3 maj 2016

#388. Pinsam sågning…

Svenska Akademien har yttrat sig angående Svenska kyrkans nya förslag till kyrkohandbok. Det korta men spetsiga remissvaret kan inte ses som något annat än en ganska pinsam sågning av det liggande handboksförslaget. Svenska Akademien skriver bland annat:
”Det är kanske inte Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men stundom kan språkfrågorna ha teologiska implikationer. […] 
Akademien noterar att den äldre versionen av Välsignelsen överensstämmer bättre med grundtextens andemening (4 Mos. 6:24–26). Den nyare versionen lämnar alltså ett annat budskap och kan med andra ord redan på rent språkliga grunder anses vara underlägsen. Den äldre är mera korrekt, och det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten. Härtill kan man foga invändningen att den naturliga tolkningen av respektive version eventuellt avspeglar något olika gudsuppfattningar. Med optativformulering uttrycks en förhoppning om att Herren skall välsigna församlingen (men avgörandet ligger utanför den talandes makt), i alternativet är välsignandet ett faktum. Även den präst som läser Välsignelsen får sin roll modifierad, och ytterst påverkas relationen mellan Herren, prästen och församlingen. Detta förefaller vara en teologiskt icke trivial fråga. 
Det viktigaste skälet till att optativformer diskvalificeras i det nya förslaget tycks emellertid inte vara teologiskt utan verkar bestå i att dessa verbformer inte anses vara »inkluderande» nog. Förslaget genomsyras nämligen av en strävan mot ett »inkluderande» gudstjänstspråk (Kommentarer kapitel 2). Resonemanget har ett vällovligt syfte, men beteckningen »inkluderande» får aldrig någon tillfredsställande definition, och det är därför svårt att bedöma i vilken utsträckning förslagets lösningar medför någon förbättring på punkter där tidigare alternativ anses brista. Det är rentav omöjligt att bilda sig en rättvisande uppfattning om det berättigade i att språkligt fullödigare formuleringar utdöms som otillräckligt »inkluderande». […] 
I förslaget förekommer åtskilliga användningar av vanliga svenska ord som tänjer gränserna för deras normala bruk på ett sätt som äventyrar förståelsen av budskapet (exempel i bilagan). Vare sig detta beror på missuppfattning av ordens verkliga funktion och betydelse eller på en strävan att förnya språket, uppstår svävningar på betydelseplanet som inte tillför något värde. […] 
Slutsats

Svenska Akademien anser att Förslag Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1 ger ett ofärdigt intryck och att det därför bland annat bör underkastas en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare.”
Det är möjligt att ana något av ett överseende leende hos Akademiens ledamöter när de skriver det de skriver. Att ett Svenska kyrkans förslag till Kyrkohandbok, som så till den milda grad har tröskats och tröskats igen, inte lyckas lyfta sig ens till de mest grundläggande teologiskt tydliga och språkligt acceptabla nivåerna är förstås inget annat än genant och direkt pinsamt. Svenska Akademien fortsätter att plocka isär handboksförslaget i bilagan och avslutar sitt yttrande med:
”Denna bilaga inleds och avslutas sålunda med en diskussion om inkluderande språk. Många av de brister i förslaget som här påpekats kan härledas till försök att följa det inkluderande språket som princip. Vi har kunnat konstatera att en strävan efter inkluderande formuleringar (i betydelsen ’formuleringar som bara innehåller språkgods som är igenkännligt för de flesta’) ofta leder till andra förluster, framför allt på innehållsplanet. Vid en omarbetning behöver detta begrepp antingen definieras eller överges.  
Kanske måste man göra upp med den illusion som består i att gudstjänstens språk skulle kunna vara omedelbart tillgängligt för alla kyrkobesökare och i stället försvara en position som räknar med en långsamt växande förtrogenhet. Inget språk, det må vara religiöst eller litterärt, som utsatts för minsta stilisering kan vara omedelbart tillgängligt för alla. Detta leder till slutsatsen att Kyrkohandboken inte borde väja för »stötestenar» i stil med adekvat arkaiserande formuleringar (under förutsättning att de är teologiskt-liturgiskt motiverade). Kanske måste man tillåta det religiösa språket att till en början vara lika förbryllande som det litterära. Den som första gången läser ett betydande diktverk är ofta till en början desorienterad, men detta är helt i sin ordning. Varför skulle kontakten med Nya testamentet inte lyda samma lag?  
Med andra ord anbefaller Svenska Akademien en större tillit till församlingens språkliga kompetens och utvecklingsförmåga. En tilltro till äldre församlingsmedlemmars förmåga att »lära och förmana» de yngre. Mindre ängslan och mera oförvägenhet.”
Att Svenska Akademien tog sig an handboksförslaget och bemödade sig att skriva ett remissvar först nu, mycket sent i processen och först efter viss medial uppmärksamhet, säger förstås något i sig. Att remissvaret i sig är kortfattat och inte särskilt detaljerat säger också något. Men det som är mest förödande är innehållet i Akademiens yttrande. Det är både tydligt och påtagligt att vår kyrka inte har lyckats skriva ihop ett förslag till ny handbok som håller ihop ens på en grundläggande nivå – varken teologiskt eller ens rent språkligt. Jakten på det ”inkluderande språket” som överordnad princip har uppenbart fått hela projektet att totalt haverera. Svenska Akademiens yttrande undanröjer tveklöst alla eventuella tvivel om att det liggande förslaget till ny Kyrkohandbok i Svenska kyrkan faktiskt är både undermåligt och delvis direkt dåligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar