28 oktober 2012

#34. Hemkomst...

"NPA site supervisor Mohammad Ibrahim died from injuries he suffered during the preparation for the demolition of a cluster munitions found that day. On this site alone, almost 900 cluster munitions were found by the team that Mohammad was supervising since clearance started, and that were destroyed by him. [...] Mohamad Ibrahim was treated by Norwegian People's Aid first aid personnel at the scene of the accident and then transported to a local hospital, where he later died of the injuries he had suffered. Lebanon Mine Action Centre was preparing to provide air transport by LAF helicopter but unfortunately Mohammad Ibrahim, who was in critical condition passed away before." (NPA 2012-10-23)

Hemma igen. Tiden i Jordanien är minnen och bilder. Fantastiska och makalösa Petra, svårt att tro det utan att ha sett med egna ögon. Det stora steniga skelettet av bibelns Gerasa, Alexander den stores och Romarnas välbevarade stad. Mount Neebo, där Moses dog utan att löftet infriats. Den enorma borgen på toppen i Karak, där korstågens härar förskansade sig. Det märkliga ökenlandskapet i Wadi-Rum. God mat, gott arabiskt kaffe och vattenpipor. Vänliga människor, kaotisk trafik, öken, öken, öken och Döda Havet förstås. Jordanien tar väl hand om sina besökare. Och samtidigt…

En timmes bilresa norrut, i Syrien, pågår kriget för fullt. Människor mördas, lider och flyr. Tillståndet är kaos och situationen är förtvivlad för alla som lever där. Krigets hundar vädrar blod och unga män ser möjligheten att vara del av något stort. Religion görs till politik och konsekvenserna är förödande. På vägen till Damaskus, där Jesus uppenbarade sig för Saul och han blev Paulus, är det skottpengar på kristna. Vem som slåss för vad är inte lätt att varken veta eller förstå. Krigets logik är kaos och död. Min vän städar efter krig. Min väns vän dog när han städade efter kriget i Libanon. Än dröjer det länge innan det ens är möjligt att börja städa i Syrien.

Hemma igen i lilla lägenhetens trygghet. Ute är luften hög och klar, strålande sol från en klarblå himmel. Den vackraste dagen man kan tänka sig. Ökenlandskapen är långt borta. Det makalösa Petra, Gerasas stenar, Neebos utsikt över det förlovade landet, forna krigares borgar, ökensandens hetta, är minnen. Påminnelsen om krigets verklighet, om de lidande och flyende får inte bli minnen. Vår egen tid får inte betraktas som gången tid. Vi behöver påminnas om Mohammad Ibrahim och alla andra som lider av krigens kaos. Det händer nu. Medvetenhet behöver fostra till ansvar. Och vårt gemensamma ansvar för fred börjar – men slutar inte – med vår egen förmåga att leva i frid med varandra, här och nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar