18 december 2016

#442. Fjärde söndagen i Advent…

"Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ’Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.’” (Lukas 1:39–45)
Den unga flickan Maria fick besök. Ängeln Gabriel – Guds mest pålitliga budbärare – dök upp utan förvarning en dag. Han hade ett meddelande till henne. Hon skulle bli mamma. Att få veta att man ska bli förälder är stort. Maria pratade med Gabriel. Så det fanns inga tveksamheter om att han verkligen hade sagt det han sade. Hon ifrågasatte honom till och med. Ängeln Gabriel förklarade hur det skulle bli. Hon höll det för sig själv några dagar. Sedan gav hon sig iväg till sin vän och släkting Elisabet med den där fantastiska och lite konstiga nyheten. Hon skyndade sig. Maria var angelägen om att få prata med någon. Elisabet var gravid sedan ett halvår tillbaka. Kanske ville Maria fråga henne om råd.

Maria knackade på hos Sakarias och Elisabet, fylld av frågor, glädje, ängslan och kanske av lite oro. Hon visste mer än väl att det inte var någon enkel sak att bära och att föda ett barn. Hon hade sett andra föda och förstod att det inte var riskfritt att bli mamma. Hon visste också att livet för barn var allt annat än enkelt och lätt. Hon knackade på hos sin vän Elisabet. Den lilla gossen i Elisabets mage – den blivande Johannes döparen – sparkar till som av glädje när Maria dyker upp. Maria hann inte säga något. Guds Heliga Ande fyllde Elisabet med en glädje så stor att hon inte kunde hålla den inom sig. "Välsignad är du och välsignat är det barn du bär inom dig!" Elisabet förstod och hon blev fantastiskt glad. Kanske blev Maria än mer förvånad när Elisabet fortsatte att tala.

Hon kallade Maria för "min herres mor". Maria visste förstås vilken herre Elisabet pratade om. Den oerhörda, obegripliga omöjliga möjligheten drabbade Maria när hon hörde de där orden. "Min herres mor." Elisabet satte ord på vad alltihop handlade om. Maria skulle bli Guds egen mor. Det var förstås oerhört stort, konstigt och obegripligt. Bara Maria själv vet vad hon tänkte där och då, när den omöjliga möjligheten blev möjlig. Gud ville och vill uppenbarligen vara en någon för någon. Gud är ingen abstrakt idé. Abstrakta idéer behöver inga mammor. Det enda sättet som Gud kunde göra sig till en del av den verklighet som är vår var att låta sig födas in i världen. Gud behövde en mamma för att kunna bli en någon för människan. För att kunna bli och vara en någon för dig, mig och för alla människor behövde Gud bli en person, en människa av kött och blod.

Så stod Maria där och fick höra de där orden. ”Du är min herres mor." Elisabet fylldes av profetisk ande. Hon sade att allt Maria fått höra av Gabriel var sant. Allt ska gå i uppfyllelse. Allt ska hända på riktigt. Elisabet sade att det var hennes eget ofödda barn som vittnade för henne om Maria. Livet självt sparkade till av glädje när Maria, Guds egen mor, gav sig till känna. Det levande livet i sig självt fylldes av livsglädje när Gud beslutade sig för att bli som en av oss. För att komma sin skapelse så nära som det är möjligt. För att vara så nära var och en och oss alla som det är möjligt. För att visa vägen till ett hopp som aldrig dör. För att öppna för livets levande bortom tid och rum. För att visa att döden inte är livets slut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar