"Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: 'Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.'"
(Lukas 1:39-45)
Maria har haft besök. Guds mest pålitliga budbärare – ängeln Gabriel – dök upp helt apropå några dagar tidigare. Han uppenbarade sig utan förvarning en dag när Maria var upptagen med de vardagliga sysslorna. Som om det det inte skulle vara omtumlande nog att en ängel ger sig till känna så hade han dessutom ett meddelande till henne. Och det meddelandet, det tog nog andan ur Maria för ett kort tag.
Att förstå att man ska bli förälder är säkerligen stort nog. Att det dyker upp en ängel och berättar att man ska bli förälder på ett mirakulöst sätt, ja, utan kunna förstå så kanske man kan ana att det skulle vara ganska omtumlande. Maria pratade dessutom med Gabriel. Så det rådde i efterhand inga tveksamheter om att han verkligen hade stått där framför henne och sagt det han sade. Hon ifrågasatte till och med vad han först kom med. Och Gabriel tog sig tid att förklara hur det låg till och hur det skulle komma att bli. Det räcker nog inte riktigt med ordet omtumlande för att beskriva hur Marias upplevelse måste ha varit.
Hon höll allt det där för sig själv några dagar. Sedan gav hon sig iväg till sin vän och släkting Elisabet. Maria visste ju att Elisabet var gravid sedan ett halvår tillbaka. Så det är klart att hon vände sig till Elisabet med den där fantastiska och konstiga nyheten som hon bar på. Det där som Gabriel sade, att hon också var gravid och skulle bli mamma. Hon skyndade sig när hon sökte upp Elisabet. Och det är väl klart. Maria var förstås angelägen om att få prata med någon som hon litade på om vad som hänt. Hon ville väl också fråga Elisabet om råd. Hon ville väl få lyssna på Elisabets erfarenheter av graviditeten. För vad ska hända med henne nu när hon ska bli mamma?
Det är inte utan att man undrar vad Maria tänkte när hon knackade på hos Sackarias och Elisabet. Hon stod där fylld av frågor, fylld av pirrig glädje, av lite ängslan och kanske av oro. Hon visste ju mer än väl att det inte var någon enkel sak att bära och att föda ett barn. Hon hade ju sett sina släktingar och vänner bära och föda. Det var inte riskfritt att bli mamma. Hon visste också att livet var allt annat än enkelt och lätt för de små. Trygghet för barn var en bristvara. Att äta sig mätt var ingen självklarhet. När hon nu står där, fylld av tankar, frågor och funderingar och knackar på hos sin vän Elisabet – då händer ännu mer ovanligheter. Elisabet beter sig som hon aldrig har gjort förut.
Den lilla gossen i Elisabets mage – han som ska bli Johannes döparen – reagerar och sparkar till som av glädje när Maria dyker upp. Och Guds Heliga Ande fyller Elisabet med stor glädje. En glädje som är så stor att hon inte kan hålla den inom sig. Hon utbrister: "Välsignad är du och välsignat är det barn du bär inom dig!" Maria undrade säkerligen vad det var frågan om. Hon hade ju inte ens hunnit öppna munnen. Hon hade ju inte hunnit säga något om något. Ändå gick Elisabet i taket av glädje när de fick se varandra.
Man kan föreställa sig att Maria blev ännu mer förvånad och undrande när Elisabet fortsatte att lägga ut texten. Hon kallar Maria för "min herres mor". Där och då måste Maria ha drabbats av en insikt. Just då måste Maria ha insett något som ingen annan någonsin kommer att kunna inse. "Min herres mor." Maria visste förstås precis vilken herre Elisabet pratade om. Den oerhörda, obegripliga, omöjliga möjligheten måste ha drabbat Maria när hon hörde de där orden. "Min herres mor." För Elisabet satte ord på vad alltihop handlade om utan att Maria ens hunnit säga "hej". "Min herres mor." Maria ska bli Guds egen mor.
Det var och är förstås oerhört stort, konstigt, obegripligt och i grunden omöjligt. Att Gud Fader Allsmäktig – skaparen av allt som varit, är och ska bli – en gång för alla bestämde sig för att ge sig till känna för människan och människor på ett kompromisslöst och oförnekligt sätt. Att Gud bestämde sig för att bli till i kroppslig och i högst konkret mening, mitt i sin egen skapelse. Att Gud bestämde sig för att minska avståndet mellan människan och sig själv till noll genom att bli en människa bland människor. För att göra sig själv tillgänglig och relaterbar för människan och människor. Men det är lika sant som det är omöjligt. Det är lika verkligt som det är otänkbart. Det är den omöjliga möjligheten som blivit möjlig.
För att det skulle kunna bli på riktigt så behövde Gud göra sig själv till en någon som vi kan känna igen och relatera till. Gud behövde bli en människa för att kunna bli igenkänd av människor. Innan, före och utan inkarnationens förkroppsligande var Gud en tanke bland andra, en idé, en uppfattning, en princip. Men av någon anledning så ville Gud inte låta sig nöjas med att vara en tanke bland andra. Uppenbarligen ville och vill Gud vara en Gud som har en personlig relation till sin mänsklighet, till människan och till människor.
Därför behövde Gud bli en person, en människa av kött och blod, med personliga relationer till människor. Gud behövde bli och vill vara en någon för någon. För att kunna bli en sådan någon så behövde Gud en mamma. Därför att, att bli buren och född en av mamma är det enda sättet att bli en människa bland människor. Enda sättet att bli en någon för någon.
Så stod hon där – Maria, Guds egen mamma. Och hon fick höra de där orden – "du är min herres mor." Elisabet sade att det var hennes eget ofödda barn som vittnade för henne om Maria. Livet självt spratt till av glädje när Maria, Guds egen mor, gav sig till känna. Det levande livet i sig självt fylldes av livsglädje när Gud beslutade sig för att bli som en av oss. För att komma sin skapelse, människan och människor så nära som det är möjligt.
Och Elisabet fylldes av profetisk ande. Hon sade att allt Maria fått höra av Gabriel skulle bli sant. Allt ska gå i uppfyllelse. Allt ska hända på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar