14 april 2014

#236. Stilla veckans måndag...

Dostojevskijs Ivan Karamazov berättar:

"Min handling utspelas i Spanien, i Sevilla, under den värsta inkvisitionen, när man i detta land varje dag tände kättarbål till Guds ära och

I storslagna autodaféer
Brände stygga kättare till döds.

O nej, det här var naturligtvis inte den nedstigning, varigenom Han enligt sitt löfte skall uppenbara sig vid tidens ände i hela sin himmelska härlighet och som kommer att bli plötslig och oväntad 'såsom ljungelden, som lyser från öster till väster'. Nej, Han ville bara en liten stund besöka sina barn och just där, där kättarbålen hade börjar spraka. I sin oändliga barmhärtighet går Han ännu en gång fram bland människorna  i samma människogestalt, vari Han hade gått tre år femton sekler tidigare. Han stiger ned på de 'heta esplanaderna' i staden därnere i södern, just där dagen innan nästan ett helt hundratal kättare bränts till döds i en 'storslagen autodafé' ad majoren glorian Dei av kardinalen-storinkvisitorn i närvaro av kungen, hovet, riddare och kardinaler och de mest intagande hovdamerna med hela Sevillas talrika befolkning som åsyna vittnen.

Han uppenbarade sig stilla och omärkligt, och se, alla kände igen Honom, underligt nog. Det här hade kunnat vara en av höjdpunkterna i poemet; hur kunde de känna igen Honom alltså. Folket strömmar i ohejdbar kraft mot Honom, samlas kring Honom, växer i en ring omkring Honom, följer Honom. Han går tigande fram bland dem med ett stilla leende av oändligt medlidande. Kärlekens sol brinner i Hans hjärta – strålar av Ljus, Förklaring och Kraft strömmar från Hans ögon, flödar ut över människorna, och en likartad kärlek väckes till gensvar i deras hjärtan. Han sträcker ut sina armar mot dem och välsignar dem, och när man rör vid Honom, redan vid beröringen av Hans kläder, utgår en helande kraft. Då utropar en gammal man i folkhopen, blind sedan barnaåren: 'Herre, hela mig så att också måtte få se Ditt ansikte', och då var det som om fjäll föll från hans ögon och den blinde kan se Honom. Folket gråter och kysser marken, på vilken Han går. Barn kastar blommor framför Honom, sjunger och ropar till Honom: 'Hosianna!' 'Det är Han, det är Han själv', upprepar alla, 'det måste vara Han, det kan inte vara någon annan än Han.'

Han stannar på trappan till katedralen i samma stund som man under gråt och jämmer bär in i katedralen en öppen vit liten barnkista, i vilken det ligger en liten sjuårig flicka, enda dottern till en framstående invånare i staden. Det döda barnet ligger helt höljt av blommor. 'Han kommer att uppväcka ditt barn', ropar man ur folkhopen till den gråtande modern. En präst, som kommer ut för att möta kistan, ser förbryllad ut och rynkar ögonbrynen. Och nu hör man det döda barnets moder brista ut i klagan. Hon kastar sig framför Hans fötter: 'Om det är Du, låt mitt barn uppstå igen!' ropar hon och sträcker ut sina armar mot Honom. Processionen gör halt, kistan sätts ned på trappan framför Honom.. Han ser med medlidande på henne och Hans läppar uttalar sakta och upprepar: 'Talifa kumi' – Flicka, jag säger dig, stå upp.' Flickan reser sig i kistan, sätter sig, ler och ser sig omkring med öppnade förvånade ögon. I händerna håller hon en bukett rosor som hon haft bredvid sig när hon låg i kistan. I folkhopen råder tumult, skrik och snyftningar och då, just i denna stund kommer kardinalen-storinkvistorn själv gående och passerar över den öppna förbi katedralen.

Det är en nästan nittioårig gubbe, rak och högrest med avtärt ansikte och insjunkna ögon, i vilka det dock fortfarande brinner som en sakta lågande eld. Men han är inte klädd i sin praktfulla kardinalsdräkt, i vilken han uppträdde i all sin glans inför folket i går, när man brände fienderna till den katolska tron – nej, nu har han bara sin grova munkkåpa. På behörigt avstånd efter honom följer hans dystra medhjälpare och ödmjuka tjänare och hans 'heliga' vakt. Han gör halt framför folkhopen och betraktar det hela på avstånd. Han har sett allt, han såg hur man ställde ned kistan vid Hans fötter, såg hur flickan uppstod och hans ansikte förmörkades. Han rynkar sina buskiga grå ögonbryn och hans blick gnistrar med olycksbådande eld. Han sträcker ut handen och ger tecken åt vakterna att gripa Honom. Och se, så stor är hans makt och så väldresserat, så underdånigt och ängsligt undergivet är folket mot honom att hopen ögonblickligen viker åt sidan för vakterna, och i den gravlika tystnad som uppstår lägger dessa nu händerna på Honom och för bort Honom. Och som en man böjer hela hopen ögonblickligen sina huvuden och alla bugar sig mot marken för den gamle vördnadsbjudande inkvisition och denne ger tyst folket sin välsignelse och går vidare.

Vakterna för bort fången till det trånga och dystra fängelsevalvet i den heliga gamla domstolsbyggnaden och spärrar in Honom där. Dagen förgår, den mörka, heta och 'livlösa' Sevillanatten bryter in. Luften 'doftar lager och citron'. Mitt i det djupa mörkret öppnas plötsligt fängelsets järndörr och den gamle storinkvisitorn själv träder långsamt in i fängelset med en lampa i handen. Han är ensam, dörren stängs genast efter honom. Han blir stående vid ingången och betraktar länge, en hel minut eller två Hans ansikte. Till sist går han sakta fram, ställer lampan på bordet och säger till Honom: 'Är det Du? Du?' Men när han inte får något svar tillfogar han hastigt: 'Svara inte, var tyst. Ja, ty vad skulle Du väl kunna säga? Jag vet alltför väl, vad Du kommer att säga. Ja, Du har heller ingen rätt att tillägga något till det som Du redan tidigare har sagt. Varför kommer Du och stör oss? Du kommer ju för att störa oss och det vet Du själv. Men vet Du vad som kommer att ske i morgon? Jag vet inte vem Du är och vill inte veta det: är det Du eller bara en avbild av Honom, men i morgon skall jag döma Dig och bränna Dig på bål som den värste kättare och samma folk, som idag föll ned och kysste dina fötter, kommer i morgon att bara på en vink av mig skynda sig att samla kol på Ditt bål, vet Du det? Ja, Du vet kanske det' tillade han djupt eftersinnande, utan att ens för ett ögonblick ta blicken från sin fånge."

  • Dostojevskij, Fjodor, 1986: Bröderna Karamazov. Wahlström & Widstrand: Trondheim. S. 275-278

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar