”När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ’Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.’ Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ’Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.’ Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom."
(Lukas 2:22–40)
Josef och Maria är nyblivna föräldrar. De är två av alla vanliga fattiga föräldrar som kämpar på för att få livet att gå ihop. Deras lilla pojke Jesus kom till världen precis som alla andra barn. Ändå är han inte som något annat barn. När han föddes kom herdar från de närliggande ängarna till Maria och Josef. De berättade att de hade hört märkliga ting sägas om den lilla pojken som då låg lindad i en krubba ute på ett fält mitt i natten. Nu har det gått en tid. Traditionen bjuder att föräldrarna tackar Gud för sitt barn och de har tagit sig till Jerusalem för att tacka med en offergåva i templet. Två duvor var det offer som även de fattiga hade möjlighet att tacka med.
Nu står de där på gården utanför templet. Solen skiner och det är ganska varmt. Det är mycket folk i omlopp utan att det är trångt. Högljudda röster köpslår om djur, mynten skramlar när man kommit överens. Getter bräker och duvor låter. Hovar klapprar mot sten. Det doftar mustigt av allehanda djur och det luktar rök och bränt kött över hela tempelplatsen. Djur leds in på templets förgård. Offerritens slakt sker i avskildhet. Inne i templets heligaste läggs köttstycken på altaret och förtärs när Gud själv med eldens lågor tar emot folkets offer. Maria står där på tempelgården med sin lilla pojke i famnen. Josef står med de två köpta duvorna och väntar på sin tur. De är där för att tacka Gud för gåvan de fick när de blev föräldrar till den lilla pojken som har fått namnet Jesus.
Symeon är en gammal man. Han har levt länge och han har sett mycket. Kanske för mycket. Han vet alltför väl vad romarnas hårdhänta styre över Jerusalem med omnejd innebär. Romarna tar i med hårdhandskarna när det behövs. Och det har ofta behövts i Jerusalem och i området däromkring. Han hoppas på och väntar på en tröst i all den bedrövelse som han har sett sitt folk drabbas av. Och Gud har på något outgrundligt sätt låtit honom förstå att han faktiskt ska få uppleva trösten innan han dör. Han ska få se hoppet och löftet om befrielse infrias. Han går till templet. Väl där drabbas han av Guds högst konkreta uppenbarelse. Oväntat. Märkligt. Konstigt. Men alldeles på riktigt. Han ser något som ingen annan kan se i den där lilla pojken som alla kan se. Symeons hjärta brister av glädje: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hanna, Fanuels dotter, rör sig bland alla människor runt templet. Hon är alltid där och hon ser när något avviker från det vanliga. Hon drabbas av samma uppenbarelse som Symeon. Hon ser något i pojken Jesus som ingen annan ser. Hon drabbas och fylls av en tacksamhet som flödar över och blir till vittnesbörd. Hon har sett något som alla andra bara måste få höra om – hoppet om att befrielsen är nära. Hanna flödar över av tacksamhet och berättar för alla inom hörhåll om den ännu okända pojken Jesus som bärs av Marias starka armar.
Josef och Maria står där med sin pojke och sina två duvor. De undrar förstås vad, vem och varför? Symeon visar sig ofarlig och välsignar dem. Hanna är fylld av en smittande glädje. Maria står oförstående med en frågande blick. Symeon vänder sig till Maria med kärva ord. ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Det är vad som har uppenbarats för honom om den Jesus som ännu bara är ett litet, nästan nyfött, barn. Det kanske är det mest sanna som har sagts om Jesus. Det sades då av en gammal man, en dag för länge sedan, på gården utanför templet i Jerusalem. Det är kanske de ord som fortfarande är de mest sanna av allt som har sagts och av allt som sägs om Jesus.
Många kommer till korta och på fall inför Jesus. Många har upprättats och många ska upprättas av Jesus. Det väcker fortfarande ofta stridigheter när det talas om Jesus. Vi är oftare oense än överens om vem Jesus egentligen är. Det går ett svärd genom ens inre när man konfronteras av Jesus. Och mångas inre tankar blottläggs i ljuset av Jesus. På gott och på ont. Symeon såg att Jesus var, är och förblir frälsningen för alla folk, för alla människor och för varje människa. Hanna såg att Jesus var, är och förblir ett uppenbarelsens ljus för hedningarna, för var och en som ännu inte har drabbats av trons uppenbarelse. Symeon och Hanna såg att Jesus var, är och förblir den som fortfarande vittnar om att Israel är och förblir Guds eget folk. Symeon och Hanna såg allt det där. Där och då.
Alltihop är fortfarande sant. Här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar