"Herre, lär mig inse att jag skall dö
och hur få mina tillmätta dagar är,
inse att jag är förgänglig.
En handfull dagar är allt du ger mig,
för dig är min livstid ett intet.
Bara en vindfläkt är människan,
som en skuggbild vandrar hon kring.
Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar,
hon vet inte vems de en gång skall bli.
Herre, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig."
(Psaltaren 39:5–8)
Att inse sin egen förgänglighet är smärtsamt. Att tänka på sin egen död är nästan omöjligt. Det är omöjligt att föreställa sig sin egen icke-existens. Den egna tanken kan inte tänka bort sig själv. Att inse att de dagar vi har fått oss tillmätta är få, bara en handfull, är smärtsamt.
Våra liv tycks vara flyktiga fläktar av vind. Skuggbilder som träder fram och försvinner. Vi samlar skatter, vi sparar, bygger, ser till att det finns och att vi har. Allt vi äger har ägts förut. Av andra, lika hoppfulla, ängsliga och samlande som vi. Andra ska få det som är vårt.
Vad har vi att hoppas på? När smärtan i insikten om att vi alla ska förlora varandra drabbar? För, vi alla ska förlora varandra. Vi ska alla förlora våra kära och vår kära ska förlora oss. Tanken gör mig oerhört ledsen, förtvivlad… slagen till marken. Vad har vi att hoppas på?
En enda. Denna någon som lyssnar. Som delar livet med oss, som levt vårt liv och dött vår död. Som lever igen och tar emot oss när våra kroppars hjärtan slutar att slå. Som finns där och tar emot tårarna i våra sista andetag. Den enda. Allt vårt hopp står till Jesus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar