Visby domkyrkoförsamling.

Den andra frågan berör den alltmer diffusa formen för Svenska kyrkans episkopala struktur. Schottenius skriver: ”Så även visitationen, biskopens traditionella utvärdering av församlingarnas arbete, kan vara ett spel för gallerierna.” Svenska kyrkans episkopala ordning har länge eroderats inifrån kyrkan själv. Miriam Wredén Klefbeck och Judith Fagrell skrev en angelägen text om saken den 26 april. Biskopen i Lunds stift, Johan Tyrberg, skrev matnyttigt om behovet av att reformera biskoparnas roll i relation till församlingarna den 5 maj. Det är en angelägen fråga som behöver hanteras med betydligt större intresse och engagemang än vad som hittills varit fallet.

Den tredje frågan belyser problemen i Svenska kyrkans inre organisation. Schottenius skriver: ”I fallet med kyrkohandboken har vi kunnat se hur ett tjänstemanna­välde växt fram och fått orimligt inflytande i en fråga som egent­ligen rör hjärtat av Svenska kyrkan.” Det handlar till viss del om att sakfrågor behandlas av tjänstemän som saknar fördjupad kunskap i de frågor som hanteras. Problemet är tydligt i ljuset av hur musiken har hanterats i frågan om den nya kyrkohandboken. Musikalisk expertis har avfärdats till förmån för en linje som har lagts fast på tjänstemannanivå. Svenska kyrkans teologiska och ecklesiologiska frågor hanteras ofta på liknande sätt.

Maria Schottenius artikel i dagens DN är ännu ett exempel på att Svenska kyrkan behöver journalister och andra som skriver om vad de ser i kyrkan. Det skulle vara bra om ledande och beslutande personer i Svenska kyrkan började ta sig an kyrkans frågor med liknande öppenhet och grad av angelägenhet.

7 maj 2017

#482. Fjärde söndagen i påsktiden…

”När Judas hade gått sade Jesus: ’Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.’”
(Johannes 13:31–35)
När Jesus pekade ut Judas som sin kommande förrädare, då satte han igång det skeende som skulle visa världen och mänskligheten vem han egentligen är. När Judas pekades ut då startade den händelsekedja som skulle komma att förändra allt. Judas förräderi är det första som sker i den serie av händelser som kulminerar med korsfärstelsen på Golgata. Jesu korsfästelse och död var kulmen, men det var inte slutet. Mot alla odds så fick berättelsen om Jesus en fortsättning efter döden på korset. Det skulle visa sig, det har visat sig och det visar sig att Jesus på något mirakulöst sätt uppstod från de döda. Mirakulöst nog är Jesus fortfarande uppstånden från de döda och han lever fortfarande. Alldeles på riktigt.

Det är det Jesus talar om när han säger till lärjungarna: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.” Ett förhärligande är ett gudomliggörande. När Judas har pekats ut och gått då är bollen satt i rullning. Av allt det som ska komma att hända ska det att framgå bortom alla tvivel att Jesus är Gud och att Gud är Jesus.

Det får förstås konsekvenser. En konsekvens är att Jesus visar sig vara någon annan än den som lärjungarna har känt. De kommer att söka efter den Jesus som de lärde känna. Men han kommer inte att finnas kvar på det sätt som de förväntar sig och tror. Därför att Jesus är inte bara den människa som de har delat livet med. Efter några år tillsammans kan man kanske tycka att man känner den man har delat livet med. Lärjungarna tyckte nog att de kände Jesus. De hade vandrat långt och länge tillsammans. De hade genomgått mödor och konfronterats av problem. De tyckte nog att de kände Jesus ganska väl. Men med allt som ska komma att hända genom Judas förräderi ska Jesus visa sig vara mycket mer än de kunde ana. Den Jesus som lärjungarna lärde känna är en annan.

Därför säger Jesus till dem: ”Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.” De kommer att leta efter honom som sådan han var. Som de kände honom. Men sådan ska han inte längre vara och som sådan kommer han inte låta sig finnas. Jesus är på väg mot uppståndelsens liv. Dit kan inte lärjungarna nå. Vi kan inte leta oss fram till Jesus där. Dit når vi inte av egen kraft. 

Lärjungarnas frågor är våra frågor. Så vad ska vi göra då? Om du nu ska "förhärligas" efter all tid vi har delat med dig och du visar dig vara någon annan än den vi trodde? Om du nu ska ta vägen någonstans där vi inte kan finna dig? Dit vi inte kan gå?  Vad ska vi då göra av alltihop? Vad kan vi göra? Vad behöver vi göra? Vad bör vi göra? Om nu Jesus är Gud och Gud är Jesus och Jesus är någonstans där vi inte kan hitta honom samtidigt som han på något sätt finns kvar här hos oss och med oss? Vad ska vi göra av allt det där? Vad är poängen? Det är inte svårt att bli både provocerad och frustrerad av Jesus. Men Jesus har ett ganska okomplicerat svar till lärjungarna och till oss.

Jesus sade och Jesus säger: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Ett budord, ett påbud, en befallning. Inte en förfrågan. Inte ett förslag. Inte en "tanke.". En befallning. ”Ni skall älska varandra.” Inte ”ni bör.” Inte ”ni borde.” Inte ”ni kanske skulle.” Ni ska älska varandra. Det handlar inte om känslomässig kärlek. Vi måste inte tycka om allt och alla. Det handlar om praktiserad kärlek – att vilja andra människor gott och att agera därefter. Vi ska vilja andra och varandra gott. Inte för vår egen skull. Inte för andras skull. För att det är en Jesu befallning. Det är inte svårare än så. Inte enklare heller.

När vi lyder den befallningen då kommer alla andra att förstå att vi är Jesu lärjungar.

1 maj 2017

#481. Första maj…

Fusionen mellan marxism och kristendom sysselsatte 68-kyrkan. Kristendomen har för ändamålet fruktbara begrepp. Hoppet, exempelvis. Hoppet kan handla om livets seger över döden, Kristi återkomst, frälsningen, om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Men det kan lika gärna stå för det vänsterradikala hoppet om revolutionen som transformerar våra samhällen. […] När kristna företrädare börjar tala om hoppet behöver man därför fråga: Är det ett kristet hopp eller ett marxistiskt? En del av dem ser fortfarande inte skillnaden.

Antje Jackelén finner jag i mina egna djupdykningar i material om den kristna studentrörelsen, den rörelse som formeras till den svenska kristna vänstern. Vi befinner oss då i slutet av 1970-talet och inom den svenska vänstern generellt fanns en stor besvikelse över att revolutionen inte förverkligats. För den kristna vänsterns del väcktes (det marxistiska) hoppet under Världskyrkomötet 1968 i Uppsala, de vänsterradikalas himmelrike tycktes nära. Men så blev det inte och den pendelrörelse som präglar vänstern – aktivism och revolutionshopp byggs upp och kulminerar för att sedan plana ut till en tid av besvikelse och byggs sedan upp igen – gjorde sig påmind. Besvikelsen över den uteblivna revolutionen präglade stämningen. […]

Varför satt jag då för några år sedan i forskarsalen på Kungliga biblioteket och studerade några av de material som Johan Sundeen kartlagt och analyserat idéhistoriskt, den kristna studentrörelsens, KRISS, tidningar? Det skedde under en tid efter valet 2010 då en kyrklig tankesmedja med vänsterinriktning började bli en maktfaktor i Svenska kyrkan och se sig själva som en politisk ”watchdog” (ordet använde de själva). Vad var det som pågick? Jag sökte svar. En vän sa: ”Leta rätt på den där ”källaren” där allt det politiska började”. Tankesmedjan finansierades av Stockholms stift, där Eva Brunne är biskop. Brunne var aktiv i KRISS och var även dess ordförande under 1980-talet. Tankesmedjan återanvände KRISS’ devis om att vara i ”kritisk solidaritet” med kyrkan och i smedjans opinionsbildande spalter dök den vänsterkristna generationseliten upp. De som drev smedjan hade även de varit aktiva i KRISS, fast senare. Det var en fråga om ett successionsfenomen. Jag fann en del av ”källaren” - och den samtida efterföljaren. Det Johan Sundeen har gjort är att utforska varje skrymsle och vrå. […]

Johan Sundeens bok har 1865 noter. Den häpnadsväckande och omskakande historien om hur makten togs över en institution som Svenska kyrkan är nu skriven. Och mer finns att utforska, för 68-kyrkan lever än idag.

Annika Borg i Axess

30 april 2017

#480. On Bullshit…

Why is there so much bullshit? Of course it is impossible to be sure that there is relatively more of it nowadays than at other times. There is more communication of all kinds in our time than ever before, but the proportion that is bullshit may not have increased. Without assuming that the incidence of bullshit is actually greater now, I will mention a few considerations that help to account for the fact that it is currently so great.

Bullshit is unavoidable whenever circumstances require someone to talk without knowing what he is talking about. Thus the production of bullshit is stimulated whenever a person’s obligations or opportunities to speak about some topic exceed his knowledge of the facts that are relevant to that topic. This discrepancy is common in public life, where people are frequently impelled—whether by their own propensities or by the demands of others—to speak extensively about matters of which they are to some degree ignorant. […]

The contemporary proliferation of bullshit also has deeper sources, in various forms of scepticism which deny that we can have any reliable access to an objective reality, and which therefore reject the possibility of knowing how things truly are. These ”antirealist” doctrines undermine confidence in the value of disinterested efforts to determine what is true and what is false, and even in the intelligibility of the notion of objective inquiry.

One response to this loss of confidence has been a retreat from the discipline required by dedication of the ideal of correctness to a quite different sort of discipline, which is imposed by pursuit of an alternative ideal of sincerity. Rather than seeking primarily to arrive at accurate representations of a common world, the individual turns toward trying to provide honest representations of himself. Convinced that reality has no inherent nature, which he might hope to identify as the truth about things, he devotes himself to being true to his own nature. It is as though he decides that since it makes no sense to try to be true to the facts, he must therefore try to be true to himself.

But it is preposterous to imagine that we ourselves are determinate, and hence susceptible both to correct and incorrect descriptions, while supposing that the ascription of determinacy to anything else has been exposed as a mistake. As conscious beings, we exist only in response to other things, and we cannot know ourselves at all without knowing them. Moreover, there is nothing in theory, and certainly nothing in experience, to support the extraordinary judgement that it is the truth about himself that is the easiest for a person to know. Facts about ourselves are not peculiarly solid and resistant to skeptical dissolution. Our natures are, indeed, elusively insubstantial—notoriously less stable and less inherent than the natures of other things. And insofar as this is the case, sincerity itself is bullshit.

  • Frankfurt, Harry G., 2005: On Bullshit. Princeton: Princeton University Press. S62-67.