"Han lät dem höra en annan liknelse: 'Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.' Han använde också en annan liknelse: 'Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.' Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem." (Matt 13:31-34)
När Jesus använder liknelser för att få någonting sagt är han mer eller mindre provocerande. Det är inte sällan provocerande på ett lätt irriterande vis. Därför att när Jesus använder liknelser så undviker han att tala klarspråk. För liknelserna är nästan alltid mer eller mindre otydliga. Och det är bristen på tydlighet som är provocerande. Därför att det handlar om så viktiga och samtidigt så svåra saker att prata om. När det är viktigt och svårt är tydlighet alltid att föredra framför otydlighet.
Men Jesus liknelser är provocerande på ett mer positivt och konstruktivt sätt också. För med liknelserna utmanar Jesus oss att tänka själva. Liknelserna kräver tolkning och Jesus förväntar sig att vi ska kunna tolka det han säger på ett sätt som gör att vi förstår vad han menar. Man skulle kunna säga att Jesus utmanar oss att tänka själva när han ger oss liknelserna. Det kan i sin tur bli provocerande igen eftersom var och en och vi alla har olika sätt att tolka för att förstå. Det kan ibland var berikande och ibland mycket utmanande – det där med att vi uppmuntras att tänka själva för att tolka och förstå på olika sätt. Olikheterna som då växer fram oss emellan kan ibland bli lite jobbiga. I någon mening utmanar Jesus oss även på det sättet med sina liknelser. Jesus utmanar oss till att leva i sämja och frid med varandra trots våra olika förståelser av liknelserna och annat. Det verkar ju inte alltid vara så lätt. Samtidigt som det egentligen inte borde vara särskilt svårt.
Men varför liknelser istället för klarspråk? Visste Jesus själv inte riktigt hur eller vad han skulle säga för att poängen skulle gå fram? Famlade han med tankarna och orden när han försökte prata om det där som är så viktigt? Just för att det är så svårt att prata om? Förstod han själv? Eller stod han lika undrande som alla andra? Stod han undrande tillsammans med oss och sökte orden utan att riktigt lyckas pricka helt rätt? Var liknelserna det närmaste sanningen han kom? Eller visste han precis? Gjorde han vad han kunde för att med ord och liknelser göra det där oförklarliga som han hade förstått åtminstone lite mer begripligt för oss?
Finns det någonting som är – om inte oförklarligt så i alla fall – svårförklarligt så är det väl just tanken på och om himmelriket. Vad är himmelriket för någonting? Himmelriket är ju allt och ingenting. Himmelriket är ju överallt och ingenstans. Himmelriket är här & nu och ska bryta in vid tidens slut. Himmelriket är våra samlade förhoppningar och vår längtans riktning. Himmelriket är Guds fullbordade framtid som med och i Guds uppenbarelses mirakel bryter fram i vår tid, här & nu. Och himmelriket är mer än så.
Inte undra på att Jesus behöver och använder liknelser för att tala om detta himmelrike som undslipper fångenskapen i våra ord. Så han säger att himmelriket är som ett senapskorn som läggs i åkern för att bli ett träd som rymmer många och mycket. Förvisso är senapskorn små. Men i sammanhanget kanske det hade fungerat bättre med ett ekollon. Alla vet ju att senap inte är eller blir ett träd. Hade Jesus sagt ekollon så hade liknelsen fungerat bättre. För det är väl märkvärdigt så att det räcker att ett oansenligt litet ekollon kan bli ett träd som växer sig stort och blir hundratals år gammalt. Om Jesus hade sagt ekollon istället för senapskorn så hade liknelsen hängt ihop lite bättre och blivit lite mer begriplig.
Eller också så är det just det som är poängen. Att himmelriket bryter fram på ett sätt som vi inte kan föreställa oss. Att himmelriket faktiskt inte är helt begripligt, för att det är av ett annat slag än allt annat vi känner till. Att himmelriket är så radikalt annorlunda att det trotsar våra föreställningar om tillvaron och verkligheten. Att himmelriket inte låter sig begränsas eller hindras av vår erfarenhet och vår kunskap om hur världen är beskaffad. Så, om himmelriket är som ett frö av något slag så kommer det att växa och bete sig på ett sätt som dittills varit obekant för oss. Om himmelriket är som ett senapskorn så kommer just det senapskornet att växa på ett sätt som ingen av oss hade kunnat föreställa sig. Det kommer att bli större och rymma mer vad vi kunde förvänta oss. Det kommer att bli större än alla andra örter, större än all vår erfarenhet och större än alla våra förväntningar.
Förutom det är himmelriket som en surdeg. En surdeg är ett levande väsen – miljoner små jästbakterier gör surdegen till något levande. En surdeg lever, rör sig och är till. En surdeg tar aldrig slut. När näring tillförs växer degen. Man kan ta en del av degen för att baka bröd. Det bakade brödet som blir näring för människor. Det bakade brödets gemenskap som stärker mänskliga gemenskaper. Att bryta bröd tillsammans har sedan urminnes tider varit grundbulten i alla mellanmänskliga relationer och gemenskaper. Surdegen är en aldrig sinande källa till näring för båda mänskliga kroppar och mänskliga gemenskaper. Om himmelriket är som en surdeg så är himmelriket något som är levande, som ger näring till var och en och som stärker gemenskapen mellan oss männsikor. Och ett himmelrike som är som en surdeg tar aldrig slut. Det förmeras ständigt och ger en evighetens näring till mänskligheten och alla människor.
Men, vad har allt det här nu med dig, mig och oss att göra? Himmelriket sköter väl sig självt? Himmelriket växer och frodas oavsett vad vi gör eller inte gör. Som Guds fullbordade framtid är himmelriket alltid nära. Faktum är att himmelriket är så nära att det kommer oss till mötes i varje blivande ögonblick. Himmelriket är aldrig längre bort än ett andetag. Vi befinner i varje stund mitt i himmelrikets tillväxtzon. Det är just här & nu – i varje här och i varje nu – som himmelriket växer som ett träd och förmeras som en jäsande surdeg. Och det har med oss att göra på det sättet att himmelriket i varje ögonblick pockar på vår uppmärksamhet för att vi ska vara himmelrikets vittnen i världen. Med sina liknelser ger Jesus oss uppgiften att vittna om det kommande och samtidigt närvarande himmelriket. Det är vår uppgift att enskilt och tillsammans berätta för världen – och vittna om – att himmelriket är nära och redan här.
Och vi ska vara som senapskorn och som surdegar. Vi ska likt senapskornets träd låta vår tro växa sig större än vad vi trodde var möjligt. Så att andra känner sig trygga i vårt sällskap och vill slå sig ner och bygga bo i vår närhet. Och vi ska låta Guds kärlek, nåd och barmhärtighet jäsa i oss som jästen i en surdeg så att vår tro, vår tillit och vår förtröstan sprider sig till andra och får andra att också tro. Vi ska låta vår tro växa som en trädkrona mot himlen så att andra ser den. Och vi ska låta vår tro sprida sin kärlek till andra som jästen sprider sig i en surdeg. Så låt oss – enskilt och tillsammans – så här i advent- och jultid vittna om Jesus för och i världen så att världen kan tro. Låt oss gå ut bland och med våra systrar och bröder i advent och jul och vara kristna på ett sådant sätt att de människor vi möter också vill vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar