#292. Jungfru Marie bebådelsedag...

”I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ’Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.’ Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ’Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.’ Maria sade till ängeln: ’Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.’ Men ängeln svarade henne: ’Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.’ Maria sade: ’Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.’ Och ängeln lämnade henne." (Lukas 1:26–38)

Ni måste förstå att jag var en vanlig ung kvinna. Jag har sett hur ni har föreställt er mig. Jag känner inte igen mig. Ni hänger på mig guld och draperar mig i vackra färgrika tyger. Ofta har ni satt mig på någon form av piedestal. Som om jag var upphöjd på något sätt. Svåråtkomlig. Genom åren har jag hört mig beskrivas som någon jag inte alls känner igen. Ibland som någon jag faktiskt inte vill kännas vid. Ni måste förstå att jag var en vanlig ung kvinna. Lika vanlig som ni. Det var inget speciellt med mig. Jag var inte särskilt annorlunda. Jag hade min familj och mina vänner. Jag åt, sov, tänkte, talade, funderade och kämpade på med livets vardag precis som ni. Ni måste verkligen förstå att jag var en vanlig människa. Om ni inte på riktigt förstår det då förstår ni inte heller innebörden av allt det oerhörda, mirakulösa och fantastiska som hände när min son Jesus levde, dog och gav sig till känna igen efter sin död.

Allting började den där märkliga dagen. Jag skötte om vardagliga bestyr hemma när han plötsligt stod där. Det är klart att jag blev rädd. Jag var ensam hemma. Jo, det var en han. En reslig gestalt. Gabriel – Gud är min krigare. Jag har lite svårt att beskriva hur han såg ut. En ängel liknar ingen annan och inget annat. Jag hade hört talas om att vår Gud hade sänt sina budbärare till oss i förgången tid. Vi kände ju alla till berättelserna. Men jag hade aldrig sett någon på riktigt med egna ögon. Förrän han stod där. Det är klart att jag blev rädd. Jätterädd faktiskt. När han talade gick det en rysning genom hela kroppen, genom märg och ben. Det var en röst som kom från någon som sett allt. En röst som talat sedan urminnes tider. En röst som dundrat som kriget. En röst som viskat om döden. En röst som skapat liv ur ingenting. Jag blev förskräckt och undrade vad det handlade om.

Han sade att jag inte skulle vara rädd. Det hjälpte förstås inte. Inte blev jag lugnare av att han sade att jag skulle bli mamma. Josef och jag hade valt varandra. Men vi hade ännu inte delat säng och jag kan inte påstå att jag kände mig redo att bli förälder. Även om Elisabet och jag talade mycket med varandra om familjeliv så var det där med att bli förälder fortfarande en ganska obekväm tanke. Jag kände mig helt enkelt inte redo. Så när Gabriel sade att jag skulle bli mamma till en son som skulle få namnet Jesus då blev jag både rädd och orolig. Han verkade ju vara så säker på sin sak. Det var inte jag. Alltihop var verkligen konstigt. Overkligt. Jag var ganska omtumlad när Gabriel fortsatte att prata och började berätta om märkliga saker som hade med min kommande son att göra. Jag förstod inte då vad allting handlade om. Det var först väldigt långt senare som det Gabriel sade blev begripligt. Men just där och då förstod jag faktiskt inte vad det handlade om.

Jag är glad att jag samlade ihop mig tillräckligt mycket för att få ur mig den mest pressande frågan. Hur det skulle kunna bli så som hade sade. Även om jag var ung så visste jag hur barn blir till. Och där hade jag och Josef inte varit med varandra ännu. Då började Gabriel att tala om en Helig ande och den Högstes kraft. Den där rysningen kom tillbaka när han sade det. Ni förstår, jag trodde förstås att vårt folks Gud var verklig och sann. Jag och Josef höll på vårt folks traditioner. Vi lyssnade på berättelserna om hur Gud räddade oss ur en fångenskap för länge sedan. Vi hörde om profeterna och om vårt folks långa vandring genom tid och rum fram till där vi befann oss då. Att Gud var med oss var ju både tydligt och påtagligt i Jerusalem där templet fanns. Men att denna vårt folks Gud verkade vilja ha med mig att göra, det fick nackhåren att resa sig av rysning.

Jag blev överraskad när han nämnde Elisabet. Samtidigt blev det som en bekräftelse på att det han sade hade med verkligheten att göra. Jag visste ju att Elisabet var gravid trots att de sedan länge hade förlorat hoppet om att få bli föräldrar. Att Elisabet blev gravid tog vi alla som ett mirakel och som ett vittnesbörd om att Gud faktiskt kan skapa liv mot alla odds. Och nu sade Gabriel att det som skulle hända mig var lika sant som att Elisabet var gravid. Vad skulle jag säga om det? Jag blev mest skärrad och rädd igen. Både för den där Gabriel och för vad han sade. Kom ihåg att jag var en vanlig ung kvinna när jag drabbades av det där. Jo, jag säger drabbades. För jag tycker att jag blev drabbad av något som jag inte valde själv. Ni säger ibland att jag var utvald. Som om det var någonting fint och bra. Men kom ihåg – att vara utvald är inte samma sak som att välja. Jag fick inte välja. Kom ihåg det när ni minns att jag svarade honom ”må det ske med mig som du har sagt.” Jag hade inget val.

Hade jag fått välja så hade jag kanske valt annorlunda. Om inte för något annat så för att få slippa det där hemska korset. Min lilla pojke växte upp och blev vuxen. Han växte in i allt det där som Gabriel talade om. Jag gladde mig så mycket åt honom. Jag var så stolt. Som bara en mamma kan vara. Det gjorde mig ont när så många ville honom illa. När de tog upp honom på Golgata och spikade fast honom på det där hemska korset – då gick jag i tusen bitar. När han dog var det som om jag också dog. Hade jag fått välja då hade jag nog valt att inte behöva uppleva den dagen. 

Jag vet att det inte tog slut där. Jag vet att min pojke Jesus visade sig vara en någon som var så mycket mer än jag någonsin kunde ana. Jag vet att allt det där som Gabriel sade blev sant. Jag vet att min son Jesus är en annan. En någon som mirakulöst nog fortfarande lever. Jag vet att han mirakulöst nog uppstod från döden. Jag vet att han fortfarande är en någon som älskar oss alla, utan undantag. Jag vet allt det där. Men kom ihåg att jag var en vanlig människa. En ung kvinna som inte hade något val. Jag blev utvald men fick inte välja. Det är viktigt att ni verkligen förstår att jag var lika vanlig som ni är. Annars kommer ni aldrig att förstå innebörden av det oerhörda, mirakulösa och fantastiska som hände min son Jesus.

#291. Karl har ordet…

"According to Holy Scripture God’s revelation is a ground which has no higher or deeper ground above or below it but is an absolute ground in itself, and therefore for man a court from which there can be no possible appeal to a higher court. Its reality and its truth do not rest on a superior reality and truth. They do not have to be actualised or validated as reality from this or any other point. They are not to be compared with any such nor judged and understood as reality and truth by reference to such. On the contrary, God’s revelation has its reality and truth wholly and in every respect—both ontically ans noetically—within itself. Only if one denies it can one ascribe to it another higher or deeper ground or try to understand and accept or reject it from the standpoint of this higher or deeper ground. Obviously even the acceptance of revelation from the standpoint of this different and supposedly higher ground, e.g., an acceptance of revelation in which man first sets his own conscience over it as judge, can only entail the denial of revelation.

Revelation is not made real and true by anything else, whether in itself or for us. Both in itself and for us it is real and true through itself. This differentiates it even from the witness which the prophets and apostles and the witness which the expositors and preachers of Scripture bear to it, at any rate to the extent that this witness is considered per se. If we can also say that the witness both in itself and for us is grounded through itself, this is in virtue of the fact that this witness does not merely seek to relate itself to revelation but does actually relate itself to it, because revelation has become an event in it. This can happen. And it must happen if Scripture and proclamation are to be God’s Word. They must become it. Revelation does not have to become it. The fulness of the original self-existent being of God’s Word reposes and lives in it."

• Barth, Karl, 2009: Church Dogmatics; I.1 The Doctrine of the Word of God. New York: T&T Clark. (Utg på tyska av Theologischer Verlag Zürich, 1932-1938.) KD S 305.

#290. Tredje söndagen i Fastan…

”En gång drev han ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. Men några sade: ’Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demonerna.’ Andra ville sätta honom på prov och krävde att få se ett tecken från himlen. Men han visste vad de hade i tankarna och sade: ’Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna. Men om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem? De kommer alltså att bli er dom. Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.’” (Lukas 11:14–26)

Demoner… Vi skruvar gärna lite generat på oss och hittar på någon ursäkt för att slippa prata om demoner. Ibland stoppar vi in demonerna i nya och andra tolkningsmönster för att slippa förklara de demoner som är högst konkreta för Jesus. Vi betraktar dem ibland som metaforer för existentiella tillstånd av personligt trångmål. Ibland stoppar vi in demonerna i psykologin, i terapier eller i den själsliga självhjälpens förlovade land. Där reduceras de till känslomässiga defekter som kan behandlas bort med hjälp av lite god självinsikt. Vi kan så skaffa oss ett städat och snyggt inre. Ofta låtsas vi som ingenting och hoppas att demonerna ska försvinna genom att vi helt enkelt låter bli att tala om dem. Vi försöker gärna ignorera ihjäl demonerna, som så mycket annat vi tycker är jobbigt.

De demoner som Jesus möter och konfronterar är av ett annat och av ett högst konkret slag. Demonerna är en månghövdad skara. De dyker upp på allehanda olika sätt. Gemensamt för alla demoner som Jesus möter, konfronterar och driver ut är att de är negationer. De är antiteser som motverkar Guds avsikter med sin skapelse och sin mänsklighet. En demon gör en talande människa stum. Som sådana är demonerna lögnens, falskhetens och intighetens emissarier. En emissarie är en utsänd representant, en någon som för en annans talan med den andres fulla auktoritet. Demonerna är emissarier för Guds motståndare. Den där gestalten vars existens vi har bestämt oss för att helt förneka eller bortse från.

Att Jesus tog upp kampen mot Satans demoner var kontroversiellt redan då. Folket häpnade och ville sätta honom på prov. De krävde tecken och förklaringar. Jesus försöker förklara det där som är så svårt att förstå. Det första Jesus behöver hantera är lögnen. Lögnen är demonernas främsta verktyg. Den stora lögnen som demonernas furste bygger sitt världsliga rike på är att livet, tillvaron och verkligheten klarar sig utan Gud Fadern. Alla uppfattningar, beskrivningar och konstruktioner av verkligheten som bortser från att det är Gud Fadern som bär allt i sina händer. Att göra en människa stum är en smal sak för en demon. Men det krävs en demonernas furste för att få människan att tro sig vara oberoende av Gud.

Jesu konfronterar demonerna och därmed demonernas furste. Lögnen konfronteras med sanningen. Guds sanning som säger att allt som varit, är och ska bli helt och hållet ligger i Guds händer. Sanningen som säger att vi, tillsammans med hela skapelsen och hela tillvaron, in i minsta detalj är helt och håller beroende av Gud Fadern. När Sonen Jesus konfronterar demoner är det Gud Fadern själv som konfronterar sin mest hänsynslösa motståndare. Lögnens, falskhetens och intighetens furste. Det är en Guds kamp för sanningen om människans frälsning. Mot lögnen som säger att människan varken kan eller behöver frälsas. Det är en kamp om och för tillvarons och människans existens. Därför liknar Jesus konfrontationen med demonerna vid en väpnad kamp. Inom ramen för den kampen menar Jesus att den som inte är med honom är mot honom.

Guds rike bryter in i vår tid och vår verklighet. Jesus går i bräschen och konfronterar lögnen om människans absoluta oberoende och självständighet. Den lögnen ligger till grund för all världens falskhet. När människan och människor lever med uppfattningen att det egna jaget är helt oberoende och därmed utan ansvar då växer egocentrismen fram. Med den kommer falskheten. Lögn och falskhet är demoners livsluft och näringskälla. Där människor tror att människan själv är tillvarons centrum och mål vandrar demoner som genom vattenlösa trakter och söker bosättning i en människas städade och snygga inre. Där Guds sanning och sanningen om Gud saknas får lögnen och falskheten fäste och slutet blir värre än början.

Den tredje fronten som Jesus öppnar i kampen mot demonerna är fronten mot intigheten. Mot dödens intighet. Tanken att döden innebär en övergång till intighet, till ett icke-existerande ingenting, är en falsk lögn. Hela Jesus liv och gärning, död och uppståndelse orsakar en total kollaps för lögnen om döden som livets slut. Allt som lögnens och falskhetens demoner försöker säga om liv och död är och förblir irrelevant i ljuset av Jesus uppståndelse från döden och fortsatta liv i Anden. Jesus utdrivande av den stumma demonen var ett litet vittnesbörd om den totala och absoluta etableringen av Guds rike som en gång för alla sker med Jesus uppståndelse från de döda.

Livet i sig är detta Guds rike. Att leva är att befinna sig mitt i det rike av levande liv utan slut som etableras en gång för alla när graven visar sig vara tom. I detta Guds rike är demonerna totalt maktlösa. Ingen förblir stum och ingenting kan skilja någon enda människa från det levande liv som är Guds kärleksförklaring till var och en. Allt detta är möjligt, verkligt och sant i Jesus Kristus från Nasaret. Paulus insåg och förstod det här för länge sedan: "Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre." (Rom 8:38–39)

Lita på att det fortfarande är sant.

#289. Andra söndagen i Fastan…

"Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: 'Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.' Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: 'Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.' Han svarade: 'Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.' Men hon kom och föll ner för honom och sade: 'Herre, hjälp mig.' Han svarade: 'Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.' — 'Nej, herre', sade hon, 'men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.' Då sade Jesus till henne: 'Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.' Och från den stunden var hennes dotter frisk." (Matteus 15:21–28)

Jesus drar sig undan för att han behöver få vara ifred. På den ena platsen efter den andra dyker det upp folk som antingen vill ha något av honom eller som vill diskutera och bråka med honom. Han drar sig undan så långt bort han kan. Trakten kring Tyros och Sidon är området vid kusten långt norrut. Han har dragit sig undan så långt att han har lämnat sitt eget folks geografiska område. För att inte bli igenkänd. För att få vara ifred. Han befinner sig bland kanaaneer. Bland främlingar som en gång för länge sedan var fiender.

Man kan ana att Jesus för stunden är lite trött på människor. Han har dessutom en utpräglad känsla för vilka som hör till och vilka som inte hör till. Den etniska tillhörigheten baserad på stam, klan och familj är mycket stark. Den tillhörigheten är basen för hela samhällets ordning och med den regleras det mesta i samspelet mellan människor. Jesus är inget undantag och Jesus står inte utanför de rådande sociala ordningarna. Fram tills nu är Jesus helt på det klara med att hans gärning och uppdrag enbart gäller Israels folk. Hans uppdrag bygger på Guds förbund med Israels folk. Inget annat förbund och inget annat folk.

När Jesus är på väg genom området kring Tyros och Sidon så finns det alltså inte mycket – om ens något – som ger honom anledning att bry sig om de människor som han möter där. De tillhör inte hans eget folk och han tillhör inte deras folk. Därför bryr han sig inte om kvinnan som ropar efter honom. Därför ger han henne inget svar. Trots att hon, anmärkningsvärt nog, tilltalar honom med ”Herre, Davids son.” Hon är en kanaaneisk kvinna. Hon har ingen anledning att underkasta sig Jesus genom att kalla honom ”Herre.” Hon har heller ingen anledning att tillskriva styret i Jerusalem någon betydelse genom att hänvisa till Davids ätt. Hon tillhör inte hans folk och han tillhör inte hennes folk. Ändå ropar hon till honom och ber om hans förbarmande över hennes dotter. Något får henne att tro att Jesus medkänsla är större än vad de rådande sociala och kulturella ordningarna egentligen tillåter. Så hon ropar.

Lärjungarna blir irriterade förstås. Det är klart. Det är ju jobbigt med en främmande kvinna som ropar om förbarmande över sin utsatta dotter när man har viktiga saker för sig. Vem av oss har inte någon gång blivit lite irriterad på de främmande kvinnor som här och nu ber oss om förbarmande i tunnelbanan och på gator och torg? Andra människors utsatthet är ofta svår att hantera när den är påtaglig och närvarande. ”Säg åt henne att ge sig iväg” sades då – som det så ofta sägs idag.

Jesus förklarar varför han inte bryr sig om henne. Hans uppgift och hans uppdrag är helt och hållet relaterade till Israels folk. Inga andra. Men den kanaaneiska kvinnan bärs av ett hopp som är större än Jesus uppfattning om sin uppgift. Hon tar sig ända fram till Jesus. ”Hjälp mig.” Han svarar henne med en djup förolämpning. Han kallar de sina för barn och henne för en hund. Att kalla henne för en hund är inget annat än en djup, djup förolämpning. De gåvor av förbarmande och helande som Jesus fram tills nu har delat med sig av som en del av sitt uppdrag har helt och hållet varit förbehållna Israels folk. Inga andra. Det har varit barnens bröd, inte hundarnas.

Den kanaaneiska kvinnan visar prov på en beundransvärd och enastående integritet. Hon låter sig inte kuvas. Små smulor är också bröd. Små smulor av hopp är också hopp. Små smulor av barmhärtighet och nåd är också nåd och barmhärtighet. Hon vet vad det är att vara utan ens smulor. Hon har ju sin älskade dotter där hemma. Sin älskade och utsatta dotter. Om smulor är allt hon kan få så är smulorna det hon ska se till att få. ”Unna min dotter åtminstone små smulor av all den nåd och barmhärtighet som du visar ditt eget folk” säger hon ungefär. Då händer något med Jesus.

Jesus hör och ser den kanaaneiska kvinnans hjälplöshet inför sin dotters utsatthet. Och Jesus ändrar sig. Det är som om Jesus plötsligt inser och förstår att hans gärning och uppgift är mycket större än vad han dittills har trott. Att Guds förbund med sitt folk omfattar fler människor än vad han har förstått. Det är som om Jesus plötligt inser vidden av sitt uppdrags betydelse när han förstår att kvinnan tror att han kan hjälpa trots att han själv först inte vill. Den kanaaneiska kvinnan får Jesus att ändra sig. Hon får honom att förstå den ofantliga vidden av den Guds nåd och barmhärtighet som finns i det förbund som hela hans liv och gärning ska vittna om. Tack vare den kanaaneiska kvinnan så förstår Jesus där och då att Guds förbund omfattar och inkluderar många fler än vad han själv tidigare förstått.

Kvinnans dotter blir frisk. Inte för att hon tror. För att Jesus kan. Att dottern blir frisk är ett mirakel i sig. Det stora miraklet är att Jesus ändrar sig i mötet med en kanaaneiska kvinnan. Det stora och fantastiska miraklet är att Guds förbund med sitt folk öppnar sig och tar emot den som tidigare var en främling. Men det största miraklet av alla är att förbundet mellan Gud och människan som öppnades där och då fortfarande är och förblir tillgängligt för varje människa och för alla människor. Här och nu. Utan undantag. Alldeles på riktigt.

I, med och genom Jesus Kristus från Nasaret.