25 november 2012

#45. Domsöndagen...

"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ‘Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ‘Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ‘Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ‘Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ‘Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ‘Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.” (Matt 25:31-46)

Kära Jesus, vi åkallar ditt löfte om att du ska vara mitt ibland två, tre eller flera som samlas i ditt namn. Vi litar på att du är här nu, mitt ibland oss. Och jag vänder mig till dig Jesus, med mina tankar och frågor. För när du pratar som du just har gjort så tror jag att jag inte är ensam om att tycka att det blir lite jobbigt. När du pratar om att människorna ska bli som får och getter som ska sorteras i olika fållor, när du säger att vi en gång ska sorteras som boskap. Då tycker jag faktiskt att det blir lite magstarkt. Jag har lite svårt att få ihop den där liknelsen med tanken på din nåd, kärlek och barmhärtighet. Inte minst blir liknelsen svår att få ihop med tanken på att du ska förlåta oss för våra synder. Dessutom så har den där liknelsen fått en ganska bitter historisk eftersmak, eftersom det är precis på det sättet vi människor så ofta har gjort mot varandra – sorterat upp oss i "vi" och "dem". Och det har aldrig blivit särskilt bra. Jo, jag vet att du pratar om den yttersta tiden, när tiden tar slut och du en gång för alla kommer tillbaka igen. Och jag vet att tanken inte är att vi ska tillämpa de där idéerna på vår samtid och på varandra. Men vi har varit och är ganska så tjockskalliga vad det gäller det där. Och du vet väl bättre än någon annan att det du sagt ofta både missförståtts och utnyttjats för mycket annat än ädla syften. Så, det där med att dela in människor i får och getter som ska skiljas åt, det var faktiskt en mindre lyckad liknelse. Även om jag tror att jag förstår varför du använde ett sådant där kraftspråk.

För, var det inte för att inskärpa allvaret? Var det inte för att få oss att förstå att det här med att tro, det här med att tycka sig ha en relation till dig, att det faktiskt är någonting allvarligt? Något som förpliktigar och som ställer vissa krav också? Samtidigt som det är till stöd, uppmuntran och hjälp? Använde du inte den där bilden av fåren och getterna för att få oss att förstå att det faktiskt spelar en stor roll hur vi är mot varandra, om vi nu påstår att vi tror och har en relation till dig? Eller menade du det bokstavligt? Jag vill inte tro att du kommer att döma någon till ett evigt straff. Jag får inte ihop det med tanken på din nåd, kärlek och barmhärtighet. Men jag kanske har missuppfattat något. Om det är så, att du faktiskt kommer att döma människor till ett evigt straff på den yttersta dagen, var inte allt det där med ditt lidande på korset, din död och din uppståndelse då helt bortkastat? I så fall gällde det som hände inte oss alla. Vad var allt det där då bra för?

Nej, jag behöver få tro att din liknelse är skarp för att du vill att vi ska förstå allvaret. Jag tror att du vill att vi ska förstå att vi har ett faktiskt och verkligt ansvar för hur vi lever med varandra. Alldeles särskilt viktigt och allvarligt är det när vi påstår oss tro och ha en relation till dig. Jag tror att du vill att vi ska förstå att vi har ett ansvar för hur vår tro kommer till uttryck, eller inte kommer till uttryck, oss emellan. Jag tror att du vill att vi ska förstå att vår tro och relation till dig innebär ett etiskt imperativ, en etisk uppmaning, som ingen av oss kan bortse eller dra sig undan från. Jag tror att du vill att vi ska förstå att vi faktiskt har ett ansvar för varandra. Att det där med att älska sin nästa som sig själv inte är några tomma ord utan någonting som är på riktigt och på allvar.

Men, kära Jesus, jag tror att jag vet att du vet att det är lika allvarligt som svårt för oss att tillämpa det där i vardagen. Du känner ju väl till våra brister och tillkortakommanden, vårt högmod och vår egoism. Du vet ju att vi misslyckas med att helt och hållet leva upp till de där idealen som du ger oss med din liknelse. För ingen av oss förmår att mätta alla hungriga. Ingen av oss kan släcka all världens törst. Ingen av oss förmår att värna om alla hemlösa. Ingen av oss kan klä alla nakna eller besöka alla sjuka. Få av oss har ens varit inne i ett fängelse, ännu färre har haft möjlighet att av ren medmänsklighet besöka alla fängslade.

Kära Jesus, vi kommer ju alltid till korta inför din liknelses krav. Menar du då att vi alla ska bli de getter som ska sorteras undan till ett evigt straff tillsammans med djävulen och hans anhang? Menar du verkligen det? Det kanske hade varit så. Om det inte varit för ditt lidande på korset, din död och din uppståndelse? För visst är det så att korset, din död och uppståndelse förändrade allt? Är det inte så? Att allt är förändrat efter det? Är det inte så att insikterna om våra tillkortakommanden behöver finnas där för att hjälpa oss att förändra oss själva och varandra till det bättre? Snarare än att de ska ligga till grund för ett evigt straff? Jag behöver nog få tro att det är så. Jag förstår din liknelse ungefär som när en vuxen säger åt mobbande barn på skarpen, med skarpa ord för att inskärpa allvaret. För vi är ju ganska dåliga både på att inse det etiska allvaret och att ta ansvar för varandra.

Kära Jesus, jag tror att vi förstår vad du menar. Och jag tror att vi alla faktiskt försöker att göra lite mer och lite bättre för och med varandra. Även om vi alltid kommer till korta i relation till de etiska kraven och idealen. Men hjälp oss att våga lite mer. Kära Jesus, hjälp oss, var vårt stöd och vår hjälp när vi kommer till korta. Ge oss kraft och glädje så att vi orkar och förmår lite mer. Så att vi kan bistå våra systrar och bröder på de sätt som du vet att de behöver. Hjälp oss så att vi orkar och kan dra våra små strån till den stora stacken. Fyll oss med frimodighet och hjälp oss att lita på och på riktigt tro på dig och dina löften om frälsning och befrielse för alla. Hjälp oss att lita på att din frälsning gäller alla människor, utan undantag. Hjälp oss att lita på att du på korset och i uppståndelsen vann allas vår rättfärdighet inför Gud, en gång för alla. Hjälp oss att lita på att du omsluter oss alla med din gränslösa nåd, kärlek och barmhärtighet när den yttersta dagen kommer. Hjälp oss att lita på och tro på att din kärleksfulla välsignelse, din frälsning och din befrielse gäller varje enskild människa och alla människor, överallt och i alla tider. Hjälp oss att tro att det även gäller var och en av oss, här och nu och alldeles på riktigt.

20 november 2012

#44. Att håna den som älskar...

"Gud e fascist, Gud e rasist, För Gud gillar inte fattiga, Och Gud gillar inte svartingar, Och inte fan gillar han dej, Han har glömt dig för länge sen, Häng Gud… Gud e egoist, Gud javisst, Med präster o påvar har han lurat miljoner, Med bibeln har han skapat traditioner, Har han några känslor för nån, Och förresten är det en han eller hon, Häng Gud, Häng han högt, Häng Gud…" (Ebba Grön, 1979)

Ebba Grön, Imperiet och Joakim Thåström var mina stora idoler när jag växte upp. Arga texter och ilskna gitarrer blåste in liv och luft i småstadsuppväxten. Imperiets konsert i Alingsåsparken 1987 var en upplevelse jag aldrig glömt. Öronbedövande och alldeles underbart. Trångt och svettigt längst fram. Med pubertalt brustna röster skreksjöng vi med Joakim: "är det veeerkligen freeed vi vill haaa!!! är vi aaalldeles säääkra på deeet!!!" "Bibel" från 1986 års "Synd" avslutade (om jag minns rätt). Musiken växte och växte. Joakim sjöng som bara Thåström kan. Och vi sjöng, sjöng och sjöng. Crescendot ekar fortfarande: "Baaabylon faller! Baaabylon faller!". Med en Thåström som ville säga något viktigt.

Det är en sak att med arga ord försöka säga något viktigt, det är något annat att håna och häckla. Gränsen är ibland hårfin men det finns en gräns. Att håna och häckla är att använda arga ord utan att försöka säga något viktigt. Utan onda avsikter förstås. Det är ju mest "på skoj". Och lite får man ju tåla. Eller? Ska man verkligen behöva tåla allt, det vill säga tålmodigt behöva acceptera och ta emot vilka dumheter och elakheter som helst? Bara för att de framförs under rubriken "skoj"? Eller som Leif GW Person uttrycker det: "Ska du verkligen få påstå allt möjligt inom ramen för något konstnärligt skapande, om levande eller döda personer? Och då är jag så gammaldags att jag tycker faktiskt inte det."

Så, man kan fundera på idén att "grilla Gud i kyrkan". Nej, jag är och blir inte kränkt. Mer lite fundersamt sorgsen. De bärande elementen i humor-genren "roasting" är att håna och häckla den som "grillas". Comedy Central ordnar och sänder en roast av någon kändis då och då. Tidvis kan det bli riktigt kul i all sin sunkighet. Men det är en sorts humor som kräver sitt sammanhang. Jo, jag fattar att det "bara är på skoj". Och det är väl just det som är grejen med att "grilla Gud i kyrkan". Det där med att "det bara är på skoj". För i samma stund som det sägs är det som om allt annat som är viktigt inte längre är viktigt.

Humor är förmågan att skratta tillsammans. All humor är olika. Humor kan vara sublim, intelligent och klurig. Humor kan vara befriande, upplyftande och förlösande. Den kan få oss att skratta med varandra. Humor kan också vara rå, häcklande och hånfull. Humor kan var fjättrande, klausrofobisk och elak. Den kan få oss att skratta åt varandra. Vilken sorts humor vi tycker är rolig är olika. Men all humor är inte rolig. Humor används ibland som en ursäkt för att inte ta ansvar. Som att säga elakheter som "bara är på skoj". Humor kan då bli något förrädiskt som med skrattet som verktyg förleder tanken bort från sympatisk och empatisk medvetenhet. Då är skojet inte skoj längre.

En kyrka är en plats som är något annat än en plats vilken som helst. Jag menar inte att rummet i sig är sakramentalt. Men det som sker i en kyrka – gudstjänstens lovsång och tillbedjan, dopens glädje och hopp, vigslars kärlek och gemenskap, begravningars avsked och sorg – är av ett sådant slag att rummet i sig behöver hanteras varsamt. Inte av omsorg om rummet som sådant men av omsorg om de människor som vänder sig till kyrkan i tider av tro, glädje, gemenskap och sorg. Olika rum och platser är avsedda för olika saker. En fotbollsplan är inte avsedd för ishockey och tvärtom. En kyrka är inte avsedd för att håna och häckla Gud, tvärtom. Det kan rimligen inte vara en prästs uppgift heller, eller?

Trist kille, tänker du kanske. För "det är ju bara på skoj". Men jag är nog så gammaldags att jag anser att det faktiskt spelar roll vad vi gör och inte gör i en kyrka, vad vi säger och hur. För det vi gör är inte oskydligt, det vi gör och säger i en kyrka säger mycket om hur vi relaterar till Gud. Vad säger det om oss att vi tycker oss ha rätten att "grilla Gud" i kyrkan? Vad säger det om vår tro och vår relation till Gud? Nej, jag tror inte att Gud blir kränkt. Men jag tror att Gud ofta känner sig ensam i vårt sällskap. Ofta är vi så upptagna av att prata om oss själva och med att forma en "gudsbild anpassad till 10-talet" att Kyrkans hela poäng går oss förlorad. Och vi lämnar Jesus ensam i Getsemane om och om igen.

Men vi sover inte sover som lärjungarna gjorde. Vi underhåller oss själva och varandra istället. Det gör mig lite sorgsen när vi som kyrka inte förmår mer än att spegla oss själva i oss själva. Och jag vet inte om undertiteln "Häng Gud" är så rolig på ett arrangemang i en kyrka. Även om jag förstår och delar tanken om att vi behöver pröva våra uppfattningar tillsammans. Men det går inte att separera uppfattningarna om någon från denna någon. Det är orimligt att hävda att det finns uppfattningar om Gud som är avskilda från Gud. Uppfattningar om en person är knutna till just den personen, på samma sätt är uppfattningar om Gud knutna till Gud som person. Och det spelar roll hur vi pratar om varandra.

Gud är i första hand inte våra uppfattningar om Gud. Gud är en någon som lever, rör sig och är till precis som vi. Det handlar inte om att formulera en "fanatisk" tro som inte får eller ska ifrågasättas. Tvärtom. En uppriktig tro är beroende av både egen och andras kritik. Men det handlar om att utgå från att Gud är en någon som faktiskt lever, upplever och känner. En någon som både känner med oss och känner av oss. Att våga ta Gud på allvar. Därför spelar det roll hur vi talar om och med Gud. Jo, Gud tål att skojas om. Men jag blir lite sorgsen när vi hånar och häcklar. För att vi då med våra ord hånar den som älskar. Det hjälps inte att "det är på skoj". Om vårt skoj gör någon annan illa är skojet inte skoj längre.

Men jag kanske är helt ute och cyklar. Det kanske blir en fantastiskt fin och bra kväll i Malmös St Johannes kyrka den 26 november. Mitt bland arga ord kanske något viktigt blir sagt. Jag hoppas att det blir det. En roast kan vara alldeles toppen, och en roast kan bli mest pinsam. Vi kan hoppas och tro att biskop Koskinen och de andra, med GWs uttryck, inte låter förbannelsen springa före omdömet.


13 november 2012

#43. Det goda samtalet...

Jag tror att det goda samtalet är möjligt. Det vill säga det konstruktiva, prövande, nyanserande och berikande samtalet. Även i det forum som är Svenska kyrkans, och Kyrkans, offentliga samtal. Jag tror att det är möjligt för oss att tillsammans skapa ett tillåtande offentligt samtalsklimat där tankar, idéer och åsikter kan mötas och nyanseras av varandra. Trots att vi har – och får ha! – olika tankar, idéer och åsikter om saker och ting. Även om sådana komplexa frågor som hur vårt samhälle ser ut, hur vi önskar att det såg ut och vilka vi är för varandra. Men vi behöver hjälpas åt och det goda samtalet kräver mod. Ett mod som tillåter olikheter och meningsskiljaktigheter.

En av av det goda samtalets förutsättningar är att vi kan hålla isär sak och person. Saken (d.v.s. samtalets ämne eller ärende) behöver förstås som avskilt från personen (d.v.s. den som uttalar sig). Det betyder inte att ståndpunkter och åsikter inte är personliga. Men det betyder att den som framför en ståndpunkt eller åsikt behöver kunna göra det i förvissning om och i tillit till att den egna personen är trygg och accepterad i och av sammanhanget i övrigt — oavsett åsikter eller ståndpunkter. Personangrepp, personfixerade anklagelser eller förtal av ensklida personer bryter mot det goda samtalets kontrakt. Sådana uttryck diskvalificerar från deltagande i det goda samtalet.

En annan förutsättning är att vi har förmågan att hålla oss till ämnet. Det innebär inte att tanken inte är fri eller att ordet inte är fritt. Men det innebär att det gemensamma samtalet behöver relatera till det aktuella ämnet. Det betyder också att det finns faktiska gränser för relevansen i associationer och tankebanor. Det faller på vars och ens eget ansvar att hålla sig i en intellektuellt rimlig närhet till ämnet som diskuteras. Vad det gäller ämnet så har var och en också ett ansvar för sina egna argument och – inte minst – för de källor som används och relateras till. Att hålla sig till ämnet kräver och förutsätter också intellektuell ärlighet och uppriktighet.

I det goda samtalet finns en ömsesidig överenskommelse om att olikheter inte betyder felaktigheter. Det goda samtalet blir till i mötet mellan olika åsikter, tankar och förståelser av hur verkligheten är beskaffad. Olikheterna är det goda samtalets grundläggande förutsättning och dess livsluft. I det goda samtalet är olikheter en stor tillgång som gör det möjligt för oss att ompröva våra egna ståndpunkter, nyansera våra egna åsikter och att ömsesidigt berika varandras kunskap. Det goda samtalet förutsätter respekt och acceptans för olikheter och en förståelse för olikheternas värde, vilket förutsätter en grundläggande välvilja oss emellan och en förmåga till intellektuell rörlighet.

Det goda samtalet uppmuntrar till klara ställningstaganden och framförandet av tydliga åsikter. Det kan sägas vara påkallat att vi har och uttrycker uppfattningar på ett tydligt och övertygat sätt, för att på så sätt bidra till samtalets dynamik och innehållsmässiga rikedom. Men, att övertygat argumentera för sin egen ståndpunkt innebär inte att förkasta andras förhållningsätt. Den tanken går åt båda hållen — att någon argumenterar mot den egna åsikten betyder inte att den egna åsikten är nedvärderad eller förkastad. Att stå för och argumentera för de egna ståndpunkterna och samtidigt tillåta utrymme för andras åsikter och argument är nödvändiga delar av det goda samtalet.

Jo, jag tror att det goda samtalet är möjligt. Jag tror också att vi behöver det goda samtalet. Vi behöver mindre av "tuffa debatter" och mer av goda samtal. Inte minst i det offentliga rummet. Vi behöver mer av goda samtal där vi kan heja friskt på det egna laget men där vi inte buar åt varandra.

Edit: Det senaste och mest konstruktiva bidraget till Kyrkans offentliga och goda samtal är Tidskriften Evangelium. Om du inte redan är prenumerant – börja prenumerera snarast.

12 november 2012

#42. Karl om att älska sin nästa...

"Thou shall love thy NEIGHBOUR. In the concrete fact of the neighbour we encounter, finally and supremely, the ambiguity of our existence, since in the particularity of others we are reminded of our own particularity, of our own createdness, our own lost state, our own sin, and our own death. That men should be thus confronted by men is the riddle presented to us in the primitive state of nature. The solution to this riddle must also be the solution of those perpetually recurring interruptions of our conversation about God. Here a decision must be sought as to wether the impossible possibilty of God – which lies beyond all human possibility – is or is not a mere phantom of metaphysics; whether, when we speak of the pre-supposition behind all things that are capable of analysis and description, when we speak of the outpouring of the Spirit in our hearts, we are or are not merely dreaming; whether our apprehension of the final 'Yes' in the final 'No' is or is not merely a wild guess; whether our knowledge of God is or is not simply the 'renunciation of knowledge' (Kierkegaard); whether the Unknown God has spoken to us in Jesus Christ; whether our being touched by the freedom of God, the establishing of our personalities, our proceeding along the still more excellent way, are existential events.

The decision lies in our answer to the question – Do we, in the unknowable neighbour, apprehend and love the Unknown God? Do we, in the complete Otherness of the other – in whom the whole riddle of existence is summed up in such a manner as to require its solution in an action on our part – hear the voice of the One? We must, at this point, remember that our love of God takes place in an event when, in the ambiguity of our existence, a contrasted, unobservable 'Thou' presses upon us so insistently that we are confronted inevitably by the question, Who the am 'I'? Nor do we forget that the answer to the problem of the opposing 'Thou' lies in the question concerning this 'I', since we cannot but recognize that our most questionable 'I' is one with the 'Thou' by which we are confronted. And moreover, as we have already seen, it is in the ambiguity of the neighbour who fell among thieves that we encounter primarily and supremely the 'Thou' which is both question and answer. If I hear in the neighbour only the voice of the other and not also the voice of the One – that is to say, if I do not detect in him both question AND answer, – then, quite certainly, the voice of the One is nowhere to be heard.

Therefore – Thou shalt love thy neighbour AS THYSELF. Hidden and invisible is the neighbour, the other, whom, if I am really to love God, I must love as myself, to whom, that is to say, I am not and cannot remain another. In Christ – the turning point from question to answer, from death to life – I am not only one with God, but, because 'with God', one also with the neighbour. Love, then, is the 'spiritual relationship' (Kierkegaard) with the neighbour: that is to say, it is that unity – fellowship, communio – with him which is brought into being by means of the question and answer presented to me in the 'Thou' by which I am confronted, in so far as I am really one (fellowship, communio) with God. Who then, asks the scribe, is my neighbour? There is no escaping the answer – He that shewed mercy unto him that fell among thieves. Go and do thou likewise. Be thyself the neighbour; and there is no need for any further questions (Luke x. 29, 30-7). And so the neighbour is found to provide the answer to the question, Who, then, am I? and in this apprehension of him as the One who is 'Thou' and 'I' and 'He' lie the authorization and confirmation of our love towards God – whom we do not see.

Therefore – Thou shalt LOVE thy neighbour. Love is the relationship between men and their fellow men which is grounded – and therefore broken! – in the knowledge of God. In this relationship of love it is not men who confront men, but God who confronts God. Whether in this relationship we experience peace or conflict, whether, that is to say, love is what we are wont to call 'love', or whether it is not something more austere, far more bitter, is another question (xii. 9). However that may be, love is always the disclosing of the One in the other, in this and that and every other. Love, being altogether independent of its object – the concrete 'neighbour'! – is, for that very reason, altogether bound to it. Love beholds in every concrete neighbour only the parable of him who is to be loved; but nevertheless it does really see, it really does see in every temporal 'Thou' the eternal, contrasted 'Thou' apart from which there is no 'I' (xii. 3b-6a). Love, therefore, is love of men, of concrete, particular men; and it is this precisely because it has no pre-ference for any particular man. Love of the neighbour is love for him in his strange, irritating, distinct createdness and constitution, because and inasmuch as it undoes and loosens his constitution of createdness, as though it were a garment which must fall from his shoulders (Kierkegaard). Love is 'eternal, levelling righteousness' (Kierkegaard), because it justifies no man according to his desire. Love edifies the fellowship, because it seeks fellowship only. Love expects nothing, because it has reached the goal already. Love does not intend, because it has already done. Love asks no questions, because it already knows. Love does not fight, it is already the victor. Love is not the EROS that lusteth ever, it is the AGAPE that never faileth.

For this reason, then – Thou SHALT love thy neighbour. Understood strictly as the action of the NEW man, love is a duty; and as such, it is protected against caprice and disappointment and misuse. In this Thou shalt every divine  Thou shalt not – not commit adultery; not kill; not steal; not covet (Exod. xx. 13-17, Deut. v. 17) – is summed up! In it the man who has been compelled to that 'not-doing' which is his turning back to God is once again impelled by God to action; cast down, he now again stands upright; a sinner, he now becomes righteous; dead, he is once more alive. In this Thou shalt! there is manifested the flaming sword of death and eternity. Therefore love is in itself perfect: it is the NEW doing, THE new doing, which is the meaning and fulfilment of all 'not-doing'. Love is the breath we breathe when, in the realm of evil, we have no breath left."

  • Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press. S. 494-496

10 november 2012

#41. Tjugotredje söndagen efter Trefaldighet...

"Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
(Matt 18:15-20)

Kära Jesus, vi är din kyrka och din församling. Vi samlas för att vi tror att ditt löfte är sant. Vi – din Kyrka – tror att du är här mitt ibland oss, för att du har lovat att vara där två, tre eller flera är samlade i sitt namn. Och nu är vi här, samlade i ditt namn, i din kyrka, i din församling. Vi litar på att du håller ditt löfte och att det därför är sant att du faktiskt och på riktigt är här nu, mitt ibland oss.

Så, kära Jesus, eftersom vi tror att du är här vill jag passa på att fråga om några saker. Det finns ganska mycket som vi funderar över. Vad menade du t.ex. när du sade att vi ska få allt av din himmelske fader, som minst två oss kommit överens att be om? Vad menade du med det? Jo, jag undrar för att det finns ganska mycket som ganska många av oss ber om utan att det blir någon skillnad. Vi har förlorat nära och kära, fast vi bad att du skulle komma till vår hjälp. En del av oss kämpar med egna svårigheter och vi ber för varandra. Men du griper inte in med någon större tydlighet. För att inte tala om världens alla orättvisor och illdåd. Vi ber ofta om att du ska hjälpa oss och förändra livsvillkoren för våra systrar och bröder runt om i vår värld till det bättre. Men ärligt talat så händer det ganska lite, om ens någon förändring på världens alla olika fronter. Så, Jesus, jag måste erkänna att jag ibland blir ganska provocerad av det där löftet, faktiskt. Vissa dagar undrar jag om du inte vill eller om du inte kan leva upp till det där löftet. Andra dagar funderar jag på om det är så att vi ber om fel saker, om vi har missuppfattat hela grejen med att be till dig. När du nu ändå är här vill jag be dig om ett litet klargörande på den där punkten. Hjälp oss att förstå vad du menade med det där löftet och på vilket sätt du uppfyller det.

Kära Jesus, en annan sak. När du sade att det vi binder på jorden ska vara bundet i himlen, att det vi löser på jorden ska vara löst i himlen, vad syftade du på då? Jo, jag vet att man ofta har förstått det som att det gäller den där nycklamakten som finns i prästämbetet. Att vi som är präster har fått den gåvan av dig, att när vi uttalar din förlåtelses ord och löser någon från syndens skuld så gäller den avlösningen ända upp till himlen. Men du sade ju inget om präster när du sade de där orden. Du sade ju det till alla lärjungarna, det vill säga till oss alla. Menade du verkligen att vi alla har möjlighet att binda och lösa saker ända upp till himlen? Menade du förlåtelsen när du pratade om att lösa eller binda? För om du gjorde det så har du lagt ett stort ansvar på allas våra axlar, faktiskt. Att lösa något betyder väl då att förlåta något, eller? Det kanske var lätt för dig att prata om. Men det är faktiskt inte så enkelt för oss. Det finns faktiskt sådant som inte kan förlåtas, sådant som inte går att förlåta. Det finns till och med sådant som kanske inte ska förlåtas här och nu. Alltså oförrätter oss människor emellan. Ja, Jesus, du kanske tycker att jag är fyrkantig nu. Men det finns faktiskt sådant som vi människor gör och har gjort mot varandra som inte är möjliga för oss att förlåta här och nu. Du kanske skulle kunna förlåta. Men vi är inte mer än människor. Och jag tycker inte det är rättvist att bli jämförd med dig vad det gäller förmågan att förlåta. Jag kan aldrig vara som du. Och ärligt talat – det skulle bara bli konstigt om jag försökte.

Men jag tror att jag förstår vad du menade med det där att det vi binder förblir bundet. För om jag binder skulden vid någon så binder jag samtidigt fast mig själv vid oförrätten och skulden. Det blir som att binda fast och bära omkring på en stor sten till slut. Jo, jag vet det, för jag har gjort det själv några gånger.

Men det där med att ställa en broder eller syster till svars inför församlingen? Menade du verkligen det i bokstavlig mening? Att vi ska börja ställa varandra till svars här i din församling? Jag tror att det blir svårt att leva upp till om jag ska vara ärlig. Och jag undrar verkligen om det skulle bli och vara särskilt konstruktivt, egentligen. Eller menade du i första hand att vi behöver vara öppna och ärliga mot varandra, särskilt när något blivit fel? Jag tror att jag behöver förstå det du sade på det sättet. Det tror jag att vi kan klara av faktiskt. Jag tror i alla fall att vi tillsammans kan göra ett ordentligt försök. Men vi behöver din hjälp, både enskilt och som gemenskap. Du får faktiskt hjälpa oss med det, om du nu vill att vi ska bli bättre på det. Hjälp oss med ärligheten och öppenheten på de sätt som du vet att vi behöver. Ja, du hör kära Jesus, det finns ett och annat att fundera på. Det här var ändå bara ur de där korta orden du sade då, för länge sedan.

Jo, kära Jesus, en sak till när du nu ändå är här. Jag skulle vilja be dig att vara kvar hos oss – hos var och en av oss – även när vi skiljs åt om en stund. Fortsätt att vara kvar i vår närhet. Fortsätt att finnas här mitt ibland oss, även när kämpar på i vardagen, var och en på sitt håll. Du kan väl påminna oss ibland om att du faktiskt är här, att du ser vår möda och att du delar vår glädje. Påminn oss ibland, för vi glömmer så lätt. Påminn oss om att du älskar oss, att du alltid förlåter oss och att du aldrig lämnar någon enda av oss ensam. Och hjälp oss att tro. Hjälp oss att tro på dig och att tro på dina löften.

9 november 2012

#40. Bön för bedrövad präst...

Herre Jesus Kristus,
jag såg en präst i din kyrka gråta för ditt folk idag.
Vad var det för märklig, tyst bedrövelse?
Var det på grund av ditt folks brister?
Eller för någon otillräcklighet i honom själv?
Finns det något han behöver, som han fortfarande saknar,
för sin prästerliga gärning?
Fanns det något jag kunde ge honom?
En bok att läsa, lite teologi? Eller lite uppmuntran och ett vänligt ord?
Eller var det din egen bedrövelse, din egen prästerliga smärta,
som fanns i hans hjärta och fick det att brista inifrån?
När du grät över de förlorade fåren av Israels folk,
var det för att ditt prästerskap var otillräckligt,
eller för att det var fyllt till bredden?

Kristus vår herde, Kristus vår pastor, Kristus vår präst
förbarma dig över din Kyrkas alla präster.
Förbarma dig över alla som har svarat på din kallelse,
trots att deras uppdrag går utöver all mänsklig förmåga.
Förbarma dig över dem som måste förkunna din förlåtelse,
även när syndens skuld väger tung i deras egna hjärtan.
Förbarma dig över dem som måste bringa ditt helande,
trots att de inte kan göra mirakel eller utverka under.
Förbarma dig över dem som måste tala i ditt namn,
trots att ditt Namn är ett ogenomträngligt mysterium.
Förbarma dig över dem som måste närma sig ditt bord,
som tar din kropp i sina händer, bryter det,
och ger åt alla som vill ha, en livets festmåltid i världen
– trots att de, dina präster, själva är så hungriga och så fattiga.

Förbarma dig Herre Jesus Kristus,
över alla som föder andra medan de själva går hungriga;
som ber för andra trots att himlens tystnad är allt de hör;
som fortsätter att förkunna ditt Ord genom hela livet
trots att de själva bara hört en tyst viskning;
som förkunnar det glada budskapet och häller ut glädjens olja
medan deras egna hjärtan är fyllda av bedrövelse
– förbarma dig, upprätthåll dem med din eviga glädjes Ord
och med nåden i ditt himmelska prästämbete.

Amen


6 november 2012

#39. Gud, Israel och Kyrkan...?

What place has the state of Israel in the history of God and man?

"I consider the creation of the modern state of Israel, in so far as it is to be considered, in the context of the fulfillment of the Old Testament (and that is your question?), omitting all other possible explanations, as another, a new sign of the electing and providentially ruling grace and faithfulness of God to that seed of Abraham. A very visible sign, visible for every reader of the papers, the whole world. A sign who is not to be overlooked. After the horrors of the Hitler-time the reappearence of Israel, now as a nation in the political land, in as a state, that may well be called a miracle for all who have eyes to see, and a scandal for all those who have not eyes to see. Remember the answer given to Frederik the Great and his men – a proof for God's existence? "Your Majesty, the Jews." And we could now add today: "Your Majesty, the state of Israel". The Jews have always owed their existence to the power God alone and not to their own force or to the might of their history. And here we have another case of this kind of existence of Israel. Also today among those Arabs and among the two great blocks, east and the west, this small little community exists, and humanly speaking God alone can help them to exist. And it seems that He will do so." (Karl Barth, 1962)
Det kan påstås att det finns tre gestaltningar av Israel – det bibliska Israel, det teologiska Israel och staten Israel. Inte sällan tycks vår Svenska kyrkan ha svårt att förhålla sig till dessa tre. Bibelns Israel avfärdas kanske enklast. Det kan ju helt bortförklaras med historiskt-kritiska argument. Det bibliska Israel hör ju dessutom, till stor del, hemma i Gamla Testamentet. Och GT kan man ju per definition bortse från (är ju en inte helt ovanlig uppfattning). Det teologiska Israel är lite svårare att förklara bort. Det teologiska Israel hör ihop med och är intimt sammankopplat med den ecklesiologi och den eskatologi som ligger till grund för Kyrkans hela existens.

Staten Israel verkar kyrkan ha svårast att förhålla sig till. Israel ligger ju där det ligger, mitt framför näsan på var och en. Det bibliska och det teologiska Israel är teologiska storheter. Staten Israel är en politisk storhet. När kyrkan talar om Israel behöver båda de perspektiven finnas med. Det sades om Cordelia Edvardsson att hon kunde se "konflikten med båda ögonen". Den förmågan behöver kyrkan öva sig på. Därför att Israel, av Svenska kyrkans röster, oftast betraktas med bara det politiska ögat. Kyrkans stöd till, teologiska bekräftelse av och uppmuntran till Israel kommer inte i närheten av de stora mängderna och formerna för kyrkans kritik mot staten Israel. Man kan fundera på varför.

För det finns bara ett Israel. Det bibliska, det teologiska och staten Israel är samma Israel. Med Barth: För den som har teologiska ögon att se med är Israels existens ett mirakel. För den som saknar teologisk blick kan Israel vara en skandal. Man kan fundera på varför Israel av Svenska kyrkans röster så ofta omtalas med skandalens ord men aldrig som mirakel. Med Barth igen: Israels existens är det tydligaste och mest konkret existerande exemplet på den levande Gudens nåd och trofasthet. Det är den oundvikliga slutsatsen om Bibelns Israel är relevant och har någon betydelse. Om Bibelns Israel inte är relevant och inte har någon betydelse för oss då saknas även grunden för det teologiska Israel. Då saknar Kyrkan i sin tur sitt konstituerande fundament och Jesus är då en helt irrelevant figur.

I någon mening kan sägas att kyrkans förhållande till Israel speglar kyrkans förhållande till sig själv. Därför att kyrkan och Israel hör på något sätt ihop. Det kan verka utmanande. Men det är inte desto mindre sant. Det som oupplösligt förenar kyrkan med Israel är inget mindre än Jesus själv. Så kyrkans förhållande till Israel behöver vara både genomreflekterat och genomtänkt. Det handlar inte om att vara naiv eller att bortse från staten Israels tillkortakommanden. Det handlar heller inte om att inte vara kritisk mot ockupationen eller att bortse från orättvisorna. Det handlar om att våga se Israel med båda ögonen. Att se med både det teologiska och det politiska ögat.

3 november 2012

#38. Söndagen efter Alla helgons dag...

Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig: “Människa, kan dessa ben få liv igen?” Jag svarade: “Herre, min Gud, det vet bara du.” Han sade: “Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren.” Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande — det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem. Han sade till mig: “Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!” Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här. Han sade till mig: “Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.” (Hesekiel 37:1-14)

Hesekiels vision är utmanande. Kanske kulminerar hela Gamla Testamentet här. Bibelns Israel har förgått. De döda benen håller inte ens ihop i skelett, alla personliga identiteter har upphört. Det slut som profeterna har talat om så länge, konsekvensen av folkets hårdnackade motstånd mot att leva i enlighet med Guds vilja, har kommit till slut. Är det här verkligen slutet på Israels historia med Gud? Gud frågar Hesekiel vad han tror. Hesekiel har inget svar, den kunskapen är bortom människans förmåga. Men han vet att Gud är den som ger liv. Och han vet att det bara är Gud själv som kan svara ja eller nej. Så han lämnar tillbaka frågan, "Herre, min Gud, det vet bara du."

I visionen får Hesekiel ett implicit "nej, det är inte slutet" när han får uppgiften att profetera liv till de döda benen. Profetens ord likställs med Guds eget skaparord som skapar liv. Hesekiel ska inget mindre än tala de döda tillbaka till livet. I visionen talar han och de döda uppväcks till liv. Först sätts kropparna ihop. Sedan fylls de av livsanden. Som i Guds ursprungliga skapelse av människan (1 Mos 2:7). Allt detta sker utan att Hesekiel har fått veta vilkas ben det handlar om. Först därefter förklaras och tolkas visionen. Benen är Israels folk. De som finns kvar efter exilen i Babylon är uppgivna som vore de alla redan döda. Och visionen är given för att väcka hopp om att Israel kan och ska leva igen.

Hesekiels vision är fylld av uppståndelsens hopp. Det är ingen liknelse eller metafor. Visionen relaterar till det faktiska folkets faktiska uppståndelse som ett resultat av Guds faktiska handlande. Om Hesekiels vision syftade till att förutse händelser som skulle följa på folkets återvändande från exilen så infriades den inte. Det finns inga berättelser om Andens utgjutelse – åtminstone inte före det Kyrkan kallar Pingstens ankomst. Och det finns inga berättelser om dödas faktiska uppståndelse – förutom ett enda fall några hundra år senare. Antingen kunde eller ville inte Gud uppfylla visionens löfte. Eller så infrias löftet inom ramen för den kristna Kyrkans eskatologi och ecklesiologi.

En kristen teolog måste välja det andra alternativet. En eskatologisk uppståndelse av Israel? En sådan relaterar till den yttersta tiden då inget annat finns kvar än benen av de som levt men som då är döda. Det vill säga benen av oss alla. Då är det inte längre möjligt att urskilja personliga identiteter. Då är vi alla en och samma, då är vi alla tillsammans det döda Israel som Gud ska återuppväcka till liv och ny identitet. Kristen tro och teologi börjar med övertygelsen att Jesus uppståndelse är Guds svar på frågan om det faktiskt är möjligt. Gud talade till Hesekiel och i Jesus uppståndelse har Gud agerat i enlighet med det han sade. Jesus uppståndelse vittnar om att det mänskliga livets mål inte är döden.
Det mänskliga livets mål är uppståndelsen.

  • Jenson, Robert W., 2009: Ezekiel. Brazos Press: Grand Rapids. S. 281-285

2 november 2012

#37. Form och innehåll...

"Det femte budet är lätt att förstå och det är ofta behandlat. Vi hör det årligen i evangeliet – Matt 5:21 – där Kristus själv förklarar det och ger det en kort sammanfattning. Det innebär att man inte ska dräpa vare sig handgripligen, med hjärtat, med ord, med tecken eller åtbörder, eller delta i sådant genom att ge hjälp och råd. Budet förbjuder oss att bli så förbittrade att vi bryter mot det. […] Det avgörande i detta bud, vilket man ska inpränta i dem som inte förstår det, är vad det vill säga att 'inte dräpa'. Det betyder först och främst att man inte bokstavligen eller handgripligen ska tillfoga någon något ont. Man ska inte heller muntligt råda eller övertala någon till sådant. Man ska inte heller samtycka till något som kan förolämpa någon. Slutligen ska våra hjärtan inte vara fientligt inställda mot någon eller önska någon ont på grund av vrede eller hat. […] Det är inte bara den som handlar ont mot sin nästa som bryter mot detta bud. Det gör även den skulle kunna göra gott, förhindra ont, försvara, skydda eller rädda sin nästa, men inte gör det." (Luther s. 57-59)

Kan man säga vad som helst hur som helst och hävda att man får någonting viktigt sagt även om formen motsäger innehållet? Alltså, kan man använda vilka ord, vilken retorik och vilket språk som helst utan att det påverkar hur innehållet i det man försöker få sagt uppfattas? Vad det gäller det talade språket skulle nog de flesta hålla med om att det spelar roll hur man säger det man säger. Till exempel: om en man kliver in i ett rum med stökiga barn och för full hals skriker "NU SKA NI ALLIHOP SITTA STILL OCH HÅLLA TYST!" så skulle onekligen formen ta udden av allt innehåll, även om innehållet avsågs vara "ni behöver lugna ner er litegrann". Så, i det talade språket är det svårt att hävda att formen inte påverkar hur innehållet uppfattas.

I det skrivna språket tycks det vara mindre klart att språkets form och innehåll påverkar varandra. Men ju större skillnad det är mellan en skriven texts form och dess innehåll desto större del av innehållet går förlorat. Till exempel: om jag på allvar skriver "NU SKA ALLA RESPEKTERA VARANDRA JÄVLIGT MYCKET, DEN SOM TYCKER ANNORLUNDA SKA BARA SITTA NER OCH HÅLLA TRUTEN!" så gör den stora skillnaden mellan formen (versaler, svordom, respektlöshet) och det avsedda innehållet ("vi behöver ha respekt för varandra") att texten förlorar sin trovärdighet vad det gäller just innehållet. Så, rimligen, även i en skriven text spelar formen in på hur innehållet uppfattas.

Därför spelar det roll hur vi skriver det vi skriver. Det handlar inte om vett och etikett. Det handar om trovärdighet. Om form och innehåll ligger för långt ifrån varandra i en skriven text förlorar den sin trovärdiget. Det är förstås en balansgång. Retoriska poänger kräver ju sin form för att gå hem. Men inte desto mindre behöver form och innehåll hålla ihop om en text ska kunna vara trovärdig. I ljuset av Scott Stephens intressanta text kan man fundera över den del av vår kyrkas samtal som pågått och pågår här ute i nätets olika forum med avseende på form och innehåll. Och så kan man fundera på det där Martin skrev om femte budet i sin katekes och hur det hänger ihop med hur vi talar med och skriver om varandra.

  • Luther, Martin, 1999: Martin Luthers Stora Katekes. Södertälje: Larsons Förlag