31 oktober 2016

#429. Påvens besök…

”We need to identify those ecumenically fundamental issues on which we cannot agree — in relation to what issues we still cannot say the same thing. This in opposition to the presently normative idea of seeking the common ground — the issues in relation to which we already can say the same thing. The seeking of common ground does not move us forward to better understandings of each other. We need not only to understand what and how ’the other’ believe the way he do, but also why it is important to him. In that enterprise maybe we can discover that what he believe can be important to me too.” (Bruce McCormack)
Den polisiära säkerhetsdetaljen övade eskortkörning i Lund igår. Allvarliga män med hörsnäckor körde svarta bilar i tät kolonn genom den folktomma lilla staden. Kravallstaket kantade gatorna i kvarteren runt Lunds domkyrka. Nödvändiga säkerhetsarrangemang. Det är sorgligt att de ska behövas. De igår tomma bilarna med mörka rutor ska idag fyllas med viktiga människor. Eskorten ska köras av samma allvarliga män. Folk och missdådare ska hållas på avstånd med staket och säkerhetspersonal. Sedan blir det skådespel och artister.

Det talas om att påvens besök kanske kan bryta ny mark för ekumeniken. Till förmån för kyrkans enhet. Det är förhoppningar som förmodligen inte kommer att infrias. Av flera anledningar. En anledning är att det, såvitt jag vet, inte pågår några egentliga samtal om de doktrinära frågor som skiljer den Romersk-katolska kyrkan och de Lutherska Evangeliska kyrkorna åt. Ännu mindre pågår det, såvitt jag vet, några samtal om doktrinära frågor mellan Svenska kyrkan och Romersk-katolska kyrkan. De få samtal som kommer till allmän kännedom envisas med att bara handla om det vi tycker eller tror att vi redan kan vara överens om. Det leder inte det ekumeniska samtalet vidare.

En annan anledning har blivit tydligt synlig i samband med påvens besök. Det handlar om förståelsen av sakramenten i allmänhet och nattvarden i synnerhet. En katolsk präst satte fingret på problemet i ett samtal för några år sedan: ”Lutherska kristna betraktar ofta nattvarden som en väg till enhet. Men för oss katoliker är nattvarden ett tecken på enhet.” Om inte synen på nattvarden är ett problem kan man fråga sig varför påven måste fira mässa utomhus dagen efter det gemensamma högtidlighållandet av Luthers reformation. Just idén om kyrkans enhet är en annan anledning till att påvens besök sannolikt inte kommer att förändra något. Samma katolska präst satte fingret på det också: ”Kyrkans enhet blir till först när vi kommer tillbaka till kyrkan som den var innan splittringen år 1054.” Det var året då kyrkan sprack i öst och väst. Kyrkans enhet handlar med andra ord om mycket annat än bråket omkring Martin Luther och hans teser.

Listan på anledningar till att besöket förmodligen inte kommer att leda till några större förändringar kan göras längre med frågorna om ämbetet, äktenskapet, sexualiteten, ofödda barns rättigheter med mera, med mera. Problemet är väl kanske att vi aldrig på riktigt tar itu med alla de där frågorna som vi faktiskt inte är överens om. Kanske beror det på att frågorna är ”känsliga." Kanske beror det på att den Romersk-katolska kyrkan har ganska bestämda åsikter som i en del fall går på tvärs mot de normer och värderingar som idag råder i Svenska kyrkan. Kanske beror det på den bland ibland förekommande och illa dolda småsintheten inför den andre – den där inte så smickrande attityden av att ”vi har rätt och de behöver komma fram till och förstå att de har fel.” Istället för att faktiskt vilja och på riktigt försöka förstå den andres ståndpunkt. Att låtsas vara överens lurar ingen.

Så, stalltipset är att de ekumeniska relationerna nog inte kommer att förändras så mycket av påvens korta besök. Men skådespelet blir nog fint.

23 oktober 2016

#428. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

”Och han sade: ’Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.’” (Markus 4:26–29)
Jesus har undervisat massor av folk vid Genesarets sjö. Han har undervisat med hjälp av liknelser. Det vill säga – han liknar det som han egentligen talar om vid något annat, något som folk känner till och som folk känner igen. Av den enkla anledningen att det han försöker att undervisa dem om är något helt nytt. Något som ingen har hört talas om förut. Något som är så radikalt annorlunda, jämfört med allt annat, att det är obegripligt om det inte liknas vid något som man redan känner till.

Vi använder liknelser själva hela tiden. Seg som kola. Snabb som vinden. Vacker som en dag. Tyst som en mus. Stark som en oxe. Vi använder liknelser för att förklara idéer, tankar, karaktärsdrag och egenskaper som kanske inte finns inneboende i det vi talar om. För att beskriva det som är svårt att beskriva. För att tala om det som är svårt att tala om. Vi liknar det vi inte inte känner till vid något som vi känner till för att det ska bli greppbart. Begripligt. Eftersom Jesus talar om något som är dittills helt okänt så behöver han använda liknelser för att göra det hela greppbart. Begripligt.

Folket hade lite svårt att förstå honom i alla fall. När han är ensam med de tolv lärjungarna förklarar han lite närmare vad han menar. ”Ni har fått veta Guds rikes hemlighet” säger han till dem, ”men för dessa som står utanför är allt bara liknelser.” Det är som om det behövs någon form av förförståelse om Guds rike för att liknelserna ska bli begripliga. Det blir lite av ett cirkelresonemang. Liknelserna berättar om Guds rike men för att förstå dem behöver man känna till något om Guds rike. Det är kanske inte så konstigt om lärjungarna blev lite förvirrade ibland. För att förklara Guds rike lite till liknar Jesus Guds rike vid sådd och skörd. 

Vad är det som händer när man sår frön? Vad är det som händer med själva fröna när de gror? När vi sover? När dagar och nätter går och säden gror till synes helt och hållet av sig själv? Vad är det som händer då? Jo, det är livet självt som blir till. Ett frö bär livets löfte i sig. När fröet kommer ner i fruktbar jord börjar livet att leva. Livet i sig skapas i stilla tystnad nere i jordens mörker. Vi vet inte riktigt hur. Som av sig själv bär jorden gröda. Strå, ax och moget vete. Som frön, som gror i fruktbar jord, är livets återskapelse Guds rike. Livet som skapas och upprätthålls av livets längtan efter sig självt. Guds längtan efter liv. Det levande livet i sig är Guds rike. De mogna axen skördas. Blir livsuppehållande föda och nya frön som blir ny sådd som sätts i ny jord och gror på nytt. Guds rike är detta, det levande livets ständiga pånyttfödelse. Livets längtan efter levande liv. Det levande livets eviga återskapelse.

Guds rike är livet i sig. Guds rike är det levande livets ljus i ett universum fyllt av intighetens dunkla mörker. Det levande livet i sig självt är Guds rike. Guds skapelses levande rike. Ett livets rike där döden inte finns som slutgiltighet. Ett rike där livet lever i evighet. Guds rike är ingen annanstans än just här. Livet vi lever tillsammans är Guds rike. Hjärtan som slår. Lungor som andas. Fingrar som känner. Öron som hör. Ögon som ser. Vi sitter mitt i det. Det här är Guds rike. Ditt liv. Mitt liv. Våra liv. Allas liv. Allt liv. Livet i sig. Guds rike är inte märkvärdigare eller konstigare än så. Men Guds rike är heller inte mindre märkvärdigt eller mindre fantastiskt än så.

Det är just här, mitt i Guds rike av till synes vanligt levande liv, som den uppståndne Jesus Kristus möter oss alla. Det är här, ingen annanstans, som den ännu levande Jesus lever tillsammans med oss. Tillsammans med Jesus lever vi det liv som aldrig dör. Här och nu.

13 oktober 2016

#427. SvK och partiet SD…

Socialdemokraterna angriper Sverigedemokraterna med nazismen som tillmäle både i den sekulära politiken och i kyrkopolitiken. Senast i den TV-sända partiledardebatten och i kyrkovalets inledande kampanjmaterial. Den trubbiga strategin misslyckades både i förra kyrkovalet och i förra riksdagsvalet. Det är konstigt att de politiska ideologer, valstrateger och PR-konsulter som konstruerar valkampanjerna inte har lyckats analysera fram, konstruera och formulera andra och mer slagkraftiga ideologiska argument. Åsa Linderborg formulerar den kritiken väl i Aftonbladet.

Vad det gäller kyrkovalet nästa år finns det, bland mycket annat, tre konkreta frågor som gör det orimligt och djupt olämpligt att det politiska partiet Sverigedemokraterna har möjlighet att ta plats i Svenska kyrkans beslutande församlingar – nationalismen, främlingsfientligheten och antisemitismen.

Partiet Sverigedemokraternas ideologiska bas är en osund form av nationalism. Idéer om att det har funnits och därför ska finnas ett Sverige och svenskar som är definierbara med oföränderliga etniska, kulturella och sociala koder. För att sär- och urskilja ”oss” från andra, för att sortera ut ”dem” från ”oss.” I rak motsats till en sådan, i grunden, exkluderande nationalism är den kristna kyrkan en gränslöst inkluderande gemenskap. Dopet är konstituerande för vem som är en del av den kristna kyrkan. Och dopet är öppet för alla – oavsett etnisk, kulturell eller social tillhörighet. Alla människor som vill bli döpta och så vill bli en del av den kristna kyrkan är välkomna. Den kristna kyrkans gemenskap är global och begränsas inte varken av nationalstaters gränser eller av sociologiskt definierade skillnader mellan människor. Den exkluderande nationalismen är inte förenlig med vad den kristna kyrkan är i sig själv och hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Som alla politiska partier är Sverigedemokraterna sprungna ur ett sammanhang. Partiet Sverigedemokraterna har vuxit fram ur, tidigare disparata, främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Främlingsfientligheten och rasismen ligger som en röd tråd i partiets historia och i partiets politik. I rak motsats till rasistisk främlingsfientlighet är den kristna kyrkan en gemenskap som från allra första början är en ovillkorligt inkluderande gemenskap. Inga mänskliga olikheter kan eller får i den kristna kyrkan ligga till grund för fientlighet mot någon människa. Den kristna kyrkan är i sitt innersta väsen en gemenskap som utan undantag inkluderar och omfamnar alla människor. För en kristen människa och för den kristna kyrkan finns det inga främlingar, det finns bara mänskliga systrar och bröder. Främlingsfientlighet och rasism är inte – under några omständigheter – förenliga med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Antisemitismen är en giftig och förgiftande hydra som verkar vara en integrerad del av partiet Sverigedemokraternas tankegods. På senare tid har det visat sig som ”festsnack” om att sparka på döda får som judar och som ett förslag från en riksdagsledamot om att sätta gränser för Bonniers inflytande i mediabranschen. I rak motsats till antisemitiska föreställningar betraktar den kristna kyrkan det judiska folket som sina syskon. Den kristna kyrkan lever i och av det förbund som Gud en gång ingick med det judiska folket. Den kristna kyrkan växer fram ur en tro baserad på Bibelns vittnesbörd om juden Jesus från Nasaret. Det är en logisk, etisk och teologisk total omöjlighet att vara kristen och antisemit. Anitisemitism, hur den än kommer till uttryck, är per definition absolut oförenligt med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Att det politiska partiet Sverigedemokraterna, med Svenska kyrkans nuvarande valsystem, har möjlighet att ta plats i kyrkans beslutande organ är ett argument mot att politiska partier över huvud taget ska ha möjlighet att skaffa sig mandat i Svenska kyrkans beslutsapparat. Politiska partier hör helt enkelt inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar. Varken partiet Sverigedemokraterna eller några andra.


PS. Vårt samhälle har många svåra frågor att hantera och komplicerade problem att lösa. Lite mindre av ideologiska luftslott och lite mer av konkret pragmatism i den sekulära politiken är önskvärt. Samarbeten över blockgränsen är nödvändiga. Mer politisk pragmatism och mindre ideologiska låsningar skulle marginalisera SD politiskt. Det vore välgörande. Ty, partiet SDs framväxt är ett symptom på problemen, inte en del av lösningen.

9 oktober 2016

#426. Tacksägelsedagen…

"Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud." (Matteus 15:29–31)
Innan Jesus gick upp på det där berget vid Galileiska sjön och satte sig ner så var han nere vid kusten i trakten kring Tyros och Sidon. (Matteus 15:21–28) Där mötte han en kanaaneisk kvinna som bad honom om hjälp. Hennes dotter plågades av en demon. Lärjungarna tyckte att det var pinsamt och försökte få Jesus att säga åt henne att gå därifrån. Men Jesus bemödade sig inte med att tilltala henne ens för att säga åt henne att lämna dem ifred. Jesus ignorerade henne helt. ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk” sade han och låtsades som om hon inte fanns.

Men kvinnan gav sig inte. ”Hjälp mig” sade hon. Och Jesus svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Jesus kallar henne för hund. Något av det elakaste man kan säga till någon. Men kvinnan lät inte något ta värdigheten ifrån henne. “Nej, herre”, svarade hon, “men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” I ett förtätat ögonblick hände det något i Jesus inre. Han ändrade sig. Det är som om Jesus inser att hans ärende, hans uppgift och hans uppdrag är mycket större och omfattar många flera än han dittills förstått. Den envisa kvinnan får Jesus att förstå att hans ärende gäller alla människor och varje människa. Inte bara hans egna. Kvinnans dotter blev frisk.

Därefter beger sig Jesus till berget vid Galileiska sjön och det är där vi träffar honom idag. Ryktet har förstås gått i städerna och byarna mellan kusten och sjön. Det har berättats att han hjälper, helar, läker och botar den som ber om hjälp. Det är mycket folk som samlas kring honom. Det är många som behöver hjälp. Lama, blinda, lytta, stumma och många andra. Vi får inte missa en viktig poäng med det som händer. ”Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom.” Det som händer i ljuset av hoppet och löftet om läkedom genom Jesus är ett medkänslans och medmänsklighetens mirakel. De många som inte är lama, blinda, lytta och stumma har burit, lotsat och hjälpt de svaga och sjuka. På steniga vägar och grusiga stigar. Upp för branter och ner för backar. De starka och friska har hjälpt de svaga och sjuka i hopp om läkedom för alla hos Jesus. Tron på Jesus löften väcker medkänsla med andra.

Ryktet som har fått dem att hjälpa varandra upp på det där berget vid Galileiska sjön visar sig vara sant. Jesus botar, helar och hjälper alla svaga och sjuka som är där. Miraklen sker. Stumma talar, lytta blir friska, lama går och blinda ser. Folket häpnar, trots att de har hört berättelserna och ryktena. Det är ju en sak att höra en berättelse. Det är något helt annat att själv se när det händer, att höra och uppleva med egna sinnen. ”Och de prisade Israels Gud.” De tackar den någon som har botat, helat och hjälpt. Israels Gud. Det lilla folkets Gud som nu visar sig vara hela världens och alla folks Gud. Den ende levande Guden.

I tre dagar var de uppe på det där berget vid Galileiska sjön. Drygt fyra tusen människor. Den medhavda maten började ta slut. Jesus kände en ny sorts medkänsla för alla. ”Det gör mig ont om folket. De har nu varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Jag vill inte låta dem gå härifrån hungriga, för då orkar de kanske inte ta sig hem” säger han när det är dags att bryta upp. (Matteus 15:32–39) På något sätt får han sju brödbitar och några fiskar att räcka till allihop. Han förser dem med det de behöver för att kunna och orka ta sig hem.

Av allt det här lär vi oss fyra saker om Jesus. Det första är att Jesus inte är oföränderlig. Den kanaaneiska kvinnan fick honom att ändra sig. Jesus lever och förändras av och med sin relation till oss och alla andra människor. Det andra är att Jesus inte sorterar människor i "vi och dem." Han hjälpte, botade och helade de som behövde hjälp utan urskillning. Ingen människa står utanför Jesus omsorg. Det tredje är att vår medkänsla med varandra är en del av Jesus omtanke om oss alla. Hoppet och löftet om läkedom hos Jesus fick människor att hjälpa varandra och hjälpa de svagare. Om vi på riktigt tror att Jesus hjälper, stöder och bär oss så hjälper, stöder och bär vi varandra när det behövs. Det fjärde är att Jesus förser oss med vad vi behöver på färden genom livet. Jesus är mirakulöst generös med livets bröd. Det räcker åt alla och det blir över till många.

Jesus lever och förändras. Jesus är för alla. Jesus omtanke väcker vår omtanke. Jesus är gränslöst generös med livets bröd. Sådan är den Jesus som älskar oss och alla andra människor. Det finns med andra ord mycket goda skäl att vara tacksam för Jesus.

8 oktober 2016

#425. Karl har ordet…

”Certainly the realm, in which ’chosen sinners’ (peccatores electi) unified and reconciled by the Word become flesh, await their redemption in the midst of history, is itself in all its aspects history and stands in the same dark shadow with all other historical realities. But that is not all that must be said about it. There is the other and the extravagant statement which must be made: this realm even in the midst of the realm of shadows is the kingdom of light, ruled by the heavenly Lord and believed by miserable men who yet are his chosen and called—the one holy, universal, apostolic Church.

That Church, in all the dubiousness of its manifestations, is through all ages the road, hidden yet not hidden, on which the revelation comes to nations and races. It is on this road that the revelation ever and again becomes the content of theology. While theology recognizes that the revelation is given to it mediated and in the form of concrete authority, theology without forgetting for an instant the historical limitations of the form also knows that theology does not depend on history. For history has no theological authority; the Church has. […]

It is (1) temporal authority, that is it is such authority as there can be on the earthly side, on this side of the second coming of Christ. It is, in fact, authority which (different from the authority of its Head) has its limit set by its very beginning, which can make no claim to infallibility and immutability in its decisions. The Church is the Church of forgiven thieves, who wait for their redemption. This fact does not destroy the authority of the Church, but it does mark its limits.

It is (2) relative authority, that is it only ’represents’, as Peterson says, the divine authority. The custom of ’physically punishing’ heretics which Peterson mentioned, not without a certain Spanish warmth, is to be judged discreetly as abuse (abusus) and not as use (usus) of the Church’s authority, since it obviously rests upon a disastrous deviation at precisely this point. The authority of the Church is not authority in itself but in relation to the real authority of the Lord in his glory. Under this presupposition, it would be judged better not to burn one another.

It is (3) formal authority, that is it does not in any way supersede revelation. It does not even limit and alter revelation, neither in content nor in force. It only provides a channel for it; the question of the water itself and the question of its flow stand in a different book. In this limited sense and not otherwise, dogma and the other components of concrete authority prescribe for us ’by divine right’. The ’divine right’ is restricted to the mediated presentation of the revelation.

The right is not such that the Church could ever, in any way, either before or after its decisions, be exempted from seeking after the Word and asking for the Holy Spirit which alone leads it to all truth. It can in no way be identified with that ’divine right’ with which Christ through Word and Spirit decides immediately, inerrantly, and unappealably as the Lord of the Church. But Christ’s immediate authority, in which the freedom of faith and of faith’s obedience is based, is for theology as constitutive as is the mediated authority of the Church.”

  • Barth, Karl, 2015: Theology and Church, Shorter Writings 1920–1928. Eugene: Wipf & Stock. S. 292-295. (Utg. på tyska 1928 och på engelska 1962.)

7 oktober 2016

#424. Poängen…

Hur gör man för att försöka kritisera det absurda och vulgära? Ett alternativ är att i liknelsens form försöka vända perspektiven och att ge sig på att försöka skriva lika absurt och vulgärt som det absurda och vulgära man vill sätta ljuset på är absurt och vulgärt. Det skrivna kan då bli magstarkt. Lika magstarkt som det man försöker kritisera är magstarkt. Det skrivna kan väcka anstöt och upprörda känslor. Lite av poängen med kritiken är att den ska väcka känslor. För att uppmärksamma det absurda och vulgära man försöker kritisera.

Inledningen av Socialdemokraternas valkampanj inför kyrkovalet 2017 var absurd och vulgär. Det absurda och vulgära är bland annat detta att kyrkopolitiska meningsmotståndare liknas vid, jämförs med och buntas ihop med högerextremister. Det är ett mönster som går igen. Det inomkyrkliga samtalet smutsas ner av brunkletig geggamoja som partipolitiska kampanjmakare har kokat ihop. En politisk smuts som inte har något att göra med de inre problem som Svenska kyrkan som kristen kyrka brottas med. Svenska kyrkans inre liv görs till en arena för en smutsig partipolitisk kamp som borde föras någon annanstans.

Visst är det upprörande när kyrkans folk osakligt liknar, jämför eller buntar ihop andra och varandra med politiska extremister. Kanske blev den poängen lite tydligare med det omvända perspektivet. Det är lika upprörande när Socialdemokraternas PR-, reklam, och kampanjfolk gör det. Så, om du blev upprörd av liknelsen i inlägget om Bilden – bra. Lägg den upprördheten på minnet inför det kommande årets kyrkovalskampanj. Uttryck den upprördheten nästa gång någon annan i kyrkeriet osakligt jämförs med eller liknas vid att vara en politisk extremist som den inte är. Oavsett vem som gör liknelsen om vem.

Det grundläggande problemet – som skapar de här problemen – är att vår kyrkas system för val till de beslutande församlingarna gör det möjligt för partipolitiska organisationer att skaffa sig inflytande i Svenska kyrkans beslutsapparat. Politiska partier hör inte hemma i Svenska kyrkans beslutande församlingar. Den frågan finns kanske anledning att återkomma till.

PS. Om du läste liknelsen och tog den som ett bokstavligt uttryck för min uppfattning om vår kyrkas förtroendevalda då har du missförstått både texten och kontexten. Dessutom – för tydlighetens skull – att kritisera ett fenomen är inte samma sak som att uttrycka hat.

6 oktober 2016

#423. Robert har ordet…

”It is surely not necessary to plod again through the melancholy details of the decadence of the Christian religion. On the one hand, the churches maintain their often precarious existence by an almost complete surrender of any attempt to proclaim, to bring a gospel of any sort. The church has, quite evidently, nothing whatever of its own to say. The movements that are hailed as budding renewals—the ecumenical movement, the civil rights movement, the calls for political and economical involvement in emerging megalopolitan society—always turn out to be the church belatedly repeating what everyone but the religious had long since said. The task of calling men into, say, the challenge of the great cities, by talking of Jesus, and so of speaking a message that would otherwise not be heard, is evidently beyond us.

As for the preaching in the church, the main trouble is that the particular sort of talking properly called preaching scarcely occurs any longer. The very notion of a gospel, of attempting to narrate Jesus’ story as a message of hope to the hearers, simply does not occur to our clergy. The faith has lost its voice—or putting the matter sociologically: ’Although the specialized religious institutions have not—entirely—abandonded the traditional Christian rhetoric, that rhetoric increasingly expresses ”ultimate” meanings that have only a tenuous relation to the traditional Christian universe.’

But this sellout has purchased no advantage for Christianity. For the civic religiosity which the churches now represent is obviously and increasingly uninteresting to society and to the actual life of individuals. It is uninteresting because it is fraudulent. Our religion is fraudulent because, although the very function of religion is to give meaning to life as a whole, it is in contemporary culture restricted to the ’private life,’ i.e., excluded from most of our serious and effective pursuits, which in fact—whatever rhetoric we may use—are governed by norms set by wholly autonomous secular institutions.”

  • Jenson, Robert W., 2010: GOD AFTER GOD, The God of the Past and the God of the Future: As Seen in the Work of Karl Barth. (Tidigare utg. 1969) Minneapolis: Fortress Press. S. 31-32. 

5 oktober 2016

#422. Bilden...

Dsocialdemokratiska kyrkopolitikerna marscherar beslutsamt in från vänster i bild. De är fångade mitt i steget. Marscherar mot ett bortom. Blickar och steg på väg mot ett högre mål. Tydliga yttre identitetsmarkörer. Likformig och enhetlig klädsel. Svarta byxor, vita skjortor, gröna slipsar. Kortklippt hår. Uniformt. Ett gemensamt yttre manifesterar en inre likriktning. Konformitet och anpassning. Individen underkastad kollektivet. Kollektivet som kräver tankens inre och kroppens yttre likriktning och anpassning. De socialdemokratiska kyrkopolitikerna på bilden tänker inte vika ner sig. Beslutsamheten i deras ”progressiva” marsch från vänster är hänsynslös och obeveklig. De är redo att möta ifrågasättande eller motstånd med hårda handskar. Är du inte med oss är du mot oss.

”Bli kyrkopolitiker.” Bli en av oss. Bli som vi. Gör som vi. Tänk som vi. Vi tänker rätt. Tänk rätt. Tänk som vi. Tänk inte själv. Var inte fri i tanken. Var inte självständig. Var inte som de andra. Vi har rätt. De har fel. Vi och dom. Marschera med oss. Mot de som inte är som vi. Tänker som vi. Gör som vi. Bli socialdemokratisk kyrkopolitiker. Fall in i ledet. Marschera med oss. Mot dom. Vi mot dom. Vi äger Svenska kyrkan. Är du inte med oss är du mot oss. 

De beslutsamma och självrättfärdiga blickarna ser genom henne. Förbi henne. Som om hon inte fanns. Den kristna kyrkans tro höjer sin knutna näve i trots. Den kristna kyrkans tro står trotsigt mitt i vägen. Hon står vänd i motsatt riktning. Den kristna kyrkans tro tar ställning mot de socialdemokratiska kyrkopolitikernas marsch. Den kristna kyrkans tro marscherar inte med socialdemokratiska kyrkopolitiker. Hon vägrar att marschera. Vägrar att låta sig kuvas. Vägrar att underkasta sig. Vägrar att låta sig tystas. Vägrar att ge upp den kristna kyrkans frihet. Trons frihet. Den kristna människans frihet. Hon står där skyddslös och utsatt. Utan maktmedel gör den kristna kyrkans tro motstånd mot de marscherande socialdemokratiska kyrkopolitikerna. Den kristna kyrkans tro tar trotsigt ställning för den kristna kyrkans frihet.