28 november 2016

#436. Ämbetsbärare…

Lena Andersson kommenterade den senaste tidens politiska debacle i DN. Det Andersson skrev om politiska ämbeten och politiska ämbetsbärare är tänkvärt även i relation till vår kyrkas ämbeten och kyrkliga ämbetsbärare. Inte minst i dessa tider av twittrande och facebookande sammanblandningar av personligt, privat och ämbetsutövning.
Ämbetet är inte för individer att nyttja för egna syften, utan syftet är nerlagt i ämbetet. När premiärministern har veckomöten med drottningen möts två funktioner, inte personer. Vill man ägna sig åt kreativt självförverkligande får man uppsöka andra arenor. 
Det är knappast en tillfällighet att Churchills fiktiva ord är skrivna i vår tid där demokrati ofta förväxlas med rätten till utlevelse, och individualism med narcissism. Något händer med blicken på personen i ett ämbete, och på ämbetet, när personen blir intim med följare och väljare. Perspektivet förvanskas. Bedrägligheter uppstår. Iklär man sig ett ämbete är man nödgad att lämna sin privata person utanför, att ha förnamn och efternamn och skor på fötterna. Den reella, noga kontrollerade och legitima maktobalansen mellan minister och medborgare kan inte nojsas bort genom vardagsliv, barn och middagsbestyr med smileys och hjärtan, vilket blivit vanligt. 
Statsråden är människor med människors egenheter, men medborgarna behöver inte ha kännedom om dem alla. Vår uppmärksamhet ska tillåtas vara på rollen och sakförhållandena, inte vridas mot privata avledningsmanövrer, gulliga foton eller rekommenderade tidningsartiklar ackompanjerade av antingen privatpersonens notering om sin personliga smak, eller maktpositionens påpekande om vad som är viktig läsning. Oavsett från vilket håll man ser det leder de upplösta konturerna till oklarheter.
Man kan fundera på, och kanske diskutera, vad de där upplösta konturerna gör med vår kyrkas ämbeten, med kyrkans ämbetsbärare och med kyrkan som sådan. Vilka perspektiv förvanskas när det kyrkliga ämbetets funktion underordnas en ämbetsbärares person? Vad händer, till exempel, när ärkebiskopens teologiska, ecklesiologiska och pastorala funktion underordnas personliga och privata känslor – som exponeras via sociala medier och som ibland används som någon form av argument i den offentliga debatten? Vad händer med förtroendet för kyrkan när ämbete och person så blandas samman? Vilka bedrägligheter och oklarheter uppstår omkring vår kyrkas ämbeten då? Vilka teologiska konsekvenser får det när den kyrkliga ämbetstutövningens integritet inte hålls intakt?

20 november 2016

#435. Domsöndagen…

"Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig." (Johannes 5:22–30)
En dom handlar till stor del om ansvar. Att dömas är att bli ställd till svars. En fällande dom är ett utkrävande av ansvar och innebär ett utdömande av straff. En friande dom är ett frikännande från ansvar och en befrielse från bestraffning. Ansvaret som domen relaterar till är ofta ett ansvar för något som har hänt eller inträffat. Något som någon har gjort, eller inte gjort. En dom förutsätter en instans som har satt gränser för vad som är ok och för vad som inte är ok. Gränserna har ofta formen av en lag. En lag sätter gränser och reglerar de sanktionsmedel som behövs för att upprätthålla lagens gränser. En lag är förutsättningen för att det ska finnas gränser som kan överträdas och för att det ska finnas någon att döma.

Guds lag reglerar gränserna för människans relation till Gud och Guds relation till människan. Guds lag sätter tydliga gränser för vad som är och inte är tillåtet i relation till Gud. Det handlar inte om mänskliga moraliska regler. Guds lag är inte ägnad åt petitesser. Guds lag handlar om liv och död. På riktigt. Guds lag stipulerar att den som bryter mot förbundets villkor begår en synd. Och straffet för synden är döden. Mänskligheten som sådan – om än inte varje enskild människa – har alltid gjort och gör sig dagligen skyldig till brott mot förbundsvillkoren. Mänskligheten har alltid syndat mot Gud. Mänskligheten älskar inte Herren, vår Gud, av hela sitt hjärta, med hela sin själ, med hela sin kraft, med hela sitt förstånd och sin nästa som sig själv. Mänskligheten syndar ständigt mot Gud. Straffet för synden är döden. Därför dör mänskligheten ständigt.

Ingen kommer undan ansvaret för livet som har levts. Men domens dag handlar inte om mänskliga moraliska frågor. Guds lag och den kommande domen handlar om liv och död. Livet eller döden. Varken mer eller mindre. Gud Fadern har överlåtit den yttersta domen åt Sonen – åt Jesus. Jesus följer Gud Faderns vilja när han dömer. Och Gud Fadern har visat sin vilja en gång för alla. När Jesus uppstod från de döda visade Gud Fadern att hans vilja är att mänskligheten, människan och varje människa ska leva. Trots döden. Trots allt. Ingen kommer undan ansvaret för hur livet har levts i relation till Gud. Alla ska dömas. Men den yttersta domen är frälsning och befrielse. På den yttersta domens dag kommer även den mest hårdnackade förnekare att tro. Ty detta är Gud Faderns vilja – att Jesus inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett honom, utan att han ska låta dem uppstå på den sista dagen.

I Jesus finns ett löfte som går utöver allt annat. Den frikännande, befriande och frälsande kraften som finns i och med Jesus är så allomfattande och genomgripande att till och de som redan är döda omfattas av den. Makten över livet vilar i Guds händer och Gud har lagt makten över livet i Jesu händer. Gud Fadern har gett Sonen rätt att döma över liv och död eftersom han är Människosonen. Jesus vet vad det är att vara en brusten människa bland brustna människor. Jesus är den som har kunskap och makt att hålla dom. Jesus äger livet och är den som ska döma var och en och alla. Och Jesu dom är barmhärtig, nåderik och kärleksfull. Evigt liv istället för straffDet är ett glatt, hoppfullt, befriande och frälsande budskap. Ett evangelium som egentligen inte är något att bli förvånad över.

19 november 2016

#434. En ärkebiskop har ordet…

”In a speech I gave in September to head teachers of Church of England schools, I said – uncontroversially in my view – that in order to defeat terrorism, we need to understand the mind-set of those who perpetrate it. To my surprise, a small number of media commentators viewed my comments as appeasing terrorists and their acts. However depraved it may be, groups like ISIS have an ideology, indeed a theology – which is at the heart of their propaganda, and therefore the driving force – which holds an apocalyptic understanding of human history, not as a loose term but in its strictest technical terms: they believe that the world is about to end, that the Prophet will return with Jesus, and will defeat the western powers.

It’s very difficult to understand the things that impel people to some of the dreadful actions that we have seen over the last few years unless you have some sense of religious literacy. You may reject and condemn it – that’s fine – but you still need to understand what they’re talking about. And in order to understand, religious people in Europe must regain the ability to share our religious vocabulary with the rest of the continent. If we treat religiously-motivated violence solely as a security issue, or a political issue, then it will be incredibly difficult – probably impossible – to overcome it. A theological voice needs to be part of the response, and we should not be bashful in offering that. 

This requires a move away from the argument that has become increasingly popular, which is to say that ISIS is ‘nothing to do with Islam’, or that Christian militia in the Central African Republic are nothing to do with Christianity, or Hindu nationalist persecution of Christians in South India is nothing to do with Hinduism. Until religious leaders stand up and take responsibility for the actions of those who do things in the name of their religion, we will see no resolution. 

Of course, it is insufficient to only use our understanding of religious language in a defensive or preventative sense. In the United Kingdom, our counter-radicalisation programme in schools and universities is called ‘Prevent’, which I believe sums up the overall approach to religious extremism. Rather than simply seeking to prevent ‘bad’ religion, however, we have to offer an alternative vision of the role of faith in our societies that is more convincing. That is more profound. That is more satisfying to the human spirit. And where to do we find a better vision than in the gospel of Jesus Christ, in the good news of Christ?”

6 november 2016

#433. Söndagen efter Alla helgons dag…

”Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.” (Johannes 6:37–40)
Det är Guds uttryckliga vilja att ingen enda människa ska gå förlorad. Gud Fadern skapar liv och vill livets levande. Gud Fadern skapar varje människa och vill varje människas levande. Det levande livet som Gud skapar är ett liv som alltid lever. Som aldrig slutar att leva. På något sätt, oklart hur, är det i enlighet med Guds vilja att livet ska leva vidare även när det kroppsliga livet upphör. Ingen människa ska gå förlorad. Inte ens i eller genom döden.

Sorg och saknad är längtan efter den som inte längre finns kvar här. Längtan efter våra kära som inte kommer tillbaka. Vi ska sakna dem och vi ska sörja deras död. Men vi ska framför allt minnas deras liv. Det är livet som de har levt som är det viktiga, inte döden. Vi hedrar minnet av våra döda när vi minns det liv de har levt. När vi minns deras leenden, deras skratt och glädjeämnen. När vi minns gemenskapen vi har haft med varandra. De glada och vackra stunderna. De mödosamma och svåra. Allt det där som deras liv var fyllda av. Vi ska minnas dem som levande. Det är livet som är det viktiga, inte döden.

Döden är en tröskel som vi alla ska kliva över. Den sista dagen i den här världen är uppståndelsens dag. Den dagen får livet en annan form. På en annan plats. Någon annanstans. Ingen vet var och ingen vet hur. Men det finns ett löfte i Jesus om att det ska bli så. Jesus kommer inte att låta någon gå förlorad utan låta oss alla uppstå till evigt liv. När vi minns, saknar och sörjer de som genom döden har lämnat oss ska vi påminna oss själva och varandra om löftet som finns i Jesus Kristus. De som nu är döda har levt här tillsammans med oss och de lever nu någon annanstans. Var och hur är det ingen på den här sidan av dödens tröskel som vet. Men de är där. Och de vet att livet lever vidare. Trots allt.

4 november 2016

#432. Hoppet som aldrig dör…

I Allhelgonatid påminns vi om sorgen. Saknaden. Längtan efter dem vi älskar och dem vi har älskat. Som vi inte längre når. De som som har levt här men som har lämnat oss och nu lever någon annanstans. Vi saknar och längtar oavbrutet. Ibland intensivt. Ibland lite svagare. Men mest hela tiden. Allhelgonahelgen gör den egna sorgen, saknaden och längtan synlig. Den personliga saknaden får en resonanslåda i det gemensamma. Vi märker att vi är många som bär en sorg, saknad och längtan efter dem som har lämnat oss. De som fattas oss.

Vi tänder ljus i tystnad. Vi går stillsamt till gravar och minneslundar. Stannar upp en stund. Minns. Begrundar. Själva och tillsammans. Orden kanske inte räcker till. Orden kanske inte finns för den tomhet som fyller tillvaron när någon vi älskar lämnar oss för att aldrig komma tillbaka. En tomhet som dröjer sig kvar. En tomhet och frånvaro som blir och är lika påtaglig som den frånvarandes närvaro. En tomhet som fylls av sorg, saknad, längtan. Och kanske av tårar. Ömtåliga små lågor får liv på ljus. Sprider ett hoppets envisa ljus omkring sig. I mörkret som omger dödens närhet.

Det finns ett löfte, i Jesus Kristus, om att döden inte är livets slut. Den kristna kyrkans tro och hopp bärs av detta enda löfte. Det enda som förändrar allt. När kroppens liv upphör är den kristna kyrkans tro och hopp, den kristna kyrkans Jesus, det enda vi har kvar. Jesus är den enda som kommer att finnas där när steget över tröskeln tas och dörren går igen bakom. Där och då ska Jesus ta emot var och en med tröstens ord. Hoppets sista halmstrå ska visa sig vara starkt som en stålvajer. Löftet ska visa sig vara hållbart. Hoppet och löftet ska visa sig vara sant. Trots allt.

3 november 2016

#431. En ärkebiskop har ordet…

”Christians need to own the fact that we are a faith with exclusive claims of revelation, truth and integrity. We possess little explicit scriptural evidence of a call for freedom of religion. If we are to make the case for the right of others of different views and traditions to worship freely or not at all, then we need a systematic interpretation of God’s nature and modelling for humanity. Grace and mercy, with justice and righteousness are characteristics at the heart of God’s nature, while force and compulsion are not. […]

If we cherish our own rights, then we must have regard for the rights and sensitivities of others. We have a collective responsibility to each other in a world created by God for our dependence upon Him and on one another. Jesus reminded us that our fullest expression in creation is in loving God with all our heart, soul, strength and mind and in loving our neighbours as ourselves (Luke 10:27). Where the Church is not acting on this commandment to love, it is not the Church. Jesus went further in clarifying that our neighbours are not just the people we identify with ethnically, nationally or religiously, but are in fact anyone we encounter and especially those in need.

Jesus inaugurated a kingdom which was relational, attractional and non-violent. The kingdom was open to all who received and responded to God’s invitation. To coax, coerce or compel people to swear allegiance to this kingdom confounds and contradicts the very nature of the kingdom itself. Too often the Church has taken this route in its long 2,000 years of history. We are called to seek the common good of all because we are called to witness to the emerging kingdom which we believe brings the promise of renewal and restoration to all.”

2 november 2016

#430. Fokus...

Svenska kyrkan är en jätteorganisation som är av ett annorlunda slag. En kyrka, vars djupast liggande rötter är gemenskapen som samlades runt Jesus från Nasaret för närmare två tusen år sedan. Genom historien har kyrkan ändrats och förändrats både med och mot sin egen tid. Hur det blev så att gemenskapen runt Jesus av historien formades till den Svenska kyrkan som vi står och går i just nu kan man både fundera på och läsa om.

Vad som mer sällan funderas på och mer sällan kan läsas om är hur Svenska kyrkans situation just nu faktiskt ser ut. Bakom kulisserna. Vad händer i Svenska kyrkans församlingar, som konsekvenser av det just nu rådande systemet för hur och av vilka besluten fattas i Svenska kyrkan? Hur påverkar systemet församlingar och medlemmar i praktiken? Hur låter våra biskopars tankar och ord om den nuvarande kyrkliga organisationen egentligen? Hur ser den politiska styrningen av Svenska kyrkan egentligen ut? Hur kommer sig att gemenskapen runt Jesus är styrd av politiska partier?

Om detta och mer därtill kan du läsa i artikeln Tro, hopp och stordrift av Sofia Lilly Jönsson i tidningen Fokus. Det är en av de mest omfattande och mest initierade texterna som har skrivits om Svenska kyrkan på länge. På torsdag är sista dagen som det nuvarande numret av Fokus finns tilll försäljning. Så om du är intresserad av eller engagerad i Svenska kyrkan och vill försöka förstå lite mer om sakernas tillstånd då behöver du köpa tidningen Fokus innan fredag. Gör det.