Alla tider och samhällssystem har sina priviligierade klasser. Människor som lyder under andra regler än de som gäller för majoriteten. I vår tid och i vårt samhälle är det den partipolitiska överklassen. Vår tids priviligierade partipolitiska överklass fungerar lite som adeln förr om åren. Osynliga men obrytbara lojalitetsband som bara gäller de invigda. Med privilegier och fribrev att agera på sätt som aldrig skulle accepteras av andra medborgare.
Det har blivit tydligt i relation till Seglora Smedjas framfart i kyrkans värld de senaste två åren. Med ett partipolitiskt fribrev har de två prästerna i ledningen för Smedjan agerat på sätt som förmodligen inte hade accepterats om jag eller någon annan präst hade gjort likadant. Jag hoppas i alla fall att jag hade behövt stå till svars inför domkapitlet om jag offentligen pekat ut och anklagat andra för det som Smedjan pekat ut och anklagat människor för. Om jag pekat finger åt enskilda människor och via nätets alla kanaler hade ropat ut saker som Smedjan har ropat de senaste två åren. Jag hoppas verkligen att någon med mandat och ansvar hade sagt ifrån. Om inte annat så för att jag med mitt dåliga omdöme att peka ut enskilda och ropa allvarliga anklagelser mot och lögner om dem skulle ha skadat både kyrkans anseende och det förtroende som behöver finnas för en präst. För så bör väl inte en kyrkans präst agera mot sina medmänniskor?
Det hela väcker en hel del frågor: Kan man som präst i vår kyrka godtyckligt helt bortse från de där prästlöftena och ämbetets ansvar utan konsekvenser? Är ämbetet helt underordnat partipolitisk maktutövning, partipolitiska agendor och intressen? Kan ämbetet underordnas vilket annat intresse som helst? Kan ämbetet användas som plattform för vilka egna självförverkligande projekt som helst? Kan man som präst offentligen ljuga om och smutskasta andra människor utan att det får konsekvenser? Om det är så, finns det inte överhängande risker att förtroendet för integriteten i kyrkans prästerliga ämbete skadas?
För den partipolitiska överklassen spelar sådana frågor ingen roll. Kyrkan och kyrkans ämbeten är bara medel och verktyg i den politiska maktutövningen. I det sammanhanget är alla medel tillåtna. Det spelar ingen roll om kyrkans ämbeten förvanskas eller skadas. För den partipolitiska överklassen är politikens genomförande är det enda viktiga och överordnat allt annat. Kyrkans egentliga ärende och uppgifter – att vittna om Jesus Kristus, att förkunna evangelium åt de betryckta, att förkunna frihet åt de fånga och frälsning åt alla – är för den partipolitiska överklassen fullständigt irrelevanta. Lika irrelevanta som alla anspråk på ansvarstagande för det kyrkliga ämbetets etiska integritet och teologiska trovärdighet.
Den priviligierade partipolitiska överklassen ser om de sina. Eftersom Smedjans nuvarande ledning ingår i den partipolitiska överklassen kommer ingen att behöva ta ansvar för vad Smedjans verksamhet har orsakat enskilda människor. Den egna sakens självrättfärdighet och den partipolitiska överklassens fribrev, privilegier och ansvarsfrihet ser till att ingen behöver stå till svars för de senaste två årens lögner om och smutskastningar av enskilda personer. Inte heller för alla de negativa konsekvenserna det har fått i enskilda människors liv. Man gör helt enkelt som den priviligierade makten alltid har gjort – man vänder blad, låtsas som ingenting och går vidare. Ämbetets ansvar och ansvaret för prästämbetets utövande har i Smedjan tagits av och lagts undan lika lätt som vilken annan skjorta som helst, till förmån för den partipolitiska maktutövningen. (Ingen betvivlar väl längre att Seglora Smedja från början till slut har varit och är ett partipolitiskt projekt.)
Det finns väl snart inte så mycket kvar att säga om Smedjan och allt som sagts och gjorts. Avgående chefens varumärke genomgår sedan en tid tillbaka en skickligt genomförd medial makeover som kommer att sopa igen alla spår av de senaste årens "modiga" skriverier. Smedjans präster har dessutom hela tiden haft ett partipolitiskt fribrev – utfärdat bland annat i form av biskopens stöd – och tycks vara Untouchables i alla kyrkligt relevanta avseenden. Återstår kanske bara att tacka Smedjans ledning för att de har gjort det tydligt och klart bortom alla tvivel att partipolitiken inte har i kyrkan att göra över huvud taget.
- Biskopar: Hur vill ni ha det? (KT)
- Om åttonde budet på Kristen Opinion
- Dag Sandahl om att bli smutskastad av Seglora Smedja
- Översikten av Seglora Smedja från maj 2012
- DNs Johan Croneman bevittnar en skicklig och lyckad medial makeover
PS. Att ha en åsikt är inte att lida av en fobi. Att uttrycka en uppfattning är inte att hata.
Så, med det här är förmodligen det sista skrivet om Seglora Smedja på den här bloggen.
Det är med både vemod och viss uppgivenhet som jag följt de olika tonlägena i debatterna mellan olika kristna företrädare i olika mediaforum.
SvaraRaderaJag slås återigen av sakernas tillstånd inom vår älskade Svenska kyrkan. Men kan det vara så mycket annorlunda när det lagts karbonpapper mellan den politiska organisationen och det politiska styrelsesättet och kyrkans väg att organisera sig och vara demokratisk? Karbonpapper för det är en suddig och ganska kladdig kopia. Det fanns möjligheter att tänka nytt när vi skulle bli en fri kyrka istället har man förstärkt den suddiga och kladdiga kopian av samhällets organisation. Media brukar kallas för den tredje statsmakten. Det blir mer och mer uppenbart att Seglora är den tredje kyrkomakten. Jag tror att alla parter inblandade vill värna det fria ordet och möjligheten att uttrycka sina åsikter och idéer. När mina inte stämmer överens med dina handlar det om att ordentligt LYSSNA/LÄSA med eftertanke innan vi drar för snabba slutsatser. Det är svårt. Fast livet är ju svårt och utmanade. Vår tro ska omsättas i ord och handling, ord och handlingar som bedöms. Det är inte lätt att bedöma efter evangeliet, för vi tolkar olika men det är ändå det måttet vi bör ha. Inte de politiska partiernas retorik som måttstock. Kanske är allt detta en del av alla symptom på att Svenska kyrkan befinner sig i ett ordentligt krisläge. Vad vill vi? Vart är vi på väg? Hur ska vi gestalta tron i vår kyrka? Hur ska vi nå ut med evangelium? Det kan tyckas som självklara frågor, men det är det inte. Det är frågor som kräver trovärdighet i svaren både från oss som enskilda medlemmar och från de som fått förtroendet att inneha ledande tjänster i kyrkan. Återigen inte lätt men nödvändigt.
Elisabeth, tack för din återkoppling och fylliga kommentar. Du sätter fingret på flera problem som vi – som kyrka – behöver komma till rätta med. Frågan är hur det ska gå till?
SvaraRadera