27 april 2016

#387. Karl har ordet…

”Again, a correct understanding of eternity is reached only if we start from the other side, from the real fellowship between God and the creature, and therefore between eternity and time. This means starting from the incarnation of the divine Word in Jesus Christ. The fact that the Word became flesh undoubtedly means that, without ceasing to be eternity, in its very power as eternity, eternity became time. Yes, it became time. What happens in Jesus Christ is not simply that God gives us time, our created time, as the form of our own existence and world, as is the case in creation and in the whole ruling of the world by God as its Lord. In Jesus Christ it comes about that God takes time to Himself, that He Himself, the eternal One, becomes temporal, that He is present for us in the form of our own existence and our own world, not simply embracing our time and ruling it, but submitting Himself to it, and permitting created time to become and be the form of His eternity. […]

The Christian message cannot be distinguished from a myth or dream of this kind unless God’s eternity has temporality in the sense described, and God is really pre-temporal, supra-temporal and post-temporal. If God’s eternity is not understood in this way the Christian message cannot be proclaimed in any credible way or received by faith. For the content of this message depends on the fact that God was and is and is to be, that our existence stands under the sign of a divine past, present and future, that in its differentiation this sign does not point away into space, to a God who, in fact, is neither past, present nor future. Without God’s complete temporality the Christian message has no shape. Its proclamation is only an inarticulate mumbling. Therefore everything depends on whether God’s temporality is the simple truth which cannot be attacked from any quarter because it has its basis in God Himself, which is not then a mere appearance, a bubble constructed by human feeling or thought.”

  • Barth, Karl, 2009: Church Dogmatics; II.1 The Doctrine of God. New York: T&T Clark. (Utg på tyska av Theologischer Verlag Zürich, 1940-1942.) §31.3, S. 186,190 (KD S. 616, 620).

26 april 2016

#386. Avpolitiseringen av kyrkan…

”With many critical theorists and democratic theorists, I criticize welfare capitalist society for depoliticizing the process of public policy formation. Welfare state practices define policy as the province of experts, and confine conflict to bargaining among interest groups about the distribution of social benefits. The distributive paradigm of justice tends to reflect and reinforce this depoliticized public life, by failing to bring issues of decisionmaking power, for example, into explicit public discussion.” (Young s. 10)
Iris Marion Young kritiserar samhället för att avpolitisera sig själv genom formeringen av ”välfärdsstaten.” I välfärdsstaten har samhällets politik – formeringen av samhällsordningen – reducerats till att bli och vara en kamp mellan olika intressegrupper. Dessa agerar som egoistiska lobbyister som själviskt driver frågor i sina egna respektive intresseområden. Intressegrupperna agerar enbart för att det egna intresset ska tilldelas en så stor del av resurserna som möjligt. Det resulterar i att samhället avpolitiseras. Enskilda medborgare avskärmas från beslutsprocesser och fråntas inflytande över hur samhället formeras, resursfördelning och prioriteringar.

Youngs samhällskritik kan tillämpas på Svenska kyrkan som organisation. Svenska kyrkan säger sig vara en demokratisk organisation. Det är i någon formell mening sant. Men i praktiken är det inte sant. Svenska kyrkans organisation fungerar ungefär som den välfärdsstat som Young kritiserar. Intressegrupper driver själviskt egna frågor och agendor, dels för att förändra kyrkan inåt och dels utåt med den kyrkliga organisationen som bas. Ofta mot bakgrund av ett intrikat nätverk av personer och relationer. Exempel på sådana intressegrupper är Sensus, RFSL, BDS-rörelsen, Socialdemokrater för tro och solidaritet och Seglora Smedja. För att nämna några. Intressegrupperna betraktar sig som experter, vad Svenska kyrkan blir inåt och vad Svenska kyrkan blir utåt är i någon mening ett resultat av det själviska och cyniska spelet om ”opinionen” som dessa driver.
”In its process of conflict resolution, interest-group pluralism makes no distinction between the assertion of selfish interests and normative claims to justice or right. Public policy dispute is only a competition among claims and ’winning’ depends on getting others on your side, making trades and alliances with others, and making effective strategic calculations about how and to whom to make your claims. One does not win by persuading a public that one’s claim is just. This strategic conception of policy discussion fosters political cynicism: those who make claims of right or justice are only saying what they want in clever rhetoric. […] Usually these policy decisions are made in semisecret, and thus the substantive decisions of the welfare corporate society are depoliticized.” (Young s. 72, 74)
Frågor drivs och kallas för opinionsbildning. Det handlar som mest om att samla så många bakom sig som möjligt. Via Twitter, med delningar och ”diskussioner” på Facebook och klick på låtsastummar på en skärm. Det är inte fråga om att övertyga om den egna sakens egentliga rättfärdighet utan om att skapa en ”opinion” som får det att se ut som att många håller med. Man kan sedan med det som argument hävda att man har ”rätt.” Det hela skapar ett ganska cyniskt förhållningssätt till Svenska kyrkan som organisation och till de frågor som drivs både inåt och utåt. Framför allt avpolitiserar det Svenska kyrkan. I betydelsen att Svenska kyrkans medlemmar och anställda slutar att bry sig och inte längre engagerar sig i det inomkyrkliga verkligt demokratiska samtalet. För att det inte längre spelar någon roll. Intressegruppernas inflytande och makt kväver den inomkyrkliga demokratin.

Dessvärre är ett av intressegruppernas intressen att det demokratiska samtalet ska tystna. Något intresse för en öppen diskussion om sakfrågor där olika röster blir hörda finns egentligen inte. Det framgår med all önskvärd tydlighet när den som uttrycker en från intressegrupperna avvikande åsikt offentligen sablas ner på Twitter, Facebook och i andra asociala media. Intressegruppernas maktmänniskor – de som har verklig politisk, offentlig och medial makt – tar gärna på sig en illasittande offerkofta och ger sig på den som har annan åsikt med personangrepp och improviserade små drev. Sakfrågorna lämnas alltid orörda och diskussionen tystas ner.
”Justice equally requires, however, participation in public discussion and processes of democratic decisionmaking. All persons should have the right and opportunity to participate in the deliberation and decisionmaking of the institutions to which their actions contribute or which directly affect their actions. Such democratic structures should regulate decisionmaking not only in government institutions, but in all institutions of collective life…” (Young s. 91)
Nej, Svenska kyrkan är inte en demokratisk gemenskap i praktiken. Enskilda medlemmars eller anställdas deltagande i kyrkans offentliga samtal uppmuntras inte. Snarare tvärtom. Det finns en inte så stor men hård kärna av intressegrupper som tar sig rätten att definiera Svenska kyrkan inåt och representera kyrkan utåt. Antingen så håller man med eller så gör man bäst i att vara tyst. Något egentligt demokratiskt samtal eller demokratiskt inflytande för Svenska kyrkans medlemmar är det i praktiken inte tal om. Och den teologiska reflektionen lyser alltid med sin frånvaro.

24 april 2016

#385. Femte söndagen i Påsktiden…

"Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra." (Johannes 15:10–17)
Jesus vet att det börjar dra ihop sig. Han vet att de inte har så lång tid kvar tillsammans. Han vet att tiden är kort. Vad säger man till varandra när tiden är utmätt? När man vet att stunderna man har tillsammans börjar lida mot sitt slut? När man vet att man snart ska förlora varandra? Vad säger man då? Man försöker nog att säga det som är viktigast att få sagt. Vad var något av det viktigaste Jesus hade att säga när han visste att hans tid med lärjungarna började lida mot sitt slut?

När Jesus visste att stunderna tillsammans med lärjungarna led mot sitt slut, när han visste tiden började rinna ut, då talade han om glädje och kärlek. Han talade om att kärlek är att hålla Faderns bud och om att det fyller honom med en glädje som ska bli och vara vår glädje. Att hålla Jesu bud är Jesu kärlek som väcker Jesu glädje. En fullkomlig och kärleksfylld glädje som ska vara i oss alla, var och en, gemensamt och tillsammans. För de av oss som tycker om att komplicera saker gjorde Jesus det tydligt. ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” Svårare än så är det inte. Inte lättare heller.

Att älska andra och varandra är inte alltid enkelt. Vi krånglar ofta till det för oss genom att blanda ihop kärlek med känslor. Och känslor med kärlek. Känslorna ingår i kärleken. Men känslorna är inte kärleken och kärleken är inte känslor i första hand. Mer än någonting annat är kärleken en vilja. Kärlek är ett viljeuttryck. Ett uttryck för att man med i sitt hjärta vill och önskar den andre gott. Kärlekens vilja bär längre än kärlekens känslor. Känslor, som vi vet, förändras fort och ibland irrationellt. En vilja lever kvar. En vilja har en större grad av kontinuitet. En kärlekens vilja är starkare är kärlekens känslor. Visst, känslor väcker vilja och vilja väcker känslor. Men kärlekens väsen är i första hand en vilja.

Om kärlek är att vilja och önska den andre gott då är möjligt att följa Jesus bud att älska andra och varandra. Det betyder att det inte är nödvändigt att blanda in känslor för att kunna älska andra och varandra. Vi måste eller behöver inte känslomässigt tycka om andra och varandra. Det är fullt möjligt att med och i hjärtat vilja och önska den andre gott utan att blanda in sentimentala känslor. ”Ni ska älska varandra” betyder inte ”ni ska gå runt och hysa översvallande känslor för varandra.” ”Ni ska älska varandra” betyder ”ni ska med och i hjärtat vilja och önska andra och varandra gott.” Om eller när vi som sådana är andras och varandras vänner då är vi även Jesu vänner. Som sådana har Jesus utvalt var och en och oss alla att gå ut i världen och bära frukt. Frukt som består. Frukten är bestående fredliga och vänskapliga relationer med och till andra och varandra. Relationer som blir till när vi med och i hjärtat vill och önskar andra och varandra gott.

Jesus uttrycker inte en önskan om att det är så vi vara med och mot andra och varandra. Jesus befaller oss att älska varandra. En befallning kan man inte välja eller välja bort. En befallning följer man eller så följer man den inte. Jesu befallning kräver ett ställningstagande. Antingen så älskar vi varandra eller så gör vi inte det. Antingen så vill och önskar vi andra och varandra gott, eller så gör vi inte det. Jesu befallning är tydlig och klar. Det finns inte något utrymme att bortförklara Jesu befallning åt något håll. Vi ska älska varandra. Idag, imorgon och alla andra dagar. Vi ska med och i hjärtat vilja och önska andra och varandra gott. Det var något av det det viktigaste Jesus hade att säga när han visste att tiden var kort och att hans tid med lärjungarna led mot sitt slut.

21 april 2016

#384. Jag är inte rädd…

”What, then, is theology? According to these foregoing statement, by which we described its place, theology can only be theologically defined. Theology is science seeking the knowledge of the Word of God spoken in God’s work—science learning in the school of Holy Scripture, which witnesses to the Word of God; science laboring in the quest for truth, which is inescapably  required of the community that is called by the Word of God. In this way alone does theology fulfill its definition as the human logic of the divine Logos.” (Karl Barth) 
”Men det finns en rädslans teologi som tycks vilja värja sig mot att inte ha grepp om hela sanningen, en rädslans teologi som främst tycks vilja hävda svart och vitt, rätt och fel. Den teologin bekymrar mig. Den teologin tycks inte vilja ha någon annan dialog än den som i långa loppet syftar till alla ska tro på samma sätt.” (Biskop Åke Bonnier)
Nej, teologi handlar inte om rädsla. En ”rädslans teologi” är ingen teologi alls. Det går inte att formulera eller konstruera en teologi som bygger på rädsla. All teologi utgår från den glädje som finns i det glada budskapet om Jesus Kristus. Teologi är per definition en glad verksamhet och en glad vetenskap. Lite tröttsamt det där, att meningsmotståndare tillskrivs negativa känslors åsikter som sedan argumenteras mot. Bättre att hålla sig till sakfrågorna.

Det teologiska sökandet efter sanningen om vem Gud är bygger på och är helt och hållet beroende av tidigare generationers erfarenheter, tänkande, frågor och slutsatser. Frågan om vem Gud är hänger inte rotlös i luften. Kyrkans erfarenhet, texter, teologi, liturgi, tradition och sakrament bär kyrkans teologi in i vår tid och alltihop är djupt rotat i en historisk erfarenhet som man inte kan bortse från om man gör anspråk på att säga något teologiskt relevant om vem Gud är. Den kristna kyrkans teologi och bekännelse handlar om vem Gud faktiskt är. Inte om anpassning till andra religioners uppfattningar. Vill man tala om den gud som den kristna kyrkan talar om behöver man tala som kyrkan talar om Gud. Annars talar man helt enkelt om någon annan gud.

Bonnier skriver: ”Inget kyrkomöte, ingen trostribunal, kan styra över Guds heliga Ande.” Det är förstås sant. Men det betyder inte att det går att påstå, säga eller skriva hur och vad som helst och hävda att det är sant i relation till vem Gud är. Kyrkan har genom århundradena lärt sig att urskilja ganska mycket som sanningsenligt kan påstås om vem Gud är. Kyrkan vet inte allt om Gud. Men ganska mycket. Nej, det handlar inte om att alla ska tro på samma sätt. Men kyrkan vet av erfarenhet att det finns sådant som vi med stor säkerhet kan hålla för sant om vem Gud är. Det betyder också att det finns sådant som vi med lika stor säkerhet kan betrakta som osant. Det bekymrar mig om en biskop inte förstår skillnaden.

Om någon vill påstå något om vem Gud är så är var och en fri att göra det. Men, om man gör anspråk på att tala eller skriva om den gud som kyrkan känner som Gud då behöver det som sägs eller skrivs prövas mot det som kyrkan vet och håller för sant. Man behöver då grundligt argumentera för sin sak medveten om att kyrkans sanning om vem Gud är står fast tills förankrade, starka och erkända argument övertygar om annat. Det räcker alltså inte att bara påstå något lite vad som helst och sedan förvänta sig att det ska betraktas som sant i relation till vem Gud är. Inte ens om man råkar vara biskop i Svenska kyrkan.


PS. Om någon undrar varifrån jag fått en stor del av mitt sätt tänka om de här frågorna – läs gärna Robert W. Jensons Canon and Creed och hans Systematic Theology vol 1: The Triune God och vol 2: The Works of God tillsammans med hans artikel Trinity i The Oxford Companion to Christian Thought. Robert W. Jenson är luthersk präst och teolog verksam i Princeton.

12 april 2016

#383. Karl har ordet…

Basel, 11 September 1963

Dear Pastor, 
Confound it, what an overheated atmosphere you live in in Germanyone man’s hand against another’s. How then can there be rational, let alone spiritually sound common thought and speech? The point is I have been asked by the moderator of the Brandenburg Reformed to write a theological evaluation of the ten articles. Naturally I already knew them and various noises from the tumult they caused had reached me. But I did not have to worry about that. And so I set to work without regard for the confounded politics or church politics and to the best of my knowledge and conscience tried to answer the question clearly put to me concerning the theological content of the articles. I have now done this and described sina ira et studio, with favor to none and hostility to none, what I regard as good and as less good in the document. And since I thought the matter might be of general interest, and to prevent anyone in East or West quoting whatever might suit his purpose, I have sent it to Ernst Wolf to be published in his autumn number. There the matter must rest. I have not written for or against the different groups nor tried to mediate between them but have simply spoken a calm word on the matter. Wether successfully or not is another question, but I could not in any circumstances refrain from doing it, even at the risk of being misunderstood and misused by one side or the other or both, in view of the fury of their mutual opposition. Tell this to those in whose name and on whose commission you have written me.
[Barth closed the letter with personal matters.]
With warm greetings to you and yours,

Yours,

KARL BARTH

  • Barth, Karl: 1981: Letters 1961-1968. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. S. 124-125. (Utg på tyska 1975: Karl Barth: Briefe 1961-1968, V, Vol. 6 av Karl Barth Gesamtausgabe, Theologischer Verlag Zürich. Övers till eng av Geoffrey W. Bromiley.)

10 april 2016

#382. Tredje söndagen i Påsktiden...

"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.” (Johannes 10:11-16)
En herde är ingen vän och sentimentalt mjäkig figur. En herde är en stadig och pålitlig gestalt som står fast rotad i den konkreta verkligheten. Herden gör sig inga illusioner om sakernas tillstånd. Den faktiska verkligheten, med alla dess brister, faror, möjligheter och svårigheter, är herdens rätta element. Herden vet att han har ansvaret för att fåren ska få den föda och det bete de behöver. När fåren behöver livgivande vatten så faller det på herdens ansvar att leda dem till bäckar och vattendrag. Fårens liv vilar i herdens händer. Om han inte tar sitt ansvar och står upp för fåren när de behöver hjälp så kommer flocken att skingras och fåren att dö.

En herde är väl medveten om tillvarons och livets faror och begränsningar. Den gode herden tar och bär det ansvaret fullt ut. Utan kompromisser. Om det krävs så kommer den gode herden att kämpa för sina får och för sin flock så långt och så länge det krävs. Hela vägen fram till dödens gräns. Den gode herden är till och med beredd att offra sitt eget liv för att fåren ska få leva. Fåren lever tack vare sin herde och herden lever för sina får. De är hans och han är deras. Den gode herden känner för och med sina får. Han äger dem inte. De låter sig bli ägda av honom. Ledda av honom. Värnade av honom. Han skapar deras trygghet. Fåren vet att herden pålitlig. I allt. Alltid.

Jesus är vår herde. Jesus är ingen vän och sentimentalt mjäkig figur. Jesus är stadigt och pålitligt rotad i den konkreta verklighet som är våra liv. Med allt vad det innebär av brister, faror, möjligheter och svårigheter. Jesus gör sig inga illusioner om sakernas tillstånd. Jesus skapar inga illusioner som vi kan ta vår tillflykt till om eller när livet känns jobbigt eller svårt. Jesus försöker inte få oss att vända oss från den verklighet vi lever i. Med Jesus som vår herde kan vi leva utan illusioner eller falska föreställningar om livet. När vi med tron vet att våra liv vilar i Jesu händer då vet vi också att det inte finns någonting i livet som vi behöver vara rädda för. Det finns ingenting som Jesus inte kan eller inte vill göra för att värna sin flock. För att värna dig, mig, oss och alla andra människor.

Hela mänskligheten är Jesu flock. Alla människor, varje människa – utan undantag! – omfattas av den kärlek, nåd och barmhärtighet som med och i Jesus flödar ut över och genom den verklighet som vi lever i. Vi känner kanske inte alla andra får i Jesu hjord. Många lever i andra fållor. Men Jesus känner var och en av oss vid namn. Jesus talar till var och en och alla på det sätt som gör att vi känner igen honom som den han är. Var och en som har öron att höra med lyssnar när Jesus talar och känner igen honom som den gode herden.

Hur vi än gör så är vi alla delar av en och samma hjord som har en och samma herde. Jesus Kristus är Gud Faderns uppenbarelse av sig själv. Här, mitt ibland oss. När Gud talar till och med sin mänsklighet så är det Jesus som talar. På olika sätt. På olika språk. I olika sammanhang. Där och då. Här och nu. Alltid densamme. Jesus Kristus från Nasaret, född av Maria, dödad på korset och återuppstånden till livet. Den Jesus och ingen annan är vår och hela mänsklighetens Gud, herde och Herre. Då, nu och alltid.

9 april 2016

#381. Om misstro…

Det handlar om misstro. Misstro orsakas av bristande eller obefintligt förtroende. Ofta växer misstro fram ur erfarenhet. Så är det för mig. Jag har ett ganska litet förtroende för vår kyrkas nationella och mitt eget stifts ledning. Det är baserat på erfarenheten av att ibland ha ifrågasatt saker. Eller försökt formulera kritik om hur det förhåller sig i vår kyrka. Sällan eller aldrig bemöts sådan kritik i sakfrågorna. Om det bemöts så är det med irritation över att någon haft mage att uttrycka en kritisk synpunkt eller haft en avvikande åsikt över huvud taget. Misstänkliggörande politiskt brännmärkande etiketter används gärna för att tysta kritiken. Nej, jag tar inte på mig någon offerkofta. Det är frivilligt att vara kritisk. Men erfarenheten ger vid handen att det är lågt i tak i vår Svenska kyrkan. Det föder misstro.

Exemplen har blivit ganska många vid det här laget. Det kanske finns anledning att återkomma till dem. För stunden räcker det att konstatera att exemplen på det låga takets repressiva mekanismer är flerfaldiga. Att man säger att ”ordet är fritt” betyder egentligen inte så mycket. I praktiken finns det tydliga mekanismer som reglerar vad som får och vad som inte får sägas. Det finns regler för vilka som får och ska kritiseras och vilka som inte får kritiseras alls. Outtalade men tydliga regler.

En trovärdig källa var en felaktig källa. Det var inte riktigt så illa som det verkade. Bra att det blev utrett och klarlagt. Gott så. Men de senaste årens erfarenheter och mönster finns kvar. I teorin är tanken fri och ordet fritt i Svenska kyrkan. Men i praktiken råder en annan ordning och risken för sanktioner är en realitet.

Att få vara präst i Svenska kyrkan och i en församling är fantastiskt på många olika sätt. Det är en stor och sann glädje att få verka med och i församlingens vardag. Men det är inte särskilt roligt att som en vanlig församlingspräst gå omkring och känna misstro mot den egna organisationens stifts- och riksnivå. En förändring är både önskvärd och välkommen. En bra början skulle vara att kyrkokansliets kommunikationschef slutar att försöka brännmärka kollegor han inte vet något om som "sverigevänner och deras kusiner."

5 april 2016

#380. Zimbardo om ansvarsutkrävande...

"System Power involves authorization or institutionalized permission to behave in prescribed ways or to forbid and punish actions that are contrary to them. It provides the 'higher authority' that gives validation to playing new roles, following new rules, and taking actions that would ordinarily be constrained by preexisting laws, norms, morals, and ethics. Such validation usually comes cloaked in the mantle of ideology. Ideology is a slogan or proposition that usually legitimizes whatever means are necessary to attain an ultimate goal. Ideology is the 'Big Kahuna,' which is not challenged or even questioned because it is so apparently 'right' for the majority in a particular time and place. Those in authority present the program as good and virtuous, as a highly valuable moral imperative.

The programs, policies, and standards operating procedures that are developed to support an ideology become an essential component of the System. The System's procedures are considered reasonable and appropriate as the ideology comes to be accepted as sacred. […]

I believe that a system consists of those agents and agencies whose power and values create or modify the rules of and expectation for ’approved behaviors’ within its sphere of influence. In one sense, the system is more than the sum of its parts and of its leaders, who also fall under its power of influences. In another sense, however, the individuals who play key roles in creating a system that engages in illegal, immoral, and unethical conduct should be held accountable despite the situational pressures on them.”

  • Zimbardo, Philip, 2007: The Lucifer Effect; Understanding How Good People Turn Evil. New York: Random House Trade Paperbacks. S 226, 438.

#379. Kyrklig McCarthyism…

”Årets förslag från ’sverigevänner’ och deras kusiner är att Svenska kyrkan vill ersätta kristendom med islam. Korsen ska ju bort, Mecka pekas ut, Jesus får man inte prata om, moskéer ska sponsras, biskoparna tror inte på Gud och att kristna förföljs spelar ingen roll. Ungefär så, för det har stått i bloggar som t o m skrivits av präster. Och i Avpixlat sådetså.” 
(Gunnar Sjöberg, kommunikationschef på kyrkokansliet i Uppsala.)
Helena Edlund ställer på Kristen Opinion frågan om ordet är fritt i vår Svenska kyrkan. Hon visar att det finns personal i vår kyrkas nationella kansli i Uppsala som agerar mot enskilda församlingsanställda som om åsiktsfrihet och yttrandefrihet inte gäller i Svenska kyrkan. Åsikter ska likriktas genom att ståndpunkter brännmärks med hot om sanktioner. Gunnar Sjöberg, kommunikationschef på kyrkokansliet i Uppsala, kommenterar det Edlund beskriver: ”Jag har ingen aning om vad detta handlar om…”

Men det finns skäl att förmoda att Sjöberg har en ganska god aning om vad det handlar om. Kanske inte specifikt om vem som har skrivit och gjort vad. Men den anda av politisk renlärighet som emanerar från kyrkokansliet är han själv i allra högsta grad en representant för. Den fjärde april buntade han på en Svenska kyrkans blogg obekymrat ihop präster som skrivit sådant han inte håller med om med ”sverigevänner och deras kusiner” och likställde deras skrivande med skriverierna på Avpixlat. Om det är vad som skrivs offentligt så kan man undra hur det låter runt lunch- och fikaborden på kyrkokansliet i Uppsala.

Kyrkokansliet i Uppsala har alltså en kommunikationschef som likställer präster och kollegor som uttrycker ståndpunkter som han menar är avvikande med ”sverigevänner och deras kusiner.” De är inte svårt att förstå vad som menas med den etiketten. Sjöberg kletar brun geggamoja på var och som har uttryckt och som eventuellt kommer att uttrycka en åsikt eller ståndpunkt som avviker från de normer som han och kyrkokansliet sätter upp. Det någon anställd på kyrkokansliet gjorde i lönndom mot en enskild via Facebook gör Sjöberg helt öppet mot många via Svenska kyrkans bloggplattfrom. Som en del av sin tjänsteutövning. Det är värt att påminnas om att Sjöberg, enligt egen utsaga, skriver på bloggen ”Min syn på saken” i tjänsten – ”Här på bloggen skriver jag i min roll som kommunikationschef…”

Det ingår alltså i tjänsten för kyrkokansliets kommunikationschef att smutskasta och kleta politiskt brännmärkande etiketter på församlingsanställda kollegor som av någon anledning inte delar hans syn på sakernas tillstånd i vår kyrka. Så, om någon på kyrkokansliet menar sig ha rätt att med hot om sanktioner kväsa ett eller annat uttryck för åsikter eller ståndpunkter via Facebook är kanske inte så konstigt. Om man inte har agerat på direktiv så har man agerat självständigt och helt i linje med chefens anda.

Även om kommunikationschefen ställer sig till förfogande för att reda ut och upp vad som har hänt så framgår det med all önskvärd tydlighet att kommunikationschefen själv är en del av det problem som Edlund lyfter fram. Så, frågorna kvarstår. Inte minst frågan om i vilken omfattning vår ärkebiskop är medveten om – och om ärkebiskopen sanktionerar – det sätt som kyrkokansliets personal, inklusive kommunikationschefen, agerar mot de av vår kyrkas församlingsanställda som uttrycker åsikter och ståndpunkter i sociala medier för att på så sätt försöka bidra till att Svenska kyrkan är delaktig i det offentliga samtalet.

3 april 2016

#377. Andra söndagen i Påsktiden…

”När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ’Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?’ Simon svarade: ’Ja, herre, du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade: ’För mina lamm på bete.’ Och han frågade honom för andra gången: ’Simon, Johannes son, älskar du mig?’ Simon svarade: ’Ja, herre, du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade: ’Var en herde för mina får.’ Och han frågade honom för tredje gången: ’Simon, Johannes son, har du mig kär?’ Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ’Har du mig kär?’ och han svarade: ’Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade: ’För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.’ (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ’Följ mig!’” (Johannes 21:15–19)
Den kroppsligt uppståndne och på nytt levande Jesus har gett sig till känna för lärjungarna för tredje gången. Simon Petrus, Tomas, Natanael, bröderna Sebedaios och två andra lärjungar var tillsammans vid Tiberiassjön. De började återgå till livet som det var innan Jesus dök upp tre år tidigare och de lämnade sina nät för att följa honom. De hade stora förhoppningar på Jesus under de där åren. Men Romarna hade ihjäl honom på det där hemska korset. Förhoppningarna grusades och lärjungarna skingrades. Efter allt som varit påstod sig några ha mött honom igen. Alltihop var mycket märkligt och svårt att få ihop. Simon Petrus och de andra återgick till vardagen. De gav sig ut på sjön för att fiska.

De fick ingen fisk den natten. När morgonen kom och de var på väg in till land stod någon på stranden. Först kände de inte igen honom. Han ropade att de skulle kasta i nätet igen och de fick en full fångst. Då såg och förstod de att det var Jesus själv som stod där. Simon Petrus blev utom sig av glädje och hoppade i vattnet för att ta sig in till stranden så fort som möjligt. När de steg iland hade Jesus gjort en glödbädd och det fanns färdiglagad fisk och färdigt bröd att äta. Och de åt tillsammans med varandra och med Jesus.

När de hade ätit sade Jesus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon Petrus svarar så gott han kan. ”Ja, du vet att jag har dig kär.” Det var ju inte svaret på Jesus fråga. Frågan var om Simon Petrus älskade Jesus mer än de andra. Antingen så är Simon Petrus ödmjuk. Han kan då inte säga att han älskar mer än de andra eftersom han vet att de andra också älskar Jesus mycket. Eller så förmår Simon Petrus inte att vara den som älskar mest. Men så som han älskar Jesus räcker. ”För mina lamm på bete.” Det vill säga – ta hand om min flock. Ta hand om dem som jag älskar.

Jesus ställer frågan en andra och en tredje gång och får samma svar. Men nu säger Jesus ”Var en herde för mina får. För mina får på bete” Att vara en herde för de vuxna fåren är ett större ansvar än att släppa ut de unga lammen på bete. Herden delar livet med de vuxna fåren. Herden riskerar livet för fåren. Herden offrar sin bekvämlighet, vandrar över berg och genom dalar, sover under bar himmel och skyddar fåren mot rovdjur, törst och hunger. ”Var en herde för mina får” är en uppmaning om att ta ansvar. Ett stort ansvar dessutom. Herden står i annans tjänst, herden rår om sin herres får.

Jesus inskärper allvaret och ansvaret i herdens uppgift när han säger: ”när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” När man står i annans tjänst råder man inte alltid över omständigheterna. Livets förutsättningar och omständigheter råder vi inte alltid på. Livet för oss ibland dit vi inte vill. Vi lever inte alltid de liv vi önskar att vi skulle leva. När vi dör så dör vi den död vi får oss tilldelad. Vi kan inte och får inte välja. Någon annan spänner bältet om var och en av oss.

Jesus sade: ”Följ mig!” Detta okomplicerade och enkla ”följ mig” är nyckeln. Det var en möjligheternas uppmaning där och då. Det är en möjligheternas uppmaning här och nu. Jesus säger fortfarande: ”Följ mig!” Till dig, mig och till alla människor. Att följa Jesus är att sälla sig till hans flock. Det är att göra sig till en av dem som låter sig ledas genom livet av, med och i den kristna kyrkan. Att sälla sig till Jesu flock är att leva i och med kyrkans gemenskap. Med allt vad det innebär av hopp, glädje, gemenskap och tillhörighet. Med olikheterna, konflikterna och friktionen oss människor emellan. Med allt det där som är livet i kyrkans och i trons gemenskap tillsammans med andra.

Med och i vår kristna kyrkas gudstjänst och synliga gemenskap ger sig den kroppsligt uppståndne och på nytt levande Jesus Kristus till känna för människan och för människor i världen. För dig, mig, oss och för alla andra. Konkret, påtaglig och alldeles på riktigt levande. Det började på stranden där och då. Det fortsätter i vår lilla kyrka här och nu. Om vi lyssnar noga så hör vi Jesus säga till var och en och till varje människa: "Följ mig!"

1 april 2016

#376. Biskop Robert Barron har ordet...

Bishop Robert Barron on "Risen" (2016-03-31).



Bishop Robert Barron on the Resurrection of Jesus (2015-04-11).



Bishop Robert Barron on The Meaning of Easter (2014-04-17).