"En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: 'Vi har sett Herren', men han sade: 'Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.'" (Johannes 20:24–25)
Tomas är vår tvilling. Som vore han en del av varje människas väsen. Vårt eget tvivel. Som likt en tvilling har knutits till var och en. Som en spegelbild av oss själva. Vår inre antites. Som får höra vittnesbördet. Men som bara litar på egna kognitiva förmågor. Andras ord räcker inte. Bara den verklighet som är inom egen räckvidd är sann.
Om jag inte får se och känna så kan jag inte tro att det är sant. Där är vi alla. Förr eller senare. Oftare eller sällan. Andras ord hjälper inte. Att någon annan har sett är inte tillräckligt. Så vi för frågan tillbaka till oss själva. Om jag inte får se med egna ögon, känna med egna fingrar, så tror jag inte. Min egen upplevelse är allt jag kan lita på.
Någon sade att tvivel är trons fotspår. Tvivel behövs, som ett trons korrektur. Som trons spegelbild. Som trons antites. Men tron föregår tvivlet. Tvivel utan tro är förnekelse. Tomas tvivlade, han förnekade inte. Han var en av de tolv. Hans tvivel var ett resultat av hans tro. Han trodde att Jesus var mer än människa. Han tvivlade på att han var levande igen.
Tro och tvivel hör ihop. Att tro att Jesus är uppstånden och att Jesus lever är bara möjligt med tvivel. Att inte tvivla är att förneka verkligheten. På samma sätt som att inte tro är att förneka verkligheten. Människans levande relation till den uppståndne och levande Jesus finns i den diastasen. I den oupplösliga och dialektiska spänningen mellan tro och tvivel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar