"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ‘Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ‘Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ‘Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ‘Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ‘Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ‘Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.” (Matt 25:31-46)
Kära Jesus, vi åkallar ditt löfte om att du ska vara mitt ibland två, tre eller flera som samlas i ditt namn. Vi litar på att du är här nu, mitt ibland oss. Och jag vänder mig till dig Jesus, med mina tankar och frågor. För när du pratar som du just har gjort så tror jag att jag inte är ensam om att tycka att det blir lite jobbigt. När du pratar om att människorna ska bli som får och getter som ska sorteras i olika fållor, när du säger att vi en gång ska sorteras som boskap. Då tycker jag faktiskt att det blir lite magstarkt. Jag har lite svårt att få ihop den där liknelsen med tanken på din nåd, kärlek och barmhärtighet. Inte minst blir liknelsen svår att få ihop med tanken på att du ska förlåta oss för våra synder. Dessutom så har den där liknelsen fått en ganska bitter historisk eftersmak, eftersom det är precis på det sättet vi människor så ofta har gjort mot varandra – sorterat upp oss i "vi" och "dem". Och det har aldrig blivit särskilt bra. Jo, jag vet att du pratar om den yttersta tiden, när tiden tar slut och du en gång för alla kommer tillbaka igen. Och jag vet att tanken inte är att vi ska tillämpa de där idéerna på vår samtid och på varandra. Men vi har varit och är ganska så tjockskalliga vad det gäller det där. Och du vet väl bättre än någon annan att det du sagt ofta både missförståtts och utnyttjats för mycket annat än ädla syften. Så, det där med att dela in människor i får och getter som ska skiljas åt, det var faktiskt en mindre lyckad liknelse. Även om jag tror att jag förstår varför du använde ett sådant där kraftspråk.
För, var det inte för att inskärpa allvaret? Var det inte för att få oss att förstå att det här med att tro, det här med att tycka sig ha en relation till dig, att det faktiskt är någonting allvarligt? Något som förpliktigar och som ställer vissa krav också? Samtidigt som det är till stöd, uppmuntran och hjälp? Använde du inte den där bilden av fåren och getterna för att få oss att förstå att det faktiskt spelar en stor roll hur vi är mot varandra, om vi nu påstår att vi tror och har en relation till dig? Eller menade du det bokstavligt? Jag vill inte tro att du kommer att döma någon till ett evigt straff. Jag får inte ihop det med tanken på din nåd, kärlek och barmhärtighet. Men jag kanske har missuppfattat något. Om det är så, att du faktiskt kommer att döma människor till ett evigt straff på den yttersta dagen, var inte allt det där med ditt lidande på korset, din död och din uppståndelse då helt bortkastat? I så fall gällde det som hände inte oss alla. Vad var allt det där då bra för?
Nej, jag behöver få tro att din liknelse är skarp för att du vill att vi ska förstå allvaret. Jag tror att du vill att vi ska förstå att vi har ett faktiskt och verkligt ansvar för hur vi lever med varandra. Alldeles särskilt viktigt och allvarligt är det när vi påstår oss tro och ha en relation till dig. Jag tror att du vill att vi ska förstå att vi har ett ansvar för hur vår tro kommer till uttryck, eller inte kommer till uttryck, oss emellan. Jag tror att du vill att vi ska förstå att vår tro och relation till dig innebär ett etiskt imperativ, en etisk uppmaning, som ingen av oss kan bortse eller dra sig undan från. Jag tror att du vill att vi ska förstå att vi faktiskt har ett ansvar för varandra. Att det där med att älska sin nästa som sig själv inte är några tomma ord utan någonting som är på riktigt och på allvar.
Men, kära Jesus, jag tror att jag vet att du vet att det är lika allvarligt som svårt för oss att tillämpa det där i vardagen. Du känner ju väl till våra brister och tillkortakommanden, vårt högmod och vår egoism. Du vet ju att vi misslyckas med att helt och hållet leva upp till de där idealen som du ger oss med din liknelse. För ingen av oss förmår att mätta alla hungriga. Ingen av oss kan släcka all världens törst. Ingen av oss förmår att värna om alla hemlösa. Ingen av oss kan klä alla nakna eller besöka alla sjuka. Få av oss har ens varit inne i ett fängelse, ännu färre har haft möjlighet att av ren medmänsklighet besöka alla fängslade.
Kära Jesus, vi kommer ju alltid till korta inför din liknelses krav. Menar du då att vi alla ska bli de getter som ska sorteras undan till ett evigt straff tillsammans med djävulen och hans anhang? Menar du verkligen det? Det kanske hade varit så. Om det inte varit för ditt lidande på korset, din död och din uppståndelse? För visst är det så att korset, din död och uppståndelse förändrade allt? Är det inte så? Att allt är förändrat efter det? Är det inte så att insikterna om våra tillkortakommanden behöver finnas där för att hjälpa oss att förändra oss själva och varandra till det bättre? Snarare än att de ska ligga till grund för ett evigt straff? Jag behöver nog få tro att det är så. Jag förstår din liknelse ungefär som när en vuxen säger åt mobbande barn på skarpen, med skarpa ord för att inskärpa allvaret. För vi är ju ganska dåliga både på att inse det etiska allvaret och att ta ansvar för varandra.
Kära Jesus, jag tror att vi förstår vad du menar. Och jag tror att vi alla faktiskt försöker att göra lite mer och lite bättre för och med varandra. Även om vi alltid kommer till korta i relation till de etiska kraven och idealen. Men hjälp oss att våga lite mer. Kära Jesus, hjälp oss, var vårt stöd och vår hjälp när vi kommer till korta. Ge oss kraft och glädje så att vi orkar och förmår lite mer. Så att vi kan bistå våra systrar och bröder på de sätt som du vet att de behöver. Hjälp oss så att vi orkar och kan dra våra små strån till den stora stacken. Fyll oss med frimodighet och hjälp oss att lita på och på riktigt tro på dig och dina löften om frälsning och befrielse för alla. Hjälp oss att lita på att din frälsning gäller alla människor, utan undantag. Hjälp oss att lita på att du på korset och i uppståndelsen vann allas vår rättfärdighet inför Gud, en gång för alla. Hjälp oss att lita på att du omsluter oss alla med din gränslösa nåd, kärlek och barmhärtighet när den yttersta dagen kommer. Hjälp oss att lita på och tro på att din kärleksfulla välsignelse, din frälsning och din befrielse gäller varje enskild människa och alla människor, överallt och i alla tider. Hjälp oss att tro att det även gäller var och en av oss, här och nu och alldeles på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar