30 oktober 2012

#36. Kyrkans offentliga samtal...

"Increasingly over the past two decades or so, borderline, well-nigh pathological designations have become mainstream, no doubt for their rhetorical poignancy or "cut through." The result is that our public discourse is now cluttered with glittery, arresting but essentially junk-terms like "misogynist," "homophobe," "fascist," "bigot" and "racist." On one level, this is merely symptomatic of the more general hyperbolization of language today (such that "criticises" becomes "slams," "concern" becomes "alarm," and "affected" becomes "impacted"). But there is something else at play here, it seems to me. We've reached a point in our national life where our most basic moral disputes over competing visions of what is good can no longer be addressed in straightforwardly moral terms.
[…]
But liberalism's perpetual "war against all discriminations," as Michea calls it, is not without its collateral damage. This indiscriminate flattening-out of substantive moral disagreement leaves only discrimination itself excluded from public debate, or else vilified under such ubiquitous smears as "misogynist," "homophobe," "bigot" or whatever. When the rhetorical volume gets cranked up to this level, not only does it neutralize any shared capacity for nuance, for appreciation, for persuasion, for authentic disagreement - it also leaves the underlying convictions themselves unaddressed. This is a brutal way, not of settling debates, but of ensuring they don't take place at all.
[…]
The left ("self-righteous as war," to gloss Les Murray) and the right ("brimming with resentment") are thus both complicit in our current political deadlock; and things are certainly not helped by the sub-rational stampede of social media, which thunders indiscriminately, fecklessly from one glitzy cause to the next. Over against this suffocating pseudo-moralism, what is needed is to reintroduce authentic moral disagreement into public debate, to risk offending our liberal sensibilities by arguing for a better way, to refuse simply to "live and let live." It is only through such substantive, radical disagreement that a shared moral horizon might slowly come into view." (Scott Stephens, ABC 2013-10-26)

Kyrkans verkliga samtal med sig själv sker inte med braskande rubriker eller genom högljudd pamflettretorik. Kyrkans verkliga samtal med sig själv pågår i ett helt annat tonläge. Och med ett helt annat språk. För språket är viktigt. Kyrkans samtal gagnas inte av en hyperbolisk användning av orden – ett språkbruk som reducerar ordens semantiska innehåll till ett ingenting. En högt uppskruvad retorisk volym som gör språket till en skrällande cymbal orsakar att samtalet uteblir, tillsammans med tankarnas nyanser och den ömsesidiga förståelsen. I kyrkans verkliga och viktiga samtal används språket och orden med varsamhet. Därför att Kyrkans ärende påkallar språklig varsamhet.

Kyrkans ärende är av annat slag än politikens. Kyrkans uppgift har ett annat innehåll än journalistikens. Därför behöver kyrkans språk vara av ett annat slag än den politiska journalistikens. Kyrkans dialog med sig själv behöver vara både empatisk och sympatisk. Empati (i betydelsen "förmåga att känna med någon annan") behövs för att kunna sätta sig in i någon annans sätt att tänka, för att förstå. Sympati (i betydelsen "förmåga att känna för någon annan") behövs för att kunna ha ett inkluderande förhållningssätt även mot dem som inte delar ens åsikter. Om empati eller sympati saknas i de offentliga kyrkliga uttrycken är samtalet av ett annat slag än Kyrkans dialog med sig själv.

När draksåddens språk sprids igen ska jag försöka göra Judith Fagrells ord till mina: "Vi är några andra som försöker jobba här. Som går upp varje dag och försöker sprida evangelium så gott vi kan i ord och handling. Vi är ganska många små och - i världens och kanske även kyrkans ögon - ganska obetydliga arbetare i Guds vingård, men vi har ett uppdrag. Detta uppdrag delar vi med alla kristna i hela världen. Om det är någon som har missat det så arbetar vi i motvind. Vi har motvind i världen men det har kyrkan alltid haft, det får vi leva med. Vad vi inte behöver är motvind skapad av oss själva, för ett rike som står i strid med sig själv går snart under." (JF 2012-10-17)

1 kommentar:

  1. Hear, hear! Jag försöker tillämpa Luthers princip att alltid tolka allt till det bästa. Det är inte lätt, men det underlättar mötet med meningsmotståndaren. Ingen av oss är ute efter att sänka Kyrkan, eller att få människor att inte tro på Kristus, vi har bara olika sätt och vägar. Jag kanske inte förstår alltid, men jag försöker lita på att den andra vill väl.

    SvaraRadera