”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” (Lukas 17:7–10)
Jesus är idag ganska långt ifrån den där mys-Jesus som vi så ofta och så gärna vill få honom att vara. Den där Jesus som bara älskar alla barnen. Som bara är ”kärlek.” Den där Jesus som har ett välansat och klädsamt skägg som passar bra till det ganska långa och lite vågiga håret. Han som dessutom ser sådär välmenande snäll ut. Den där Jesus som kanske mest är en avspegling av vår egen förhoppning, eller kanske av en missuppfattning. Men den där tillrättalagda mys-pys-Jesus har inte så mycket med verklighetens Jesus att göra.
Problemet är inte att Jesus är ganska kärv. För att inte säga ganska hård i tonen. Det kanske kan upplevas som ett problem eftersom den verkliga och lite kärva Jesus inte passar ihop med den vanligt förekommande önske-Jesus. Men det vittnar i så fall mest om att vi har missuppfattat vem Jesus egentligen är. Det är vi som behöver anpassa oss efter vem Jesus verkligen är, inte Jesus som ska anpassas efter hur vi önskar att han borde vara. Problemet är inte att Jesus är kärv. Problemet är att vi ofta inte lyssnar på Jesus när han säger sådant som vi inte tycker om att höra.
Vi tar gärna vår tillflykt till den Jesus som tar barnen i famnen och välsignar dem, för det gör Jesus också. Men saken är den att Jesus med dagens ord talar till sina lärjungar, till vuxna människor. Med dagens ord talar Jesus till dig, till mig och till oss. Och Jesus förväntar sig att vi är vuxna nog att ta ansvar för oss själva och för våra handlingar. Jesus förväntar sig att vi har förmågan att förstå skillnaden mellan förhoppningar, förväntningar och krav. Vi har ofta förhoppningar och förväntningar i relation till vår tro och i relation till Jesus. Mer sällan funderar vi på att Jesus faktiskt har både förväntningar och krav på oss.
Vi kan inte förutsätta att vi ska få någon form belöning för att vi tar vårt ansvar. Faktum är att vi inte varken kan ha någon förhoppning om eller kan förvänta oss att få någonting alls tillbaka för att vi gör det vi ska. Det beror på att tron inte finns här för din, för min eller för vår skull. Tron finns här för Jesu skull, för Guds skull. För att Guds vilja med och i den här världen ska finna sin väg in i verkligheten. Trons gåva och tron etiska uppmaningar är vägar och verktyg för Gud att få saker och ting gjorda i enlighet med Guds avsikter. När vi agerar i enlighet med trons etiska imperativ är vi tjänare som gör vad de är skyldiga att göra. För det utgår ingen särskild belöning.
En del av trons problem är att vi ofta försöker få slippa att ta tag i den del av trons ansvar som faller på oss. En stor del av trons problem är att vi ofta verkar ha svårt att förstå vad det där är – vårt ansvar, det där som åligger oss, det där som har ålagts oss, det där som Jesus förväntar sig och kräver av oss. Vi är här för att vi tror att kyrkans påståenden om Jesus är sanna. I och med att vi är här så åläggs det var och en av oss att ta ansvar för sin kallelses uppgifter. Var och en av oss behöver anstränga sig för att försöka förstå vad som finns i trons och kallelsens ansvar. Och vi behöver ställa oss upp och ta det ansvaret. Fullt ut. Varje dag. Det är vi skyldiga att göra. Varken mer eller mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar