"Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
(Matt 18:15-20)
Kära Jesus, vi är din kyrka och din församling. Vi samlas för att vi tror att ditt löfte är sant. Vi – din Kyrka – tror att du är här mitt ibland oss, för att du har lovat att vara där två, tre eller flera är samlade i sitt namn. Och nu är vi här, samlade i ditt namn, i din kyrka, i din församling. Vi litar på att du håller ditt löfte och att det därför är sant att du faktiskt och på riktigt är här nu, mitt ibland oss.
Så, kära Jesus, eftersom vi tror att du är här vill jag passa på att fråga om några saker. Det finns ganska mycket som vi funderar över. Vad menade du t.ex. när du sade att vi ska få allt av din himmelske fader, som minst två oss kommit överens att be om? Vad menade du med det? Jo, jag undrar för att det finns ganska mycket som ganska många av oss ber om utan att det blir någon skillnad. Vi har förlorat nära och kära, fast vi bad att du skulle komma till vår hjälp. En del av oss kämpar med egna svårigheter och vi ber för varandra. Men du griper inte in med någon större tydlighet. För att inte tala om världens alla orättvisor och illdåd. Vi ber ofta om att du ska hjälpa oss och förändra livsvillkoren för våra systrar och bröder runt om i vår värld till det bättre. Men ärligt talat så händer det ganska lite, om ens någon förändring på världens alla olika fronter. Så, Jesus, jag måste erkänna att jag ibland blir ganska provocerad av det där löftet, faktiskt. Vissa dagar undrar jag om du inte vill eller om du inte kan leva upp till det där löftet. Andra dagar funderar jag på om det är så att vi ber om fel saker, om vi har missuppfattat hela grejen med att be till dig. När du nu ändå är här vill jag be dig om ett litet klargörande på den där punkten. Hjälp oss att förstå vad du menade med det där löftet och på vilket sätt du uppfyller det.
Kära Jesus, en annan sak. När du sade att det vi binder på jorden ska vara bundet i himlen, att det vi löser på jorden ska vara löst i himlen, vad syftade du på då? Jo, jag vet att man ofta har förstått det som att det gäller den där nycklamakten som finns i prästämbetet. Att vi som är präster har fått den gåvan av dig, att när vi uttalar din förlåtelses ord och löser någon från syndens skuld så gäller den avlösningen ända upp till himlen. Men du sade ju inget om präster när du sade de där orden. Du sade ju det till alla lärjungarna, det vill säga till oss alla. Menade du verkligen att vi alla har möjlighet att binda och lösa saker ända upp till himlen? Menade du förlåtelsen när du pratade om att lösa eller binda? För om du gjorde det så har du lagt ett stort ansvar på allas våra axlar, faktiskt. Att lösa något betyder väl då att förlåta något, eller? Det kanske var lätt för dig att prata om. Men det är faktiskt inte så enkelt för oss. Det finns faktiskt sådant som inte kan förlåtas, sådant som inte går att förlåta. Det finns till och med sådant som kanske inte ska förlåtas här och nu. Alltså oförrätter oss människor emellan. Ja, Jesus, du kanske tycker att jag är fyrkantig nu. Men det finns faktiskt sådant som vi människor gör och har gjort mot varandra som inte är möjliga för oss att förlåta här och nu. Du kanske skulle kunna förlåta. Men vi är inte mer än människor. Och jag tycker inte det är rättvist att bli jämförd med dig vad det gäller förmågan att förlåta. Jag kan aldrig vara som du. Och ärligt talat – det skulle bara bli konstigt om jag försökte.
Men jag tror att jag förstår vad du menade med det där att det vi binder förblir bundet. För om jag binder skulden vid någon så binder jag samtidigt fast mig själv vid oförrätten och skulden. Det blir som att binda fast och bära omkring på en stor sten till slut. Jo, jag vet det, för jag har gjort det själv några gånger.
Men det där med att ställa en broder eller syster till svars inför församlingen? Menade du verkligen det i bokstavlig mening? Att vi ska börja ställa varandra till svars här i din församling? Jag tror att det blir svårt att leva upp till om jag ska vara ärlig. Och jag undrar verkligen om det skulle bli och vara särskilt konstruktivt, egentligen. Eller menade du i första hand att vi behöver vara öppna och ärliga mot varandra, särskilt när något blivit fel? Jag tror att jag behöver förstå det du sade på det sättet. Det tror jag att vi kan klara av faktiskt. Jag tror i alla fall att vi tillsammans kan göra ett ordentligt försök. Men vi behöver din hjälp, både enskilt och som gemenskap. Du får faktiskt hjälpa oss med det, om du nu vill att vi ska bli bättre på det. Hjälp oss med ärligheten och öppenheten på de sätt som du vet att vi behöver. Ja, du hör kära Jesus, det finns ett och annat att fundera på. Det här var ändå bara ur de där korta orden du sade då, för länge sedan.
Jo, kära Jesus, en sak till när du nu ändå är här. Jag skulle vilja be dig att vara kvar hos oss – hos var och en av oss – även när vi skiljs åt om en stund. Fortsätt att vara kvar i vår närhet. Fortsätt att finnas här mitt ibland oss, även när kämpar på i vardagen, var och en på sitt håll. Du kan väl påminna oss ibland om att du faktiskt är här, att du ser vår möda och att du delar vår glädje. Påminn oss ibland, för vi glömmer så lätt. Påminn oss om att du älskar oss, att du alltid förlåter oss och att du aldrig lämnar någon enda av oss ensam. Och hjälp oss att tro. Hjälp oss att tro på dig och att tro på dina löften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar