2 maj 2015

#303. Sagan om en god idé…

Det var en gång en god idé. Den väcktes till liv sådär som alla andra goda idéer väcks till liv. På den där platsen där alla andra idéer blir till. ”Att tala till punkt” tänkte den om sig själv. ”Jag är en god idé om att tala till punkt” fortsatte den och kände sig ganska nöjd med att vara just en god idé. Den goda idén funderade vidare på sig själv och försökte komma på var den bäst kunde komma till nytta. Som av en händelse fick idén syn på ett stort område dit andra goda idéer var på väg. Det stod ”Svenska kyrkan” med stora lysande bokstäver i centrum av det veritabla moln av idéer som drog stor uppmärksamheten till sig i idéernas värld. ”Ja!” tänkte den goda idén ”det är där jag hör hemma! Där finns det mycket som behöver få bli sagt och där är det viktigt att få tala till punkt.” Glad i hågen gav sig den goda idén iväg mot det stor klustret av idéer som for omkring i Svenska kyrkans närhet.

På vägen dit var den goda idén upprymd och glad. Den fyllde sig själv med goda och kreativa förslag. Den kände snart att den faktiskt bar på något viktigt. Att få tala till punkt om viktiga saker var ju en angelägen sak. Den goda idén blev fylld av angelägna och viktiga uppslag. Den ville ju vara till nytta nu när den färdades så lång för att få bli verklighet i Svenska kyrkan. Den goda idén tänkte efter ordentligt. ”Vad behöver man få tala till punkt om i Svenska kyrkan?” funderade den med klurig min. ”Hmm, jag kanske skulle sikta på toppen?” tänkte den. ”Ärkebiskopen sitter väl högst upp. Om jag blir till verklighet där omkring så borde jag väl kunna göra skillnad.” Färden mot Svenska kyrkans verklighet gick vidare och den goda idén funderade vidare på sig själv och sitt innehåll.

”Jag behöver bli något viktigt” tänkte den goda idén ”något som kanske till och med gör skillnad.” Den goda idén ville inte bara vara en god idé utan också göra gott, bli något gott. ”Om ärkebiskopen ska vara inblandad så behöver jag vara fylld av viktiga perspektiv och angelägna frågor. Hmm... hur kan jag var till hjälp för samtiden och framtiden?” tänkte den goda idén högt för sig själv och blev glad av tanken på att faktiskt kanske kunna bidra till en förändring till det bättre. Den goda idén tänkte och tänkte och fyllde sig själv med uppslag efter uppslag. ”Ja! Det ska bli samtal i form av en podcast, så många kan ta del av samtalet!” Tanken svindlande för den goda idén – vilka möjligheter som öppnade sig!

”Hmm… Han Dag Sandahl har ju ganska mycket att säga. Han borde få träffa ärkebiskopen och tala till punkt om… hmm… om… ja, kanske om det där med ämbetet. De tycker ju så olika, så det skulle nog vara bra om de fick träffas och tala till punkt. Vilket intressant avsnitt det skulle kunna bli! I det närmaste historiskt! Hon Eva Hamberg lämnade ju läronämnden av någon anledning för ett tag sedan. Hon borde få träffa ärkebiskopen och få tala till punkt om… om… ja kanske det där med lärofrågor. Om allt det där som handlar om vad Svenska kyrkan handlar om. Det är ju både viktigt och angeläget. Spännande inte minst!” Den goda idén var rosig om kinderna av glädje över alla uppslag som gav sig till känna.

”En gammal präst borde få träffa ärkebiskopen. En gammal präst som varit med länge och om mycket. Han eller hon borde få träffa ärkebiskopen och kanske tala om… hmm… kanske om ett liv som själasörjare. Ja! Det är viktigt för kyrkan. Och vilka erfarenheter! Vilket samtal det skulle kunna bli! En ung präst! Kanske en nyvigd präst, borde få träffa ärkebiskopen och tala till punkt om… hmm… om farhågor och förhoppningar inför framtiden kanske. Ja, det skulle vara både spännande och angeläget. Vad hoppas man på som ung präst? Vad ser man för mörka moln på framtidens himmel? Vilket avsnitt det skulle kunna bli! Hur intressant som helst!” Den goda idén om att tala till punkt började finna sin form och sitt innehåll samtidigt som den sakta men säkert närmade sig verkligheten.

När den kom i närheten av verkligheten befann den sig vara i närheten av Svenska kyrkans kyrkokansli i Uppsala. Den goda idén kände sig både stolt och glad. Det var den goda idéns farfars morfars morbrors morfars farmors mormors mors syster som hade gett upphov till Uppsala Domkyrka en gång i tiden. Men just som den goda idén var på väg att låta sig bli till i ärkebiskopens tankar så fångades den upp av någon annan på kyrkokansliet. Det händer ibland, att goda idéer fångas upp av andra än dem de var ämnade för. Historien är fylld av goda idéer som har gått till spillo på det sättet. Plötsligt befann sig den goda idén vara fången i det sammelsurium av osammanhängande irrelevans som bara finns i det kluster av tankar som går under namnet ”PR”. Ett ögonblick av förvåning och fasa kröp sig på den goda idén. ”Åh nej!” tänkte den goda idén ”vad som helst utom PR-träsket! Men, vad i hela friden gör PR-träsket här? I närheten av tankarna runt Svenska kyrkan? Vad har de med varandra att göra? Gaaah!” Ett ljudlöst skrik for över den goda idéns läppar.

”Podcast” slets ur den goda idén ihop med ”ärkebiskopen” och ”tala till punkt.” ”Att” lämnade kvar tillsammans med alla goda och intressanta uppslag. Förfärad fick den goda idén se sig själv bli knådad till någonting helt annat än vad den var när den blev till. PR-träskets mekaniska maskiner stoppade in ”kändisar,” ”ung framgångsrik tjej,” ”medial HBT-personlighet” och bakade ihop idén till en vattnig soppa utan varken salt eller smak. Pliktskyldigt kastade PR-apparaten in ”journalist med cred" för att den vattniga soppan inte skulle vara helt smaklös. Den goda idén såg på sig själv. Förtvivlat ledsen insåg och förstod den att PR-makarna hade förvandlat den goda idén till en ganska ointressant idé. Som sådan blev den sedermera verklighet och gick för alltid förlorad.

Vid ungefär samma tid som den i PR-träsket förlorade goda idén väcktes en annan god idé till liv. Även den väcktes till liv sådär som alla andra goda idéer väcks till liv. På den där platsen där alla idéer blir till. ”Att tala sant” tänkte den om sig själv. ”Jag är en god idé om att tala sant” fortsatte den och kände sig också ganska nöjd med att vara just en god idé om att tala sant. Även den goda idén om att tala sant drog sig till klustret av tankar runt Svenska kyrkan. Den fick syn på en ö där saker och ting pågick i det fördolda. Där kyrkans ledare hänsynslöst skodde sig själva och inte drog sig för att rasera katedraler för att säkra sina platser runt kyrkans köttgrytor. Där kyrkans ledare visade prov på överflödande maktfullkomlighet, total hänsynslöshet och monumental inkompetens. Där kyrkans herdar gjorde sig till kyrkans herrar och härskade genom att söndra.

Den goda idén om att tala sant såg vad som hänt och vad som hände på den där ön. Den kände sin egen angelägenhet och sökte efter någon som kunde bringa den till verklighet. Den goda idén om att tala sant sökte sig till en som hette Sofia. Den goda idén visste genast att den fallit i god jord. Den blev till verklighet som sig själv i Sofias ord. Den goda idén om att tala sant blev verklighet. Den talade sant om vad som hänt och om vad som hände på ön. Den satte ljuset på den hänsynslöst hycklande makten. Sanningen som befriar blev sagd och ljuset blev satt på hyckleriet. Den kyrklige kejsaren som med sitt hov klamrade sig fast vid makten visade sig vara uppenbart, synligt och påtagligt alldeles naken. Den goda idén om att tala sant visste att den hade hamnat rätt och att den nu var i gott sällskap. Den beslöt sig för att stanna och fylldes av förhoppningen att idén om att tala sant skulle drabba fler. Både i Svenska kyrkan och på andra ställen.

1 kommentar:

  1. "Sven Andersson" – anonyma kommentarer publiceras inte.

    SvaraRadera