#350. Nyårsappell...

"Jubla, himmel, och gläd dig, jord, brist ut i jubel, alla berg!

Ty Herren tröstar sitt folk, han förbarmar sig över de plågade.

Sion sade: 'Herren har övergett mig, Gud har glömt mig.'

Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött?

Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig.

Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar"

(Jesaja 49:13-16)

När året 2015 nu läggs till handlingarna är det lätt hänt att misströstan tränger sig på. Det har varit ett år fyllt av svårigheter, av möda och av, ja faktiskt, ren ondska. Runt omkring i vår värld har män tagit till vapen för att driva igenom sin vilja. Ondsinta och småsinta män som tror sig göra stordåd med vapen i hand. Med stort lidande och ond bråd död som resultat. Människan har inte visat sig från sin bästa sida sett till året i stort. Det är lätt hänt att börja misströsta och att vi börjar tro att Gud har övergivit oss. Att Gud har glömt oss.

Men Gud har inte övergivit oss. Gud har inte lämnat oss ensamma på den här lilla planeten i ett stort, kallt och mörkt universum. Gud har inte glömt oss. Lika lite som en mor glömmer det barn hon har fött. Mänsklighetens namn är skrivet i Guds händer. Varje människas namn är skrivet i Guds hand. Gud tänker ständigt på oss. Gud tänker på och upprätthåller de tillvarons gränser som skapar det livets kosmos som är vår verklighet. Som är vårt Sion omgivet av skyddande murar. Sion omgivet av Guds kärlek, nåd och barmhärtighet.

Vi har all anledning att jubla när vi nu står inför ett nytt år av möjligheter. Vi har många anledningar att vara glada. Det finns goda skäl att brista ut i jubel över varje ny dags möjlighet att leva i den värld och verklighet som Gud skapar och upprätthåller. Gud är här och delar livet med oss alla. Gud vår Fader delar med Sonen i Anden livets villkor med hela sin mänsklighet och med varje människa. Det finns tröst, stöd och hjälp att få – Gud förbarmar sig över de plågade. I Jesus Kristus är Gud alltid med oss och alltid för oss alla.

Lita på att det är sant.

#349. Söndagen efter Jul…

"Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ’Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.’ Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem." (Markus 10:13–16)

Det var något särskilt med Jesus. Någonting fick föräldrar att känna ett stort förtroende för honom. Ett förtroende så stort att de kom till honom med sina barn för att han skulle röra vid dem. Vad de förväntade sig av Jesus kan vi inte veta. Men om vi går till oss själva så vet väl de flesta av oss att barn överlämnar man inte till vem som helst hur som helst. Men föräldrarna kom med sina barn och ville att Jesus ska röra vid dem. Det var något med Jesus som lyste igenom och som väckte ett förtroende, en tillit och en längtan. Riktigt vad det var kan vi inte veta. Men vi vet att föräldrarna ville att det där något skulle komma barnen till del.

Lärjungarna reagerade på ett lite oväntat sätt. De visade bort föräldrarna och barnen. Oklart varför. Ville de försöka skydda sin vän Jesus på något sätt? Tyckte de att det där med att hålla på med barn, det var under deras mästares värdighet? Tyckte de kanske att barnen och föräldrarna var för jobbiga att ha omkring sig? Eller vad var det som fick dem att göra som de gjorde? Det finns inget nytt i det vi ibland kan se här bland oss, det där med att barn betraktas som lite av ett besvär. Barn är liksom alltid lite i vägen när vi vuxna ska hålla på och göra de där för vuxna viktiga sakerna. Vad det nu än är.

Jesus blir inte arg så ofta men när han såg hur barnen behandlades då blev han arg. Så arg att han sade till lärjungarna på skarpen. ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte.” Kanske spred det sig en förlägenhet bland lärjungarna. En sådan där förlägenhet som sprider sig när man känner sig lite bortgjord. De trodde förstås att de agerade i chefens anda när de försökte visa bort barnen och deras föräldrar. Men Jesus visade sig ha ett helt annat och ett radikalt annorlunda förhållningssätt till barnen än vad lärjungarna förväntade sig.

Jesus vänder upp och ner på samhällsordningen när han säger att Guds rike tillhör barnen. Guds rike var förknippat med makt och världsliga makthavare gjorde anspråk på att deras makt var förankrad i Guds rike. Barnen, å andra sidan, var i alla avseenden totalt maktlösa. Så när Jesus säger att Guds rike tillhör barnen då skakas tillvaron i sina grundvalar. Alltihop blir än mer svårsmält när Jesus säger att den som inte tar emot Guds rike som ett barn aldrig kommer dit in. Den världsliga makten ska visa sig vara helt maktlös.

För att driva hem poängen ordentligt så tar Jesus emot barnen, lägger sina händer på dem och välsignar dem. Kanske är det svårt för oss att förstå riktigt hur provocerande det var att han gjorde så. Det var något som ett familjeöverhuvud kunde göra med de barn han hade ansvar för. För att bekräfta sin egen ställning och för att bekräfta sin relation till barnen. Att Jesus gör det med vilka barn som helst och i den meningen med alla barn utmanar ordningen. Det utmanar och provocerar förstås den som tycker sig ha rätt till makten.

Det är maktlösheten som är poängen, inte makten. Barnen är maktlösa. Den som inte är som ett barn i relation till Guds rike kommer aldrig dit in. Det vill säga, den som inte förstår att vi – du, jag, vi och alla andra människor – är helt maktlösa i relation till Guds rike förstår inte vad Guds rike är och kommer aldrig finna sin plats där. Så länge vi förlitar oss på vår egen förmåga och vår egen makt så kommer det alltid sluta med att vi hamnar någon annanstans än i Guds rike. Bara den som förstår att vi i allt väsentligt är maktlösa som barn kommer att upptäcka att det är Gud som bär tillvaron. Bara när vi förstår att vi behöver ge upp våra egna maktanspråk kommer Guds rike att öppna sig, uppenbara sig och ge sig till känna. Bara då.

#348. En ärkebiskops julpredikan…

”In the events of Jesus birth, Herod and the shepherds are defined by their response to Jesus. Today, we are each defined by our response to Jesus. Even more extraordinarily, Christmas defines God. Here is the most startling of claims; this baby, this Jesus, who is God, defines God. God is self-defined as pure love, love celebrated in angel light and seen in human vulnerability, love that is indifferent to status, and that hates injustice, love the news of which is borne on the heavenly songs, but which is seen in poverty and insecurity. 

What the shepherds glimpsed that silent night outside Bethlehem was an apocalypse, which means an uncovering of God’s final purpose for all the universe. […]

Today, across the Middle East, close to the area in which the angels announced God’s apocalypse, ISIS and others claim that this is the time of an apocalypse, an unveiling created of their own terrible ideas, one which is igniting a trail of fear, violence, hatred and determined oppression. Confident that these are the last days, using force and indescribable cruelty, they seem to welcome all opposition, certain that the warfare unleashed confirms that these are indeed the end times. They hate difference, whether it is Muslims who think differently, Yazidis or Christians, and because of them the Christians face elimination in the very region in which Christian faith began. This apocalypse is defined by themselves and heralded only by the angel of death.

The shepherds see the truth, eternal, unwavering, divine truth, defined not by them, but by God: it was truth for them then, it is truth with us today. Goodness knows what they were expecting, but what they find is a new-born child – tiny, helpless and vulnerable. Yet they bow down in worship. The shepherds get this apocalypse. […]

Herod and the shepherds recognise the significance of this child, yet they respond very differently. We too are defined, by our response to this child. God allows us the freedom to reject him, or, in our own vulnerability, to kneel and worship the child who is given, the true apocalypse, who unveils God. […]

This apocalypse, this unveiling, judges every world power, reaches out to every displaced people group, every refugee, every single human heart. It begins with ourselves. Both our means and our ends must meet the standard God sets for us here.

The shepherds went and worshipped. Herod sought to kill. Today’s Herods, ISIS and the like around the world in so many faiths, propose false apocalypses. But you and I are called to respond in worship and transforming, world changing obedience, both as individuals, and together, to this revelation of the baby that defines God, for it is our response to Jesus that defines us.”

• The Archbishop of Canterbury's Christmas Sermon

#347. Juldagen...

"Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: 'Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.' Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: 'Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.' När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: 'Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.' De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem." (Lukas 2:1-20)

Maria födde en liten pojke. En liten pojke bland alla andra små barn som föds till världen. Det var odramatiskt. Nästan vardagligt. Inget märkvärdigt. Inget konstigt. Som så många andra små barn föddes Jesus av fattiga föräldrar. De tog hand om honom så gott de kunde. Det fanns en utfodringsanordning för boskap i närheten och de lade honom i den. Så att han i alla fall inte skulle behöva ligga på marken. Det fanns inget stall.

Inget av det som hände där och då hade spelat någon roll för oss om det hade stannat där. Den där lilla pojken hade försvunnit i historiens glömska bland alla andra barn till fattiga föräldrar. Men Guds ängel uppenbarade sig på det där fältet för de där herdarna. "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren." Guds budbärande ängel berättar för världen att inkarnationens mirakel har börjat.

Allt det fantastiska, märkliga och verklighetsförändrande som detta inkarnationens mirakel ska föra med sig är för Maria där och då ännu fördolt bakom framtidens barmhärtiga slöja. Men hon tar emot herdarnas vittnesbörd om vad de har hört sägas om den lilla pojken. Hon tar det till sitt hjärta och begrundar det. Så föddes Jesus från Nasaret, som skulle bli känd som Jesus Kristus och bekänd som Messias. Så föddes Gud själv in i världen.

Inkarnationens mirakel är detta oerhörda att Gud själv en gång för alla har gett sig till känna och uppenbarat sig i mänsklig gestalt. Kanske är det svårbegripligt, märkligt, lite konstigt och lite underligt. Samtidigt är det alldeles fantastiskt och alldeles sant. Men varför? Varför bemödar sig Gud, som är allsmäktig och alltings skapare, med att ge sig till känna för oss människor genom att födas in i världen i mänsklig gestalt? Varför där och då? Varför över huvud taget? Varför inte låta oss människor fortsätta att leva i ovisshet om vem Gud är?

Det var ingen slump att Gud lät sig inkarneras och uppenbaras i den lilla pojken som blev Jesus Kristus, som blev och är vår Messias. Inkarnationen har varit Guds avsikt och plan redan från början. Gud har från tidernas begynnelse valt och beslutat sig för att bli en människa för människan och för alla människor. Inkarnationen hänger inte i luften som en av tidernas alla tillfälligheter. Inkarnationen bärs av en förutsättning – förbundet, som är den ursprungliga föreningen mellan Gud och människan. Förbundet är det faktum att Gud aldrig har varit neutral i relation till människan. Förbundet innebär att Gud är för människan. För dig, för mig, för oss och för alla andra. Gud är och har alltid varit för oss alla.

Människan har i alla tider brutit sin del av förbundets villkor och raserat relationen till Gud sin skapare. Gud har å sin sida alltid varit trofast och aldrig slutat att älska sin mänsklighet. Gud har envist och ensidigt upprätthållit förbundet. Förbundet mellan Gud och människa är ett nådens förbund givet åt oss som inte kan förtjäna och inte heller har förtjänat det. Ingenting vi kan göra eller säga förmår att göra oss förtjänta av den nåd som manifesteras i förbundet eller den försoning som fullbordas i Jesus Kristus. Gud uppenbarar sig och försonas för att Gud själv vill det. Förbundet, nåden och försoningen är Guds eget fria val. 

Gud kunde ha låtit bli att ge sig till känna för oss. Gud kunde ha låtit bli att låta sig inkarneras och uppenbara sig. Gud kunde ha låtit bli att försonas med människan. Men Gud lät inte bli. Gud har inte lämnat oss ensamma på den här obetydliga lilla planeten, övergivna i ett stort, tomt och livsfientligt universum. Gud blev människa i Jesus Kristus för att uppfylla det ursprungliga löftet och så bringa försoning mellan Gud och människan. Jesus Kristus uppfyller i sig det löfte som gavs långt före den historiska händelse som är hans födelse in i världen. Guds löfte som sade: "Jag ska vara er Gud och ni ska vara mitt folk."

Jesus Kristus är det eviga förbundets uppfyllelse och försoningens fullbordan. Inkarnationens och uppenbarelsens fantastiska mirakel är alldeles sant. Gud är Gud och Gud är inkarnerad och uppenbarad i Jesus Kristus. Av nåd till försoning med människan och för alla människor. En gång för alla. Allt i enlighet med Guds avsikt och ursprungliga plan.

En stor himmelsk här bekräftade det ängeln sade om den nyfödda Jesus med en glädjens överväldigande lovprisning. Låt oss i våra liv gemensamt och med hjärtats glädje stämma in i den himmelska härens lovsång: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." Låt oss tillsammans med herdarna gå ut i världen och vittna om allt det fantastiska som vi har fått höra om det lilla barnet Jesus. Som blev Kristus. Som är Messias, vår Herre.

#346. Korset…

"Rutledge began to write the volume 20 years ago when she was struck by the absence of the preaching of the Cross in the churches she visited. 'Our pastor says preaching the Cross is not a good tool for growing congregations,' she quoted one lay person as saying. 'No, it is not a good tool,' she responded, intimating that preaching the Cross should not be a tool at all. Preaching the Cross is of the essence of Christianity.

Why? Because at the Cross God did something radically new. Where other scholars are now emphasizing the continuity between God’s work with the people of Israel and God’s work in the ever-expanding church, Rutledge wants to emphasize the discontinuity, the radical newness of Christian faith. Thus she finds herself out of step with those who promote a ’new perspective on Paul’ and in line with those who emphasize an apocalyptic view, which accents the in-breaking of God’s reign to be consummated in a new creation. […]

For us to face the radical evil in our world, Rutledge says, we need this kind of apocalyptic understanding. Evil is pervasive and persistent. It manifests itself in genocides and mass shootings, but also in individual lives. The apocalyptic gospel recognizes the potential for such evil in every human person. And the magnitude of radical evil in our world requires a radical solution. Thus Rutledge turns not just to the fact of Jesus’ death, but to the particularly ghastly manner in which he was executed. ’The horror of the Cross corresponds to the annihilating power of Sin and Death,’ she says. Anything less tends to trivialize the problem.”

• The Crucifixion According to Fleming Rutledge

#345. Tredje söndagen i Advent…

”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ‘Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ‘Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ‘Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.” (Matt 11:12–19)

Med Johannes Döparen börjar himmelriket tränga fram. Guds rike ger sig till känna. Gud själv ger sig till känna. Allt som fram tills dess har varit i form av tröst, löften och lagar har lett folket och mänskligheten fram till den stund då Gud ska ge sig till känna en gång för alla. Stunden då Gud själv ska låta sig födas in i världen. I ett till synes obetydligt litet barn gör Gud sig till ett med världen och världen till ett med sig själv. I Jesus Kristus från Nasaret är Gud fördold och uppenbarad. Fördold för många. Uppenbarad för Johannes.

Johannes såg, visste och förstod att Jesus var någon annan och något mer än vad ögat först kunde se. Johannes såg att himmelriket var nära med och i Jesus. Han såg och förstod något om vad som var på väg att hända och han predikade tydligt och klart: ”Omvänd er. Himmelriket är nära. Han som kommer efter mig ska döpa er med med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” Johannes pekade på Jesus med allt han sade och allt han gjorde. Han såg, visste och förstod att det evangelium som är Jesus Kristus från Nasaret skulle bli till prövning för många. Så blev det. Så är det.

Jesus växte upp och in i sin kallelse. Han förkunnade frihet för de fångna, salighet för de som är fattiga i anden, tröst för de sörjande och hopp för de förföljda. En livets, hoppets och frihetens förkunnelse. Det han förkunnade gjorde något med många som han berörde. De blev tröstade och de fick ett nyväckt hopp. De frälstes och blev befriade. Det fanns och det finns en oerhörd kraft i det evangelium som är Jesus. Men då fanns och nu finns det somliga som försökte och försöker ryckta till sig befrielsens glada budskap för att göra det till sitt eget. De där somliga som sökte och som söker makt över andra människors befrielse.

Men evangeliets ande och kraft låter sig inte fångas. När de där somliga försöker utöva sin makt under förevändningen att det är detsamma som det befrielsens evangelium som Johannes vittnade om och som är Jesus Kristus då blir det mest bara tomma charader. ”De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ‘Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’” En maktfullkomlighetens tomhet.

De där somliga som vill och försöker äga befrielsens evangelium och försöker göra det till sin egendom ser bara det yttre. Kommer någon som likt Johannes talar sant och predikar ett salt evangelium så avfärdar de somliga det hela, gärna med personangrepp. ”Han är besatt.” Han är galen, tokig och knäpp. Så var det då och så är det nu. De somliga som vill äga evangeliet och göra det till sitt avfärdar gärna även Jesus själv. ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” Jesus avfärdades av de somliga då och Jesus avfärdas av de maktfullkomliga idag. Inget är nytt under solen.

Men vishetens gärningar har gett visheten rätt. Visheten, Sofia och Logos är tillvarons riktning, avsikt och mål. Med Jesu uppståndelse från de döda manifesteras evangeliets absoluta och totala frihet. Det finns inget och det finns ingen som kan kontrollera den befrielse som finns i, med och genom Jesus. Inte ens döden själv rår på det glada budskapet om frälsning, befrielse och frihet för alla människor som Fadern förkunnar för världen genom Sonen med hjälp av Anden. Evangeliets glada budskap står alltid i absolut frihet.

Vi ska inte vara de där somliga som försöker rycka till sig evangeliet med våld för att göra det till sitt eget. Vi ska försöka vara och göra som Johannes Döparen. Vi ska tillsammans förkunna för världen att Jesus är den som frälser, befriar och räddar. Att Jesus skänker frihet åt de fångna, hopp åt de misströstande och liv åt de livlösa. Vi ska med allt vi gör och allt vi säger peka bort från oss själva och peka på Jesus. Så, och bara så, kan vi bidra något litet till att bana väg för Herren här och nu. Peka på Jesus.