16 augusti 2017

#493. An open letter…

An open letter to Isaac Bachman, Ambassador of Israel.


Mr Ambassador,

I write this to you without having any official authority in the Church of Sweden. I am but an ordinary parish-priest without affiliation to any of the parties that make up our church´s ruling bodies. These words are my own and I do not claim to speak for anyone but myself.

Nevertheless, I am dismayed at the way that people with authority and influence in our church have behaved and spoken in relationship to Israel lately. The, by now, infamous proclamation by the socialdemocrat Anna-Karin Hammar – that the Israeli delegation´s participation in Stockholm Pride was a matter of ”pinkwashing” – was only the latest incident that have brought shame upon our church. The mentioned Anna-Karin Hammar has for a long time used her position in the church to agitate against Israel and to peddle the goods of the antisemitic BDS-movement. But, Anna-Karin Hammar´s anti-Israeli opinions and activism are not, by any means, legitimate representatives of our church.

Further injury has been caused by the fact that our bishops apparently neither can nor want to distance themselves from the BDS-movement. The response from bishop Fredrik Modéus to a question put by Annika Borg and Johanna Andersson in Kyrkans Tidning illustrates the problem. It isn’t ethically good enough by a bishop to only cling to documents and statements by non-clergy civil servants in our church when addressing questions of antisemitic activism. A clear statement against it is necessary. There seems to be good reasons to question the ethical and moral stature of our church´s leadership in relation to Israel.

Our leaders´ inability to distance themselves from the antisemitic sentiments of the BDS-movement and the fact that a prominent member of the upper echelons of our church has charged Israel with the clearly antisemitic ideas of ”pinkwashing” is nothing but a monumental disgrace and embarrassment to our church. As an ordinary parish-priest I would like to extend my sincere and deep apologies to you and to the people of Israel for our leaders´ lack of moral and ethical integrity regarding these questions.

I am, together with many here in Sweden, aware that there are numerous and complex problems that need to be solved in Israel´s part of the world. People of good will are dearly needed. Please know that there are people of good will here – in Sweden and in our church – that stand by the Jewish people and the State of Israel.

With regards and best wishes for Israel´s and your wellbeing when you now leave Sweden for other duties.

Sincerely

Patrik Pettersson

10 augusti 2017

#492. Nej SD…

Aron Emilsson från Sverigedemokraternas (SD) skrev en debattartikel i tidningen Dagen där han argumenterar för SD inför kyrkovalet. Helt enligt den rådande diskursen positionerar han SD som alternativ och huvudmotståndare till Socialdemokraterna (S).

Jag har tidigare försökt formulera tre principiella argument mot att partiet SD ska ha inflytande i Svenska kyrkans beslutande organ – nationalismen, främlingsfientligheten och antisemitismen. SDs ideologiska bas är en osund form av nationalism. Idéer om att det har funnits och därför ska finnas ett Sverige och svenskar som är definierbara med oföränderliga etniska, kulturella och sociala koder. För att särskilja ”oss” från andra, för att sortera ut ”dem” från ”oss.” SD har vuxit fram ur främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Fientligheten mot främlingar ligger som en röd tråd i partiets historia och i partiets politik. Antisemitismen verkar vara en integrerad del av SDs tankegods. Antisemitism – hur den än kommer till uttryck – är per definition absolut oförenligt med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkan över huvud taget.

Aron Emilssons debattartikel ger fler argument mot SD som en legitim del av Svenska kyrkans beslutande organ.

Emilsson skriver att SD inte har ”som mål att låta sekulära partipolitiska dogmer styra kyrkans verksamhet, eller kullkasta kyrkans lära.” Emilsson skjuter sin egen idé i sank i meningen efter där han menar att SD vill utgå från en ”socialkonservativ och teologisk grund” ”för att förvalta en i grunden god samhällsinstitution”. ”Socialkonservatism” är inget annat än ännu en uppsättning partipolitiska dogmer – som inte under några omständigheter kan ligga till grund för den kristna kyrkan. Dessutom, den kristna kyrkan som ”en i grunden god samhällsinstitution”? Förutom att den kristna kyrkan i grunden inte är en samhällsinstitution utan en teologiskt definierad storhet, vad menas med ”en i grunden god”? Finns det något i den nuvarande kristna kyrkan i Sverige som gör den annat än god, enligt Emilsson?

SD vill alltså bara byta ut det politiskt färgade innehållet i Svenska kyrkans styrsystem med ett innehåll som har en annan politisk färg. Man verkar dessutom helt ha missuppfattat Svenska kyrkan för att vara något annat än en kristen kyrka i Sverige.

I den andra delen av debattartikeln argumenterar Emilsson för att Svenska kyrkan ska vara en röst som talar om att det som en gång har varit i Sverige ska förbli. Som om oföränderlig samhällelig konservatism vore den kristna kyrkans väsen, ärende och uppgift. Men den kristna kyrkans uppgift är inte att legitimera ett statiskt och oföränderligt samhälle. Den kristna kyrkans traditioner och kunskap om det som har varit är grunden vi står på för att trygga leva med och i den tid som förändras. Kyrkans tro, lära och traditioner är inte konserveringsmedel, de är livsmedel på vår gemensamma resa genom det föränderliga livet. Den kristna kyrkans blick är inte riktad bakåt mot det som har varit. Blicken är riktad mot det som ska bli men ännu inte är, mot den ständigt förändrade framtiden. Så, nej SD. Svenska kyrkan är inte konserveringsmedlet i ett oföränderligt samhälle som drömmer om fornstora dagars återkomst.

Minst av allt är den kristna kyrkan i Sverige någon form av plattform för ”svenskhet”. Den kristna kyrkan är global och universell och Svenska kyrkan är en liten del av den världsvida kyrkan. Att som SD försöka frammana en bild av Svenska kyrkan som i första hand ”svensk” är en fundamental missuppfattning av vad Svenska kyrkan som kristen kyrka är för något. En missuppfattning som är så grundläggande att den ensam diskvalificerar SD från legitim delaktighet i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Det är för övrigt talande och belysande att Aron Emilsson inte nämner Jesus över huvud taget i sin debattartikel.

De politiska partierna SD och S förgiftar Svenska kyrkans inre liv genom att göra kyrkovalet till en arena för partipolitisk kamp. Den som vill Svenska kyrkan väl gör gott i att frimodigt rösta på partipolitisk obundna nomineringsgrupper, för att så långt som möjligt minimera partipolitiska organisationers inflytande. Partipolitik hör inte hemma i Svenska kyrkan.

8 augusti 2017

#491. Händelserik sommar…

Tre händelser i sommar väcker frågor om vår Svenska kyrkan.

Antje Jackelén hade livvaktsskydd under Almedalsveckan. Av uppenbara skäl ska en sådan åtgärd omges av diskretion. Men det föranleder frågor som av lika uppenbara skäl är angelägna för alla oss andra som också är anställda eller på annat sätt är engagerade i Svenska kyrkan. Finns det en hotbild riktad mot hela eller andra delar av Svenska kyrkan? Varifrån kommer i så fall ett sådant hot? Är det ett religiöst betingat hot? Är det ett politiskt betingat hot? Det är uppriktiga frågor. Jag hade ansvar för en öppen församlingsverksamhet under hela juli i ett sammanhang där många människor rör sig. Fanns det ett hot mot oss? Finns det ett hot mot oss som är präster i vår kyrka? Om vår kyrkas ärkebiskop är utsatt för ett hot som gör livvaktsskydd nödvändigt blir ju frågan – kan vi som är kyrkans präster röra oss fritt utan risk? Vår ärkebiskop berömmer sig för sitt ledarskap och sin kommunikationsförmåga. Men vad kommunicerar ledarskapet när det omger sig med livvakter?

Almedalen gav mer att fundera på. Vänsterpolitiska aktivister använde Svenska kyrkan som plattform för att torgföra BDS-rörelsens antisemitiska tankegods. Anförda av socialdemokraten Anna-Karin Hammar använde BDS-förespråkare Svenska kyrkan som plattform för seminarier i kyrkorna i Visby. Med det gjordes Svenska kyrkan till representant för den Israel-fientlighet och antisemistism som ligger till grund för BDS-rörelsen. Det är mycket illa att antisemitismen och fientligheten mot judar åter tar plats i vårt samhälle. Antisemitismen är en hatets och ondskans hydra. Det är alarmerande att vänsterpolitiska aktivister använder Svenska kyrkan som plattform för att bidra till den antisemitiska hydrans fortlevnad. Almedalen 2017 var veckan då högerpolitiskt extrema antisemiter marscherade på Visbys gator och vänsterpolitiska aktivister framförde antisemitiskt tankegods i mikrofoner i Visbys kyrkor.

Det visade sig i början av sommaren att politiker och tjänstemän i regeringen hade köpt upp en IT-lösning för Transportstyrelsen och samtidigt sålt ut skyddsvärd information om vitala delar av vårt samhälle till främmande makter. Av vad som har framkommit i media står det klart att den socialdemokratiskt ledda regeringens hantering av upphandlingen är under all kritik. Det blåste upp till medial storm mot statsminister Stefan Löfven om saken.

När den socialdemokratiska mediala motoffensiven började var det tydligt för den som har ögon att se med att det narrativ som skulle etableras var att statsminister Stefan Löfven var ansvarsfull och ansvarstagande – just det som han inte har varit. Mediala kanaler fylldes av socialdemokrater som upprepade att Stefan Lövfen var ansvarstagande. Det var i det sammanhanget som biskop Eva Brunne twittrade. I enlighet med partiets mediala strategi twittrade hon att Löfven var ansvarstagande. Det kunde inte ha varit tydligare att Eva Brunne, med mitra, kräkla, och ämbete, twittrande gick det socialdemokratiska partiets ärende. När Eva Brunne efter kritik försökte sig på lite skademinimering genom att hävda att hon hade skrivit så oavsett vem som var statsmininster blev det lite löjligt. Det är bättre att stå för sina åsikter än att låtsas som att de inte finns.

En ärkebiskop med livvakter, vänsterpolitiskt betingad antisemitisk aktivism i kyrkan och en biskop som går det socialdemokratiska partiets ärende. Tre saker som lever kvar från sommaren som har gått.

Om du är medlem i Svenska kyrkan så kan du vara med och förändra genom att rösta i kyrkovalet i september. En del av de förtroendevalda som väljs kommer att vara med och påverka vad Svenska kyrkan ska ägna sig åt i Almedalen kommande år. En del av dem kommer att vara med och välja framtidens biskopar och vår kyrkas nästa ärkebiskop. Med din röst kan du vara med och påverka så att Svenska kyrkans ledarskap kanske kan få se annorlunda ut framöver. Kanske kan de blivande minnena av vad Svenska kyrkans ledare kommer att ägna sig åt kommande somrar då också se lite annorlunda ut.

Helena Edlund: Vill Svenska kyrkan ha några medlemmar kvar?

2 juli 2017

#490. Tredje söndagen efter Trefaldighet…

Jesus sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ‘Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ‘Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ‘Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ‘Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ‘Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ‘Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ‘Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’” (Lukas 15:11–32)
Jesus liknelser handlar om Guds rike. Riket där Guds rättfärdighet och Guds rättvisa råder. Guds rike är Guds fullbordade framtid och är den plats i tiden där den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret befinner sig. Det är därifrån – från Guds fullbordade framtid – som Jesus uppenbarar sig för oss och för alla andra här i vår tid. Guds avsikt med människan, mänskligheten och skapelsen finns där, i Guds fullbordade framtid. Guds rike fullbordades en gång för alla i, med och genom Jesus uppståndelse från döden. Den tiden finns redan och samtidigt har den ännu inte blivit till. Guds rike är och ska bli. Hur talar man om något som redan är men som samtidigt är något som ska bli? Jesus talade med liknelser. Till exempel – liknelsen om den förlorade sonen.

En liknelse är inte en metafor. En liknelse är en analogi och en analogi jämför något med något annat för att förklara detta första något. Varje liknelse som Jesus använder sig av har prefixet ”Guds rike är som…” och sedan följer en jämförelse som ska förklara något om detta Guds rike. I liknelsen om den förlorade sonen är det med Guds rike som med den förlåtande fadern. Alltså, i Guds rike är det som när en fader förlåter sin odåga till son. Liknelsens poäng är förlåtelsen. I Guds rike finns förlåtelse att få för varje odåga som har gjort något dumt och som ansvarslöst har försnillat sitt arv. I Guds rike ställer man till med fest varje gång när någon som har varit förlorad återvänder och blir återfunnen.

Liknelsen om den förlorade sonen är inte så svår att förstå. Men det finns något viktigt i och med Jesus liknelser som ofta går oss förbi. Det är liknelsernas vardaglighet. När Jesus försöker förklara något om Guds rike då drar han inga långa obegripliga berättelser om fjärran länder och okända stränder. Han jämför aldrig Guds rike med något okänt eller obegripligt. Tvärtom. Jesus liknelser jämför Guds rike med de mest vardagliga ting och företeelser. Sådant som vi kan se runt omkring oss nästan varje dag. I liknelsen om den förlorade sonen liknas förlåtelsens möjlighet i Guds rike vid en pappa som förlåter sin odåga till son. Det är en högst begriplig liknelse. Att förlåta barn när barnet ber om förlåtelse för sina misstag är något som föräldrar gör varje dag. Guds rikes förlåtelse är inte svårare, konstigare eller mer märkvärdig än den vardagliga förlåtelsen som finns mellan föräldrar och barn.

Att Jesus använder vardagliga ting och företeelser i sina liknelser om Guds rike säger oss något viktigt om Guds rike som sådant. Med liknelserna säger Jesus att Guds rike är som den vardag och verklighet som vi står och går i redan nu. Guds rike finns med andra ord mitt framför näsan på oss alla. Tillsammans med alla andra människor och hela skapelsen är vi fullständigt omringade av och inneslutna i Guds rike. Guds fullbordade framtid är aldrig mer än ett andetag bort. Jesus jämför vardagligheter med Guds rike därför att Guds rike finns och är i det vardagliga. När Jesus talar i liknelser om Guds rike talar han om den här världen och om den här verkligheten. Inte om en föreställd verklighet någon annanstans. Det finns ingen annan verklighet och ingen annan plats för Guds rike än den vi står och går i här och nu.

Guds rike är beslöjat bakom en tunn hinna av vardaglighet. Det händer att Jesus låter sig uppenbaras och avslöjas i det som till synes är något vardagligt och alldeles vanligt. När en sådan uppenbarelse drabbar då förändras allt. Då väcks den kristna tron till liv och allt som finns får en ny lyster. I ljuset av kristen tro blir det Guds rike Jesus talar om med liknelser både synligt och tydligt. När vi ser på världen med den kristna trons ögon framträder fragment av Guds rike i allt som ärGuds rike är bara ett ögonblick och ett andetag bort. Varken förlåtelsens möjlighet eller Jesus själv är långt borta. Förlåtelsen är verklig, sann och inom räckhåll för alla. Jesus själv är inte längre bort än att vi faktiskt och alldeles på riktigt berörs av honom i nattvardens bröd och vin. Tro och lita på att det är sant.

12 juni 2017

#488. Att lära av historien…

"But I have this against you, that you have abandoned the love you had at first. Remember then from what you have fallen; repent, and do the works you did at first. If not, I will come to you and remove your lampstand from its place, unless you repent." (Revelation 2:4–5)
"Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Annars kommer jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig." (Uppenbarelseboken 2:4–5)
From the long history of Christianity stretched out before us we may perhaps be able to discern particular themes and currents that enable us to make some generalizations about Christian history. Such generalizations may enable us to consider some aspects of the Christian faith itself, and thus take us from history to theology. And the generalizations come most naturally if we carry out the survey within the historical study of religions.

The first generalization is that Christian advance is not progressive, but serial. To compare the history of Christianity with that of Islam is to see two religions which have much in common in their origins, have both spread across most of the world, and both gained the allegiance of very diverse peoples. But there has been a great difference in the extent to which the two faiths have retained the allegiance of the peoples who have embraced them. Here Islam seems to have been notably more successful. It is hard to think of Arabia, for instance, without thinking at once of Islam; yet Yemen was once a Christian kingdom. Jerusalem is the mother church of all Christians; yet the name today does not immediately evoke its Christian connotations; nor do those of Egypt, Syria, Turkey or Tunisia, all once leading centres of the Christian faith. Generally speaking (there are some exceptions), lands that became Muslim have remained Muslim.

The same cannot be said of the lands that became Christian. All the places named were once the very heartlands of Christianity, centres of Christian devotions and Christian scholarship, nurseries of Christian martyrs. Today, Christians in all these places are marginal. Nor is that the end of the story. There was a time when the greater part of the population of what is now Iraq professed the Christian faith; when from thence churches spread across much of Iran, and from thence across Central Asia. There was a time when Britain sent out more missionaries than any other country, and when Europe seemed the core territory of Christianity. Yet British cities are now full of churches that no one wants, except for stores or bars or restaurants, and the European Union can devise a constitution which makes no reference to the Christianity which was once so powerful a constituent of European identity.

It would seem that in this respect Christianity has historically lacked a certain resilience that Islam possesses. The reason for this we must consider later; for the moment we need notice only that in each of the cases noted, the Christian community in what was once a Christian heartland, Christian core territory, faded. As the Book of revelation puts it, the candlestick was taken out of its place. But in none of the cases mentioned did the fading of the Christian heartland community issue in the fading of the Christian faith itself; rather the reverse. When the Jerusalem church, the church of the apostles, was scattered, the mission to the Greek world, begun by a few of its refugee members, spread the faith further and faster then the Jerusalem-based church had ever done. When the churches in Iraq began to decline, those in Iran increased. As the great Christian centres in Egypt and Syria passed under Muslim rule and were eroded, so the barbarians of Northern and Western and Eastern Europe were coming to appropriate the faith. In each case, withering at the centre, the focus of apparent strength, was accompanied or closely followed by blossoming at or beyond the margins.

Christian advance is not a progressive process, a steady line of success. Advance may not produce further advance, but recession. Christians dare never proclaim permanent gains, of the sort that can be spotted on a map and claimed as occupied territory. There is no especially Christian territory in the sense that Muslim claim Arabia, nowhere where the faith belongs by right of ownership. There is no Christian equivalent of Mecca, no cosmic centre of the faith. Christian advance is serial, rooted first in one place and then in another, decaying in one area, appearing new in another.

It would seem that there is a vulnerability at the heart of Christian faith; and indeed the Cross stands a reminder of that vulnerability. There is a fragility of another kind, also; for, as we shall see the effectiveness of Christian faith within a culture depends on translation, and the process of translation may become inhibited or atrophied. In the passage from revelation just alluded to, the Lord says that it is he, not his rivals, who will remove the candlestick of a failing church. There is no permanently Christian country, no single Christian culture, no single form of Christian civilization. Historically, different areas of the world have provided its leadership at different time, and then passed the baton on to others. All expectation must be that this process will continue.

  • Walls, Andrew F., 2005: Mission History as the Substructure of Mission Theology. I: Swedish Missiological Themes; Svensk MissionsTidskrift Vol. 93, No.3. Uppsala: Swedish Institute of Mission Research. S 367-369.

11 juni 2017

#487. Robert Jenson om trefaldigheten…

Asked who God is, Israel’s answer is, ”Whoever rescued us from Egypt.” Asked about her access to this God, Israels’ answer is, ”We are permitted to call on him by name”—just so, the name eventually felt too holy for regular utterance aloud and was replaced by stated euphemisms, in reading Scripture by Adonai, ”the Lord.” […]

To the question ”Who is God?” the New Testament has one new descriptively identifying answer: ”Whoever raised Jesus from the dead.” Identification by the Resurrection neither replaces nor is simply added to identification by the Exodus; the new identifying description verifies its paradigmatic predecessor. For at the outcome of the Old Testament it is seen that Israel’s hope in her God cannot be sustained if it is not verified by victory also over death; this will be a chief matter of the next chapters. Thus ”the one who rescued Israel from Egypt” is confirmed as an identification of God in that it continues ”as he thereupon rescued the Israelite Jesus from the dead.”

A new kind of naming also appears, enabled by the new description. In their missionary situation, the gospel’s messengers must again name the God to whom they introduce their hearers. They do not return to uttering "JHWH." Instead they name the one whom God has raised and identify God by constructions that incorporate this naming. In the New Testament, believers’ miracles, works, and churchly acts are done ”in Jesus’ name.” Their prayers is ”in Jesus’ name,” in consequence of which the name can even be taken as itself the proximate object of faith. Believers are those ”who call on the name of our Lord Jesus Christ” as Israel called on the name of the LORD. Most comprehensively, apostolic witness refers to God as ”the Father of our Lord Jesus the Christ”; this way of identifying God is specifically enabled by Jesus’ adress in prayer and by his permission to share it.

One such construction appears in a special role. In the canonical account of the risen Christ’s appearance to commission the gospel’s mission, he institutes the church’s rite of initiation: this is to be a ritual washing ”in the name ’Father, Son, And Holy Spirit.’”

The earliest liturgical and epistolarly history of the triune name is obscure, but its logic is plain. In it ”Son” is a title for Jesus, who ”made himself the Son of God” simply by addressing God as ”my Father.” Conversely, God is here called ”Father” not generally, but specifically as the Father of this, next to be mentioned, Son; thus ”Father” does not here appear as a predicate of God, whether straightforward or metaphoric, bur as a term of address within a narrative construction that displays a relation internal to the logic of the construction. And the Spirit is the enabling future of the community so established, among themselves and with us. By these inner relations the phrase uniquely identifies the particular God of the gospel, recounting at once the personae and the basic plot of the scriptural story. When the phrase appears as a personal proper name in the mandate of baptism and elsewhere, the use is enabled and prompted by the phrase’s special ability to identify  the one to be named in the fashion of many originally descriptive personal names.

Thus the phrase ”Father, Son, and Holy Spirit” is simultaneously a very compressed telling of the total narrative by which Scripture identifies God and a personal name for the God so specified; in it, name and narrative description not only appear together, as at the beginning of the Ten Commandments, but are identical. By virtue of this logic, the triune phrase offers itself as the unique name for the Christian God, and is then dogmatically mandated for that function by its constitutive place in the rite that establishes Christian identity. The church is the community and a Christian is someone who, when the identity of God is important, names him ”Father, Son, and Holy Spirit.” Those who do not or will not belong to some other community.

  • Jenson, Robert W., 1997: Systematic Theology; Volume I, The Triune God. New York: Oxford University Press. S 44-46.

6 juni 2017

#486. Domprosten i Visby…

Domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermansson, anmälde mig till domkapitlet. Rimligen för att om möjligt få mig ”avkragad” för att jag skrivit om Visby domkyrkoförsamling och hans agerande i tjänsten som domprost. Han säger till Kyrkans Tidning att han ”tycker att man ska vara glad att det går att anmäla och få saker prövade och få det friat eller fält av kunniga personer. Det är en jätteviktig del av demokratin i kyrkan.” Förutom att prövningen av ämbetsbärares lämplighet inte är en demokratisk fråga utan en tillsynsfråga som ytterst biskopen och domkapitlet i varje stift har ansvar för så är det fint att Mats Hermansson är glad för att han kunde anmäla mig till en sådan prövning.

Det enda egentliga resultatet är att domprostens trovärdighet har urholkats ytterligare. 

Kyrkans Tidning skriver: ”Han sa att jag var en lögnare, men det tycker inte jag att man kan säga. Därför ville jag fråga domkapitlet om det var för mycket. Men det går under hans yttrandefrihet, säger domprosten och tillägger att han är nöjd med friandet.” Oavsett vad Hermansson tycker om saken så har han själv sagt att han har ljugit och har därmed själv erkänt sig vara en lögnare. Att han nu säger att ”det tycker inte jag att man kan säga” om något han själv har sagt och medgivit väcker onekligen en del frågor. Dessutom kan man fråga sig hur han kan vara nöjd med att jag blev friad. Varför anmälde han då över huvud taget?

Mats Hermansson sätter sig på höga hästar när han säger: ”De här som är så oerhört negativa är inte särskilt många. Det är en liten grupp, tycker jag. Det finns en stor positiv samhällskraft som heter Svenska kyrkan, sedan finns det en liten grupp inom kyrkan som är väldigt kritiska och som genom moderna medier blir väldigt högljudda.” Tydligare än så kan nog inte domprosten förminska och nedvärdera alla andras åsikter och ståndpunkter. Mats Hermansson uppfattar sig uppenbarligen företräda någon slags "majoritet" i Svenska kyrkan. Med en arrogant knyck av handleden tar Hermansson sig rätten att avfärda den, dem och alla andra vars åsikter skiljer sig från domprostens som "en liten men högljudd grupp."

Mats Hermansson ger en liten fingervisning om var en sådan ogenerad hybris-uppfattning kan komma från när han säger: ”Under Världens fest intervjuade jag Wanja Lundby Wedin i Västerås domkyrka. Hon berättade att hon var chockad över debattklimatet inom Svenska kyrkan, jämfört med LO. Det var något som överraskade henne.” Hermansson tar fram det tunga artilleriet och skickar en tydlig signal om var hans sociala kapital är förankrat. Wanja Lundby Wedin är Socialdemokraternas ankare i kyrkopolitiken och vice ordförande i kyrkostyrelsen – ett tungt namn fyllt av makt. Mats och Wanja är alltså kompisar. Med det ska alla vi andra förstå att vi inte har något att säga till om och att vi gör bäst i att hålla tyst.

Berättelsen om maktfullkomligheten i Visby fortsätter att skriva sig själv.

2 juni 2017

#485. Anmälan till domkapitlet…

I april aktualiserades turerna i och omkring Visby domkyrkoförsamling med en artikel av Johannes Nesser i tidningen Journalisten. Han nystade upp trådarna i Sofia Lilly Jönssons Dagen-artikel från april 2015. Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius skrev också om saken i SvD. Jag kommenterade det hela i några inlägg här.

Den 25 april fick jag ett brev från domkapitlet i Stockholms stift där jag bereddes tillfälle att yttra mig om den anmälan till domkapitlet som domprosten i Visby domkyrkoförsamling, Mats Hermansson, gjorde den 23 april. Domprosten citerade tre texter som jag skrivit och önskade att Stockholms stifts domkapitel prövade om det är förenligt med prästlöftena att uttrycka sig som jag gjort samt om jag skadat det anseende en präst bör ha.

Jag skrev ett yttrande till domkapitlet daterat den 8 maj i vilket jag menade att jag agerat inom ramen för den yttrandefrihet som tillförsäkras mig genom bestämmelser i svensk grundlag och i Europeiska konventionen från november 1950. Jag vederlade Hermanssons påståenden att det jag skrivit saknade källor och menade att jag vare sig brutit mot mina vigningslöften eller skadat det anseende en präst bör ha med det jag skrivit.

Domkapitlet sammanträdde den 17 maj och fattade beslut i ärendet: ”Domkapitlet gör bedömningen att det Patrik Pettersson yttrat är inom ramen för hans yttrandefrihet och att det inte står i strid med det han avgivit i sina vigningslöften och att det inte heller i avsevärd mån har skadat det anseende an präst bör ha. Domkapitlet beslutar därför att Mats Hermanssons anmälan inte föranleder domkapitlet att vidta ytterligare åtgärder.”

21 maj 2017

#484. Bönsöndagen…

"När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det." (Matteus 6:5–8)
Jesus undervisar sina lärjungar och många andra på ett berg någonstans. Stora skaror av människor har följt honom, folk från Galileen och Dekapolis, från Jerusalem och Judeen och från andra sidan Jordan. Han är ganska krass och rättfram när han undervisar om bön och om bedjande. Det är inte så mycket prat om hur det känns eller om vad man egentligen ska tycka om det där med bön. Jesus är sällan eller aldrig särskilt sentimental. Det är han inte i relation till bön och bedjande heller. Människans relation till Gud handlar inte om känslor. Bön handlar inte om upplevelser eller om hur det ”känns." Att tala om bön blir meningslöst om man fastnar i idén om att tillbedjan på något sätt handlar om känslor eller upplevelser. 

Jesus är, som så ofta, mer pragmatisk än sentimental. Bön och bedjande är något man gör. Det är ett verb. Bön och tillbedjan ägnar man sig åt oavsett hur det känns eller upplevs. Därför är Jesus osentimental, krass och rättfram. Han säger: ”När ni ber skall ni inte göra som hycklarna.” Hycklarna är de som gör till synes fromma saker för att få bekräftelse av andra. Hyckleri är inte vackert. Men vem av oss har aldrig – inte någon enda gång – varit i alla fall en liten hycklare? Det är väl få, om ens någon, av oss som har lyckats gå genom livet utan att någon enda gång ha försökt att få åtminstone lite bekräftelse på den egna inre fromheten, i alla fall litegrann. Vem av oss har aldrig varit en åtminstone liten hycklare i det avseendet? Den som är utan skuld må kasta första stenen.

Men Jesus poäng är inte att peka på hyckleri för att peka ut hycklare. Poängen är att bön och tillbedjan inte har med yttre bekräftelse att göra. Med de där orden om hycklare så uppmanar Jesus oss att vara uppriktiga – mot Gud – när vi ber och att inte bry oss så mycket om vad andra har att säga om saken. Den som har haft en nära relation till en annan människa förstår vad Jesus är ute efter. När man är uppriktigt nära den som står en riktigt nära så spelar det ingen roll vad andra människor tycker eller säger om det. Den nära relationens närhet trumfar alla andra relationer. Det är den närheten som Jesus är ute efter. När vi i bön och med tillbedjan umgås med Gud i en sådan närhet då är ärligheten, uppriktigheten och närvaron i bönens samtal det enda som betyder något. Den yttre bekräftelsen från andra människor är ointressant och har inte med saken att göra.

Vad somliga tycker, tänker och säger om andras intima relation till Gud är så ointressant att Jesus uppmanar oss att be i enskildhet. "När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.” Varför stänger vi om oss när vi vill vara riktigt nära den eller dem som står oss nära? Att stänga dörren om sig skapar ett förtroligheten utrymme som gör det möjligt att man kan och får vara sig själv helt och hållet. I rummet innanför den stänga dörren kan man ge sig hän utan förbehåll. Just för att man inte behöver bry sig om vad andra tycker och tänker. I det fördolda och privata rummet finns plats för närhet, uppriktighet, ärlighet och intim närvaro. I det fördolda rummet är den uppriktiga och ärliga bönen möjlig. ”Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” Belöningen är Guds absoluta närvaro i tro och liv. Oavsett om eller hur det känns och hur det upplevs.

”Och när när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord.” Kanske är närvaron av en annan som mest påtaglig i en närhetens frånvaron av ord. När man är nära varandra utan att säga så mycket. Det är inget fel att be med ord. Men vi ska inte be med många men tomma ord. Det vill säga – orden behöver vara på riktigt. Av den enkla anledningen att den någon vi talar med i bön och tillbedjan redan vet vad vi behöver innan vi har bett om det. Vi lurar ingen om vi ber med många, tomma och innehållslösa ord. Jesus säger: ”Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda." (Matteus 6:9–13) Svårare och märkvärdigare än så är det inte att be.

8 maj 2017

#483. Schottenius tre frågor…

”Medvindsjournalist är lätt att vara. Det är värre i motvind. När man vet att det finns en sanning där som inte vill visa sig, och när folk runtom börjar tröttna, blir likgiltiga eller får kalla fötter. […] De som velat diskreditera Sofia Lilly Jönsson har givetvis framhållit fällningen från PON, trots att den inte handlade om innehållet i hennes artikel. Vi brukar ibland prata om hat och hot mot journalister. Innanför ringmuren i Visby pågår det för fullt.”
Maria Schottenius sätter sökarljuset på Svenska kyrkan i dagens DN och belyser tre frågor. Den första frågan handlar om de orättfärdigheter som Svenska kyrkans folk i Visby domkyrkoförsamling har utsatt journalisten Sofia Lilly Jönsson för efter hennes granskning i tidningen Dagen i april 2015. Schottenius drar sig inte för att kalla det Visby domkyrkoförsamlings personal och förtroendevalda har utsatt Jönsson för i två års tid för ”hat och hot.” Kan det bli mycket allvarligare än så? Det är vad man kallar sådant som politiska extremistgrupper utsätter journalister för. Och numera även Svenska kyrkans folk i Visby domkyrkoförsamling.

Den andra frågan berör den alltmer diffusa formen för Svenska kyrkans episkopala struktur. Schottenius skriver: ”Så även visitationen, biskopens traditionella utvärdering av församlingarnas arbete, kan vara ett spel för gallerierna.” Svenska kyrkans episkopala ordning har länge eroderats inifrån kyrkan själv. Miriam Wredén Klefbeck och Judith Fagrell skrev en angelägen text om saken den 26 april. Biskopen i Lunds stift, Johan Tyrberg, skrev matnyttigt om behovet av att reformera biskoparnas roll i relation till församlingarna den 5 maj. Det är en angelägen fråga som behöver hanteras med betydligt större intresse och engagemang än vad som hittills varit fallet.

Den tredje frågan belyser problemen i Svenska kyrkans inre organisation. Schottenius skriver: ”I fallet med kyrkohandboken har vi kunnat se hur ett tjänstemanna­välde växt fram och fått orimligt inflytande i en fråga som egent­ligen rör hjärtat av Svenska kyrkan.” Det handlar till viss del om att sakfrågor behandlas av tjänstemän som saknar fördjupad kunskap i de frågor som hanteras. Problemet är tydligt i ljuset av hur musiken har hanterats i frågan om den nya kyrkohandboken. Musikalisk expertis har avfärdats till förmån för en linje som har lagts fast på tjänstemannanivå. Svenska kyrkans teologiska och ecklesiologiska frågor hanteras ofta på liknande sätt.

Maria Schottenius artikel i dagens DN är ännu ett exempel på att Svenska kyrkan behöver journalister och andra som skriver om vad de ser i kyrkan. Det skulle vara bra om ledande och beslutande personer i Svenska kyrkan började ta sig an kyrkans frågor med liknande öppenhet och grad av angelägenhet.

7 maj 2017

#482. Fjärde söndagen i påsktiden…

”När Judas hade gått sade Jesus: ’Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.’”
(Johannes 13:31–35)
När Jesus pekade ut Judas som sin kommande förrädare, då satte han igång det skeende som skulle visa världen och mänskligheten vem han egentligen är. När Judas pekades ut då startade den händelsekedja som skulle komma att förändra allt. Judas förräderi är det första som sker i den serie av händelser som kulminerar med korsfärstelsen på Golgata. Jesu korsfästelse och död var kulmen, men det var inte slutet. Mot alla odds så fick berättelsen om Jesus en fortsättning efter döden på korset. Det skulle visa sig, det har visat sig och det visar sig att Jesus på något mirakulöst sätt uppstod från de döda. Mirakulöst nog är Jesus fortfarande uppstånden från de döda och han lever fortfarande. Alldeles på riktigt.

Det är det Jesus talar om när han säger till lärjungarna: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.” Ett förhärligande är ett gudomliggörande. När Judas har pekats ut och gått då är bollen satt i rullning. Av allt det som ska komma att hända ska det att framgå bortom alla tvivel att Jesus är Gud och att Gud är Jesus.

Det får förstås konsekvenser. En konsekvens är att Jesus visar sig vara någon annan än den som lärjungarna har känt. De kommer att söka efter den Jesus som de lärde känna. Men han kommer inte att finnas kvar på det sätt som de förväntar sig och tror. Därför att Jesus är inte bara den människa som de har delat livet med. Efter några år tillsammans kan man kanske tycka att man känner den man har delat livet med. Lärjungarna tyckte nog att de kände Jesus. De hade vandrat långt och länge tillsammans. De hade genomgått mödor och konfronterats av problem. De tyckte nog att de kände Jesus ganska väl. Men med allt som ska komma att hända genom Judas förräderi ska Jesus visa sig vara mycket mer än de kunde ana. Den Jesus som lärjungarna lärde känna är en annan.

Därför säger Jesus till dem: ”Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.” De kommer att leta efter honom som sådan han var. Som de kände honom. Men sådan ska han inte längre vara och som sådan kommer han inte låta sig finnas. Jesus är på väg mot uppståndelsens liv. Dit kan inte lärjungarna nå. Vi kan inte leta oss fram till Jesus där. Dit når vi inte av egen kraft. 

Lärjungarnas frågor är våra frågor. Så vad ska vi göra då? Om du nu ska "förhärligas" efter all tid vi har delat med dig och du visar dig vara någon annan än den vi trodde? Om du nu ska ta vägen någonstans där vi inte kan finna dig? Dit vi inte kan gå?  Vad ska vi då göra av alltihop? Vad kan vi göra? Vad behöver vi göra? Vad bör vi göra? Om nu Jesus är Gud och Gud är Jesus och Jesus är någonstans där vi inte kan hitta honom samtidigt som han på något sätt finns kvar här hos oss och med oss? Vad ska vi göra av allt det där? Vad är poängen? Det är inte svårt att bli både provocerad och frustrerad av Jesus. Men Jesus har ett ganska okomplicerat svar till lärjungarna och till oss.

Jesus sade och Jesus säger: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Ett budord, ett påbud, en befallning. Inte en förfrågan. Inte ett förslag. Inte en "tanke.". En befallning. ”Ni skall älska varandra.” Inte ”ni bör.” Inte ”ni borde.” Inte ”ni kanske skulle.” Ni ska älska varandra. Det handlar inte om känslomässig kärlek. Vi måste inte tycka om allt och alla. Det handlar om praktiserad kärlek – att vilja andra människor gott och att agera därefter. Vi ska vilja andra och varandra gott. Inte för vår egen skull. Inte för andras skull. För att det är en Jesu befallning. Det är inte svårare än så. Inte enklare heller.

När vi lyder den befallningen då kommer alla andra att förstå att vi är Jesu lärjungar.

1 maj 2017

#481. Första maj…

Fusionen mellan marxism och kristendom sysselsatte 68-kyrkan. Kristendomen har för ändamålet fruktbara begrepp. Hoppet, exempelvis. Hoppet kan handla om livets seger över döden, Kristi återkomst, frälsningen, om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Men det kan lika gärna stå för det vänsterradikala hoppet om revolutionen som transformerar våra samhällen. […] När kristna företrädare börjar tala om hoppet behöver man därför fråga: Är det ett kristet hopp eller ett marxistiskt? En del av dem ser fortfarande inte skillnaden.

Antje Jackelén finner jag i mina egna djupdykningar i material om den kristna studentrörelsen, den rörelse som formeras till den svenska kristna vänstern. Vi befinner oss då i slutet av 1970-talet och inom den svenska vänstern generellt fanns en stor besvikelse över att revolutionen inte förverkligats. För den kristna vänsterns del väcktes (det marxistiska) hoppet under Världskyrkomötet 1968 i Uppsala, de vänsterradikalas himmelrike tycktes nära. Men så blev det inte och den pendelrörelse som präglar vänstern – aktivism och revolutionshopp byggs upp och kulminerar för att sedan plana ut till en tid av besvikelse och byggs sedan upp igen – gjorde sig påmind. Besvikelsen över den uteblivna revolutionen präglade stämningen. […]

Varför satt jag då för några år sedan i forskarsalen på Kungliga biblioteket och studerade några av de material som Johan Sundeen kartlagt och analyserat idéhistoriskt, den kristna studentrörelsens, KRISS, tidningar? Det skedde under en tid efter valet 2010 då en kyrklig tankesmedja med vänsterinriktning började bli en maktfaktor i Svenska kyrkan och se sig själva som en politisk ”watchdog” (ordet använde de själva). Vad var det som pågick? Jag sökte svar. En vän sa: ”Leta rätt på den där ”källaren” där allt det politiska började”. Tankesmedjan finansierades av Stockholms stift, där Eva Brunne är biskop. Brunne var aktiv i KRISS och var även dess ordförande under 1980-talet. Tankesmedjan återanvände KRISS’ devis om att vara i ”kritisk solidaritet” med kyrkan och i smedjans opinionsbildande spalter dök den vänsterkristna generationseliten upp. De som drev smedjan hade även de varit aktiva i KRISS, fast senare. Det var en fråga om ett successionsfenomen. Jag fann en del av ”källaren” - och den samtida efterföljaren. Det Johan Sundeen har gjort är att utforska varje skrymsle och vrå. […]

Johan Sundeens bok har 1865 noter. Den häpnadsväckande och omskakande historien om hur makten togs över en institution som Svenska kyrkan är nu skriven. Och mer finns att utforska, för 68-kyrkan lever än idag.

Annika Borg i Axess

30 april 2017

#480. On Bullshit…

Why is there so much bullshit? Of course it is impossible to be sure that there is relatively more of it nowadays than at other times. There is more communication of all kinds in our time than ever before, but the proportion that is bullshit may not have increased. Without assuming that the incidence of bullshit is actually greater now, I will mention a few considerations that help to account for the fact that it is currently so great.

Bullshit is unavoidable whenever circumstances require someone to talk without knowing what he is talking about. Thus the production of bullshit is stimulated whenever a person’s obligations or opportunities to speak about some topic exceed his knowledge of the facts that are relevant to that topic. This discrepancy is common in public life, where people are frequently impelled—whether by their own propensities or by the demands of others—to speak extensively about matters of which they are to some degree ignorant. […]

The contemporary proliferation of bullshit also has deeper sources, in various forms of scepticism which deny that we can have any reliable access to an objective reality, and which therefore reject the possibility of knowing how things truly are. These ”antirealist” doctrines undermine confidence in the value of disinterested efforts to determine what is true and what is false, and even in the intelligibility of the notion of objective inquiry.

One response to this loss of confidence has been a retreat from the discipline required by dedication of the ideal of correctness to a quite different sort of discipline, which is imposed by pursuit of an alternative ideal of sincerity. Rather than seeking primarily to arrive at accurate representations of a common world, the individual turns toward trying to provide honest representations of himself. Convinced that reality has no inherent nature, which he might hope to identify as the truth about things, he devotes himself to being true to his own nature. It is as though he decides that since it makes no sense to try to be true to the facts, he must therefore try to be true to himself.

But it is preposterous to imagine that we ourselves are determinate, and hence susceptible both to correct and incorrect descriptions, while supposing that the ascription of determinacy to anything else has been exposed as a mistake. As conscious beings, we exist only in response to other things, and we cannot know ourselves at all without knowing them. Moreover, there is nothing in theory, and certainly nothing in experience, to support the extraordinary judgement that it is the truth about himself that is the easiest for a person to know. Facts about ourselves are not peculiarly solid and resistant to skeptical dissolution. Our natures are, indeed, elusively insubstantial—notoriously less stable and less inherent than the natures of other things. And insofar as this is the case, sincerity itself is bullshit.

  • Frankfurt, Harry G., 2005: On Bullshit. Princeton: Princeton University Press. S62-67.

27 april 2017

#479. Mobbare…

Jag minns min skoltid. Särskilt mellan- och högstadiet. Jag minns mobbarna från den tiden. De var få men de förstörde för många. Med självupptagen hänsynslöshet. Brist på empati och sympati – oförmågan att känna med och för andra människor. De härjade i korridorerna och på skolgården. Tvingade på andra deras vilja. Tvingade till tystnad. De hånade och slog om någon sade ifrån. De skapade en rädsla som tystade många.

Jag minns de mobbade. Som hånades för färgen på jackan, som blev knuffade i korridorerna, som trycktes ner i sätet på skolbussen, som fick sina böcker kastade på den regnblöta marken. Jag minns ögon som slocknade. Skratt som tystnade. Tårar som hölls tillbaka. Maktlös frustration. Jag minns allt det där. Någon gång när jag växte upp lovade jag mig själv att aldrig acceptera att mobbare mobbar.

Mobbare ska konfronteras. De ska inte få hålla på. De skyller ifrån sig när någon säger emot. Slår ifrån sig. Slår för att trycka till och tysta ner. Mobbare kan inget annat. De har härjat sig fram genom livet. Tvingat på andra sin vilja. Tvingat andra till tystnad. Som vuxna agerar de likadant. De vet inget annat. Kan inget annat. Förstår inget annat. De tror att de har rätt att kräva andras lydnad och tystnad. Men så är det inte.

23 april 2017

#478. Andra söndagen i Påsktiden…

”En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ’Vi har sett Herren’, men han sade: ’Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.’ En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’ Därefter sade han till Tomas: ’Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!’ Då svarade Tomas: ’Min Herre och min Gud.’ Jesus sade till honom: ’Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.’ Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Johannes 20:24–31)
Idag lär vi oss tre saker om oss själva och tre saker om Jesus. Det vi får lära oss om oss själva lär vi oss av Tomas, Tvillingen som tvivlade. Han är som vi och vi är som han. 

Det första Tomas lär oss är att vi gärna vill ha synliga och konkreta bevis för att tro att Jesus är uppstånden. ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Vi sätter gärna upp sådana villkor för tron. Om jag inte får se, höra eller uppleva det där som jag tycker att tron ska bekräfta, nej då kan jag inte tro. När vi gör så, då gör vi tron beroende av vår egen upplevelse samtidigt som vi gör tron till något som vi själva ska åstadkomma med hjälp av just den egna upplevelsen. Men kristen tro blir inte till av vad jag själv tycker eller upplever. Kristen tro kommer till oss utifrån. Kristen tro väcks i oss av Jesus när han på olika sätt uppenbarar sig för oss. När han plötsligt står mitt ibland oss och säger: "Frid åt er alla." Ibland på ett överväldigande sätt, ofta stillsamt.

Det andra Tomas lär oss hänger ihop med det första. Tillsammans med Tomas vill vi gärna försöka kontrollera hur Jesus ska ge sig till känna. Vi sätter upp villkor för uppenbarelsen. Vi försöker ibland bestämma över hur uppenbarelsen ska vara för att vi ska vilja betrakta den som sann. ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Det är inget konstigt med att vilja få visshet om hur det ligger till med Jesus. Men vi gör ett misstag om vi med våra villkor sätter upp gränser för Guds uppenbarelse. Om vi försöker bestämma i förväg om när, var och hur Jesus ska uppenbara sig för att vi ska tro. Det är att försöka kontrollera Guds uppenbarelse. Det är en kontroll som vi helt enkelt inte har.

Det tredje Tomas lär oss är att vi gärna misstar kristen tro för att vara en bekräftelse på våra egna förväntningar. Jesus gick Tomas till mötes och gav sig till känna på det sätt som Tomas förväntade sig. Först då erkände Tomas Jesus och sade: ”Min Herre och min Gud.” Det är förstås begripligt att Tomas tvivlar och att han vill ha bevis för det andra har påstått om Jesus. Men om kristen tro bara väcks när de egna förväntningarna infrias då finns det inte mycket i kristen tro att tro på. Då finns det mycket annat man kan tro istället. Det är bara att välja och vraka i allt det tankegods som flyter omkring i världen. I stort sett varenda föreställning och förväntning man kan komma på kan få sin bekräftelse på något sätt. Men det mesta som bekräftas i och av världen har inte har med Guds uppenbarelse i Jesus att göra. Vi gör ett misstag om vi knyter vår kristna tro till bekräftelsen av våra föreställningar.

Alltså, Tomas lär oss att vi gärna sätter upp villkor för tron på Jesus. Att vi gärna vill kontrollera och bestämma över Jesus uppenbarelse. Att vi missförstår vår kristna tro om vi vill att den ska vara en bekräftelse av våra egna föreställningar.

Det första vi lär oss om den uppståndne och levande Jesus är att han är fullständigt fri att uppenbara sig – när, var och hur som helst. ”Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ’Frid åt er alla.’” Jesus låter sig inte begränsas varken av tid och rum eller av reglade dörrar. Han gav sig till känna för lärjungarna där och då utan att någon kunde ana eller föreställa sig det i förväg. Han uppenbarade sig en vecka efter att Tomas hade uttryckt sina tvivel. I ett sammanhang som inte hade med någonting annat att göra. Jesus uppenbarade sig för lärjungarna och Tomas där och då av den enkla anledningen att han själv valde att göra det. Jesus är absolut och fullständigt fri att uppenbara sig när, var och hur som helst.

Det andra vi lär oss om Jesus är att han är kroppsligt uppstånden från de döda. Han uppenbarar sig inte för lärjungarna i det låsta rummet som någon form av abstrakt idé eller känsla. ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida.” Samma Jesus som avrättades på korset, dog och begravdes, står där mitt ibland dem. Det är samma Jesus. De kroppsliga såren finns kvar finns kvar. De kan se, höra och beröra honom. Jesus uppenbarelse är kroppslig och konkret. Den uppståndne och uppenbarade Jesus är samma Jesus som föddes av Maria, som växte upp i Nasaret, som döptes av Johannes, som förkunnade och gjorde under, som med mirakel helade och botade, som korsfästes, dog och begravdes. Samma Jesus där och då som här och nu. Det finns bara en Jesus. 

Det tredje vi lär oss om Jesus är att uppenbarelsen inte alltid är så konkret och påtaglig som den var i det där rummet. Jesu uppenbarelse märks ofta inte för någon annan än den som drabbas. Uppenbarelsen syns inte alltid. ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Jesus uppenbarar sig när, var och på det sätt som Jesus själv – i sin absoluta frihet – låter sig uppenbaras. Men när Jesus uppenbarar sig då råder det inga tvivel om att Jesus har uppenbarat sig. När Jesus uppenbarar sig och kristen tro väcks i oss och andra då lever vi tillsammans ett liv i hans namn. Det förändrar allt. Därför att Jesus är Messias, Guds son.

Alltså, vi lär oss om Jesus att han är fri att uppenbara sig när, var och hur som helst. Vi lär oss att Jesus är kroppsligt och konkret uppstånden från de döda. Vi lär oss att Jesus kan uppenbara sig fast att det inte syns. Vi lär oss också att den uppståndne och levande Jesus var, är och förblir Messias, Guds son. Lita på och tro att det är sant.

22 april 2017

#477. Konsekvenser…

Om det som har hänt och händer i Visby domkyrkoförsamling får fortgå obehindrat så kommer det att få stora konsekvenser för Svenska kyrkan. Det innebär i förlängningen att Svenska kyrkans episkopala ordning löses upp och att kyrkans biskopar slutar att ha någon egentlig betydelse. Svenska kyrkans biskopsämbete blir i praktiken både meningslöst och innehållslöst. Konsekvensen blir att Svenska kyrkan i allt väsentligt upphör att vara en episkopal kyrka och övergår till att vara en renodlat kongregationalistisk och politiskt styrd kyrka där varje församling är autonom och församlingarna står fria från all extern tillsyn.

I ljuset av att åtminstone två av Svenska kyrkans egna biskopar uttryckligen verkar stödja den utvecklingen så kan man kanske förmoda att det är åt det hållet Svenska kyrkan är på väg. Den stora frågan är ju om det är så vi vill ha det. Den som är av annan mening behöver göra sin röst hörd på de sätt man kan. Det som händer det händer nu och det är nu man behöver säga ifrån. Det finns inte tid att vänta. Det duger inte att i tystnad sitta och rulla tummarna och hänvisa till ett demokratiskt mycket tveksamt val vart fjärde år. Att vara tyst är att bidra till den utveckling som pågår.

21 april 2017

#476. Hermansson & Harlevi AB... (2/2)

Av protokollet från Visby domkyrkoförsamlings kyrkoråds sammanträde den 26 februari  i år framgår att kyrkorådet enhälligt står bakom arbetsutskottets skrivelse som den 1 februari avfärdade biskopens visitationsprotokoll. Med det avfärdade domkyrkoförsamlingen och domprosten den konstitutionella grunden för Svenska kyrkan som episkopal kyrka. Inger Harlevi skrev då på Facebook:
”Högmässa i domkyrkan och sedan kyrkoråd med mycket bra samtal kring den aktuella situationen. Mycket glädjande att det råder total samstämmighet i kyrkorådet kring förtroendet för domprosten och stöd för arbetsutskottets skrivelse som svar på biskopens visitationsprotokoll. Väl genomfört sammanträde, Lilian Edvards!” (Inger Harlevi på Facebook, 26/2)
Lilian Edvards är formellt kyrkorådets ordförande. Det inlägget har fått en virtuell tummen-upp av en varierande skara. Det intressanta döljer sig bakom gilla-tummarna. Två tummar är anmärkningsvärda. Biskop Caroline Krook och biskop Tuulikki Koivunen Bylund har uttryckt sitt gillande på Harlevis inlägg och med det legitimerat innehållet.

Alltså, två av Svenska kyrkans biskopar legitimerar att Visby domkyrkoförsamlings kyrkoråd och domprost avfärdar stiftets biskop och biskopens visitation och med det visar att domkyrkoförsamlingen inte erkänner den ordning som gör Svenska kyrkan till en episkopal kyrka. Läs den meningen en gång till. Fundera på hur det står till i Svenska kyrkan när två av kyrkans egna biskopar – vars ämbetes uppdrag är att värna kyrkans lära och ordning – tycker att det är tummen-upp att Visby domkyrkoförsamlings kyrkoråd och domprost är öppet ohörsamma mot stiftets biskop och med det avfärdar Svenska kyrkans episkopala ordning.

Man kan undra varför biskop Caroline Krook gillade en text som avfärdar grunden för biskopens ämbete i Svenska kyrkan. Caroline Krook och Inger Harlevi sitter i styrelsen för Sigtunastiftelsen tillsammans. Antingen så gillade Caroline Krook på riktigt att biskopens visitationsprotokoll avfärdades tillsammans med grunden för det episkopala ämbetet. Eller så var det ett aningslös gillande av vad kompisen från Sigtunastiftelsens styrelse skrev. Oavsett vilket så legitimerade biskop Caroline Krook – med det sociala kapitalet i sin virtuella tumme-upp – Visby domkyrkoförsamlings avfärdande av Svenska kyrkans episkopala struktur.

Det är minst sagt bekymmersamt. Jag skulle hoppas på något annat och bättre från min egen prästvigningsbiskop. Men det illustrerar betydelsen av socialt kapital i sociala medier.

Visby domkyrkoförsamling under Hermansson och Harlevi är ingen vanlig församling. Almedalsveckan har stor betydelse. Nätverken som strålar samman i Almedalen är stora och mäktiga. Många har mycket att vinna på att hålla sig väl med Hermansson och Harlevi. Värt att hålla i huvudet är att den som låter sitt namn användas, den som bidrar med sitt sociala kapital, den som dyker upp och bidrar till det som Hermansson och Harlevi AB producerar är med och legitimerar deras avfärdande av Svenska kyrkan som episkopal kyrka.

Ärkebiskop Antje Jackelén sade i tidningen Journalisten: ”Journalister ska behandlas med respekt. Vi ska underlätta deras arbete och i de medieutbild­ningar vi har betonar vi också vikten av att visa respekt för jour­nalistens roll och uppdrag.” När Antje Jackelén träffade påven i maj 2015 sade hon: ”Religions- och trosfrihet, social rättvisa, skydd för visselblåsare och för minoriteter – listan över utmaningarna för kyrkoledare är lång…”

Nu – i ljuset av debaclet i Visby domkyrkoförsamling – är det upp till bevis. Än så länge är ärkebiskopens ord bara tomma ord. Än så länge är det tyst från berörda parter och från nationell nivå. Var är det uttryckliga stödet till visselblåsare? Var är respekten för journalister som lyssnar på visselblåsare, som gräver, skriver och belyser problem i Svenska kyrkan?


PS. Man kan i sammanhanget fundera på betydelsen av att kyrkostyrelsens vice ordförande Wanja Lundby-Wedin, Socialdemokraternas tunga namn i kyrkopolitiken, markerar sitt stöd för Mats Hermansson med diskreta små kommentarer på inlägg han skriver på Facebook.