"Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek." (Efesierbrevet 4:14–16)
Orden i brevet till församlingen i Efesos har länge berättat för kyrkan vem hon är. Orden har berättat för kyrkans folk om vilka de är. Har berättat om kyrkans identitet i relation till Guds identitet. Ord som har burit tro och gemenskaper genom tid och rum. Tillsammans med andra ord i andra brev och ord i andra berättelser i vår Bibel. Gemensamt för alla brev och alla berättelser är gemenskapen. Gud har alltid relaterat till sitt folk som en gemenskap. Kyrkan är ett vi som bereder plats för ditt och mitt jag att tillsammans med andra växa i dopets tro, hopp, kunskap och kärlek. Ett andligt hem, om man så vill. Konkret och tydligt gestaltat i den lokala församlingens gemenskap, gudstjänst och delande av livets mödor och glädjeämnen. Allt i förvissning om, i tillit till och i förtröstan på att den Gud Fader som har skapat och älskar allt levande även har skapat och älskar dig, mig och oss tillsammans.
Eller, så skulle det ha kunnat vara.
Eller, så skulle det ha kunnat vara.
Om inte den kyrkliga organisationen var så mycket mer fixerad vid sig själv än den är uppmärksam på kyrkans uppgift som vittne i världen. Om inte kyrkans organisation tog så mycket mer hänsyn till sin egen kostnadseffektivitet än till församlingarnas teologiska form och praktiska funktion. Om inte vår kyrkas ledare var så mycket mer intresserade av att vara angelägna opinionsbildare än av att vara goda förkunnare av kyrkans evangelium. Om inte det pålästa, konstruktiva och offentliga goda samtalet om kyrkans teologiska frågor i så stor utsträckning hade ersatts av en ytlig, till intet förpliktande och kunskapsfattig twitter-teologi. Om inte kyrkan fortfarande hölls fången in ett så hårt partipolitiskt grepp. Om kyrkan fick vara fri att vara den kyrka som Gud Fadern med Gud Sonen genom Gud Anden kallar till vittnesbörd och tjänst i världen. Då skulle vår kyrka kanske ha kunnat vara som den församling i Efesos som lät sig byggas upp som ett andligt hem av orden brevet.
Men vi har en kyrka där ”opinionsbildning” är något viktigare än förkunnelse när vi väljer våra ledare. Vi har en kyrkorganisation som gärna samlar folk omkring sig själv för politiska manifestationer men som allt mindre kan, orkar, vill eller förmår att samla människor omkring den uppståndne Jesus. Nästan som en teologiskt döende kyrka vars kvardröjande muskelryckningar utgörs av politisk aktivism. En kyrklik organisation sakta på väg att bli ett kyrkans lik? Det är ibland inte så konstigt att människor som inte märker av, ser eller upplever något av allt det fantastiska arbete som pågår runt om i vår kyrkas församlingar faktiskt skriver på blanketten och lämnar. Det är heller inte så konstigt att även vi andra som på olika sätt kämpar på för kyrkans och evangeliets skull ibland tappar modet, misströstar och undrar om denna vår kyrka egentligen är vårt eget andliga hem. När helt andra ord ibland känns som de mest relevanta orden riktade till vår kyrka.
"Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. […] Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden." (Matteus 3:10; 7:15–19)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar