29 december 2012

#56. Ett tiodelat nyårslöfte...

…till förmån för ett konstruktivt samtalsklimat.

Jag vill här, under 2013…

1.bemöta andra med välvilja och ärlighet

2.respektera personen även om jag kritiserar saken.

3.stå för egna åsikter och vara beredd att ompröva dem.

4.citera andras texter korrekt och sanningsenligt.

5.uppriktigt försöka förstå andras ståndpunkter och åsikter.

6.börja med att formulera en positiv tanke om det jag kritiserar.

7.vara konstruktivt kritisk oftare än jag är negativt kritisk.

8. …bidra till det gemensamma samtalets öppenhet och goda anda.

9. …låta bli att tillskriva någon annan åsikter de själva inte uttryckt.

10. …låta bli att ljuga om någon annans åsikter eller ståndpunkter.

11. …försöka inse och undvika självrättfärdighetens fällor.


Gott Nytt År!

Edit 30/12: Ändrat några ord och lagt till 11.

28 december 2012

#55. Språkets nödvändiga frihet...

"In our day, many in ministry are caught in bitter exhaustion because people seem so resistant. That resistance, I submit, comes from a frightened, crushed imagination that has been robbed of power precisely because of fear. Indeed, one can note the abysmal lack of imagination in the formation of policy about either international security or domestic economics. We can think of nothing to do except to do more of the same, which generates only more problems and more fear. When we are frightened , we want certitude, not porousness. So the voices of religious certitude and the advocates of political domination seem persuasive. It was so in Jeremiah's time. The religious leadership said, 'The temple of the Lord, the temple of the Lord, the temple of the Lord is this" (7:4). The political leadership said, 'Peace, Peace,' even though there was no peace (6:14, 8:11). 
This conflicted man Jeremiah knew one additional thing. He knew that there must be porousness if there is to be life. Without it, life is reduced to the narrowest form of control. Thus the poetry of Jeremiah is an invitation to his contemporaries to experience failed Jerusalem in new ways. It is, however, precisely a new experience of failed Jerusalem that is so mightly resisted. 
The practice of such poetic discourse is very difficult. It is difficult because it takes more energy that our conventional prose which is predictable and accepted on all sides. It is difficult, secondly, because it will be very much misunderstood. We are not accustomed to such communication. But the risk must be taken. Jesus' parables stand as witness that the kingdom comes by imagination, by poetic discourse. Such a way of speech creates vitality in ministry, beacuse it keeps possibility open in the life of the community. Where there is not speech which keeps possibility open, we are left only with necessity. That is what rulers if this age may want. But that ends in death." (Brueggemann s. 26f)
När föreställningsförmågan och den språkliga fantasin begränsas på grund av rädsla då tystnar och dör förkunnelsen. Nej, det handlar inte om en självpåtagen tystnad med hänvisning till ett egen-konstruerat martyrskap, använt som ursäkt och medel för tillväxt av destruktiva politiska rörelser. Det handlar om en faktisk rädsla för sanktioner, skapad av makthavare som räds de förändringar som den otyglade föreställningsförmågan, det fria ordet och den fria tanken kan skapa. Förändringar som när tanken är fri och ordet fritt kan vara bortom maktens kontroll. Ett sätt för (den ibland egen-konstruerade) makten att då försöka återta kontrollen kan vara att skapa rädsla med hjälp av sanktioner. Det drabbade Jeremia och det drabbar idag.

Samtidigt som makten gjorde vad makten kunde för att tysta Jeremia med hjälp av sanktioner och bestraffningar sökte makten skapa ett lugn hos befolkningen. "De botar skadan hos mitt folk, men bara på ytan. De säger 'Allt är väl, allt är väl!' men allt är inte väl." (Jer 8:11). Makthavarna kunde inte tänka tillräckligt fritt – föreställningsförmågan var för fastlåst vid den egna uppfattningen om sakernas tillstånd – för att kunna göra annorlunda. Man gjorde mer av detsamma och den röst som sade emot, som sade att allt inte var väl, blev obekväm och behövde tystas. Att se Jerusalem i ett nytt ljus var precis det makthavarna varken ville eller förmådde göra. Mönstret går igen i vår tid, i smått och stort.

Nycklarna till sanningen finns i den fria tanken och i det fria ordet. När den fria tanken omsätts till det fria ordets språk finns möjligheten att nya horisonter öppnar sig, att nya perspektiv och nya insikter växer fram. Den poetiska diskursen är namnet på språkets absoluta frihet. Men språkets, ordens och tankens frihet kan innebära svårigheter. Nya tankar, nya ord och ett nyskapande språk kan missförstås. Eftersom de tankar och föreställningar som fram tills de blir uttryckta är okända. Det som är nytt och tidigare okänt i tankens värld ligger utanför vedertagna och invanda responser. Inte sällan blir reaktionen då repressiv om det uppfattas som omstörtande av den rådande ordningen – man ska/får då inte säga det som sägs. Det har hänt och det händer.

För kyrkans inre liv och yttre uttryck är alla former av repressiv och tystande kontroll av tankar, av ord och av språk förödande. Rädslans tystnad har ingenting med sanningen att göra. Sanningen ska göra oss fria, inte rädda och tysta.

  • Brueggemann, Walter, 1986: Hopeful Imagination; Prophetic voices in exile. Philadelphia: Fortress Press

27 december 2012

#54. Ärkebiskop Williams predikar...

Tro handlar inte om vad den allmänna opinionen anser, och det handlar inte om vad vi händelsevis känner [eller tycker och tänker] om oss själva. Tro är människors gensvar i relation till det som ger sig till känna som en verklighet – en verklighet som gör ett anspråk på dig. Här har vi något som är så utomordentligt annorlunda att det avbryter vår värld. Här har vi något som (likt Moses i berättelsen om den brinnande busken) får dig att vända dig om och "gå dit för att se", som får dig att tvärstanna. Tro börjar med att stanna upp, man skulle kunna säga: med ögonblicket då du helt enkelt inte kan fortsätta som du gjorde förut. Det är till och med ännu mer utmanande, det är något vars anspråk innebär förändring och kanske förlust. Om det här verkligen är vad det verkar vara så förändras alla idéer, vanor och förhoppningar, och det är en förändring som kommer att bli smärtsam. […]

Att se på Jesus, som inledningsvis ber oss att vi bara ska stanna upp och reflektera, att vi för en stund ska stanna upp i det ljus som får oss att med ärlighet se på oss själva och som får oss att se annorlunda på världen.

Det är hjärtpunkten, att med ärlighet se oss själva och att se annorlunda på världen. Det är med detta tron börjar, inte med svaren i ett system, eller ritualens ordningar, eller kraven i moraliska koder. De har alla sin plats. Och de som ägnar tid åt gemenskapen med Jesus kommer själva att räkna ut alla de där sakerna med hjälp av det bibliska vittnesbördet om ett nytt liv. Men alltihop börjar med att vända sig om och gå dit för att se. Och för några, för många kanske, blir det för mycket att ta in, och många kommer att vilja vända sig bort. Johannes beskriver just det i ett kapitel i sitt evangelium (mot slutet av kapitel 6) där Jesus åhörare säger att det han säger är för mycket för dem, det är för stötande, för krävande och för konstigt. Men ändå – om vi, när allt kommer omkring, kan släppa vår övertygelse om att våra frågor, våra prioriteringar och orosmoment, våra prestationer och misslyckanden är de viktigaste sakerna i universum, om vi kan finna friheten att stanna upp och vända om, då börjar världen själv att förnyas. "O kom, låt oss tillbedja" sjunger vi i psalmen. Den tillbedjan, den förundrade blicken på barnet i krubban, är vad som föder tro och den nya världen i Jesus och hans Ande.

(Rowan Williams, min översättning)

26 december 2012

#53. Annandag Jul...

"Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: 'Herre Jesus, ta emot min ande.' Han föll på knä och ropade högt: 'Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.' Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades. Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom. Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse." (Apostlagärningarna 7:59-8:3) 
"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor." (Lukas 12:49-53)
Världen har sett för många martyrer. Vi behöver inte fler. En martyr är ett blodsvittne – en någon som får plikta med sitt blod och sitt liv för det vittnesbörd som bärs fram. Sådana martyrer har det funnits för många av. När Stefanos stenats till döds är det inget vi ska hylla som någon form av föredömlig ståndaktighet i tron. Därför att martyrer blir bara till där och när tankens och människans frihet begränsas av maktens bristande tolerans för olikheter. Vi ska minnas och hedra minnet av Stefanos och historiens martyrer, men martyrskap är något påtvingat som inte ska hyllas som någon form av ideal. Ingen väljer att av fri vilja bli martyr.

Där och när den eller dem som haft makten inte kunnat fördra eller stå ut med en annan beskrivning av verkligheten än den makten själv haft – där och då har vittnen som berättat om en annan verklighet tystats. Där och då har människor mördats på grund av sina tankar och åsikter. Historiens martyrer lyser som fyrar i historiens dunkel och påminner oss om människans och mänsklighetens bristande förmåga att tolerera olikheter. I de tider och på de platser i historien där vittnen blivit martyrer har människan misslyckats kapitalt med en av våra primära och gemensamma uppgifter – att leva i fred och i frid med varandra, med våra olikheter. Inte trots våra olikheter, utan med olikheterna.

Därför är historiens martyrer människor vi behöver minnas med eftertanke och med viss sorg. Martyrerna vittnar för oss om människans, människors och vår egen oförmåga att tolerera och acceptera varandra även när våra tankar och åsikter är olika. Vi måste låta tankens frihet råda. Vi måste låta olika åsikter få finnas sida vid sida. Vi måste låta verkligheten få beskrivas på olika sätt utan att de exkluderar varandra. Därför att världen har redan sett för många martyrer och vi behöver inte fler.

Jesus pratar om en eld som ska tändas. En eld som ska leda till splittring. Han såg det redan i sin egen tid. Jesus visste alltför väl att människan och människor alltid haft, och fortfarande har, svårt att hålla sams. Han visste och vet att tankar och åsikter splittrar människor mer än riken och murar. Jesus visste redan då att det som skulle komma att ske skulle bli och vara något så radikalt annorlunda att människorna skulle splittras av tankarna och åsikterna om det. Historien har gett Jesus rätt. Kyrkan har ständigt kämpat med inre slitningar och yttre splittring. Vi har alltid haft olika tankar och olika åsikter om Jesus och om hur vi förstår konsekvenserna av det Jesus sade och gjorde. Jesus visste och vet att vi inte kan hålla sams.

Därför säger Jesus, några verser senare: "När du är på väg till domstolen med din motpart, så gör vad du kan för att bli förlikt med honom innan ni är framme." De olika tankarna, de olika åsikterna och splittringarna är ofrånkomliga. Därför behöver vi öva på att förlika oss med varandra. Vi behöver öva på att ha tålamod med varandra. Vi behöver öva på att känna empati för varandra. Vi behöver öva på att ha förståelse för varandras olikheter. Annars finns alltid risken för att fler martyrer blir till. Vi behöver öva på att se varandra med ögon fyllda av nåd, kärlek och barmhärtighet, särskilt när vi bär olika tankar och har olika åsikter. För vi behöver inte fler martyrer.

Vi ska inte fira historiens martyrer. Men vi behöver minnas dem. Och vi behöver bli påminda om det mellanmänskliga misslyckande som gjorde att vittnena tystades och blev martyrer på grund av sina tankar och åsikter. Så att det inte händer igen.

Vi kan hedra martyrernas minne genom att fortsätta att vittna om Jesus för världen – genom att följa vår och kyrkans kallelse att vara vittnen som vittnar om att Jesus faktiskt lever. Att vara ett sådant vittne handlar alltid om att vara för någon – aldrig om att vara emot någon eller något. Det egna vittnesbördet om och för Jesus får aldrig vara riktat mot något annat. Att vittna om Jesus kan och får aldrig begränsa tankens eller åsikternas frihet för någon annan. Att vittna om Jesus kan och får inte utesluta eller begränsa andras tankar om eller beskrivningar av verkligheten. Den egna övertygelsen får aldrig exkludera andras. Därför att kärnan i vittnesbördet om Jesus är människans och mänsklighetens frälsning – den av Guds nåd givna befrielsen och friheten som gäller varje människa och alla människor.

Att vittna om Jesus handlar om att alltid heja på Jesus – men aldrig om att bua åt andra.

23 december 2012

#52. Fjärde söndagen i Advent...

"Då sade ängeln till henne: 'Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.' Maria sade till ängeln: 'Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.' Men ängeln svarade henne: 'Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.'" (Lukas 1:30-35)

Det är inte vilken ängel som helst som ger sig till känna för Maria. Även om uppenbarelsen av vilket ängel som helst förmodligen skulle göra åtminstone mig både rädd och lite skakig så finns det anledning att höja på ögonbrynen lite extra om just den här gestalten dyker upp. Det är ingen mindre än ängeln Gabriel, en av traditionens fyra ärkeänglar. De fyra änglarna som befinner sig Guds absoluta närhet. De fyra heligaste av alla heliga änglar. Ängeln Gabriel besökte Marias släkting Elisabeths man Sakarias sex månader tidigare. Till Sakarias sade han då: "Jag är Gabriel som står vid Guds tron, och jag har blivit utsänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud." Glädjebudet var att Elisabeth skulle bli havande med sonen Johannes, den blivande döparen. Sakarias blev tillfälligt stum av mötet med Gabriel den gången.

Så den gestalt som uppenbarar sig för Maria är alltså ingen mindre än Gabriel, den av Guds budbärare som är så nära Gud man kan komma. Den här ängeln är ingen bokmärkesängel. Den här ängeln är en kärv och väderbiten figur. Han har sett solar och stjärnor födas och dö. Han har följt mänskligheten och människorna sedan tiderna begynnelse. Gabriel har sett tider av välstånd och tider av armod, han har sett den djupaste glädjen och den mest avgrundsdjupa sorgen, han har hört glädjens skratt och hört förvivlans tårar. Han har sett människan och människor födas, leva och dö i årtusenden. Han har ögon som har sett allt som varit och allt som ska bli. Gabriel är Guds mest pålitliga budbärare och den ängel som anförtros de viktigaste uppgifterna i Guds relation men människan. Sådan är den Gabriel som uppenbarar sig för Maria med orden: "Var hälsad du högt benådade."

Maria blev förskräckt, mest för att han sade det han sade. Gabriel vet att hans blotta närvaro skrämmer slag på människor. Med Gabriel manifesteras och uppenbaras Guds egen och absoluta närvaro. Och när Gud uppenbarar sig på riktigt blir människan rädd och människor rädda. Därför att Guds uppenbarelse är det radikalt och totalt annorlunda som bryter in i och genom den verklighet vi känner som vår. När det händer, när det som är totalt och absolut okänt för oss uppenbaras, när uppenbarelsen av Guds närvaro händer – för uppenbarelsen är en händelse i tiden – då blir man rädd. Blir man åtminstone inte lite rädd, då är det inte Gud som har uppenbarat sig. Därför säger Gabriel: "Var inte rädd Maria."

Han känner henne vid namn och Maria har funnit nåd hos Gud. Att finna nåd är att bli och vara ovillkorligen accepterad utan krav. Alldeles oavsett egna meriter, gärningar eller prestationer. Nåden kan aldrig förtjänas. Det är just det som är nådens väsen. Nåden gives utan att förtjänas. Nåden är den sanna kärlekens yttersta konsekvens och uttryck. Den kärleken accepterar den andre som älskad utan villkor och kräver ingen motprestation.

Maria har funnit nåd hos Gud, hon är omsluten av Guds villkorslöst givna kärlek som accepterar henne utan krav på meriter, gärningar eller prestationer. Och hon får av Gabriel veta sin egen framtid. Gabriel som har sett allt som varit och allt som ska bli låter Maria veta sin egen framtid. Detta oerhörda! Att veta sin egen framtid. Vi försöker ofta intala oss själva att vi kan kontrollera och veta innehållet i vår egen framtid. Vi fyller våra almanackor och kalendrar och får oss själv att tro att vi samtidigt fyller vår framtid med innehåll. Inget skrämmer oss mer än det okända och inget är mer okänt än framtiden. Så vi skapar illusionen om att vår framtid är under kontroll tack vare våra fyllda almanackor. Vi skapar en illusion av kontroll för att stå ut när vi i varje stund konfronteras av framtidens okända och oändliga tomhet.

Maria får av Gabriel veta vad som finns i hennes framtid. Att veta sin egen framitd är kanske det enda som är mer skrämmande än att inte veta. Maria får veta innehållet i sin framtid och får också veta att framtidens innehåll är bortom hennes kontroll. För hon ska bli gravid. Som om det inte vore nog med det får hon av Gabriel veta vad som väntar i det kommande barnets framtid. Som om föräldrablivande inte är fyllt med tillräckligt mycket oro för barnens väl som det är? Gabriel säger att barnet är ämnat för stora ting. Stora och viktiga uppgifter ligger i det här barnets framtid, det barn som ännu inte är fött. Barnet som ska heta Jesus – han som räddar.

Och Gabriel brer på med storslagna ord. Det är den högstes son och det ska härskas över ett rike för evigt och det ska vara ett välde som aldrig ska ta slut. Allt detta sägs till Maria som tills för bara en kort stund sedan var hemma ensam och skötte sitt i lugn och ro. Lite lätt omtumlande och överväldigande skulle man kunna tänka sig. Men Maria är en ung, klartänkt kvinna med ryggrad och fötterna på jorden. Jag har alltid beundrat Maria för svaret hon ger Gabriel. Ängeln som är Guds egen budbärare, som har sett universum och människor födas, leva och dö i årtusenden, som är den mest respektingivande gestalten som Gud har att skicka. Maria stirrar honom rakt i ögonen och frågar kritiskt: "Hur ska allt det där gå till?" Om någon någonsin undrar hur integritet, självkänsla och självförtroende av ädlaste märke ser ut så titta på Maria i just den stunden. Det är nästan så att Gabriel själv kommer av sig lite grand.

Så Gabriel förklarar att barnet ska bli till med Guds Heliga Andes kraft. Nästan som för att övertyga Maria om att det faktiskt är sant berättar Gabriel för henne om att Elisabeth också ska bli mamma tack vare att inget är omöjligt för Gud. Först därefter tar Maria emot sin kallelse och sin uppgift med de där berömda orden: "Jag är Herrens tjänarinna." Maria är och blir Guds egen mor. Detta oerhörda, obegripliga och fantastiska mirakel sker och ekar ännu i vår tid. Människan och mänskligheten mötte sin Gud när Maria mötte Gabriel. Med Maria tog människan och mänskligheten emot den Gud som är alltings upphov, alltings skapare och som fyller hela tillvaron med mening. Den Gud som gått vid människans sida från tidernas begynnelse. Hon tog emot budet, kallelsen och uppgiften med kritiska ögon och med bibehållen intergritet. Maria utvaldes för att hon var den hon var och för att hon kunde förbli den hon var.

Låt oss se på Maria som vårt föredöme och som vår föreblid. Låt oss hjälpas åt och som Maria ta emot vår Gud i våra liv med kritiska ögon och bibehållen integritet. Låt oss hjälpas åt och uppmuntra varandra att tro att den nåd och villkorslösa kärlek som Gud visade Maria gäller var och en av oss. Låt oss som Maria ta emot vår enskilda och gemensamma kallelse i tillit och med tillförsikt. Och låt oss vittna om Guds nåd och kärlek för människor vi möter genom att själva alltid visa nåd och villkorslös kärlek mot alla våra systrar och bröder, oavsett sammanhang och alldeles oavsett vem han eller hon är. Och låt oss vara glada över att Jesus – vår och hela världens frälsare – är på väg in i våra liv, alldeles på riktigt.

21 december 2012

#51. Sagan om skeppet Smedjan...

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” (ur Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta)

Det var en gång ett litet rike som låg runt ett litet hav som hette Trons och Den Fria Tankens Hav. Riket bestod av byar och städer där människor strävade på med vardagens bestyr. Man gladde sig tillsammans åt barn som kom till världen, man delade bördan i sorgen när någon dog, man firade kärleken tillsammans när två hade funnit varandra. Folket hjälptes åt så gott det gick med livets mödor och glädjeämnen. Till människornas hjälp seglade tre fartyg på Trons och Den Fria Tankens Hav. Fartyget Kärleken, med sin last av sympati, förståelse och omtanke. Fartyget Glädjen, med sin last av frimodighet, välvilja och hopp. Och fartyget Förnuftet, med sin last av empati, intellektuell hederlighet och kritiskt tänkande. Tillsammans seglade Kärleken, Glädjen och Förnuftet på Trons och Den Fria Tankens Hav under Evangeliets fredliga flagga och de tre fartygen försåg människorna i riket med vad de behövde för att kunna hjälpas åt i tillvaron. Livet runt Trons och Den Fria Tankens Hav var inte alltid lätt och det hände att det uppstod konfilkter i den ena änden eller den andra. Men oftast fann konflikterna sin lösning med hjälp av Kärleken, Glädjen och Förnuftet som idogt seglade runt för att hjälpa människorna med vad de behövde för att lösa sina meningsskiljaktigheter.

En dag dök ett nytt skepp upp på horisonten. Ryktet hade föregått dess ankomst och folket i riket runt Trons och Den Fria Tankens Hav bävade en aning när det visade sig att ryktet var sant. Det sades att skeppets kapten tidigare varit kapten på den beryktade båten Aftonstjärnan som seglade på Den Svarta Kvällens Hav. Det var väl känt att Aftonstjärnans kapten gärna och ofta gick i konflikt mot både verkliga och mindre verkliga fiender. Det berättades att Aftonstjärnans kapten var tämligen hårdhänt och det sades att den motståndare som kom nära nog att se Aftonstjärnans välkända flagga Den Polisiära Politiken sällan eller aldrig visade sig igen. Verkligheten på Den Svarta Kvällens Hav var ett ständigt tillstånd av krig och konflikt. Ryktet sade att Aftonstjärnans kapten fått nog efter över ett decennium på Den Svarta Kvällens Hav och sökt sig till lugnet på Trons och Den Fria Tankens Hav. När det nya skeppet dök upp vid horisonten visade det sig att det var just så det var. Aftonstjärnans forne kapten Helenius seglade in på Trons och Den Fria Tankens Hav med sitt nya skepp Smedjan. Med sig hade Helenius sin nya styrman Efraim och kanonjären Mattis, tillsammans med en mindre besättning och en last som bestod tomma tunnor av ekande brons och skrällande cymbaler. "Naivt att tro att något annat behövs" sade kapten Helenius, "det som funkade där funkar här."

Folket i riket runt Trons och Den Fria Tankens Hav undrade vad det nya skeppet Smedjan skulle komma med. Vana vid Kärlekens, Glädjens och Förnuftets besök i hamnarna tog man emot Smedjan med välvilja och gästfrihet när skeppet kom på besök. Men de tomma tunnorna av ekande brons och de skrällande cymbalerna var inte till någon större hjälp för någon och folket undrade varför Smedjan var bestyckad och utrustad med en kanonjär. Fartygen Kärleken, Glädjen och Förnuftet saknade allt vad bestyckning hette. Man hade alltid förlitat sig på det förtroende som fanns i den gemensamma flaggan Evangelium och man hade aldrig funnit någon anledning att förlita sig på spekulativt spektakulär sprängkraft. "Nå, nya tider stundar även i den här pölen" sade kapten Helenius när frågan om bestyckning kom på tal. "På Den Svarta Kvällens Hav lärde jag mig att aldrig lita på någon som inte håller med mig. Det är hårdhet, tryck och tempo som gäller när folk inte håller med eller tycker annorlunda. På Den Svarta Kvällens Hav gällde det att slå först och slå hårdast. Finns ingen anledningen att tro att det här stället är annorlunda." "Men", invände någon, "du pratar ju som om det råder krig här runt Trons och Den Fria Tankens Hav." "Just det", sade Helenius, "krig är just vad det är." "Men", sade samma någon, "konflikter i form av olika åsikter och meningskiljaktigheter har vi ju alltid haft här. Men det är ju inte detsamma som att det är krig." Kapten Helenius tittade med medlidsam och överseende blick, "Naivt att tro något annat än att det alltid är krig."

Tiden och livet gick sin gilla gång. Skeppet Smedjan blev en vanlig syn och man vande sig vid dess kanoner och kapten Helenius sätt att prata om det ständiga tillståndet av krig. De tre fartygen Kärleken, Glädjen och Förnuftet fann allt oftare att hamnarna runt Trons och Den Fria Tankens Hav blockerades av skeppet Smedjan när de kom för att ge folket ny näring och konstruktiva verktyg för att hantera livets svårigheter, sina rädslor för det okända och sina meningsskiljaktigheter. Istället fylldes kajerna med Smedjans tomma tunnor av ekande brons och skrällande cymbaler.

En dag hade Smedjans kapten, styrman och kanonjär tråcklat ihop en egen flagga och hissat upp den i Smedjans högsta mast. Det var en flagga som nästan ingen i riket runt Trons och Den Fria Tankens Hav hade sett förut. "Vi har själva gjort Den Enda Rätta Flaggan färdig", sade kapten Helenius när frågan kom vad det var för en flagga och fortsatte "Det är nu den här flaggan som gäller för att få segla på det här havet." "Men, den ser ju nästan likadan ut som Den Polisiära Politikens flagga som vajade på Aftonstjärnan!" ropade någon. "Men det här är ju inte Den Svarta Kvällens Hav!" ropade en annan. "Det är strunt samma", sade kapten Helenius, "från och med nu gäller den här flaggan om man vill segla på det här havet!" Kärlekens, Glädjens och Förnuftets kaptener och besättningar protesterade och sade "Men här gäller ju flaggan Evangelium. Den betyder vänskap, gemenskap och frid. Någon annan flagga med någon annan betydelse hissar vi inte på våra fartyg, vem som än kräver det!" Kapten Helenius log och sade "Naivt att tro att ni har något alternativ eller val."

Några dagar senare – när de tidigt en morgon var på väg med sin värdefulla last till folket i riket kring Trons och Den Fria Tankens Hav – möttes de tre fartygen Kärleken, Glädjen och Förnuftet av skeppet Smedjan. "Nå?", ropade kapten Helenius, "har ni tänkt om och gjort er redo att segla under Den Enda Rätta Flaggan?" Kaptenen på fartyget Kärleken svarade "Vår last av sympati, förståelse och omtanke hör ihop med vårt fartygs flagga. Vår flagga Evangelium är den enda flagga vi kan segla under." Kapten Helenius bet ihop. "Er last har inget med saken att göra! Det är Den Enda Rätta Flaggan som gäller! Hala Evangelium eller gå under!" Kärlekens kapten hann inte svara förrän fartyget Kärleken gick i tusentals bitar med en öronbedövade gigantisk smäll. "Vad i hela friden var det!?" ropade Glädjens kapten medan träflisorna föll ner genom rökmolnet och Kärlekens last av sympati, förståelse och omtanke sjönk till botten. "Hehe", skrockade kapten Helenius, "jag visste att vi kunde lita på den Andra Kanonen från norr!" "På vadå?" frågade kanonjär Mattis. "Den Andra Kanonen från norr. En gammal kamrat från förr. Känd för att just skicka en Pompös Kalasbomb till understöd om någon sticker upp och tar sig ton. Alltid att lita på när det gäller!" sade kapten Helenius med ett leende. "Toppen! Vilken jäkla smäll!" skrattade Mattis. Styrman Efraim manövrerade Smedjan till slagläge mot fartyget Glädjen. "Nå!", ropade kapten Helenius, "hur blir det med flaggan?" Glädjens kapten hann inte svara. En bombastisk bredsida från Smedjan smulade sönder skrovet och ett ögonblick senare tippade Glädjen åt babord och började sjunka. "Fantastiskt vad en laddning Osakliga Små Bomber och Falska Anklagelseknallar kan göra med Glädjen!" ropade kanonjär Mattis glatt. "En salva till!" gastade han och laddade om. En skur av Osakliga Små Bomber gjorde flisor av det som fanns kvar av Glädjen. Lasten av frimodighet, välvilja och hopp sjönk till botten.

Förnuftets kapten insåg att något måste göras. Han ropade så högt han kunde: "Besättningmän och kvinnor på skeppet Smedjan! Ta så mycket ni behöver av vår last! Ni får så mycket empati, intellektuell hederlighet och kritiskt tänkande ni vill ha! Sänk oss inte!" Styrman Efraim hojtade till kapten Helenius "De försöker vända vår besättning mot oss!" "Aldrig i livet!" sade kapten Helenius och gav kanonjär Mattis order att ladda mer än vad Förnuftet kunde tåla. "Aj aj kapten!" svarade Mattis frejdigt och fyllde Smedjans kanoner med Kvasifilofiska Smällare och Osanna Påståendebumpor. "Eld!" ropade Helenius. "Skott kommer!" ropade Mattis. "Håll i hatten!" ropade Efraim. Med en smäll som fick fåglarna att tystna för evigt av skräck miltals vida omkring krossades Förnuftets hela skrov till flisor på ett enda ögonblick. "Tjoho!", hojtade kanonjär Mattis, "Kvasifilosofiska Smällare är oslagbara mot Förnuftet!" Några trasiga träbitar brann med flämtande lågor på ytan och en mörk rök spreds sakta i vinden medan Förnuftets last av empati, intellektuell hederlighet och kritiskt tänkande stilla sjönk till botten. "Jag älskar doften av brända argument en tidig morgon, det doftar… seger" sade kanonjär Mattis med ett leende. "Strålande!" skrattade kapten Helenius. "Det här gick bättre än väntat. Med Kärleken, Glädjen och Förnuftet borta ur leken är Den Enda Rätta Flaggan den enda flaggan på det här havet. Våra tomma tunnor av ekande brons och skrällande cymbaler är allt vi behöver för att få folket med oss. Toppen! Min verklighet är allas, andras verklighet är inget! Naivt att tro något annat när det är jag som bestämmer" sade kapten Helenius glatt till styrman Efraim när skeppet Smedjan fick ny vind i seglen och sakta seglade vidare i ensamt majestät över Trons och Den Fria Tankens Hav.

Smedjan sågs till då och då. Skeppet fortsatte att fara omkring på Trons och Den Fria Tankens Hav med övertygelsen att det fanns ett slag som skulle vinnas och fiender som skulle bekämpas. Kapten Helenius bestämde att de tomma tunnorna av ekande brons och de skrällande cymbalerna var det enda folket skulle få och Smedjan hade tillräckligt med kompisar, kulor och krut för att se till att så skulle det bli. "Naivt att tro att det skulle bli på något annat sätt. Det är ju jag som bestämmer" sade kapten Helenius och blickade ut över det nu tysta riket kring det nu livlösa havet.

Den lilla båten utan märkning eller flagga tog sig genom vågorna till platsen där Kärleken, Glädjen och Förnuftet hade sänkts. De Modiga Få hade både hört och på håll sett det som hänt. De hade samlats och till slut tagit sig ut till förlisningplatsen. "Lasten är för viktig för att lämnas i djupet" hade kapten S svarat när någon frågade varför de skulle ge sig ut. "Vi behöver Kärlekens, Glädjens och Förnuftets last för att kunna fortsätta att segla här på Trons och Den Fria Tankens Hav" svarade styrman J när hon fick samma fråga. "Här är det" sade dykare P och gjorde ordning sin utrustning. "Titta!" viskade kapten S. Försiktigt tog hon upp Glädjens flagga ur det kalla vattnet. "Evangelium, vi gör den flaggan till vår" sade hon och surrade fast det blöta tygstycket vid flagghållaren i båtens akter. "Nu bärgar vi" sade dykare P och gav sig ned i djupet tillsammans med H, C och några till. Sympatin, förståelsen, omtanken, frimodigheten, välviljan, hoppet, empatin, intellektuell hederlighet och kritiskt tänkande bärgades mödosamt. De Modiga Få bärgade, samlade och spred sedan – med mindre båtar som alla fick heta Evangelium – Kärlekens, Glädjens och Förnuftets last till alla som behövde och ville ha runt Trons och Den Fria Tankens Hav. Den bärgade lasten från Kärleken, Glädjen och Förnuftet fyllde sakta men målmedvetet riket runt Trons och Den Fria Tankens Hav med ett nytt och spirande liv. Evangeliets alla små båtar återuppväckte hoppet om och tron på att alla i riket runt Trons och Den Fria Tankens Hav en gång på riktigt skulle få leva lyckliga i alla sina dagar.

20 december 2012

#50. En besvärande upptäckt...

Jag läste min lilla saga om skeppet Smedjan igen. Och blev en aning besvärad. För den är ju inte särskilt cynisk egentligen. Det slog mig att det kanske är det där påbudet utifrån – just den där rädslans tystnad som Seglora Smedjas mediala verksamhet det senaste året har planterat, den där som jag har pratat om – som gjorde att jag fick kalla fötter och tog bort min saga? Har Smedjans påhopp och drev planterat något i mitt huvud också? En rädsla för att påkalla för mycket uppmärksamhet? En rädsla för att blotta mig för angrepp? En rädsla för att dra på mig drevet? En rädsla som säger att tystnad är det säkrare alternativet? En rädsla som lägger locket på den kritik som jag menar behöver lyftas fram? Om det är så, då har ju Smedjan lyckats med sin "opinionsbildning". Den där som till stor del tycks gå ut på att med hög medial röst och svansföring sätta normen för vad som får sägas och inte i vår kyrkas offentliga samtal. Och vem som får säga det. Och vem som inte ska säga något.

Konstigt egentligen. För den där sagan är inte – i alla fall inte när jag nu läser den igen – särskilt cynisk i sin ton. Syrlig kanske. Men inte särskilt cynisk. Kanske ett försök till lite satir. Men jag försökte verkligen att mena något med den, sätta ord på det jag hör från vänner och kollegor. Sätta ord på min egen upplevelse av det jag hör och ser. Uppsåtet att försöka få något sagt var faktiskt ärligt. Och om det finns ett ärligt uppsåt så är det väl inte cynism? Dessutom är det ju bara en saga, en påhittad berättelse. Vad kan vara så farligt med en liten saga att det känns obekvämt att låta den stå kvar som publicerad? Kanske risken för att sagan kommer nära sanningen? En klok man sade en gång: "Ibland är sagan den lögn som kommer närmast sanningen."

Nu är jag ju ingen Wilhelm Moberg, ingen Astrid Lindgren heller. Så risken att den lilla sagan skulle sätta något större eller bestående avtryck är ju inte ens obefintlig. Det är ju också en del av poängen – att inte ens med en liten, obetydlig och påhittad historia kunna kritisera Seglora Smedja utan en känsla av osäkerhet. För vad händer om Smedjans personal tar sikte på mig? Ja, det är ju bara att läsa innantill. Det senaste årets olika drev visar ju med all önskvärd tydlighet vad som väntar den som trampar på fel tå. Mediala kompisar från förr trummas ihop för att skapa medial bredd, "experter" kallas in för brännmärkning, härskarteknikernas härskarteknik – påförande av skuld och skam – tillämpas över hela linjen och så småningom ett karaktärsmord i någon form. När man har sett någon annan få ordentligt med stryk så undviker man ju gärna själv att orsaka bråk.

Lite läskigt att upptäcka att alla de där lösa tanketrådarna skapar en verklig osäkerhet som i sin tur skapar självcensur. Den där tanke-begränsande normen som Smedjan tryckt ut i kyrkans offentliga samtal tycks till viss del ha flyttat in i mitt huvud. Min fria tanke och mina fria ord är inte fria på riktigt. Det är väl just det de sociala (och mediala) strukturerna gör – kontrollerar våra tankar och ord. Oftast utan att vi märker det. Men just i det här fallet, just när det gäller den lilla sagan om skeppet Smedjan, så tror jag att jag har märkt att det var det som hände. Inte nog med det, jag tog på mig skulden själv. Nu kan ju Smedjans personal säga: "Dumheter! Vi varken vill eller kan kontrollera någon och sätter inga gränser eller normer." Det skulle i så fall vara ett uttryck för en osedvanlig brist på självinsikt.

Var och en kan ju på sin egen kammare rannsaka sig själv och fundera på om det finns något liknande i den egna erfarenheten. Har du lagt band på dig själv? Låtit bli att skriva det du ville skriva? Låtit bli att säga det du ville säga? Låtit bli att uttrycka en åsikt i något sammanhang? Velat ta tillbaka något du sagt eller skrivit? På grund av den där känslan i magen? Där har du i så fall kanske den begränsande normens frö i dig själv. Fråga dig då varifrån det där fröet kommer. I mitt fall, just den här gången tror jag mig ha funnit ett Seglora Smedjas tanke-begränsande norm-frö i mitt huvud. Det lilla fröet satte ett staket runt min tanke och runt mina ord. Och kritiken tystnade.

Sofia Lilly Jönsson skrev klokt: "Kritik är en hållning. Den är en kallelse att drabbas av. Inte den mot vilken kritiken riktas, utan den som tvingas att formulera den. Må vi alla inse skillnaden." Jag behöver nog fortsätta öva på att inse den där skillnaden och på att fortsätta våga vara kritisk. Och lita på att sanningen ska göra oss fria.

19 december 2012

#49. En saga och en lärdom...

Igår kväll skrev jag en liten saga och lade ut här. Den handlade om ett skepp som hette Smedjan. Jag läste sedan vad Carolina Johansson skrivit samma kväll, det tillsammans med en Twitter-kommentar senare fick mig att känna att jag blivit cynisk. Att vara cynisk är något av det mest osympatiska man kan ägna sig åt att vara. Och när jag läste vad jag själv skrivit kände jag att det var just det jag var med det jag skrev – cynisk. Det var allt annat än trevligt att känna det. Så sagan behövde tas bort. För cynisk är det sista jag vill vara, det är ett av de minst konstruktiva sätten att förhålla sig till sin omgivning.

Ibland, när man umgås med människor, kan man märka att man blir lite annorlunda i deras sällskap. Någon får mig att bli lite gladare, någon får mig att bli lite insiktsfull om något och någon får mig att känna mig lite mer trygg, till exempel. Sammanhanget påverkar positivt. Och så finns det människor i vars sällskap de lite sämre sidorna hos en själv växer fram. Någon kanske gör mig mer konfliktbenägen, mer aggressiv eller till och med cynisk. Sammanhanget påverkar negativt och jag blir då, i någon mening, lite mer av det jag inte vill vara. Gårdagens insikt är att det är just det som Seglora Smedja till största delen gör, uppmuntrar de sämre sidorna.

I Seglora Smedjas nya satsning – den dagligen uppdaterade hemsidan – tog det blott två dagar innan ordet "nazist" dök upp i en rubrik kopplad till en präst de inte gillar. Det tog ytterligare ungefär en vecka innan Breiviks namn dök upp i en braskande rubrik relaterad till samma präst. Senaste veckan berättade en fet rubrik att Heinrich Himmler – den vidrigaste av alla nazister och chef för SS – var en "religiös sökare". Avsikten med den associationen kan ju var och en fundera över. De sämsta sidorna av kvällstidningsjournalistiken har i Seglora Smedjas tappning gjorts till norm för Svenska kyrkans samtal med sig själv. Det handlar om både form och metoder.

Annika Borg berättar till exempel att Smedjans Mattias Irving har ägnat sig åt att efterforska journalistiskt källmaterial i samband med Smedjans drev på henne under hösten. Att det är olagligt att efterforska journalistiska källor vet förstås varje seriös journalist och även många av oss som inte är journalister. De flesta har dessutom omdöme nog att respektera den bestämmelsen, som är reglerad i självaste grundlagen (Yttrandefrihetsgrundlagens 2 kapitel 4 §). Det finns anledning att fundera över och fråga efter vem som har ansvaret när Smedjans personal ägnar sig åt ett sådant – brottsligt? – förfarande för att till varje pris komma åt en enskild person när drevet är igång. Och det finns anledning att fundera över och fråga efter de etiska värderingar som är vägledande för Smedjans verksamhet.

Det leder till att tystnaden breder ut sig i vår kyrka, på riktigt. För vem vill utsätta sig för risken att hamna i siktet för Seglora Smedjas kvällstidningsdrev? Vem vill med sina frågor och prövande tankar ge sig in i ett offentligt samtal där normen skruvats till vara "skriker högst har rätt"? Samtalets förutsättningar och form får dessutom de sämre sidorna hos oss att växa sig större. Med det följer ibland aggressiv konfliktbenägenhet och (inte sällan rå) cynism. Sorgligt nog kändes det som att jag var i närheten av det själv igår kväll med den lilla sagan.

Tystnad och rädsla är tydliga effekter av Seglora Smedjas verksamhet på vår kyrkas offentliga samtalsklimat  Därför var det glädjande att se att Kyrkans Tidning tog upp frågan i dagens ledare. Och Carolina Johanssons fråga kvarstår: Vad vill Stockholms stift med Seglora Smedja?

15 december 2012

#48. Tredje söndagen i Advent...

"Profetorden bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud." (2 Petrusbrevet 1:19-21)
"A prophet is, in all things, precisely the opposite of that which most people expect from a pastor these days and of that which most pastors have really been... Of a pastor people think: he is our employee. We have chosen him and we pay him and therefore it is the first responsibility of his office to strive to get along with everyone, to be nice to everyone and to give offence to no one. The prophet is the employee of God. For him, it is a matter of indifference what people think of him and what they do to him. He cannot be comfortable with those to whom he is sent. He knows that if he does his duty they will be shocked by him and indignant. Of a pastor, people expect above all the he preserve and care for the old customs... The prophet is the representative of the unaccustomed... he says: Either—Or!" (Barth, 1913)
Kyrkans profetiska röst är inte kyrkans diakonala arbete, som ofta påstås. Den profetiska rösten är inte politisk tillämpning av kyrkliga "värderingar", som ibland påstås. Kyrkans profetiska röst är inte riktad utåt, från kyrkan. Den profetiska rösten är riktad inåt, mot och till kyrkan. Den profetiska rösten är den röst som driven av Guds heliga Ande ifrågasätter kyrkan själv. Den profetiska rösten utmanar kyrkan att på nytt ta ut riktningen i sitt blivande. Den profetiska rösten vill korrigera kyrkans riktning, så att kyrkan och kyrkans folk i sitt blivande är riktade mot Gud i första hand. Det var uppgiften som Johannes och den gamla tidens profeter hade. Någon annan form av profetisk röst finns inte.

Guds tilltal till kyrkan, med den profetiska rösten, är vår gemensamma angelägenhet. Samtidigt som den profetiska rösten är en röst i singular behöver den tas emot av röster i plural. Som i gamla tider tar kyrkan inte emot den profetiska rösten med glädje. Därför att profetens röst utmanar kyrkan till självrannsakan och uppmanar kyrkan till förändring av riktningen i det som kyrkan ägnar sig åt. Det tas inte emot med glädje därför att vi ofta är upptagna med annat som vi tycker är viktigt – saker, ting och verksamheter som är viktiga i sig själva och för kyrkans struktur. Mycket av det vi ägnar oss åt riktar oss inte mot Gud. Inte sällan präglas det vi gör av en antropocentrisk narcissism, människan själv och "det mänskliga" är både utgångspunkt och mål. En sådan kyrka har gått vilse i sig själv.

Den profetiska rösten blir då provocerande, eftersom den rösten manar oss till omvändelse. Den profetiska rösten uppmanar oss att vända vår uppmärksamhet från oss själva för att istället inrikta oss mot Gud. Det vill kyrkan gärna slippa. Eftersom det skapar trygghet att vara fokuserad på sig själv och på det som är bekant. Det skapar osäkerhet och otrygghet att i stället vända sig mot den okända framtiden för att därifrån i öppenhet ta emot livet i den levande Kristus. Johannes Döparen pekade mot den okända framtiden när han pekade på Jesus med sina ord och sina gärningar. Han mötte starkt motstånd då. Samma starka motstånd som samtiden alltid har bemött den profetiska rösten med. Därför att den utmanar och uppmanar till omvändelse, precis som Johannes och profeterna före honom gjorde.

14 december 2012

#47. Till försvar för rättigheten att ha en åsikt...

När Smedjan misskrediterade Helena Edlund till tystnad, teg jag;
jag kände ju inte henne.
När de svartmålade Christer Sturmark som främlingsfientlig, teg jag;
jag var ju inte med i Humanisterna.
När de förtalade Annika Borg och beskrev henne som extremist, teg jag;
jag var ju inte inblandad.
När de tog heder och ära av Dag Sandahl för hans åsikter, teg jag;
jag var ju inte högkyrklig.
När de fortsatte att tysta en efter en, tills åsiktsdiktaturens tystnad rådde i kyrkan, teg jag.
När de till sist gav sig på mig för en uttryckt åsikt,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.

8 december 2012

#46. Andra söndagen i Advent...

"Han lät dem höra en annan liknelse: 'Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.' Han använde också en annan liknelse: 'Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.' Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem." (Matt 13:31-34)

När Jesus använder liknelser för att få någonting sagt är han mer eller mindre provocerande. Det är inte sällan provocerande på ett lätt irriterande vis. Därför att när Jesus använder liknelser så undviker han att tala klarspråk. För liknelserna är nästan alltid mer eller mindre otydliga. Och det är bristen på tydlighet som är provocerande. Därför att det handlar om så viktiga och samtidigt så svåra saker att prata om. När det är viktigt och svårt är tydlighet alltid att föredra framför otydlighet.

Men Jesus liknelser är provocerande på ett mer positivt och konstruktivt sätt också. För med liknelserna utmanar Jesus oss att tänka själva. Liknelserna kräver tolkning och Jesus förväntar sig att vi ska kunna tolka det han säger på ett sätt som gör att vi förstår vad han menar. Man skulle kunna säga att Jesus utmanar oss att tänka själva när han ger oss liknelserna. Det kan i sin tur bli provocerande igen eftersom var och en och vi alla har olika sätt att tolka för att förstå. Det kan ibland var berikande och ibland mycket utmanande – det där med att vi uppmuntras att tänka själva för att tolka och förstå på olika sätt. Olikheterna som då växer fram oss emellan kan ibland bli lite jobbiga. I någon mening utmanar Jesus oss även på det sättet med sina liknelser. Jesus utmanar oss till att leva i sämja och frid med varandra trots våra olika förståelser av liknelserna och annat. Det verkar ju inte alltid vara så lätt. Samtidigt som det egentligen inte borde vara särskilt svårt.

Men varför liknelser istället för klarspråk? Visste Jesus själv inte riktigt hur eller vad han skulle säga för att poängen skulle gå fram? Famlade han med tankarna och orden när han försökte prata om det där som är så viktigt? Just för att det är så svårt att prata om? Förstod han själv? Eller stod han lika undrande som alla andra? Stod han undrande tillsammans med oss och sökte orden utan att riktigt lyckas pricka helt rätt? Var liknelserna det närmaste sanningen han kom? Eller visste han precis? Gjorde han vad han kunde för att med ord och liknelser göra det där oförklarliga som han hade förstått åtminstone lite mer begripligt för oss?

Finns det någonting som är – om inte oförklarligt så i alla fall – svårförklarligt så är det väl just tanken på och om himmelriket. Vad är himmelriket för någonting? Himmelriket är ju allt och ingenting. Himmelriket är ju överallt och ingenstans. Himmelriket är här & nu och ska bryta in vid tidens slut. Himmelriket är våra samlade förhoppningar och vår längtans riktning. Himmelriket är Guds fullbordade framtid som med och i Guds uppenbarelses mirakel bryter fram i vår tid, här & nu. Och himmelriket är mer än så.

Inte undra på att Jesus behöver och använder liknelser för att tala om detta himmelrike som undslipper fångenskapen i våra ord. Så han säger att himmelriket är som ett senapskorn som läggs i åkern för att bli ett träd som rymmer många och mycket. Förvisso är senapskorn små. Men i sammanhanget kanske det hade fungerat bättre med ett ekollon. Alla vet ju att senap inte är eller blir ett träd. Hade Jesus sagt ekollon så hade liknelsen fungerat bättre. För det är väl märkvärdigt så att det räcker att ett oansenligt litet ekollon kan bli ett träd som växer sig stort och blir hundratals år gammalt. Om Jesus hade sagt ekollon istället för senapskorn så hade liknelsen hängt ihop lite bättre och blivit lite mer begriplig.

Eller också så är det just det som är poängen. Att himmelriket bryter fram på ett sätt som vi inte kan föreställa oss. Att himmelriket faktiskt inte är helt begripligt, för att det är av ett annat slag än allt annat vi känner till. Att himmelriket är så radikalt annorlunda att det trotsar våra föreställningar om tillvaron och verkligheten. Att himmelriket inte låter sig begränsas eller hindras av vår erfarenhet och vår kunskap om hur världen är beskaffad. Så, om himmelriket är som ett frö av något slag så kommer det att växa och bete sig på ett sätt som dittills varit obekant för oss. Om himmelriket är som ett senapskorn så kommer just det senapskornet att växa på ett sätt som ingen av oss hade kunnat föreställa sig. Det kommer att bli större och rymma mer vad vi kunde förvänta oss. Det kommer att bli större än alla andra örter, större än all vår erfarenhet och större än alla våra förväntningar. 

Förutom det är himmelriket som en surdeg. En surdeg är ett levande väsen – miljoner små jästbakterier gör surdegen till något levande. En surdeg lever, rör sig och är till. En surdeg tar aldrig slut. När näring tillförs växer degen. Man kan ta en del av degen för att baka bröd. Det bakade brödet som blir näring för människor. Det bakade brödets gemenskap som stärker mänskliga gemenskaper. Att bryta bröd tillsammans har sedan urminnes tider varit grundbulten i alla mellanmänskliga relationer och gemenskaper. Surdegen är en aldrig sinande källa till näring för båda mänskliga kroppar och mänskliga gemenskaper. Om himmelriket är som en surdeg så är himmelriket något som är levande, som ger näring till var och en och som stärker gemenskapen mellan oss männsikor. Och ett himmelrike som är som en surdeg tar aldrig slut. Det förmeras ständigt och ger en evighetens näring till mänskligheten och alla människor.

Men, vad har allt det här nu med dig, mig och oss att göra? Himmelriket sköter väl sig självt? Himmelriket växer och frodas oavsett vad vi gör eller inte gör. Som Guds fullbordade framtid är himmelriket alltid nära. Faktum är att himmelriket är så nära att det kommer oss till mötes i varje blivande ögonblick. Himmelriket är aldrig längre bort än ett andetag. Vi befinner i varje stund mitt i himmelrikets tillväxtzon. Det är just här & nu – i varje här och i varje nu – som himmelriket växer som ett träd och förmeras som en jäsande surdeg. Och det har med oss att göra på det sättet att himmelriket i varje ögonblick pockar på vår uppmärksamhet för att vi ska vara himmelrikets vittnen i världen. Med sina liknelser ger Jesus oss uppgiften att vittna om det kommande och samtidigt närvarande himmelriket. Det är vår uppgift att enskilt och tillsammans berätta för världen – och vittna om – att himmelriket är nära och redan här.

Och vi ska vara som senapskorn och som surdegar. Vi ska likt senapskornets träd låta vår tro växa sig större än vad vi trodde var möjligt. Så att andra känner sig trygga i vårt sällskap och vill slå sig ner och bygga bo i vår närhet. Och vi ska låta Guds kärlek, nåd och barmhärtighet jäsa i oss som jästen i en surdeg så att vår tro, vår tillit och vår förtröstan sprider sig till andra och får andra att också tro. Vi ska låta vår tro växa som en trädkrona mot himlen så att andra ser den. Och vi ska låta vår tro sprida sin kärlek till andra som jästen sprider sig i en surdeg. Så låt oss – enskilt och tillsammans – så här i advent- och jultid vittna om Jesus för och i världen så att världen kan tro. Låt oss gå ut bland och med våra systrar och bröder i advent och jul och vara kristna på ett sådant sätt att de människor vi möter också vill vara det.