#276. Första söndagen i Advent…

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.’ Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ’Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!’” (Matteus 21:1–9)

Jesus har varit med och bland dem länge. Han har envist predikat om de förtrycktas upprättelse och han har förkunnat ett glädjebud för folket. Han har helat sjuka och gjort fantastiska underverk. Han har dessutom skaffat sig fiender genom att konfrontera de religiösa och politiska makthavarna och deras hyckleri. Efter allt som sagts och gjort så finns det rikligt med både förväntningar och förhoppningar lagda på honom. Och det finns krafter som vill röja honom ur vägen. Han har ställt för många och för jobbiga frågor om sakernas tillstånd för att de ifrågasatta makthavarna ska kunna låta det bero. Det är spänt i luften när Jesus närmar sig Jerusalem.

Det ska visa sig att Jesus inte är vem som helst. Det kommer att dröja men man kommer så småningom att inse och förstå att den där Jesus var och är samma någon som folket slöt ett förbund med för länge sedan. Jesus kommer att dö en förnedrande död på korset, begravas och mirakulöst ge sig till känna igen innan det händer. Men så småningom kommer uppenbarelsens mirakel att uppenbara för folket att det i Jesus var Gud själv som mirakulöst uppenbarade sig mitt ibland dem. Senare förstod man att Jesus var den som Sakarja hade berättat om. Ledtråden som leder till insikten om vem Jesus är det är den lilla gråa åsnan som Jesus rekvirerade och red in i Jerusalem på. Den där lilla gråa åsnan verkar kanske vid första anblicken vara ganska ordinär och oviktig. Men åsnan bär bokstavligen hela evangeliet på sin rygg. Att Jesus väljer en åsna som transportmedel för färden in till Jerusalem är något alldeles svindlande radikalt i ljuset av att vi och Kyrkan nu vet vem han var och vem han är. För att förstå hur otrolig och alldeles fantastiskt banbrytande den där lilla åsnan var och är så behöver vi förstå något om den tidens tankar om gudar och gudaväsen.

Det fanns ett karaktärsdrag som var grundläggande för gudar och gudaväsen vid den tiden. Det var tidlösheten. Gudar och gudaväsen tänktes befinna sig utanför vår tid i ett tidlöst och därmed oföränderligt tillstånd. Gudar och gudaväsen i romerska, grekiska och andra omkringliggande religiösa system hade alla det gemensamt att de befann sig någon annanstans än här hos och med oss människor. De levde i en tänkt idévärld som på alla sätt var avskild från den konkreta verklighet som vi lever i. De var inte påverkade av tidens gnagande tand, de var oföränderliga och därför odödliga. De levde inte som vi, blev inte sjuka som vi och dog inte som vi. Alla andra gudar var tidlösa. Förhållandet till tiden är nyckeln för att förstå hur oerhört radikal den där lilla åsnan som Jesus valde var och är.

Därför att – när Jesus väljer åsnan som medel för att ta sig in till Jerusalem och till sin kommande död på korset så visar han att han kompromisslöst delar livets villkor med oss där och då, här och nu. Jesus Kristus från Nasaret är ingen annan än Gud Fader själv i mänsklig gestalt. Och han ger sig till känna – han uppenbarar sig – här i tiden. Här i samma tid som är vårt livsutrymme. Samma tid som är vår levda verklighet. Samma tid som vi lever och dör i. Med och i Jesus visar Gud sig vara den Gud som lever med sitt folk i den tid som är folkets egen och konkreta verklighet. Gud befinner sig inte någon annanstans i någon idévärld eller tänkt verklighet som är avskild från vår egen. Gud lever med oss här och nu. Det är något alldeles oerhört radikalt och fantastiskt. Emmanuel – Gud är med oss. Här och nu, alldeles på riktigt. Den Gud som Jesus talar om och som är Jesus är den enda Gud som är sådan och är, i den meningen, därför den enda Gud som på riktigt lever.

Allt detta finns i den lilla gråa åsnan. Med åsnan är Jesus lika konkret som den lilla åsnans klapprande hovar där den sakta bär honom på ryggen över grus och sten. Med åsnan är Guds uppenbarelse av sig själv och sitt väsen hos och med folket lika konkret som ljudet av åsnan trippande steg – ”tapp tapp tapp tapp tapp tapp tapp…” När Jesus väljer att rida till Jerusalem på den där åsnan så visar Gud med all önskvärd tydlighet att Gud är en någon som kompromisslöst lever med folket i tiden, alldeles på riktigt. Gud är ingen idé. Gud finns inte i någon idévärld eller i någon tänkt verklighet som är skild från vår tids verklighet. Gud Fader Allsmäktig är i Jesus gestalt lika konkret närvarande här och nu som en människa som rider på en åsna. Gud Fader Allsmäktig är i Jesus ingen annanstans än här – mitt i vår upplevda och konkreta verklighet. Det är något alldeles oerhört och mirakulöst fantastiskt. 

Folket som såg Jesus komma till Jerusalem missförstod en del av vem han var. ”Hosianna Davids son!” ropade de i hopp om att Jesus var den som skulle sätta sig på Davidsättens tron och bli folkets kung. En världslig kung som som skulle ena folket och leda folkets kamp mot den romerska överheten för att befria folket från den romerska ockupationen. Men han var ingen kung som enade och återupprättade kungariket. Hans ärende och gärning visade sig vara av ett helt annat och av ett radikalt annorlunda slag.

Den händelse i tiden som började med att Jesus rider in i Jerusalem på en åsna förändrade grundvalarna för människans och mänsklighetens hela existens. Det finns sedan dess ett glädjens bud som omfattar alla människor och varje människa. Emmanuel – Gud är med oss. Samma Jesus Kristus som red in i Jerusalem på en åsna är nu uppstånden från de döda. Han är alldeles livs levande och delar livets villkor med varje människa och hela sin mänsklighet. Hans levande med oss och alla andra människor bringar med sig upprättelse, läkedom och frälsning. Här och nu. I vår tid. Alldeles på riktigt.

Advents väntan är över. Jesus är redan här.

#275. Söndagen före Domsöndagen…

”Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ’Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.’ Till lärjungarna sade han: ’Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.’” (Lukas 17:20–30)

Gud kunde ha låtit bli att skapa liv. Gud hade inte varit mindre Gud utan oss. Men Gud lät inte bli. Gud skapade och Gud skapar livet. Guds rike är det levande livet och det levande livet är Guds rike. Gud skapade och Gud skapar ett rike av levande liv i ett livsfientlighet universum där inget liv blir till utan att Gud skapar det. Därför kan vi inte se Guds rike. Guds rike är inte någonting som ligger utanför oss själva, något vi kan peka på och säga ”här är det” eller ”där är det”. Vi kan inte se det med våra ögon. Därför att Guds rike är inte något som ligger utanför vår egen existens. ”Guds rike är inom er” säger Jesus. Han menar det han säger och säger det han menar. Själva livets egen existens är Guds rike. Det levande livet som har väckt oss till liv är Guds rike som sådant. Att vara vid liv, att vara levande, det är att i varje ögonblick befinna sig i Guds rike.

Livet i sig befinner sig utanför vår kontroll. Det är Gud som är Gud och det är Gud som råder över liv och död. Vi vill gärna ha kontroll över sakernas tillstånd. När vi inte har det så intalar vi oss gärna att vi har det i alla fall. Vi vill ofta gärna tro att vi har kontroll, även kontroll över livet. Med våra almanackor och kalendrar skapar vi en illusion åt oss själva som får oss att tro att vi har kontroll över livet. Men livet i sig ligger utanför vår kontroll. Det är Gud som är Gud och det är Gud som råder över liv och död.

Om eller när Gud uppenbarar sig. Om eller när Jesus ger sig till känna i det liv som vi lever här och nu. Om eller när miraklet sker – då väcker Jesu löften tro, hopp, kärlek och tillit. I ögonblick av Guds uppenbarelse finns den ro och den frid som befriar oss från vårt stora kontrollbehov. Om eller när det sker så framgår det med all önskvärd tydlighet att det är Gud som är Gud och att det är Gud som råder över liv och död. På ett bra sätt. På ett hoppingivande sätt. På ett tillitsfullt sätt. På ett kärleksfullt sätt. Om eller när Gud uppenbarar sig i, med och genom den uppståndne och levande Jesus så är det ett glädjebud. Att det är Gud som råder över liv och död är ett glatt budskap. För det betyder att liv och död inte är varandras motsatser. Levandet och döendet är olika aspekter av samma Guds rike.

Att ha fått ett aldrig så kort ögonblick av uppenbarelsens klarhet väcker en längtan tillbaka till den stunden och det ögonblicket. Det kommer tider då vi längtar efter att få uppleva en enda sådan dag igen. En dag som är fylld av Jesu påtagliga närvaro i våra liv. En dag av klarhet, hopp, tillit och obändig tro. När vi längtar så starkt då är det lätt hänt att vi låter oss förledas. Så att vi tror på den som pekar och säger ”där är han” eller ”här är han”. Om eller när det händer då ska vi inte springa dit de pekar. Inte ens om det sägs av kyrkans biskopar eller av en präst i en predikstol. Därför att – om eller när den sanne Jesus ger till känna är det lika klart och tydligt som när en blixt flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont. Uppenbarelsen i sig är det trovärdiga vittnet om att uppenbarelsen händer.

Om det inte har hänt tidigare så kommer det att hända den dagen då våra hjärtan slutar att slå. Livet som vi känner det ska tas ifrån oss. Var och en ska lämna tillbaka den plats i tid och rymd som vi just nu betraktar som vår egen. Vi behöver minnas att vi är skapade, att livet är en gåva som vi har fått till låns utan att ha gjort oss förtjänta av den. Det är fullt möjligt för oss att leva på i ovisshet om att det är så. Vi kan utan bekymmer och problem fortsätta i vardagen som om vi inget visste. Vi äter, dricker, har relationer och gifter oss som i Noas dagar. Vi köper, säljer, planterar och bygger som i Lots dagar.

Men det kommer en dag då hjärtat slutar att slå. En stund då just det där andetaget blev det sista. I den stunden – där och då – kommer Jesus att uppenbara sig med all sin kraft och hela sin absoluta närvaro. När kroppens död är ett obestridligt faktum och ingenting av allt vi har gjort, sagt eller lagt på hög kan vara oss till någon hjälp då är Jesu löften det enda som återstår. ”Guds rike är inom er.” Livets egen existens är Guds rike. Det levande livet som har väckt oss till liv är Guds rike som sådant. Att vara vid liv, att vara levande, det är att i varje ögonblick befinna sig i Guds rike. Kroppens död innebär inte livets slut. Kroppens död innebär inte att livets existens övergår till intighet. Livet i sig upphör inte att finnas till.

Vad som händer när Jesus uppenbarar sig där och då är en väl bevarad hemlighet. Det är som det ska vara. Det vi kan och ska göra här och nu är att peka på Jesus och ständigt påminna andra och varandra om Jesu löften. Vi kan och vi ska väcka tro, hopp, kärlek och tillit hos och med andra och varandra. Vi ska påminna andra och varandra om att allt det här handlar om det gladaste av alla glada budskap – det är Gud som är Gud och det är Gud som råder över livet i Guds rike. Och livet i Guds rike är ett liv som aldrig upphör att finnas till.

#274. Söndagen efter Alla helgons dag…

"Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande." (Luk 20:37–38)

Jesus är ifrågasatt av de religiösa makthavarna. De frågar om Jesus har fullmakt att säga och göra som han gör. Han diskuterar dopets betydelse och han ger dem en provocerande liknelse. De försöker snärja honom med frågan om det är rätt att betala skatt till den romerska kejsaren och till slut hamnar de i frågan om uppståndelsen. De skriftlärda försöker snärja Jesus igen med ett frågande resonemang om vem som blir vems fru om det nu är så att det finns en uppståndelse. Men Jesus ger dem ett svar som börjar i en annan ände.

De skriftlärda och religiösa makthavarna ställer sina frågor utifrån världens perspektiv. Man skulle kunna säga att de ställer antropologiska frågor till Jesus. De utgår från de rådande sociala och kulturella strukturerna när de ifrågasätter Jesus. Och de är uppenbart besvärade och irriterade av det faktum att det Jesus säger och gör ifrågasätter den sociala ordning som de försöker försvara och bevara. De angriper Jesus med sina frågor för att försvara och bevara den rådande ordningen. Just den ordning som Jesus ifrågasätter.

De skriftlärda och religiösa makthavarna angriper Jesus med juridiska frågor, med politiska frågor och med frågor som har med äktenskapsordningen att göra. Allt för att upprätthålla den sociala och den ”religiösa” organisationens ordning. Inte helt olikt vår tids kyrkliga makthavare. När de gör det så visar de att de inte har förstått någonting av det Jesus försöker få sagt och gjort. De sitter fast i tanken på att den rådande ordningen måste och ska bevaras till varje pris. De sitter fast i ett antropocentriskt perspektiv på frågorna Jesus väcker.

Jesus låter sig inte varken nöjas med eller tystas av de skriftlärdas och de religiösa makthavarnas angrepp. Därför betraktas han som en motståndare, rent av som en fiende. Jesus ser på tillvaron med ett helt annat perspektiv och därför utmanar han de skriftlärda och makthavarna. Han har ett renodlat teocentriskt perspektiv på tillvaron och allt den innehåller. Jesus utgår från vem Gud är när han säger och gör det han säger och gör. Han kan sin Bibel och han kan berättelsen om hur Gud har delat livet med sitt folk sedan urminnes tider.

En central fråga för Jesus är livet som trotsar döden. De skriftlärda angrep honom på den punkten därför att de inte trodde att det han påstod var möjligt. De angrep honom med antropocentriska frågor. Han gav dem ett teocentriskt svar: "Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande."

Tanken på en uppståndelse från de döda utmanar oss alla i grunden. Därför att den tanken går tvärs emot all mänsklig erfarenhet av livet. Dödens verklighet är obevekligt sann och på riktigt. Vi är omgivna av minnen som påminner oss om de som faktiskt har avlidit och som inte längre finns kvar här hos oss. De som fattas oss. Våra nära och kära. Familj, släkt och vänner. Människor som har berört oss med sin närvaro är nu påtagliga i sin frånvaro. Det finns ingenting som tyder på att just den – antropologiskt väl förankrade – erfarenheten av livet kan ändras på.

Men Jesus talar om livet ur ett helt annat perspektiv. Det är Gud Fader själv som definierar det liv som Han har skapat och ingen annan. Ända sedan Moses upplevde Guds uppenbarelse i den brinnande törnbusken står det klart att Gud skapar liv som lever. Gud är en levande Gud som lever för livet och för de levande. Det liv som Gud skapar förändras men livet upphör inte att leva. Inte ens döden kan rycka människan ur Guds skapande och livgivande hand. Inte ens döden själv kan rycka bort någon enda människa från det liv som Gud Fader själv skapar. Kroppens död är en förändring av livet. Men kroppens död innebär inte livets slut.

Det finns ett hopp och ett löfte som lyser som ett ljus i mörkret. Ett ljus som inte låter sig kuvas av något. Ett ljus som lyser och lyser i trots mot all erfarenhet av mörker. Ett livets ljus som aldrig någonsin slocknar. Mot alla odds vinner livets ljus över dödens mörker. Livet övervinner döden. Alldeles på riktigt. Sådant är hoppet och löftet som finns i Jesus Kristus.

Lita på att det är sant.