28 december 2016

#447. Antisemitism på riksnivå...


SWEDEN - FOREIGN MINISTER WORRIES ABOUT TERRORISTS NOT THEIR VICTIMS

"Swedish Foreign Minister Margot Wallstrom flew to Israel in December despite being forewarned that no Israeli officials would meet with her. Wallstrom, whose consistently one-sided criticism of the Jewish State has outraged Israelis, said she wanted to meet with Palestinian and Israeli leaders to advance peace prospects, but Jerusalem refused to meet with her. Commenting on the violence in Israel of knife-wielding Palestinian terrorists, and measures taken by Israeli police in their wake during the so-called 'Knifing Intifada', Wallstrom, called for an investigation into what she called 'extra-judicial killings' by Israeli police.

Shocked by her remarks, Israeli Minister of Infrastructure, Yuval Steinitz, noted that Wallstrom singled out Israel for investigation but avoided calling out other nations - including the U.S., Russia and France - which also kill terrorists. Steinitz also pointed out that that Sweden has produced more Islamic State volunteers that any other European country. Relations between Israel and Sweden plummeted last year after Wallstrom attributed the Palestinian-Israeli conflict as a major reason for growing Islamist radicalism. A year earlier, shortly after taking the helm of her country’s Foreign Ministry, Wallstrom recognized ‘Palestine’ as a state."

26 december 2016

#446. Annandag jul…

Lord our God, you wanted to live not only in heaven, but also with us, here on earth; not only to be high and great, but also to be small and lowly, as we are; not only to rule, but also to serve us; not only to be God in eternity, but also to be born as a person, to live, and to die.

In your dear Son, our Savior Jesus Christ, you have given us none other than yourself, that we may wholly belong to you. This affects all of us, and none of us has deserved this. What remains for us to do but to wonder, to rejoice, to be thankful and to hold fast to what you have done for us?

We ask you to let this be the case in this hour, among us and in all of us! Let us become a proper Christmas community in honest, open, and willing praying and singing, speaking and hearing, and let us in great hunger be a proper Communion community! Amen.

  • Barth, Karl, 2008: Fifty Prayers. Kentucky: Westminster John Knox Press. S 11.

25 december 2016

#445. Juldagen…

Lord our God, you have humbled yourself, that we may be exalted. You became poor, that we may become rich. You came to us, that we may come to you. You became a human being like us, that we may drawn into participation in your eternal life: All this from your free, undeserved grace; all of this in your dear Son, our Lord and Savior, Jesus Christ.

We are gathered here, in view of this mystery and wonder, to pray to you, praise you, and to proclaim and hear your Word. But we know that we cannot do these things under our own power, that it is you who free us to lift our hearts and thoughts to you. So we ask you to come now into our midst! Show us and open to us the path to you through your Holy Spirit, so that we may see with our own eyes your light that has come into the world, in order that our lives may indeed be witnesses to you. Amen.

  • Barth, Karl, 2008: Fifty Prayers. Kentucky: Westminster John Knox Press. S 9.

24 december 2016

#444. Julafton…

Dear heavenly Father, because we are here with one another in order to rejoice over the fact that your dear Son for us became a human and our brother, we earnestly beg of you to tell us yourself what a great grace, well-being, and help you have prepared for all of us in him. Open our ears and our understanding, in order that we may grasp that in him there is forgiveness for all of our sins, the seed and strength of a new life, comfort and admonition in life and in death, and hope for the whole world! Create in us the good spirit of freedom humbly and bravely to come to your Son, who comes to us!

Do this today in all of Christendom and in the world, that there may be many who break through all of the vain externalities of these festive days and celebrate the good Christmas with us. Amen.

  • Barth, Karl, 2008: Fifty Prayers. Kentucky: Westminster John Knox Press. S 7.

23 december 2016

#443. Advent…

Lord, may you now let us this year once more approach the light, celebration, and joy of Christmas Day that brings us face to face with the greatest thing there is: your love, with which you so loved the world that you gave your only Son, so that all of us may believe in him and therefore not be lost, but may have eternal life.

What could we possibly bring and give to you? So much darkness in our human relationships and in our own hearts! So many confused thoughts, so much coldness and defiance, so much carelessness and hatred! So much over which you cannot rejoice, that separates us from one another and certainly cannot help us! So much that runs directly against the message os Christmas!

What should you possibly do with such gifts? And what are you to do with such people as we all are? But all of this is precisely what you you want to receive from us and take from us at Christmas—the whole pile of rubbish and ourselves, just as we are—in order to give us in return Jesus, our Savior, and in him a new heaven and a new earth, new hearts and a new desire, new clarity and a new hope for us and for all people.

Be among us as we once again, on this final Sunday before the celebration, together prepare to receive him as your gift! Make it so that we may rightly speak, hear, and pray, in proper, thankful amazement about everything that you have in mind for all of us, that you have already decided regarding all of us, and that you have already done for all of us! Amen

  • Barth, Karl, 2008: Fifty Prayers. Kentucky: Westminster John Knox Press. S 3-4.

18 december 2016

#442. Fjärde söndagen i Advent…

"Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ’Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.’” (Lukas 1:39–45)
Den unga flickan Maria fick besök. Ängeln Gabriel – Guds mest pålitliga budbärare – dök upp utan förvarning en dag. Han hade ett meddelande till henne. Hon skulle bli mamma. Att få veta att man ska bli förälder är stort. Maria pratade med Gabriel. Så det fanns inga tveksamheter om att han verkligen hade sagt det han sade. Hon ifrågasatte honom till och med. Ängeln Gabriel förklarade hur det skulle bli. Hon höll det för sig själv några dagar. Sedan gav hon sig iväg till sin vän och släkting Elisabet med den där fantastiska och lite konstiga nyheten. Hon skyndade sig. Maria var angelägen om att få prata med någon. Elisabet var gravid sedan ett halvår tillbaka. Kanske ville Maria fråga henne om råd.

Maria knackade på hos Sakarias och Elisabet, fylld av frågor, glädje, ängslan och kanske av lite oro. Hon visste mer än väl att det inte var någon enkel sak att bära och att föda ett barn. Hon hade sett andra föda och förstod att det inte var riskfritt att bli mamma. Hon visste också att livet för barn var allt annat än enkelt och lätt. Hon knackade på hos sin vän Elisabet. Den lilla gossen i Elisabets mage – den blivande Johannes döparen – sparkar till som av glädje när Maria dyker upp. Maria hann inte säga något. Guds Heliga Ande fyllde Elisabet med en glädje så stor att hon inte kunde hålla den inom sig. "Välsignad är du och välsignat är det barn du bär inom dig!" Elisabet förstod och hon blev fantastiskt glad. Kanske blev Maria än mer förvånad när Elisabet fortsatte att tala.

Hon kallade Maria för "min herres mor". Maria visste förstås vilken herre Elisabet pratade om. Den oerhörda, obegripliga omöjliga möjligheten drabbade Maria när hon hörde de där orden. "Min herres mor." Elisabet satte ord på vad alltihop handlade om. Maria skulle bli Guds egen mor. Det var förstås oerhört stort, konstigt och obegripligt. Bara Maria själv vet vad hon tänkte där och då, när den omöjliga möjligheten blev möjlig. Gud ville och vill uppenbarligen vara en någon för någon. Gud är ingen abstrakt idé. Abstrakta idéer behöver inga mammor. Det enda sättet som Gud kunde göra sig till en del av den verklighet som är vår var att låta sig födas in i världen. Gud behövde en mamma för att kunna bli en någon för människan. För att kunna bli och vara en någon för dig, mig och för alla människor behövde Gud bli en person, en människa av kött och blod.

Så stod Maria där och fick höra de där orden. ”Du är min herres mor." Elisabet fylldes av profetisk ande. Hon sade att allt Maria fått höra av Gabriel var sant. Allt ska gå i uppfyllelse. Allt ska hända på riktigt. Elisabet sade att det var hennes eget ofödda barn som vittnade för henne om Maria. Livet självt sparkade till av glädje när Maria, Guds egen mor, gav sig till känna. Det levande livet i sig självt fylldes av livsglädje när Gud beslutade sig för att bli som en av oss. För att komma sin skapelse så nära som det är möjligt. För att vara så nära var och en och oss alla som det är möjligt. För att visa vägen till ett hopp som aldrig dör. För att öppna för livets levande bortom tid och rum. För att visa att döden inte är livets slut.

12 december 2016

#441. Martyrerna…

”Then I saw the clock on the wall which had stopped at 9:57 am, the time that the bomb detonated. […] Someone handed me a steel ball - one of hundreds that were packed inside the bomb. […] I saw the blood of the martyrs on the floor of the church and it made me think that our whole history is full of such blood throughout 2,000 years. […] Someone pointed out to me the tissues of the bodies of the martyrs that were plastered high on the wall of the church - a grisly testament to the power of the bomb. […] Tears ran down my face, my heart was weeping blood for the families that are suffering and have lost loved ones. Many mothers had lost their lives as the bomb was on the right side of the church where women stand. How many sons, daughters and husbands are suffering and in mourning now?” (Bishop Anba Suriel)
Ett kondoleansbrev har skickats från Uppsala till Kairo. Bra. Återstår tydlighet i intervjuer och i offentliga sammanhang. Varför så ofta ett litet "men" i medkänslan med våra kristna syskonVarför oförmågan och oviljan att reservationslöst ställa sig på och vid våra förföljda kristna systrars och bröders sida? Varför den ständigt återkommande sammankopplingen av empati för kristna syskon med fientlighet mot islam?

Min vän Natali är född i Irak och uppvuxen i Beirut under årtionden av inbördeskrig. Hon vet i kropp, själ och hjärta vad det är att var en förföljd kristen i Mellanöstern. Hon vet vad krig är. Hon vet hur kriget låter, luktar och ser ut. Hon vet vad det är förlora nära och kära i ond bråd död. Hon vet vad det betyder att leva med Kristi kors som det enda, det sista och det yttersta hoppet. Jag frågade henne vad hon skulle säga till vår ärkebiskop om hon fick möjlighet – i ljuset av sitt livs erfarenheter och i skuggan av det som händer i våra dagar. Det här är vad hon skrev – till ärkebiskop Antje Jackelén:
”Jesus said, ’Father, forgive them, for they know not what they do.’ 
Words of the long forgotten and forever voiceless. Words of Those of the Great Famine of Mount Lebanon (1915–1918) mass starvation. 200’000 deaths. Half of the population. A starvation which eventually led to the confessions of mothers and fathers eating the corpses of their offsprings. Words of Those of the Armenian Genocide (1915-1923) mass murder. 1.5 million civilian deaths. 75% of the population. The forgotten genocides. 
Words of Those bygone souls of girls who had been nailed alive upon their crosses, spikes through their feet and hands, only their hair blown by the wind, covered their bodies. Words of Jacques Hamel, the 85-year-old priest whose throat was slit while celebrating Mass in a church near Normandy, France. Words of that priest who was forced to kneel near the altar but not to say a prayer but rather surrender his last breath. 
Words of All those christians including Levantines, Lebanese, Syrians, Iraqis, Armenians, Arameans, Assyrians, Syriacs, Chaldeans and Copts, who were guilty for having fearlessly, and openly locked the Christ in their hearts and minds. I stand corrected for once believing these souls were lost and forgotten! Against all odds, no one dies for the cross! We are only reborn through the cross. 
But today, all of these forgotten Christian souls you have fallen short in remembering and failed to speak their voice, are the same souls who rest in the Christ's heaven remembering you! The keepers of the Christian faith. These souls you have forgotten are the voices that pleas to God to forgive you for you know not what you have failed to do – which is to commemorate them. And while you have failed to speak by the oath you vowed to keep, the Christ will never fail you, for he continues to forgive you since you know not what you have and have not done. 
Tonight, when you sleep warm in your bed, with a roof over your head, remember those forgotten souls in a prayer of forgiveness to shed light on the path that you once vowed to take, a small step towards halting history from repeating itself. 
In mind let all Christians bear,
The saints of old whose faith had dare
To stand for truth with courage rare
Baring their lives with nothing to care.”
Vi kan inte tillåta oss att tro att vi vet mer, förstår lite bättre, än de kristna vars döttrar, söner, mödrar och fäder slits i stycken av explosioner och stålkulor. Än de kristna som har fördrivits, förföljts och mördats i årtionden. Århundraden. Vi får inte betrakta deras verklighet utifrån. Som om det som drabbar våra kristna syskon händer någon annanstans än här i vår egen värld och verklighet. Som om det handlar om någon form av akademisk, intellektuell övning. Som om de sönderslitna kropparna och förtvivlans tårar inte är på riktigt. Som om blodet inte är verkligt. Deras blod är vårt blod. De är vi och vi är de.

10 december 2016

#440. Karl Barths dödsdag…

Natten mellan den nionde och tionde december 1968 avled Karl Barth.

”On Monday 9 December he spent the day working on his lecture again. He was still at work in the evening when he was interrupted by two telephone calls, about nine o’clock. One was from his godson Ulrich Barth, to whom he quoted a verse from a hymn which spoke comfortingly about the Christian hope. The other person who wanted to speak to him so late at night was his friend Eduard Thurneysen, who had remained faithful to him over sixty years. They talked about the gloomy world situation. Then Barth said, ’But keep your chin up! Never mind! ”He will reign!”’ When the telephone rang he had been writing a few sentences of the draft for his lecture in which he was saying that in the Church it is always important to listen to the Fathers who have gone before in the faith. For ’"God is not a God of the dead but of the living.” in him they all live’ – from the Apostles down to the Fathers of the day before yesterday and of yesterday.

Barth did not go back to his draft which he had left in the middle of a sentence, but put it aside until the next day. However, he did not live that long. He died peacefully some time in the middle of the night. He lay there as though asleep, with his hands gently folded from his evening prayers. So his wife found him the next morning, while in the background a record was playing the Mozart with which she had wanted to wake him.

A little earlier he had written in a letter: ’Looking back, I have no serious complaints about anyone or anything: except my own failures today, yesterday, the day before yesterday and the day before that – I mean my failures in real gratitude. Perhaps I have bitter days ahead, and certainly my death will come sooner or later. One thing remains, for me to remember and impress upon myself, in respect of yesterday and all the days which have gone before, and again in respect of all those which may follow, and of that last day which is certainly coming: ”Do not forget the good that he has done!”’

Barth had also put in his note some sentences which did not find their way into the letter: ’How do I know whether I shall die easily or with difficulty? I only know that my dying, too, is part of my life… And then – this is the destination, the limit and the goal for all of us – I shall no longer ”be”, but I shall me made manifest before the judgement seat of Christ, in and with my whole ”being”, with all the real good and real evil that I have thought, said and done, with all the bitterness that I have suffered and all the beauty that I have enjoyed. There I shall only be able to stand as the failure that I doubtless was in all things, but… by virtue of his promise, as a peccator justus. And as that I shall be able to stand. Then… in the light of grace, all that is now dark will become very clear.’

On 13 December Karl Barth was buried in the Hörnli cemetery in Basle. Only his family and closest friends attended the funeral, at which his last parish minister from the Bruderholz and his last assistant gave addresses; his sons Markus and Christoph spoke some words from the Bible at the graveside. On 14 December there was a memorial service in Basle Cathedral, which was packed to overflowing.”

  • #391. Karl Barths födelsedag…
  • Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. (Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975.) S 497-499.

7 december 2016

#439. Mytbildning…



Den femte oktober i år arrangerade S:ta Katharinastiftelsen ett samtal med rubriken ”Ökad politisering av kyrkan – myt eller sanning?” Ledarskribenten i Svenska Dagbladet Maria Ludvigsson (ML), kyrkostyrelsens första vice ordförande Wanja Lunby-Wedin (WLW) och ärkebiskop emeritus Anders Wejryd (AW) deltog i panelen. Följande dialog utspelade sig (35:45-37:40):
ML: Det jag pratar om när jag säger att kyrkan är mer politisk än konfessionell är väl... och då säger du att det är de historier som hittar till media. Och man kan alltid skylla på media, det brukar jag också göra. 
AW: Nej, jag skyller inte... det är logiken.
ML: De historier som kommer till media det är ju också det som kyrkan ofta väljer att sprida till media. Det kan till exempel vara frågor om huruvida... Det här, man ville bära korset för att visa solidaritet med andra kristna. Och där kyrkans ledning, om jag inte missminner mig, påstod att det kan vara provocerande att visa, att bära korset tydligt. Det kan jag tycka är raka motsatsen till att vara… stå upp för de kristna. Det behöver inte vara politiskt men det är i alla fall det som jag inledningsvis sade att jag tyckte att jag saknade. För politikens skull så lämnar man utrymme och det blir på bekostnad av det som kyrkan skulle syssla med. Och vad gäller den här frågan om korset så, den är… Den kom inte så långt efter att en annan kyrklig ledare var i en kyrka och funderade på huruvida man skulle egentligen… För att visa respekt för andra religioner täcka över de kristna symbolerna. För mig som kristen så är det en väldigt… en skrämmande och sorglig bild jag får. Jag ser för mig…
WLW: Men vilka var det som gjorde det? Som inte… Som täckte för de kristna symbolerna?
AW: Ja, vad var det för kyrklig ledare?
ML: Ja, det var väl Eva Brunne som gjorde det. Som föreslog att man skulle göra det i Sjömanskyrkan i Stockholm.
AW: Det är väl en myt.
ML: Nej, det är inte en myt.
WLW: Det är en myt.
AW: Jo, det är en myt. Jaja, visst, ja, ja.
ML: Det var ju för väl det då, om det är en myt. Men om det nu inte… om det är som hon säger att "jag tänkte högt, man måste få provtänka och man…" Så tycker jag bara tanken på att det finns inom kyrkan, sådana krafter, tycker jag är ganska allvarligt.
Maria Ludvigsson formulerade kritik om att hon uppfattar Svenska kyrkan som mer politisk än konfessionell, och hon tog biskop Eva Brunnes förslag om att plocka ner eller täcka över krucifixet samt att indikera riktningen mot Mecka i Sjömanskyrkans kapell som exempel. Jag skrev om det förslaget i september 2015. Jag var med i rummet och hörde Eva Brunnes förslag med mina egna öron.

Anders Wejryd och Wanja Lundby-Wedin påstod i samtalet på Katharinastiftelsen att Maria Ludvigssons exempel bara var en myt, ett påhitt som aldrig hade hänt. Biskopen ska aldrig ha sagt det som Maria Ludvigsson påstod att hon sade. Det är en ren och skär lögn. Eva Brunne har själv i pressmeddelande och på andra sätt bekräftat att det jag berättade om från Sjömanskyrkan är korrekt – och helt i enlighet med hur Maria Ludvigsson uppfattat det hela. Biskopen själv skriver om det på Stockholms stifts hemsida.

Reflektera över att det var Svenska kyrkans förra ärkebiskop och kyrkostyrelsens nuvarande första vice ordförande – två representanter för Svenska kyrkans allra högsta ledning – som avfärdade Maria Ludvigssons frågor med en lögn. Istället för att ta hennes kritik på allvar.

Vår kyrka eroderas. Medlemmar lämnar Svenska kyrkan i förfärande stora mängder. Men när viktig kritik och angelägna frågor läggs fram för kyrkoledningen så väljer man alltså att hellre fara med osanning än besvara kritiken. Det kan inte fortsätta så här. Vår kyrkas ledning behöver börja betrakta och behandla kritik, kritiker och sakliga frågeställningar som betydelsefulla och viktiga delar av och i vår kyrkas inre liv. Inte som något illvilligt som man till varje pris – till och med till priset av en lögn – ständigt måste vifta bort.

Svenska kyrkans ledning måste kunna hantera sakliga frågor med sakliga svar och möta sakliga argument med sakliga argument i intellektuellt hederliga samtal. Det kan inte vara för mycket begärt. Den som inte förstår allvaret och på riktigt är beredd att ta ansvar för det genom att gå i uppriktig dialog med kyrkans folk och kyrkans kritiker behöver ställa sin plats till förfogande.

Dessutom behöver Anders Wejryd och Wanja Lundby-Wedin be Maria Ludvigsson om ursäkt.

4 december 2016

#438. Andra söndagen i Advent…

”När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ’Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.’” (Markus 1:14–15)
Glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son, börjar med Johannes döparen. Johannes förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Massor av människor från trakten kring Jerusalem hörsammade Johannes förkunnelse och uppmaning. De begav sig till honom. De bekände sina synder där och döptes av honom. Johannes visste att det inte handlade om honom själv. Han pekade bort från sig själv med allt han gjorde och med allt han sade. Johannes förkunnade: ”Efter mig kommer den som är starkare än jag, och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar. Jag har döpt er med vatten, han ska döpa er med helig ande.” Johannes pekade på Kristus med hela sin gärning.

Johannes blev fängslad. Den politiska och religiösa makten har alltid haft svårt att hantera de män och kvinnor som autentiskt går Guds ärende. Den Gud kallar till att kompromisslöst förkunna det Gud vill ha sagt i världen kommer alltid att betraktas som en fiende av det religiösa och politiska etablissemanget. Därför att Guds Ord befriar människor, bemyndigar människor och stärker människors självständighet. När Guds Ord talas av den som lever i en autentisk kallelse då utmanas den religiösa och politiska maktens makt över människan, över människor och över mänskligheten. Guds Ord gör den världsliga makten maktlös. Det är en utmaning som makten bara kan möta med repression. Och Johannes blev fängslad.

Men tiden var inne. Den stund som hela skapelsen väntat på sedan tidens begynnelse blev till. I ett ögonblick, på ett ögonblick, blev stunden till då uppenbarelsens mirakel avslöjade Gud Faderns absoluta och kompromisslösa närvaro i sin skapelse. När Sonen tar till orda, när Jesu röst hörs här i vår värld och i vår verklighet, då bryter uppenbarelsens mirakel fram. Om det någonsin har funnits en reva i rymd-tid väven så var det där och då – när Jesus tog till orda och gav sig till känna som den han var och är. Gud Fadern själv i Sonens gestalt. Den uppenbarelsens tid som började med Johannes låter sig inte hindras eller begränsas varken av den politiska eller den religiösa maktens förtryck. För tiden är inne.

Guds rike är nära. Nära som ett blivande ögonblick. Så nära att det nästan redan är här. Guds rike är inte ett rike av denna världen. Guds rike är inte en geografisk plats eller en fysiskt konkret storhet. Guds rike är nära i tiden. Nära som det nu som nyss skulle bli. Guds rike hör tiden till och tiden är platsen där Guds rike är nära. Tiden är Guds rikes väsen. Med, i och genom tiden breder Guds rike ut sig i världen och ut i hela verkligheten. Ingen plats, ingen stund, ingen människa, ingen händelse, ingenting alls förmår eller kan befinna sig utanför tiden. Av den enkla anledningen att tiden är Guds rike. Och Guds rike är nära. Som varje blivande ögonblick.

Omvändelse är nödvändigt. Omvändelse från uppfattningen om att det enda som finns i den här världen är det vi själva förstår. Omvändelse från tron på att vi själva förmår allt. Omvändelse från tron på att vi har allt vi behöver när vi får allt vi vill ha. Omvändelse är en oundviklig konsekvens av att bli konfronterad av Guds rikes verklighet. Inte omvändelse från världen. Omvändelse i världen. Till världen. För världen. Omvändelsens tid är nu. Inte sedan. Inte då. Nu. Tiden är redan inne. Vi behöver vända om från uppfattningen om att mitt jag är tillvarons centrum, mening och mål. En omvändelse från jag till Gud och vi. Vi behöver en omvändelse till kristen tro. Med allt vad det innebär.

Vi behöver tro på det glada budskapet som ropar ut över hela världen att Gud Fadern är här. Hos oss och med oss. Det glada budskapet att Gud Fadern en gång för alla har gett sig till känna här i vår värld och verklighet. Det glada budskapet att Gud Fadern i Sonen lät sig födas in i världen för att bli som en av oss. För oss. Med oss. Hos oss. Det glada budskapet att Gud Fadern lät sig födas i världen som ett värnlöst människobarn för att kompromisslöst dela varje människas livsvillkor. Det glada budskapet att Gud Fadern lät sig inkarneras i Sonen Jesus Kristus till förmån för varje människa. Till förmån för hela mänskligheten. Sedan dess är världen för alltid fylld av ett hopp och av en glädje som aldrig dör.

Tro på det glada budskapet om Jesus Kristus.

2 december 2016

#437. Karl har ordet…

Part of Karl Barth’s Speech on the Occasion of his Eightieth Birthday Celebrations.

”Then i read, and in our local church bulletin, that I am one of the Fathers of the Church. I thought with alarm of what Thomas Aquinas once said, that those who wore a halo in heaven fell into three categories, namely the holy martyrs, the holy virgins, and finally the holy teachers, who were none other than the Fathers of the Church. And now look at me. Do you detect anything about me remotely resembling a halo that I shall eventually win? I do not think so. From the very beginning of my theological work I have been very conscious of its relativity. For some strange reason, I have written evidence of this. As early as 1922, when the star of the much heralded second edition of my Epistle to the Romans was just beginning to rise, I wrote an inscription on the fly-leaf of the author’s copy. I have brought it with me today. I wrote it as if I were presenting a copy of the book to someone. But I presented it to myself, and what wrote was ’From Karl Barth to his dear friend Karl Barth’. Then I added a few sentences I had just read in Luther. I propose to read them to you now, to explain what I had discovered then and what I now can call my great alarm. The sentences from Luther were:
If you think and are of the opinion that you really stand secure and you please yourself with your own books, your teaching and your writings, [if you think] that you have done very splendidly and have preached magnificently, and if it then pleases you to be praised before others, yes, if you perhaps want to be praised lest you mourn and give up, then my friend, if you are man enough, put your hands to your ears, and if you do so rightly, you will find a lovely pair of big, long, rough donkey’s ears. Do not spare the cost of decorating them with golden bells so that you can be heard wherever you go and the people can point to you and say: ’Behold, behold! There goes that splendid creature that writes such wonderful books and preaches such wonderful sermons.’ Then you shall be blessed and doubly blessed in heaven, for the fire of hell is ready for the Devil and all his angels.
Thus wrote Luther. (For those of you who might like to refer to the text, it is in the Erlangen edition – at that time I did nor posses a Weimar edition – Volume 63, and if I can still read correctly, page 406.) That was the inscription I adressed to myself in 1922. And it has not changed in all these years and it has not changed today. Should this occasion today, and all these past weeks with the many beautiful things said about me, be a temptation to me, you may at least be aware that I am fighting a battle to resist it. Excessive humility can, however, also be a form of arrogance. I had therefore better pass on to the next subject, my thanks. 

[…] Let me again remind you of the donkey I referred to in connection with my Epistle to the Romans. A real donkey is mentioned in the Bible, or more specifically an ass. But let us call it a donkey. It was permitted to carry Jesus to Jerusalem. If I have done anything in this life of mine, I have done it as a relative of the donkey that went its way carrying an important burden. The disciples had said to its owner: ’The Lord has need of it.’ And so it seems to have pleased God to have used me at this time, just as I was, in spite of all the things, the disagreeable things, that quite rightly are and will be said about me. Thus I was used. I was on the spot – and while all these things were being said about me today I said to myself ’the battle was being fought, the enemy struck, and there was I in the baggage-train’. That is how I happened to be on the spot. A theology somewhat different from the current theology was apparently needed in our time, and I was permitted to be the donkey that carried this better theology for part of the way, or tried to carry it as best I could.”

  • Barth, Karl,1976:Fragments Grave and Gay. Glasgow:Collins. S.113-114,116-117.

28 november 2016

#436. Ämbetsbärare…

Lena Andersson kommenterade den senaste tidens politiska debacle i DN. Det Andersson skrev om politiska ämbeten och politiska ämbetsbärare är tänkvärt även i relation till vår kyrkas ämbeten och kyrkliga ämbetsbärare. Inte minst i dessa tider av twittrande och facebookande sammanblandningar av personligt, privat och ämbetsutövning.
Ämbetet är inte för individer att nyttja för egna syften, utan syftet är nerlagt i ämbetet. När premiärministern har veckomöten med drottningen möts två funktioner, inte personer. Vill man ägna sig åt kreativt självförverkligande får man uppsöka andra arenor. 
Det är knappast en tillfällighet att Churchills fiktiva ord är skrivna i vår tid där demokrati ofta förväxlas med rätten till utlevelse, och individualism med narcissism. Något händer med blicken på personen i ett ämbete, och på ämbetet, när personen blir intim med följare och väljare. Perspektivet förvanskas. Bedrägligheter uppstår. Iklär man sig ett ämbete är man nödgad att lämna sin privata person utanför, att ha förnamn och efternamn och skor på fötterna. Den reella, noga kontrollerade och legitima maktobalansen mellan minister och medborgare kan inte nojsas bort genom vardagsliv, barn och middagsbestyr med smileys och hjärtan, vilket blivit vanligt. 
Statsråden är människor med människors egenheter, men medborgarna behöver inte ha kännedom om dem alla. Vår uppmärksamhet ska tillåtas vara på rollen och sakförhållandena, inte vridas mot privata avledningsmanövrer, gulliga foton eller rekommenderade tidningsartiklar ackompanjerade av antingen privatpersonens notering om sin personliga smak, eller maktpositionens påpekande om vad som är viktig läsning. Oavsett från vilket håll man ser det leder de upplösta konturerna till oklarheter.
Man kan fundera på, och kanske diskutera, vad de där upplösta konturerna gör med vår kyrkas ämbeten, med kyrkans ämbetsbärare och med kyrkan som sådan. Vilka perspektiv förvanskas när det kyrkliga ämbetets funktion underordnas en ämbetsbärares person? Vad händer, till exempel, när ärkebiskopens teologiska, ecklesiologiska och pastorala funktion underordnas personliga och privata känslor – som exponeras via sociala medier och som ibland används som någon form av argument i den offentliga debatten? Vad händer med förtroendet för kyrkan när ämbete och person så blandas samman? Vilka bedrägligheter och oklarheter uppstår omkring vår kyrkas ämbeten då? Vilka teologiska konsekvenser får det när den kyrkliga ämbetstutövningens integritet inte hålls intakt?

20 november 2016

#435. Domsöndagen…

"Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig." (Johannes 5:22–30)
En dom handlar till stor del om ansvar. Att dömas är att bli ställd till svars. En fällande dom är ett utkrävande av ansvar och innebär ett utdömande av straff. En friande dom är ett frikännande från ansvar och en befrielse från bestraffning. Ansvaret som domen relaterar till är ofta ett ansvar för något som har hänt eller inträffat. Något som någon har gjort, eller inte gjort. En dom förutsätter en instans som har satt gränser för vad som är ok och för vad som inte är ok. Gränserna har ofta formen av en lag. En lag sätter gränser och reglerar de sanktionsmedel som behövs för att upprätthålla lagens gränser. En lag är förutsättningen för att det ska finnas gränser som kan överträdas och för att det ska finnas någon att döma.

Guds lag reglerar gränserna för människans relation till Gud och Guds relation till människan. Guds lag sätter tydliga gränser för vad som är och inte är tillåtet i relation till Gud. Det handlar inte om mänskliga moraliska regler. Guds lag är inte ägnad åt petitesser. Guds lag handlar om liv och död. På riktigt. Guds lag stipulerar att den som bryter mot förbundets villkor begår en synd. Och straffet för synden är döden. Mänskligheten som sådan – om än inte varje enskild människa – har alltid gjort och gör sig dagligen skyldig till brott mot förbundsvillkoren. Mänskligheten har alltid syndat mot Gud. Mänskligheten älskar inte Herren, vår Gud, av hela sitt hjärta, med hela sin själ, med hela sin kraft, med hela sitt förstånd och sin nästa som sig själv. Mänskligheten syndar ständigt mot Gud. Straffet för synden är döden. Därför dör mänskligheten ständigt.

Ingen kommer undan ansvaret för livet som har levts. Men domens dag handlar inte om mänskliga moraliska frågor. Guds lag och den kommande domen handlar om liv och död. Livet eller döden. Varken mer eller mindre. Gud Fadern har överlåtit den yttersta domen åt Sonen – åt Jesus. Jesus följer Gud Faderns vilja när han dömer. Och Gud Fadern har visat sin vilja en gång för alla. När Jesus uppstod från de döda visade Gud Fadern att hans vilja är att mänskligheten, människan och varje människa ska leva. Trots döden. Trots allt. Ingen kommer undan ansvaret för hur livet har levts i relation till Gud. Alla ska dömas. Men den yttersta domen är frälsning och befrielse. På den yttersta domens dag kommer även den mest hårdnackade förnekare att tro. Ty detta är Gud Faderns vilja – att Jesus inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett honom, utan att han ska låta dem uppstå på den sista dagen.

I Jesus finns ett löfte som går utöver allt annat. Den frikännande, befriande och frälsande kraften som finns i och med Jesus är så allomfattande och genomgripande att till och de som redan är döda omfattas av den. Makten över livet vilar i Guds händer och Gud har lagt makten över livet i Jesu händer. Gud Fadern har gett Sonen rätt att döma över liv och död eftersom han är Människosonen. Jesus vet vad det är att vara en brusten människa bland brustna människor. Jesus är den som har kunskap och makt att hålla dom. Jesus äger livet och är den som ska döma var och en och alla. Och Jesu dom är barmhärtig, nåderik och kärleksfull. Evigt liv istället för straffDet är ett glatt, hoppfullt, befriande och frälsande budskap. Ett evangelium som egentligen inte är något att bli förvånad över.

19 november 2016

#434. En ärkebiskop har ordet…

”In a speech I gave in September to head teachers of Church of England schools, I said – uncontroversially in my view – that in order to defeat terrorism, we need to understand the mind-set of those who perpetrate it. To my surprise, a small number of media commentators viewed my comments as appeasing terrorists and their acts. However depraved it may be, groups like ISIS have an ideology, indeed a theology – which is at the heart of their propaganda, and therefore the driving force – which holds an apocalyptic understanding of human history, not as a loose term but in its strictest technical terms: they believe that the world is about to end, that the Prophet will return with Jesus, and will defeat the western powers.

It’s very difficult to understand the things that impel people to some of the dreadful actions that we have seen over the last few years unless you have some sense of religious literacy. You may reject and condemn it – that’s fine – but you still need to understand what they’re talking about. And in order to understand, religious people in Europe must regain the ability to share our religious vocabulary with the rest of the continent. If we treat religiously-motivated violence solely as a security issue, or a political issue, then it will be incredibly difficult – probably impossible – to overcome it. A theological voice needs to be part of the response, and we should not be bashful in offering that. 

This requires a move away from the argument that has become increasingly popular, which is to say that ISIS is ‘nothing to do with Islam’, or that Christian militia in the Central African Republic are nothing to do with Christianity, or Hindu nationalist persecution of Christians in South India is nothing to do with Hinduism. Until religious leaders stand up and take responsibility for the actions of those who do things in the name of their religion, we will see no resolution. 

Of course, it is insufficient to only use our understanding of religious language in a defensive or preventative sense. In the United Kingdom, our counter-radicalisation programme in schools and universities is called ‘Prevent’, which I believe sums up the overall approach to religious extremism. Rather than simply seeking to prevent ‘bad’ religion, however, we have to offer an alternative vision of the role of faith in our societies that is more convincing. That is more profound. That is more satisfying to the human spirit. And where to do we find a better vision than in the gospel of Jesus Christ, in the good news of Christ?”

6 november 2016

#433. Söndagen efter Alla helgons dag…

”Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.” (Johannes 6:37–40)
Det är Guds uttryckliga vilja att ingen enda människa ska gå förlorad. Gud Fadern skapar liv och vill livets levande. Gud Fadern skapar varje människa och vill varje människas levande. Det levande livet som Gud skapar är ett liv som alltid lever. Som aldrig slutar att leva. På något sätt, oklart hur, är det i enlighet med Guds vilja att livet ska leva vidare även när det kroppsliga livet upphör. Ingen människa ska gå förlorad. Inte ens i eller genom döden.

Sorg och saknad är längtan efter den som inte längre finns kvar här. Längtan efter våra kära som inte kommer tillbaka. Vi ska sakna dem och vi ska sörja deras död. Men vi ska framför allt minnas deras liv. Det är livet som de har levt som är det viktiga, inte döden. Vi hedrar minnet av våra döda när vi minns det liv de har levt. När vi minns deras leenden, deras skratt och glädjeämnen. När vi minns gemenskapen vi har haft med varandra. De glada och vackra stunderna. De mödosamma och svåra. Allt det där som deras liv var fyllda av. Vi ska minnas dem som levande. Det är livet som är det viktiga, inte döden.

Döden är en tröskel som vi alla ska kliva över. Den sista dagen i den här världen är uppståndelsens dag. Den dagen får livet en annan form. På en annan plats. Någon annanstans. Ingen vet var och ingen vet hur. Men det finns ett löfte i Jesus om att det ska bli så. Jesus kommer inte att låta någon gå förlorad utan låta oss alla uppstå till evigt liv. När vi minns, saknar och sörjer de som genom döden har lämnat oss ska vi påminna oss själva och varandra om löftet som finns i Jesus Kristus. De som nu är döda har levt här tillsammans med oss och de lever nu någon annanstans. Var och hur är det ingen på den här sidan av dödens tröskel som vet. Men de är där. Och de vet att livet lever vidare. Trots allt.

4 november 2016

#432. Hoppet som aldrig dör…

I Allhelgonatid påminns vi om sorgen. Saknaden. Längtan efter dem vi älskar och dem vi har älskat. Som vi inte längre når. De som som har levt här men som har lämnat oss och nu lever någon annanstans. Vi saknar och längtar oavbrutet. Ibland intensivt. Ibland lite svagare. Men mest hela tiden. Allhelgonahelgen gör den egna sorgen, saknaden och längtan synlig. Den personliga saknaden får en resonanslåda i det gemensamma. Vi märker att vi är många som bär en sorg, saknad och längtan efter dem som har lämnat oss. De som fattas oss.

Vi tänder ljus i tystnad. Vi går stillsamt till gravar och minneslundar. Stannar upp en stund. Minns. Begrundar. Själva och tillsammans. Orden kanske inte räcker till. Orden kanske inte finns för den tomhet som fyller tillvaron när någon vi älskar lämnar oss för att aldrig komma tillbaka. En tomhet som dröjer sig kvar. En tomhet och frånvaro som blir och är lika påtaglig som den frånvarandes närvaro. En tomhet som fylls av sorg, saknad, längtan. Och kanske av tårar. Ömtåliga små lågor får liv på ljus. Sprider ett hoppets envisa ljus omkring sig. I mörkret som omger dödens närhet.

Det finns ett löfte, i Jesus Kristus, om att döden inte är livets slut. Den kristna kyrkans tro och hopp bärs av detta enda löfte. Det enda som förändrar allt. När kroppens liv upphör är den kristna kyrkans tro och hopp, den kristna kyrkans Jesus, det enda vi har kvar. Jesus är den enda som kommer att finnas där när steget över tröskeln tas och dörren går igen bakom. Där och då ska Jesus ta emot var och en med tröstens ord. Hoppets sista halmstrå ska visa sig vara starkt som en stålvajer. Löftet ska visa sig vara hållbart. Hoppet och löftet ska visa sig vara sant. Trots allt.

3 november 2016

#431. En ärkebiskop har ordet…

”Christians need to own the fact that we are a faith with exclusive claims of revelation, truth and integrity. We possess little explicit scriptural evidence of a call for freedom of religion. If we are to make the case for the right of others of different views and traditions to worship freely or not at all, then we need a systematic interpretation of God’s nature and modelling for humanity. Grace and mercy, with justice and righteousness are characteristics at the heart of God’s nature, while force and compulsion are not. […]

If we cherish our own rights, then we must have regard for the rights and sensitivities of others. We have a collective responsibility to each other in a world created by God for our dependence upon Him and on one another. Jesus reminded us that our fullest expression in creation is in loving God with all our heart, soul, strength and mind and in loving our neighbours as ourselves (Luke 10:27). Where the Church is not acting on this commandment to love, it is not the Church. Jesus went further in clarifying that our neighbours are not just the people we identify with ethnically, nationally or religiously, but are in fact anyone we encounter and especially those in need.

Jesus inaugurated a kingdom which was relational, attractional and non-violent. The kingdom was open to all who received and responded to God’s invitation. To coax, coerce or compel people to swear allegiance to this kingdom confounds and contradicts the very nature of the kingdom itself. Too often the Church has taken this route in its long 2,000 years of history. We are called to seek the common good of all because we are called to witness to the emerging kingdom which we believe brings the promise of renewal and restoration to all.”

2 november 2016

#430. Fokus...

Svenska kyrkan är en jätteorganisation som är av ett annorlunda slag. En kyrka, vars djupast liggande rötter är gemenskapen som samlades runt Jesus från Nasaret för närmare två tusen år sedan. Genom historien har kyrkan ändrats och förändrats både med och mot sin egen tid. Hur det blev så att gemenskapen runt Jesus av historien formades till den Svenska kyrkan som vi står och går i just nu kan man både fundera på och läsa om.

Vad som mer sällan funderas på och mer sällan kan läsas om är hur Svenska kyrkans situation just nu faktiskt ser ut. Bakom kulisserna. Vad händer i Svenska kyrkans församlingar, som konsekvenser av det just nu rådande systemet för hur och av vilka besluten fattas i Svenska kyrkan? Hur påverkar systemet församlingar och medlemmar i praktiken? Hur låter våra biskopars tankar och ord om den nuvarande kyrkliga organisationen egentligen? Hur ser den politiska styrningen av Svenska kyrkan egentligen ut? Hur kommer sig att gemenskapen runt Jesus är styrd av politiska partier?

Om detta och mer därtill kan du läsa i artikeln Tro, hopp och stordrift av Sofia Lilly Jönsson i tidningen Fokus. Det är en av de mest omfattande och mest initierade texterna som har skrivits om Svenska kyrkan på länge. På torsdag är sista dagen som det nuvarande numret av Fokus finns tilll försäljning. Så om du är intresserad av eller engagerad i Svenska kyrkan och vill försöka förstå lite mer om sakernas tillstånd då behöver du köpa tidningen Fokus innan fredag. Gör det.

31 oktober 2016

#429. Påvens besök…

”We need to identify those ecumenically fundamental issues on which we cannot agree — in relation to what issues we still cannot say the same thing. This in opposition to the presently normative idea of seeking the common ground — the issues in relation to which we already can say the same thing. The seeking of common ground does not move us forward to better understandings of each other. We need not only to understand what and how ’the other’ believe the way he do, but also why it is important to him. In that enterprise maybe we can discover that what he believe can be important to me too.” (Bruce McCormack)
Den polisiära säkerhetsdetaljen övade eskortkörning i Lund igår. Allvarliga män med hörsnäckor körde svarta bilar i tät kolonn genom den folktomma lilla staden. Kravallstaket kantade gatorna i kvarteren runt Lunds domkyrka. Nödvändiga säkerhetsarrangemang. Det är sorgligt att de ska behövas. De igår tomma bilarna med mörka rutor ska idag fyllas med viktiga människor. Eskorten ska köras av samma allvarliga män. Folk och missdådare ska hållas på avstånd med staket och säkerhetspersonal. Sedan blir det skådespel och artister.

Det talas om att påvens besök kanske kan bryta ny mark för ekumeniken. Till förmån för kyrkans enhet. Det är förhoppningar som förmodligen inte kommer att infrias. Av flera anledningar. En anledning är att det, såvitt jag vet, inte pågår några egentliga samtal om de doktrinära frågor som skiljer den Romersk-katolska kyrkan och de Lutherska Evangeliska kyrkorna åt. Ännu mindre pågår det, såvitt jag vet, några samtal om doktrinära frågor mellan Svenska kyrkan och Romersk-katolska kyrkan. De få samtal som kommer till allmän kännedom envisas med att bara handla om det vi tycker eller tror att vi redan kan vara överens om. Det leder inte det ekumeniska samtalet vidare.

En annan anledning har blivit tydligt synlig i samband med påvens besök. Det handlar om förståelsen av sakramenten i allmänhet och nattvarden i synnerhet. En katolsk präst satte fingret på problemet i ett samtal för några år sedan: ”Lutherska kristna betraktar ofta nattvarden som en väg till enhet. Men för oss katoliker är nattvarden ett tecken på enhet.” Om inte synen på nattvarden är ett problem kan man fråga sig varför påven måste fira mässa utomhus dagen efter det gemensamma högtidlighållandet av Luthers reformation. Just idén om kyrkans enhet är en annan anledning till att påvens besök sannolikt inte kommer att förändra något. Samma katolska präst satte fingret på det också: ”Kyrkans enhet blir till först när vi kommer tillbaka till kyrkan som den var innan splittringen år 1054.” Det var året då kyrkan sprack i öst och väst. Kyrkans enhet handlar med andra ord om mycket annat än bråket omkring Martin Luther och hans teser.

Listan på anledningar till att besöket förmodligen inte kommer att leda till några större förändringar kan göras längre med frågorna om ämbetet, äktenskapet, sexualiteten, ofödda barns rättigheter med mera, med mera. Problemet är väl kanske att vi aldrig på riktigt tar itu med alla de där frågorna som vi faktiskt inte är överens om. Kanske beror det på att frågorna är ”känsliga." Kanske beror det på att den Romersk-katolska kyrkan har ganska bestämda åsikter som i en del fall går på tvärs mot de normer och värderingar som idag råder i Svenska kyrkan. Kanske beror det på den bland ibland förekommande och illa dolda småsintheten inför den andre – den där inte så smickrande attityden av att ”vi har rätt och de behöver komma fram till och förstå att de har fel.” Istället för att faktiskt vilja och på riktigt försöka förstå den andres ståndpunkt. Att låtsas vara överens lurar ingen.

Så, stalltipset är att de ekumeniska relationerna nog inte kommer att förändras så mycket av påvens korta besök. Men skådespelet blir nog fint.

23 oktober 2016

#428. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

”Och han sade: ’Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.’” (Markus 4:26–29)
Jesus har undervisat massor av folk vid Genesarets sjö. Han har undervisat med hjälp av liknelser. Det vill säga – han liknar det som han egentligen talar om vid något annat, något som folk känner till och som folk känner igen. Av den enkla anledningen att det han försöker att undervisa dem om är något helt nytt. Något som ingen har hört talas om förut. Något som är så radikalt annorlunda, jämfört med allt annat, att det är obegripligt om det inte liknas vid något som man redan känner till.

Vi använder liknelser själva hela tiden. Seg som kola. Snabb som vinden. Vacker som en dag. Tyst som en mus. Stark som en oxe. Vi använder liknelser för att förklara idéer, tankar, karaktärsdrag och egenskaper som kanske inte finns inneboende i det vi talar om. För att beskriva det som är svårt att beskriva. För att tala om det som är svårt att tala om. Vi liknar det vi inte inte känner till vid något som vi känner till för att det ska bli greppbart. Begripligt. Eftersom Jesus talar om något som är dittills helt okänt så behöver han använda liknelser för att göra det hela greppbart. Begripligt.

Folket hade lite svårt att förstå honom i alla fall. När han är ensam med de tolv lärjungarna förklarar han lite närmare vad han menar. ”Ni har fått veta Guds rikes hemlighet” säger han till dem, ”men för dessa som står utanför är allt bara liknelser.” Det är som om det behövs någon form av förförståelse om Guds rike för att liknelserna ska bli begripliga. Det blir lite av ett cirkelresonemang. Liknelserna berättar om Guds rike men för att förstå dem behöver man känna till något om Guds rike. Det är kanske inte så konstigt om lärjungarna blev lite förvirrade ibland. För att förklara Guds rike lite till liknar Jesus Guds rike vid sådd och skörd. 

Vad är det som händer när man sår frön? Vad är det som händer med själva fröna när de gror? När vi sover? När dagar och nätter går och säden gror till synes helt och hållet av sig själv? Vad är det som händer då? Jo, det är livet självt som blir till. Ett frö bär livets löfte i sig. När fröet kommer ner i fruktbar jord börjar livet att leva. Livet i sig skapas i stilla tystnad nere i jordens mörker. Vi vet inte riktigt hur. Som av sig själv bär jorden gröda. Strå, ax och moget vete. Som frön, som gror i fruktbar jord, är livets återskapelse Guds rike. Livet som skapas och upprätthålls av livets längtan efter sig självt. Guds längtan efter liv. Det levande livet i sig är Guds rike. De mogna axen skördas. Blir livsuppehållande föda och nya frön som blir ny sådd som sätts i ny jord och gror på nytt. Guds rike är detta, det levande livets ständiga pånyttfödelse. Livets längtan efter levande liv. Det levande livets eviga återskapelse.

Guds rike är livet i sig. Guds rike är det levande livets ljus i ett universum fyllt av intighetens dunkla mörker. Det levande livet i sig självt är Guds rike. Guds skapelses levande rike. Ett livets rike där döden inte finns som slutgiltighet. Ett rike där livet lever i evighet. Guds rike är ingen annanstans än just här. Livet vi lever tillsammans är Guds rike. Hjärtan som slår. Lungor som andas. Fingrar som känner. Öron som hör. Ögon som ser. Vi sitter mitt i det. Det här är Guds rike. Ditt liv. Mitt liv. Våra liv. Allas liv. Allt liv. Livet i sig. Guds rike är inte märkvärdigare eller konstigare än så. Men Guds rike är heller inte mindre märkvärdigt eller mindre fantastiskt än så.

Det är just här, mitt i Guds rike av till synes vanligt levande liv, som den uppståndne Jesus Kristus möter oss alla. Det är här, ingen annanstans, som den ännu levande Jesus lever tillsammans med oss. Tillsammans med Jesus lever vi det liv som aldrig dör. Här och nu.

13 oktober 2016

#427. SvK och partiet SD…

Socialdemokraterna angriper Sverigedemokraterna med nazismen som tillmäle både i den sekulära politiken och i kyrkopolitiken. Senast i den TV-sända partiledardebatten och i kyrkovalets inledande kampanjmaterial. Den trubbiga strategin misslyckades både i förra kyrkovalet och i förra riksdagsvalet. Det är konstigt att de politiska ideologer, valstrateger och PR-konsulter som konstruerar valkampanjerna inte har lyckats analysera fram, konstruera och formulera andra och mer slagkraftiga ideologiska argument. Åsa Linderborg formulerar den kritiken väl i Aftonbladet.

Vad det gäller kyrkovalet nästa år finns det, bland mycket annat, tre konkreta frågor som gör det orimligt och djupt olämpligt att det politiska partiet Sverigedemokraterna har möjlighet att ta plats i Svenska kyrkans beslutande församlingar – nationalismen, främlingsfientligheten och antisemitismen.

Partiet Sverigedemokraternas ideologiska bas är en osund form av nationalism. Idéer om att det har funnits och därför ska finnas ett Sverige och svenskar som är definierbara med oföränderliga etniska, kulturella och sociala koder. För att sär- och urskilja ”oss” från andra, för att sortera ut ”dem” från ”oss.” I rak motsats till en sådan, i grunden, exkluderande nationalism är den kristna kyrkan en gränslöst inkluderande gemenskap. Dopet är konstituerande för vem som är en del av den kristna kyrkan. Och dopet är öppet för alla – oavsett etnisk, kulturell eller social tillhörighet. Alla människor som vill bli döpta och så vill bli en del av den kristna kyrkan är välkomna. Den kristna kyrkans gemenskap är global och begränsas inte varken av nationalstaters gränser eller av sociologiskt definierade skillnader mellan människor. Den exkluderande nationalismen är inte förenlig med vad den kristna kyrkan är i sig själv och hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Som alla politiska partier är Sverigedemokraterna sprungna ur ett sammanhang. Partiet Sverigedemokraterna har vuxit fram ur, tidigare disparata, främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Främlingsfientligheten och rasismen ligger som en röd tråd i partiets historia och i partiets politik. I rak motsats till rasistisk främlingsfientlighet är den kristna kyrkan en gemenskap som från allra första början är en ovillkorligt inkluderande gemenskap. Inga mänskliga olikheter kan eller får i den kristna kyrkan ligga till grund för fientlighet mot någon människa. Den kristna kyrkan är i sitt innersta väsen en gemenskap som utan undantag inkluderar och omfamnar alla människor. För en kristen människa och för den kristna kyrkan finns det inga främlingar, det finns bara mänskliga systrar och bröder. Främlingsfientlighet och rasism är inte – under några omständigheter – förenliga med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Antisemitismen är en giftig och förgiftande hydra som verkar vara en integrerad del av partiet Sverigedemokraternas tankegods. På senare tid har det visat sig som ”festsnack” om att sparka på döda får som judar och som ett förslag från en riksdagsledamot om att sätta gränser för Bonniers inflytande i mediabranschen. I rak motsats till antisemitiska föreställningar betraktar den kristna kyrkan det judiska folket som sina syskon. Den kristna kyrkan lever i och av det förbund som Gud en gång ingick med det judiska folket. Den kristna kyrkan växer fram ur en tro baserad på Bibelns vittnesbörd om juden Jesus från Nasaret. Det är en logisk, etisk och teologisk total omöjlighet att vara kristen och antisemit. Anitisemitism, hur den än kommer till uttryck, är per definition absolut oförenligt med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Att det politiska partiet Sverigedemokraterna, med Svenska kyrkans nuvarande valsystem, har möjlighet att ta plats i kyrkans beslutande organ är ett argument mot att politiska partier över huvud taget ska ha möjlighet att skaffa sig mandat i Svenska kyrkans beslutsapparat. Politiska partier hör helt enkelt inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar. Varken partiet Sverigedemokraterna eller några andra.


PS. Vårt samhälle har många svåra frågor att hantera och komplicerade problem att lösa. Lite mindre av ideologiska luftslott och lite mer av konkret pragmatism i den sekulära politiken är önskvärt. Samarbeten över blockgränsen är nödvändiga. Mer politisk pragmatism och mindre ideologiska låsningar skulle marginalisera SD politiskt. Det vore välgörande. Ty, partiet SDs framväxt är ett symptom på problemen, inte en del av lösningen.