7 september 2014

#272. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

”En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariséerna till honom: ’Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?’ Han svarade: ’Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.’ Och Jesus sade till dem: ’Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.’” (Markus 2:23–28)
Hur var det med David och hans hungriga män? Hur kom det sig att man bröt de religiösa föreskrifternas regler för deras skull? Varför använder Jesus just den berättelsen i relation till vad lärjungarna gjorde på sädesfältet? Vad innebär den slutsats som Jesus drar av alltihop?

David var på flykt undan den regerande kungen Saul. David hade i hemlighet smorts till kung av Samuel och David blev indragen i maktkampen runt kungen Saul. David drog på sig Sauls vrede och Saul bestämde sig för att ha ihjäl David. Med hjälp av Jonatan flydde David och han var på flykt för att rädda sitt liv när han kom till Nov, strax norr om Jerusalem. Han var på flykt undan döden och han hade inte ens mat till sig själv. Han bad prästen Achimelek om hjälp och Achimelek försåg honom med de bröd som låg på altaret. Det vill säga de heligaste offergåvorna som var ämnade åt Gud. Så omständigheterna som David och hans män befann sig i när de fick äta av skådebröden var extraordinära omständigheter. Det handlade om liv och död. Om liv eller död.
De religiösa föreskrifterna gäller. Men livet i sig har företräde. Om eller när livet sätts på spel så är livet överordnat religiöst definierade regler. Få företeelser förkroppsligar livets behov tydligare än hunger. När man är hungrig är livet satt på spel. Den som någon gång har varit riktigt hungrig vet hur livets behov är överordnat det mesta annat som kan vara viktigt. När man är riktigt hungrig är inget annat viktigt. När det handlar om liv och död. Om liv eller död. Då har livet i sig företräde tillsammans med livets behov.

Lärjungarna var hungriga och hade inget annat. I den meningen liknade deras situation Davids och hans mäns. Enligt föreskriven lag så fick de ta sädesax med händerna i andras sädesfält. De fick inte skära av några sädesax men de fick ta vad de kunde med händerna. Kanske gnuggade de axen mellan handflatorna för att få fram de näringsrika kärnorna. Så åt de vad de kunde få fram. För att de var hungriga och för att de inte hade något annat att äta. Fariséerna ifrågasatte det hela. Det är lite oklart vad det var som fariséerna ansåg vara ett brott mot sabbatsreglerna. Antingen så var det plockandet av axen, som skulle kunna anses vara skörd. Eller så var det gnuggandet av axen, som skulle kunna anses vara ett tröskandets arbete. Oavsett vilket så var det ett arbete som fariséerna betraktade som ett brott mot de rådande religiösa föreskrifterna.
Vi tittar gärna snett på fariséerna och tycker att de är jobbiga typer som har en massa åsikter om vad Jesus och lärjungarna gör. Men de gjorde vad de gjorde för att de ansåg att det var viktigt att föreskrifternas regler efterföljdes. Av den enkla anledningen att lagens regler är givna åt folket av Gud för att den ordning som Gud avser för världen ska upprätthållas. Fariséerna gjorde som de gjorde för att det var viktigt. För att det spelade roll att man följde reglerna. Därför att det är regler ur en lag som är given av Gud själv. En lag som är given för skapelsens skull. Sabbatsbudet är en sådan regel ur den lagen. Därför bråkade fariséerna med Jesus om saken.

Jesus reaktion är lika oväntad som den är radikal i sitt anspråk. Han konstaterar först att sabbaten är till för människan. Alltså, vilans dag är instiftad för att människan behöver och ska få vila från arbetet som behövs för livets fortlevnad. Sabbatsdagen är en nådens dag. Med sabbatens instiftande är det som att Gud säger till människan: ”Vila nu. Vila och lita på att jag upprätthåller livets förutsättningar medan ni vilar. Jag finns här hos er. Jag håller skapelsen och livet i min hand. Jag tar hand om allting den här dagen. Lita på mig och vila nu.” Sabbatsbudet är inte ett krävande påbud som tvingar människan till något. Sabbatsbudet är ett nådens påbud som gör verklig och sann vila möjlig. Det är det första Jesus säger till fariséerna. Det andra han säger är än mer radikalt och fullständigt bedövande i sitt oerhörda anspråk.
”Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.” Vad är det han säger med det där egentligen? Jo, han antyder det oerhörda, det fantastiska, det märkliga, det obegripliga som lärjungarna och världen ska förstå först efter hans död på korset och efter uppståndelsen. Han antyder att det är han som är herre över sabbatsbudet. Att det är han själv som har instiftat det. Han säger att han själv är den Gud som en gång i urtiden gav sitt folk den sabbatsdag som var sjunde dag i alla tider har påmint folket om den Guds nåd som ständigt skapar och upprätthåller allt. Han säger att han själv är den som har burit, som bär och som skall bära hela skapelsen vidare. Hela tillvaron skakar i sina grundvalar vid tanken. 

Människans frihet finns i just detta. Att det är Guds nåd allena och Guds ständigt pågående skaparverk som upprätthåller hela tillvaron och allt som är. Det betyder att i relation till livet självt så är människan alldeles och fullkomligt fri. Därför att Gud Fadern är den som skapar och av nåd upprätthåller allt – ditt liv, mitt liv, allt liv och livets själva förutsättning. Därför att Gud Sonen en gång för alla har befriat hela sin mänsklighet och varje människa. Till och med från döden själv. En gång för länge sedan gav Gud Fadern människan sabbaten som påminnelse om att människan av nåd är fri i relation till livet. I, med och genom uppståndelsen visar Gud Sonen att den friheten omfattar allt. Även frihet från döden.

Lita på att det är sant.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar