22 september 2012

#26. Religionen och barnen...

"Säg mig nu själv uppriktigt, nu utmanar jag dig – det här måste du svara på: tänk dig att själv skulle uppföra en byggnad som skulle kunna bringa mänskligheten slutlig lycka, äntligen ge människorna fred och ro, men att det härför oundgängligen och omedelbart krävdes, att man var tvungen att utsätta en enda liten obetydlig varelse för tortyr, det där lilla barnet till exempel, som dunkade sin lilla näve mot bröstet, och att denna byggnad skulle grundas på detta barns ohämmade tårar, skulle du då gå med på att under desssa villkor vara denna byggnads arkitekt, svara utan omsvep!
– Nej det skulle jag inte gå med på, svarade Aljosja stilla.
– Och skulle du kunna tänka dig, att de människor för vilka du uppförde denna byggnad själva skulle accepterade en lycka som grundades på en liten ihjälplågad gosses icke rättfärdigade blod och sedan leva lyckliga i alla tider?
– Nej, det skulle jag inte." (Dostojevski s. 273)

Ivan Karamazovs fråga till brodern och prästen Aljosja är fortsatt brännande aktuell. Frågan behöver ställas till religiösa människor i allmänhet – och religiösa företrädare i synnerhet – varje dag. Alldeles oavsett vilken religion eller vilka trosuppfattningar det gäller. Den grundläggande etiska frågan är hur vi som samhällsgemenskap behandlar våra egna och andras barn. Det kan föras diskussioner om än det ena än det andra förhållningssättet. Vi kan prata om vad vi anser och vad vi tycker är viktigt för samhället och vad som är viktigast för barnen. Men inget av allt vi pratar om talar högre än hur vi faktiskt behandlar barnen.

Ett samhälles sätt att behandla barnen – hur ett samhälle tillåter att barnen behandlas – berättar mycket om samhällets etiska värderingar. Barnen och barnens situation är något av ett samhälles spegel, däri kan vi se oss själva och vilka vi är. Det kan tyckas komplicerat när de religiöst definierade värderingar som finns i samhället gör anspråk på hur barn ska behandlas. Inte minst blir det ibland konstigt när religiösa företrädare argumenterar. Som när fem kvinnor i Svenska kyrkans översta maktsfär argumenterar för omskärelse av barn. De fick svar och krånglade sedan till det ytterligare för sig själva och andra.

Det finns anledning att vara tacksam för att vi lever i ett samhälle där andra röster både har och tar sig rätten att höras. Just idag – i ljuset av hur religiösa företrädare slår knut på sig själva i diskussionen om hur vi ska behandla våra barn – finns det anledning att vara särskilt tacksam för Johan Croneman på DN. I sin artikel om hur barnen behandlas i Afganistan sätter han ord på det som de religiöst argumenterande i allmänhet – och de svenskkyrkliga chefsideologerna i synnerhet – inte förmår eller vågar säga. För den springande punkten och brännande frågan är hur vi faktiskt behandlar våra egna och andras barn.

"Och om någon kommer och tjafsar om förståelse för kulturella, religiösa och/eller politiska premisser och skillnader i det ene eller andra sammanhanget/landet/kulturen: Stick och brinn. Jag vill inte förstå, så fort jag förstår binder jag upp mig för ett visst mått av acceptabelt förtryck. 'Man får ju förstå deras religion'. Och sedan skall jag, till råga på allt, göra noga avvägningar, fundera på, diskutera med andra och insatta och kunniga, vad mitt ställningstagande eventuellt kan få för konsekvenser: Kanske sammanfaller delar av mitt motstånd och min aversion med åsikter och partier som jag inte vill bli sammankopplad eller associerad med? Det värsta måste ändå vara att tiga. […] Hellre ett förbud mot samtliga nu existerande religioner, än ett enda litet förbud för flickor, någonstans på jorden, att få springa ut och kasta en boll till varandra. Man skäms ju för att man är människa. Och man." (Croneman, DN 12-09-22)

  • Dostojevski, Fjodor. 1997: Bröderna Karamazov. Wahlström & Widstrand: Trondheim.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar