4 november 2016

#432. Hoppet som aldrig dör…

I Allhelgonatid påminns vi om sorgen. Saknaden. Längtan efter dem vi älskar och dem vi har älskat. Som vi inte längre når. De som som har levt här men som har lämnat oss och nu lever någon annanstans. Vi saknar och längtar oavbrutet. Ibland intensivt. Ibland lite svagare. Men mest hela tiden. Allhelgonahelgen gör den egna sorgen, saknaden och längtan synlig. Den personliga saknaden får en resonanslåda i det gemensamma. Vi märker att vi är många som bär en sorg, saknad och längtan efter dem som har lämnat oss. De som fattas oss.

Vi tänder ljus i tystnad. Vi går stillsamt till gravar och minneslundar. Stannar upp en stund. Minns. Begrundar. Själva och tillsammans. Orden kanske inte räcker till. Orden kanske inte finns för den tomhet som fyller tillvaron när någon vi älskar lämnar oss för att aldrig komma tillbaka. En tomhet som dröjer sig kvar. En tomhet och frånvaro som blir och är lika påtaglig som den frånvarandes närvaro. En tomhet som fylls av sorg, saknad, längtan. Och kanske av tårar. Ömtåliga små lågor får liv på ljus. Sprider ett hoppets envisa ljus omkring sig. I mörkret som omger dödens närhet.

Det finns ett löfte, i Jesus Kristus, om att döden inte är livets slut. Den kristna kyrkans tro och hopp bärs av detta enda löfte. Det enda som förändrar allt. När kroppens liv upphör är den kristna kyrkans tro och hopp, den kristna kyrkans Jesus, det enda vi har kvar. Jesus är den enda som kommer att finnas där när steget över tröskeln tas och dörren går igen bakom. Där och då ska Jesus ta emot var och en med tröstens ord. Hoppets sista halmstrå ska visa sig vara starkt som en stålvajer. Löftet ska visa sig vara hållbart. Hoppet och löftet ska visa sig vara sant. Trots allt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar