"Barth never thought that theology was to be done for its own sake. Barth´s discovery that the proper subject of theology is God went hand and hand with his understanding of the cultural challenge facing Christians. That challenge, which he thought was unavoidably manifest in World War I as well as in the rise of National Socialism in Germany, was nothing less than a recognition that our world has become quite literally godless. Christendom, even a Christendom as pale as that represented by Protestant liberalism, had replaced the Christian worship of God, and the result could not help but be dire." (Stanley Hauerwas)
Gud är kyrkans subjekt, det vill säga den som i frihet är aktivt och självständigt agerande i, med och genom kyrkan. Människan är kyrkans objekt, det vill säga den som är målet för och mottagare av subjektet Guds agerande. Med, i och genom kyrkan handlar och agerar Gud med och i relation till människan. Kyrkan är beroende av Gud och Guds handlande.
Ofta gör sig människan till kyrkans subjekt. Vi tror och tycker ofta att det är vi själva som är kyrkans subjekt. Att vi, människor och människan, är kyrkans självständiga subjekt som i frihet är aktivt agerande och handlande i relation till den gud som vi gör till vårt objekt. Vi gör människan till kyrkans herre och agerar som om Gud är någon som är beroende av oss.
I vår tid gör vi ofta människan till både kyrkans subjekt och objekt. Vi betraktar kyrkan som något som är vårt och som finns till för oss själva. Kyrkan blir en plats där människor enbart talar med människor om människan och människor. Vi gör oss beroende av bara oss själva och varandra. Frågan om vem Gud är görs till en sidofråga som kyrkan är oberoende av.
Kyrkans teologi är relevant när den är en respons på det tilltal med vilket Gud ger sig till känna för världen genom och med kyrkans blivande och varande. Om eller när kyrkan inte längre betraktar sig som den gemenskap som blir tilltalad av Gud och responerar med tillbedjan, då har kyrkan gjort sig själv och sin teologi irrelevant. Det är och blir ödesdigert.
Ofta gör sig människan till kyrkans subjekt. Vi tror och tycker ofta att det är vi själva som är kyrkans subjekt. Att vi, människor och människan, är kyrkans självständiga subjekt som i frihet är aktivt agerande och handlande i relation till den gud som vi gör till vårt objekt. Vi gör människan till kyrkans herre och agerar som om Gud är någon som är beroende av oss.
I vår tid gör vi ofta människan till både kyrkans subjekt och objekt. Vi betraktar kyrkan som något som är vårt och som finns till för oss själva. Kyrkan blir en plats där människor enbart talar med människor om människan och människor. Vi gör oss beroende av bara oss själva och varandra. Frågan om vem Gud är görs till en sidofråga som kyrkan är oberoende av.
Kyrkans teologi är relevant när den är en respons på det tilltal med vilket Gud ger sig till känna för världen genom och med kyrkans blivande och varande. Om eller när kyrkan inte längre betraktar sig som den gemenskap som blir tilltalad av Gud och responerar med tillbedjan, då har kyrkan gjort sig själv och sin teologi irrelevant. Det är och blir ödesdigert.
- Hauerwas, Stanley, 2001: With the Grain of the Universe; The Church´s Witness and Natural Theology. Grand Rapids: Brazos Press. S 156.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar