3 december 2017

#506. Första söndagen i Advent…

"När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.’ Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ’Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!’” (Matteus 21:1–9)
Åsnan och och fölet trippar fram. Folk lägger tyg, kläder och kvistar på vägen som leder till Jersualem. Åsnans hovar klapprar. Tapp tapp tapp tapp tapp… Folket jublar och ropar. ”Hosianna Davids son!” Hjälp oss! Rädda oss! Davids son! Den romerska ockupationen vägde tungt på israeliternas axlar. De längtade efter en kung ur Davids släkt, en kung som skulle krossa oket och befria folket från romarna. ”Hosianna Davids son!” Hjälp oss! Rädda oss! Folket trodde, hoppades och förväntade sig att Jesus var denna någon som skulle befria dem från det romerska förtrycket.

Åsnan och fölet trippar fram mellan rader av ropande människor. Den lilla gråa och oansenliga åsnan vet inte att den bär folkets och hela världens hopp på sin rygg på vägen till Jerusalem. Där världens och människans frälsning ska fullbordas i, med och genom den Jesus som sitter på åsnans rygg. Folket jublar och åsnan trippar fram.

Lärjungarna hämtade åsnan som Jesus bad dem att göra. Utan att fråga varför gjorde de så som Jesus hade sagt åt dem och försåg honom med den åsna som skulle uppfylla profetens ord. ”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.” Jesus var verkligen den konung som folket med profetens ord väntade på. Han gav sig till känna för dem på det sätt som gjorde att de kände igen honom som den konung han var. Men han var inte en konung av det slag som de trodde att han skulle vara. Det skulle visa sig att Jesus visst är en konung som hjälper, räddar och befriar. Men hjälpen, räddningen och befrielsen är av ett annat slag än det jublande folket först trodde.

Det israelitiska folket befriades från romarna först några hundra år senare, när det romerska riket föll sönder. Templet i Jerusalem förstördes dessförinnan. Räddningen som folket hoppades på där och då – när åsnan trippade mot Jerusalem med fölet bredvid sig och med Jesus på ryggen – visade sig vara sann, men den var mycket större och mer omfattande än vad någon kunde föreställa sig.

Herren behövde åsnan vid intåget till Jerusalem och visar oss tre viktiga saker om sig själv när han kommer ridande. Det första är att det tar tid för Jesus att komma till Jerusalem. Åsnan rör sig långsamt. Det tar tid för Jesus att komma oss nära. Från det att vi får syn på honom långt där borta så tar det tid innan Jesus tar plats i våra liv. Det andra är att Jesus kommer till Jerusalem som en av folket. Åsnan var ett vanligt transportmedel. Han kommer inte som en okänd. Jesus kommer oss nära som en av oss, som en någon vi kan känna igen. Han kommer in i våra liv som en någon som är oss väl bekant. Det tredje är att Jesus möter Jerusalems folk där de är. Sittande på åsnan möter han folket i ögonhöjd. Han möter folket mitt i livets vardag. När Jesus ger sig till känna för oss i våra liv då möter han oss där var och en befinner sig.

”Hosianna Davids son!” Hjälp oss! Rädda oss! Ropade folket när Jesus var på väg till Jerusalem. Hans ankomst väckte ett hopp om förändring till det bättre. Så blev det. Fast en mycket större och mer omfattande förändring till det bättre än vad någon kunde tro. Kanske större och mer omfattande än någon kan tro. Faderns frälsning av världen och av varje människa påbörjades när Sonen Jesus red in till Jerusalem på den där gråa lilla åsnan. Frälsningen fullbordades en gång för alla den påskdag då Jesus uppstod från de döda och den Helige Anden omfamnade hela världen och varje människa med befrielse från döden. Den  stora, allomfattande och fantastiska frälsningen gäller och verkar fortfarande.

Advent, ankomstens tid. Den uppståndne och levande Jesus är här. Frälsningens tid är nu.

24 november 2017

#505. Varde ljus…

"Och han sade till dem: ’Inte tas lampan fram för att ställas under sädesmåttet eller under bänken. Den sätts på hållaren. Det finns ingenting dolt som inte skall dras fram och ingenting undangömt som inte skall komma till synes. Hör, du som har öron att höra med.’” (Markus 4:21–23)
Angående #metoo och det som nu uppdagas i vår kyrka. Vi som inte har blivit utsatta ska nu vara tysta och lyssna på allt som dras fram och som behöver sägas. Inte prata, skriva och ta plats. Vara tysta och lyssna på våra systrar och bröder. Rannsakans tid kommer. Skyldiga behöver ställas till svars, straffas om det är påkallat. Nu är tid för tystnad och självrannsakan, för oss som inte har drabbats.

19 november 2017

#504. Söndagen före Domsöndagen…

"Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ’Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.’ Till lärjungarna sade han: ’Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.’” (Lukas 17:20–30)
Jesus var på väg till Jerusalem. Alldeles innan fariseerna ställde sin fråga passerade han en by där han mirakulöst botade tio spetälska. Jesu mirakel – när han helade, botade och och uppväckte – var handlingar som vittnade om det Guds rike som han förkunnade. Miraklen gav människorna en liten glimt av Guds rike, där de sjuka ska få vara friska, där de som varit döda ska få leva. Det var Jesu mirakel som föranledde fariseernas fråga om när detta Guds rike ska komma och bli till.

Jesu förkunnelse och mirakel vittnade om en framtidens förändring av sakernas tillstånd. En framtid som ska bli och vara annorlunda. Guds fullbordade framtid – Guds rike. Han förkunnade om något som skulle komma. Men när ska det som ännu inte är bli till?

Löftena om Guds rike och framtidens förändring till det bättre väckte ett hopp som sökte konkreta svar. Det är näst intill omöjligt att hoppas på något som inte är konkret. Det är inte svårt att föreställa sig fariseernas frustration när Jesus sade att Guds rike inte kommer på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Inte här och inte där. Nej, inom er. Guds rike som ska bli är redan här, inom oss. Redan nu men ännu inte.

Jesus vände sig till lärjungarna med svaret på frågan om vad Guds rike är. Guds rike är inte en abstrakt idé. Frågan om vad är en fråga om vem. Guds rike är knutet till Jesus själv. När Jesus talar om Människosonen som ska komma då talar han om sig själv. Han led mycket och förkastades men han visar sig på sin dag. Jesus som delade livet med lärjungarna där och då är samma Jesus som i den Heliga Anden ger sig till känna för oss här och nu. 

Vi längtar efter dagen då han ska ge sig till känna. Men spring inte dit någon annan pekar. Rusa inte efter den som ropar ”här är han!” eller ”där är han!” Om eller när Jesus uppenbarar sig då råder det inga tveksamheter om att Jesus har uppenbarat sig. Det är som en blixt från horisont till horisont. När den uppståndne och levande Jesus uppenbarar sig då skakas tillvarons grundvalar om och allt förändras. Råder det någon tveksamhet då har inte Jesus uppenbarat sig. Då har inte Guds rike trängt igenom.

Jesus svarade på en tredje fråga om Guds rike – hur ska det bli när det händer? Det ska bli som i Noas och Lots dagar. Med andra ord – när Jesus Kristus uppenbarar sig och Guds rike bryter in kommer det som en stor och förödande överraskning för alla som inte tror. För dem som inte lever i ljuset av den tro och det hopp som väcks av Jesu löften kommer livets begränsning som en stor förödande överraskning. En flodvåg, ett regn av eld och svavel som gör slut på allt. Så ter sig livets slut utan den kristna trons hopp och löften.

Den viktiga poängen med berättelserna om syndafloden och berättelserna om ett regn av eld och svavel över Sodom är inte förödelsen. Utan räddningen. I det som till synes var världens undergång fanns och finns en räddning. Noa och Lot räddades. Vår värld ska gå under. Vårt liv här ska avslutas. Allt ska förgås. Men det är räddningen undan förödelsen och undergången som är poängen. Frälsningen. Att Guds rike bryter fram med Människosonens uppenbarelse innebär världens, mänsklighetens och människans frälsning undan förödelsen.

Guds rike är redan här men ännu inte. Guds rike finns inom oss som en ännu inte förlöst möjlighet. Guds rike är inte ett något. Guds rike är en levande någon – den uppståndne och levande Jesus Kristus. Guds rike är världens, mänsklighetens och människans räddning och frälsning. Lita på den kristna trons hopp och löften. Lita på att Jesus Kristus är sann.

5 november 2017

#503. Söndagen efter Alla helgons dag…

Jesus sade: ”Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”
(Lukas 20:37–38)
Tanken på uppståndelse från döden är utmanande. Föreställningen om att döden inte är livets slut går på tvärs mot den mänskliga erfarenheten. Dödens obeveklighet är i mänskligt avseende plågsamt tydlig. På olika sätt påminns vi om de som faktiskt har avlidit och de finns inte längre finns kvar hos oss. De fattas oss. Sjömän som har förlist på haven, de som lade ut men inte kom tillbaka. Begravda på okända platser i havens djup. Människor som har funnits i vår närhet har tagits ifrån oss. Familj, släkt och vänner. De som har berört oss med sin närvaro i livet är nu påtagliga med sin frånvaro i döden. I människans erfarenhet finns det ingenting som tyder på att döden är något annat än frånvaro av liv.

Men Jesus talar om livet och döden ur ett annat perspektiv. Gud Fader själv definierar med Jesu ord det liv som han har skapat och skapar. Ända sedan Moses upplevde Guds uppenbarelse i den brinnande törnbusken står det klart att livet som Gud skapar är ett liv som inte slutar att leva. Gud Fader är en levande Gud som lever med livet och för de levande. Livet som Gud skapar förändras men livet upphör aldrig att leva. Inte ens döden rycker människan ur Guds skapande och livgivande hand. Inte ens döden kan rycka bort någon enda människa från det liv som Gud Fader själv skapar. Döden är en förändring av livet. Men döden innebär inte livets slut.

Sådant är hoppet och löftet som finns i Jesus Kristus. Det hoppet och det löftet lyser som levande ljus i tillvarons mörker. Ett levande livets ljus som inte låter sig kuvas av något. Ljuset som aldrig slocknar. Livets levande som trotsar och övervinner döden. Mot alla odds. Alldeles på riktigt. Lita på att det är sant.

31 oktober 2017

#502. Stöd Sofia…

Igår skrev Sofia Lilly Jönsson en artikel som analyserade vår kyrkas tillstånd i Svenska Dagbladet. Återigen visade Sofia att hon är en av ytterst få journalister – om inte den enda – som har faktisk och fördjupad kunskap om, insikt i och intresse för den kristna kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet. Gårdagens artikel av Sofia var den senaste i en lång rad av texter som hon har skrivit för att söka sanningen om och i vår kyrka.

I dessa tider av centralisering, partipolitisering och kanslifiering av Svenska kyrkan behövs Sofias röst mer än någonsin. Men allt det viktiga arbete hon gör, all tid hon lägger ner och alla texter hon skriver behöver finansieras. Sofia är frilansjournalist och är som sådan beroende av sina uppdragsgivare. Vi som på olika är aktiva i Svenska kyrkan, vi som håller med henne eller som säger emot henne, vi som ser det hon ser eller som inte håller med. Vi är tillsammans hennes uppdragsgivare. Och vi behöver hjälpas åt med att ge Sofia stöd.

Nu handlar det om konkret stöd. Inte likes, inte virtuella tummar eller uppmuntrande ord i någon diskussionstråd. Nu gäller det faktisk handling och konkret stöd i reda pengar. Så att Sofia kan fortsätta med sitt idoga och för oss alla i kyrkan viktiga arbete att gräva fram, analysera och skriva om det som händer i och omkring vår kyrka. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Så innan dagen är slut – gå till Patreon, läs på om hur det funkar och ge din del till det konkreta stöd Sofia behöver. När du har gjort det själv så hör du av dig till åtminstone tre andra och ber dem att göra detsamma.

Vi och vår kyrka har inte råd att vara utan Sofia Lilly Jönssons journalistik.

22 oktober 2017

#501. Nittonde söndagen efter Trefaldighet…

”Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’ Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ’Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?’ Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ’Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig’ — och nu talade han till den lame — ’stig upp, ta din bädd och gå hem.’ Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ’Aldrig har vi sett något sådant!’”
(Markus 2:1-12)
Många samlades när ryktet gick att Jesus var i närheten. I Kafarnaum blev de så många att det inte gick att ta sig in eller ut ur huset där han var. De fyra som kom dit med en lam man bröt upp taket och firade ner den lame för att han skulle komma i närheten av Jesus. ”När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’” När han såg deras tro. Deras, de som bar dit honom. Inte den lames. Den lame kunde rent fysiskt inte ta sig dit själv. Han bars dit av de fyra. Men det var inte bara det fysiska bärandet som var viktigt. De fyra männen bar fram den lame till Jesus med sin tro. Det var deras tro som Jesus såg när han helade den lame.

När vi kan, orkar och förmår då ska vi bära fram varandra till Jesus med vår tro. När vi själva inte kan, orkar eller förmår då kan vi bäras fram till Jesus av andras tro. Miraklet sker när vi tror tillsammans och bär fram varandra till Jesus. Den lame kan vara du eller jag i våra svaga stunder. De fyra som bär fram oss till Jesus är den kristna kyrkan.

Det har alltid funnits, det finns och det kommer alltid att finnas dem som ser på den ärliga, uppriktiga och okomplicerade kristna tron med småsinthet. Skriftlärda då. Maktmänniskor av annat slag idag. De som ifrågasätter den kristna trons hopp och kyrkans anspråk på att bära en sanning om tillvaron. Jesus såg dem då och ser de nu. ”Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ’Hur kan ni tänka så i era hjärtan?’” Jesus har inte så mycket till övers för dem som försöker att ta den kristna trons hopp ifrån andra.

Jesus konfronterade och konfronterar dem. ”’Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig’ — och nu talade han till den lame — ’stig upp, ta din bädd och gå hem.’” Jesu befriande frälsargärning är inte beroende av våra ord. Jesus befriar, hjälper och frälser utan att låta sig begränsas av att någon försöker att vränga orden. Jesu gärning föregår vår förståelse av den.

Vi får inte ta ifrån varandra den okomplicerade trons bräckliga hopp. Det var hoppet som fick de fyra att bryta upp taket och fira ner den lame till Jesus. Hoppet om att Jesus kan och vill hjälpa var och en och alla växer fram ur löftena som finns hos, med och i relation till den levande Jesus. Den kristna trons hopp får ingen ta ifrån någon annan.

Jesus är kompromisslös i sin vilja att hjälpa människor, människan och mänskligheten. Vi kan krångla till det och göra vårt bästa för att förklara eller bortförklara det Jesus har gjort och gör för människor. Men Jesus låter sig inte hindras eller begränsas av våra mer eller mindre lyckade försök att förstå. Gud Fadern har i, med och genom Jesus en gång för alla befriat och frälst varje människa, människan och hela mänskligheten. Det spelar ingen roll om eller hur vi förstår det hela. Det har redan hänt. Precis som det en gång för alla hände med den lame, som bars fram av sina vänners tro och blev botad av Jesus.

Berättelserna om Jesus spred sig snabbt redan när han levde här. Han ingav människorna hopp med det han sade och gjorde. Hopp har alltid varit en bristvara. När Jesus förkunnade och gjorde mirakel då spreds ett efterlängtat hopp bland människorna tillsammans med ryktet om honom. Han vandrade omkring levande där och då. Han finns kvar hos oss här och nu. Lika levande nu som då. Människans, människors och mänsklighetens livsnödvändiga och yttersta hopp var, är och förblir knutet till den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret. Samma Jesus nu som då.

8 oktober 2017

#500. Tacksägelsedagen…

"Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ’Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ’Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ’Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.’” (Lukas 19:37–40)
När Jesus närmade sig Jerusalem började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett. Vilken fantastisk tanke! Stora skaror prisade Gud för de underverk de hade sett Jesus göra. Och de jublade när Jesus var på väg in i staden. ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Vilken fest av tacksägelse på gatorna!

Men vad var det de hade sett? Underverken, som var orsaken till glädjen, vad handlade de om? Egentligen? Han hade botat spetälska, drivit ut en demon, botat en pojke med fallandesjuka och mirakulöst utfodrat fem tusen människor med fem bröd och två fiskar. Han botade en kvinna som varit blödande i många år, han botade en romersk officers tjänare, uppväckte en änkas son från döden i Nain och helade en mans förtvinade hand. Samtidigt förkunnade och predikade Jesus om Gus rike. Han gav dem mängder av liknelser som, allihop, handlar om att Guds rike inte är långt borta. Guds rike – det är vad det handlar om.

Alla de underverk som Jesus gjorde – orsakerna till den ljudliga glädjen i hela skaran av lärjungar – vittnade konkret om Guds rike. I Guds rikes fullbordade framtid, där och när Guds rike är fullbordat ska det bli och vara på det sätt som Jesu underverk vittnar om. När Jesus utförde underverken var det som om han lättade på förlåten och lät människorna få en glimt av det som komma skall. I Guds rikes fullbordade framtid är spetälska botade, demonerna maktlösa, sjuka är friska, hungriga blir mättade och döda blir uppväckta till det levande livet. Underverken är som konkreta exempel på det Guds rike som Jesus förkunnar och predikar om. Hoppet som väcks och som finns däri är skälet till lärjungaskarans högljudda glädje.

Några fariseer sa åt Jesus att säga till lärjungarna att sluta vara glada. Fariseer har alltid funnits och finns fortfarande. De där som tror sig veta lite mer, lite bättre än de troendes skaror som blir uppriktigt glada av Guds löften. De där som tycker sig stå lite över de troendes frimodiga och oförställda glädje i relation till Jesus. De där som tycker sig veta lite bättre än Jesus själv. De drar sig inte ens för att säga åt Jesus att säga till oss att sluta vara glada. De vill och försöker ta den kristna trons glädje ifrån oss. Det har alltid funnits fariseer och de finns fortfarande. Men vi ska inte låta någon ta den evangeliska trons glädje ifrån oss.

Om vi tiger så kommer de livlösa stenarna att ropa. Det finns ingen gräns för hur Gud kan låta sig uppenbaras. Den gode Karl Barth skrev en gång att Gud mycket väl kan uppenbara sig i en vacker flöjtkonsert, i en blommande buske och till och i en död hund. Guds frihet att låta sin uppenbarelse ta gestalt är absolut. Gud kan till och med låta sig uppenbaras i livlösa stenars rop om det är nödvändigt. Stenarna kommer att börja ropa om vi som är troende kristna slutar att med uppriktig glädje förkunna, predika och sprida den evangeliska kristna trons gladaste budskap. Låt oss aldrig tystna om evangeliets glada budskap.

Jesus från Nasaret, som dog på det där korset, uppstod mirakulöst från döden och lever fortfarande. Han vittnade så om att Guds rikes fullbordade framtid en gång för alla har brutit in i världen, till människans och hela mänsklighetens frälsning och till människors befrielse från döden själv. Så stort, fantastiskt och omtumlande är den kristna trons evangelium och glada budskap. I ljuset av allt detta fantastiska så finns det alla anledningar i världen för var och en att med stark röst stämma in lärjungarnas lovprisande glädje: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.”

Gör din röst hörd, och låt ingen ta den kristna trons glädje ifrån dig.

27 september 2017

#499. En gräsrot…

Det finns för få självständiga röster som synar Svenska kyrkan i sömmarna. Få röster i det offentliga har blick, kunskap och insikt för att förstå vad som pågår bakom kulisserna i kyrkan. Det offentliga samtalet om vad som egentligen händer i och omkring Svenska kyrkan är i praktiken icke-existerande. Den kyrkliga maktens kvinnor och män ställs sällan eller aldrig till svars för det de har ansvar för. Samtalet om kyrkan har i det offentliga reducerats till orkestrerade kampanjer och en och annan biskop som twittrar ”söndagsord.”

Det duger förstås inte i en kyrka där den kristna kyrkans troende-gemenskaper kippar efter andan och håller på att kvävas till döds av ett obefintligt teologiskt ledarskap, politiska partier och klåfingriga partipolitiker.

Det behövs fler självständiga röster som i det offentliga ägnar sig åt initierad, konstruktiv och saklig kritik av det som händer och inte händer i vår kyrka. De få som finns behöver stöd. En sådan röst tillhör frilansskribenten Sofia Lilly Jönsson. Om du hänger med i det offentliga samtalet om Svenska kyrkan så vet du vem hon är. Då vet du också att hennes röst, tankar och texter behövs, för kyrkans skull. Därför – klicka på länken och bidra efter förmåga.

19 september 2017

#498. Warmlands tanke…


Nils Warmland twittrade på dagen för kyrkovalet. Nils Warmland är inte vem som helst. Warmland är administrativ chef för kyrkomötet på kyrkokansliets rättsavdelning. En chef och tjänsteman med viktiga uppgifter i relation till Svenska kyrkans demokratiska ordning.

En högt uppsatt tjänsteman med ansvar för den kyrkliga demokratins upprätthållande föreslår att kyrkans medlemmar ska avstå från att rösta i valet till lokala församlingars kyrkofullmäktige och till kyrkans stift "om man inte orkar." Menar Warmland att demokratin i kyrkans församlingar och stift är irrelevant och något som man inte behöver bry sig om?

Hur förhåller det sig till lagen om Svenska kyrkan och till kyrkoordningen? Vare sig lagen om Svenska kyrkan eller kyrkoordningen tar upp Svenska kyrkans nationella nivå som annat än underordnad församlingar och stift. ”Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.” (Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan § 1 och Kyrkoordningen 10 kap. §1)

En chef på kyrkokansliet med ansvar för Svenska kyrkans demokratiska ordning menar att kyrkans nationella nivå är "viktigast" och underminerar demokratin i Svenska kyrkans primära enheter – församlingarna. ”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan.” (Kyrkoordningen, inledning Andra avdelningen: Församlingarna)

Vad säger det om den ecklesiologi som råder i Kyrkans hus?

18 september 2017

#497. Ökenvandringen fortsätter…

Det tar inte fyrtio år att gå från Egypten till Israel. Men Guds folk behövde fyrtio år på sig. Fyrtio år är en generation. Den institutionaliserade fångenskapens generation – de som knorrade och längtade tillbaka till fångenskapens välfyllda köttgrytor – behövde bokstavligen dö ut innan Guds folk var redo att bygga något nytt. Det behövde ta fyrtio år.

Svenska kyrkan är på ökenvandring. På väg från statskyrkosystemets institutionaliserade fångenskap till ett nytt land där en ny kyrka ska byggas. Det kommer att ta fyrtio år. Den politiska statskyrkans generation knorrar och längtar tillbaka till fångenskapens välfyllda köttgrytor. Statskyrkans partipolitiskt institutionaliserade generation behöver bokstavligen dö ut innan Svenska kyrkan kan bygga och bli en ny kyrka i ett nytt land. Det är tjugotre år kvar.

I ljuset av resultatet i kyrkovalet är det bara att packa ihop tabernaklet, ta nya tag och kämpa på. Vi som är övertygade om att Fadern och Sonen och Anden är den Gud som den kristna kyrkan vittnar om behöver hjälpas åt så att vi håller ögonen på eldslågan om natten och på molnstoden om dagen. Gud Fadern leder de sina rätt. Trots att politiska partier gör vad de kan för att vilseleda Guds folk tillbaka till statskyrkans politiskt institutionaliserade fångenskap.

Oavsett vad de vilseledda själva tror så hör politiska partier inte Kyrkans framtid till.

14 september 2017

#496. Inför kyrkovalet på söndag…

På söndag väljer Svenska kyrkans medlemmar vilka som ska vara med och styra kyrkan de närmaste fyra åren – på församlingsnivå, stiftsnivå och på nationell nivå. Det nuvarande valsystemet ger partipolitiska organisationer möjlighet att ta plats i kyrkans beslutande församlingar. Det har bland annat resulterat i att de politiska partierna Socialdemokraterna (S) och Sverigedemokraterna (SD) har gjort Svenska kyrkan till en arena för partipolitisk konflikt.

Inför kyrkovalet har S skapat ett falskt men medialt gångbart narrativ som utmålar kyrkovalet som ett val mellan S och SD. Det är ett påhittat partipolitiskt narrativ som SD bejakar och förstärker i sin kommunikation. Men skiljelinjen i Svenska kyrkan går inte där. Kyrkovalet 2017 står inte mellan S och SD.

Kyrkovalet verkliga val står mellan de som vill att Svenska kyrkan ska vara en partipolitiskt styrd organisation och de som vill att Svenska kyrkan ska vara en kristen kyrka styrd av sina engagerade medlemmar. Den som tar sitt medlemskap i kyrkan på allvar ser till att nyttja sin rösträtt i kyrkovalet på söndag. Den som vill Svenska kyrkan väl röstar inte på något av de politiska partierna utan röstar frimodigt på någon partipolitiskt obunden nomineringsgrupp. Alternativt personröstar med kryss på kloka personer som man har förtroende för oavsett vilken nomineringsgrupp de tillhör.

Gå och rösta i kyrkovalet på söndag och hjälp till att så långt det är möjligt begränsa de politiska partiernas inflytande. Politiska partier hör inte hemma i Svenska kyrkan.

10 september 2017

#495. Trettonde söndagen efter Trefaldighet…

Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matteus 7:12)
Jesus predikade för folkskarorna på det där berget någonstans i Galileen. De som var där skulle senare minnas den stunden som hans bergspredikan. Han predikade om mycket som har med våra relationer till varandra att göra. Etik och moral skulle kanske någon kalla det. Han predikade om sådant som har med vår relation till Gud och Guds relation till oss att göra. Teologi kanske någon skulle kalla det. Han hade just predikat om att Gud aldrig sviker och om att Gud låter den som söker finna. För den som bultar på dörren ska dörren öppnas. Den som ber ska få det som behövs. Gud Fadern ska inte svika sitt folk.

Sedan sade han: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” De där orden känner vi alla igen. Ibland kallas de för ”den gyllene regeln.” Ganska ofta används de där orden som någon form av sammanfattning av religiösa uppfattningar i allmänhet och av kristen tro i synnerhet. För den som tror att det är så – att just de där orden från Jesus är någon form av gyllene söndagsord som på något sätt sammanfattar allt vad kristen tro handlar om vill jag berätta en kort men sann historia. Den handlar om Karl Barth.

Efter en gudstjänst i en församlingskyrka där Karl Barth hade predikat en söndag möttes han vid dörren av en man som hälsade honom med följande ord: ”Professor Barth, tack för din predikan. Jag är astronom, vet du, och såvitt jag förstår så kan hela kristendomen sammanfattas med orden ’gör mot andra såsom du önskar att andra ska göra mot dig.’” Barth svarade: ”Ja, jag är bara en ödmjuk teolog, och såvitt jag förstår så kan allt som har med astronomi att göra sammanfattas med orden ’Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.’” Innehållet i kristen tro kan förstås inte reduceras till banaliserad moral.

När Jesus säger ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” så finns det ingenting som är gyllene i det han säger. Att göra de orden till någon form av gyllene och sammanfattande regel som på något sätt ska vara den kristna trons kärna är att helt ha missförstått vad Jesus vill sagt. För ”det är vad lagen och profeterna säger.” Lagen är inte den kristna trons gyllene kärna. Profeterna förkunnade lagens dom över folket som inte förmådde att uppfylla lagens krav. Sanningen är ju den att den som gör orden ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” till ett gyllene rättesnöre för livet har ställt sig själv inför en omöjlig uppgift. Det är just vad lagen gör – ställer oss inför vår otillräcklighet och inför våra tillkortakommanden.

Det är ju bara att tänka efter ett kort ögonblick så förstår man hur omöjligt det är att följa en sådan lag. Var och en kan ju fundera själv på allt som man har önskat eller önskar att andra skulle ha gjort eller göra för en själv. Alla önskningar som man genom åren har velat att andra skulle ha uppfyllt. Alla tjänster man velat ha, all åtrå man har upplevt, all längtan och saknad, alla förhoppningar och drömmar. Alla brister som skulle ha lagats. Allt det där som man har burit inom sig genom åren och önskat att någon annan skulle ha tagit hand om. Sedan kan man börja fundera på hur mycket av allt det där man själv skulle ha varit beredd och villig att uppfylla och göra för någon annan. Den "gyllene regelns" omöjlighet bör framträda med all önskvärd tydlighet för den som ärligt rannsakar sig själv.

”Gå in genom den trånga porten” sade Jesus efter att han talat om lagens och profeternas "gyllene regel." "Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” Den vida vägen är att reducera innehållet i kristen tro till den ”gyllene regelns” lag. Den breda vägen till fördärvet är uppfattningen att kristen tro på Jesus Kristus som världens frälsare kan kokas ner och reduceras till sådan banal moralism.

Den trånga porten är insikten om att lagen leder oss fram till vår egen förmågas omöjlighet. Den smala vägen som leder till livet är den kristna tro som förstår och lever på att den uppståndne och levande Jesus tar vid där vår egen förmåga tar slut. Det är bara Jesus som förmår att göra allt för oss och för alla andra. Ingen annan. Bara Jesus. Den kristna trons gyllene kärna är insikten om att Jesus är det enda vi har att verkligen lita på när det gäller livet. Den kristna trons evangelium är budskapet om att detta enda är allt vi behöver.

9 september 2017

#494. Ärkebiskop Antje Jackelén (S)…

”Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.” 
En ledarsida är platsen där en tidning driver sin (parti)politiska linje. Ärkebiskop Antje Jackelén har låtit skriva en opinionsbildande text på Aftonbladets ledarsida genom en ”intervju” av ledarskribenten Anders Lindberg. Hur olämpligt det är passerar utanför alla skalor och gränser. Om intervjun hade publicerats på nyhetsplats, som text under kulturdelen eller om ärkebiskopen hade skrivit en debattartikel hade det varit en annan sak. Men ledarsidan är platsen för partipolitiska ställningstaganden. Aftonbladets partipolitiska linje är socialdemokratisk och vår kyrkas ärkebiskop har nu gjort sig till en del av den linjen. Det är djupt problematiskt.

Veckan innan kyrkovalet gör alltså ärkebiskopen ett otvetydigt partipolitiskt ställningstagande för Socialdemokraterna genom att låna sin röst till Aftonbladets ledarsida. Antje Jackelén bemödar sig inte ens med att försöka upprätthålla en illusion om att ärkebiskopens ämbete står fritt från partipolitiska lojaliteter. Antingen har det skett av aningslöshet eller så var det en medveten strategi. I det första fallet är vår ärkebiskop inkompetent, i det andra är hon olämplig som bärare av ärkebiskopens ämbete. Oavsett vilket så eroderas förtroendet för vår kyrkas ärkebiskop ännu lite till, om det nu fortfarande finns något förtroende kvar.

Det finns ingen tid som det är mer deprimerande att vara präst i Svenska kyrkan än månaden innan kyrkovalet. Det är tiden då det med förtvivlad tydlighet framgår att vår kyrka är partipolitiskt genomkorrumperad till ruttenhetens gräns. Hela vägen upp till kyrkans biskopar. Antje Jackelén och Eva Brunne är de tydligast lysande exemplen men inte de enda. Partipolitiker av alla kulörer på alla nivåer tävlar i floskel-SM för att få mandat att bestämma över vår kyrka. Sällan eller aldrig hörs något om att kyrkan är Kristi kropp eller om att Jesus är kyrkans Herre. Alltihop är djupt deprimerande för en vanlig församlingspräst.

Gå och rösta i kyrkovalet. Använd din röst för att så långt det är möjligt hjälpa till att begränsa politiska partiers inflytande i vår kyrka. Rösta frimodigt på partipolitiskt obundna nomineringsgrupper. Då bidrar du också till att nästa generation biskopar kanske kan få bli sådana som faktiskt verkar för den kristna kyrkans väl och ve i första hand.

16 augusti 2017

#493. An open letter…

An open letter to Isaac Bachman, Ambassador of Israel.


Mr Ambassador,

I write this to you without having any official authority in the Church of Sweden. I am but an ordinary parish-priest without affiliation to any of the parties that make up our church´s ruling bodies. These words are my own and I do not claim to speak for anyone but myself.

Nevertheless, I am dismayed at the way that people with authority and influence in our church have behaved and spoken in relationship to Israel lately. The, by now, infamous proclamation by the socialdemocrat Anna-Karin Hammar – that the Israeli delegation´s participation in Stockholm Pride was a matter of ”pinkwashing” – was only the latest incident that have brought shame upon our church. The mentioned Anna-Karin Hammar has for a long time used her position in the church to agitate against Israel and to peddle the goods of the antisemitic BDS-movement. But, Anna-Karin Hammar´s anti-Israeli opinions and activism are not, by any means, legitimate representatives of our church.

Further injury has been caused by the fact that our bishops apparently neither can nor want to distance themselves from the BDS-movement. The response from bishop Fredrik Modéus to a question put by Annika Borg and Johanna Andersson in Kyrkans Tidning illustrates the problem. It isn’t ethically good enough by a bishop to only cling to documents and statements by non-clergy civil servants in our church when addressing questions of antisemitic activism. A clear statement against it is necessary. There seems to be good reasons to question the ethical and moral stature of our church´s leadership in relation to Israel.

Our leaders´ inability to distance themselves from the antisemitic sentiments of the BDS-movement and the fact that a prominent member of the upper echelons of our church has charged Israel with the clearly antisemitic ideas of ”pinkwashing” is nothing but a monumental disgrace and embarrassment to our church. As an ordinary parish-priest I would like to extend my sincere and deep apologies to you and to the people of Israel for our leaders´ lack of moral and ethical integrity regarding these questions.

I am, together with many here in Sweden, aware that there are numerous and complex problems that need to be solved in Israel´s part of the world. People of good will are dearly needed. Please know that there are people of good will here – in Sweden and in our church – that stand by the Jewish people and the State of Israel.

With regards and best wishes for Israel´s and your wellbeing when you now leave Sweden for other duties.

Sincerely

Patrik Pettersson

10 augusti 2017

#492. Nej SD…

Aron Emilsson från Sverigedemokraternas (SD) skrev en debattartikel i tidningen Dagen där han argumenterar för SD inför kyrkovalet. Helt enligt den rådande diskursen positionerar han SD som alternativ och huvudmotståndare till Socialdemokraterna (S).

Jag har tidigare försökt formulera tre principiella argument mot att partiet SD ska ha inflytande i Svenska kyrkans beslutande organ – nationalismen, främlingsfientligheten och antisemitismen. SDs ideologiska bas är en osund form av nationalism. Idéer om att det har funnits och därför ska finnas ett Sverige och svenskar som är definierbara med oföränderliga etniska, kulturella och sociala koder. För att särskilja ”oss” från andra, för att sortera ut ”dem” från ”oss.” SD har vuxit fram ur främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Fientligheten mot främlingar ligger som en röd tråd i partiets historia och i partiets politik. Antisemitismen verkar vara en integrerad del av SDs tankegods. Antisemitism – hur den än kommer till uttryck – är per definition absolut oförenligt med den kristna kyrkan och hör inte hemma i Svenska kyrkan över huvud taget.

Aron Emilssons debattartikel ger fler argument mot SD som en legitim del av Svenska kyrkans beslutande organ.

Emilsson skriver att SD inte har ”som mål att låta sekulära partipolitiska dogmer styra kyrkans verksamhet, eller kullkasta kyrkans lära.” Emilsson skjuter sin egen idé i sank i meningen efter där han menar att SD vill utgå från en ”socialkonservativ och teologisk grund” ”för att förvalta en i grunden god samhällsinstitution”. ”Socialkonservatism” är inget annat än ännu en uppsättning partipolitiska dogmer – som inte under några omständigheter kan ligga till grund för den kristna kyrkan. Dessutom, den kristna kyrkan som ”en i grunden god samhällsinstitution”? Förutom att den kristna kyrkan i grunden inte är en samhällsinstitution utan en teologiskt definierad storhet, vad menas med ”en i grunden god”? Finns det något i den nuvarande kristna kyrkan i Sverige som gör den annat än god, enligt Emilsson?

SD vill alltså bara byta ut det politiskt färgade innehållet i Svenska kyrkans styrsystem med ett innehåll som har en annan politisk färg. Man verkar dessutom helt ha missuppfattat Svenska kyrkan för att vara något annat än en kristen kyrka i Sverige.

I den andra delen av debattartikeln argumenterar Emilsson för att Svenska kyrkan ska vara en röst som talar om att det som en gång har varit i Sverige ska förbli. Som om oföränderlig samhällelig konservatism vore den kristna kyrkans väsen, ärende och uppgift. Men den kristna kyrkans uppgift är inte att legitimera ett statiskt och oföränderligt samhälle. Den kristna kyrkans traditioner och kunskap om det som har varit är grunden vi står på för att trygga leva med och i den tid som förändras. Kyrkans tro, lära och traditioner är inte konserveringsmedel, de är livsmedel på vår gemensamma resa genom det föränderliga livet. Den kristna kyrkans blick är inte riktad bakåt mot det som har varit. Blicken är riktad mot det som ska bli men ännu inte är, mot den ständigt förändrade framtiden. Så, nej SD. Svenska kyrkan är inte konserveringsmedlet i ett oföränderligt samhälle som drömmer om fornstora dagars återkomst.

Minst av allt är den kristna kyrkan i Sverige någon form av plattform för ”svenskhet”. Den kristna kyrkan är global och universell och Svenska kyrkan är en liten del av den världsvida kyrkan. Att som SD försöka frammana en bild av Svenska kyrkan som i första hand ”svensk” är en fundamental missuppfattning av vad Svenska kyrkan som kristen kyrka är för något. En missuppfattning som är så grundläggande att den ensam diskvalificerar SD från legitim delaktighet i Svenska kyrkans beslutande församlingar.

Det är för övrigt talande och belysande att Aron Emilsson inte nämner Jesus över huvud taget i sin debattartikel.

De politiska partierna SD och S förgiftar Svenska kyrkans inre liv genom att göra kyrkovalet till en arena för partipolitisk kamp. Den som vill Svenska kyrkan väl gör gott i att frimodigt rösta på partipolitisk obundna nomineringsgrupper, för att så långt som möjligt minimera partipolitiska organisationers inflytande. Partipolitik hör inte hemma i Svenska kyrkan.

8 augusti 2017

#491. Händelserik sommar…

Tre händelser i sommar väcker frågor om vår Svenska kyrkan.

Antje Jackelén hade livvaktsskydd under Almedalsveckan. Av uppenbara skäl ska en sådan åtgärd omges av diskretion. Men det föranleder frågor som av lika uppenbara skäl är angelägna för alla oss andra som också är anställda eller på annat sätt är engagerade i Svenska kyrkan. Finns det en hotbild riktad mot hela eller andra delar av Svenska kyrkan? Varifrån kommer i så fall ett sådant hot? Är det ett religiöst betingat hot? Är det ett politiskt betingat hot? Det är uppriktiga frågor. Jag hade ansvar för en öppen församlingsverksamhet under hela juli i ett sammanhang där många människor rör sig. Fanns det ett hot mot oss? Finns det ett hot mot oss som är präster i vår kyrka? Om vår kyrkas ärkebiskop är utsatt för ett hot som gör livvaktsskydd nödvändigt blir ju frågan – kan vi som är kyrkans präster röra oss fritt utan risk? Vår ärkebiskop berömmer sig för sitt ledarskap och sin kommunikationsförmåga. Men vad kommunicerar ledarskapet när det omger sig med livvakter?

Almedalen gav mer att fundera på. Vänsterpolitiska aktivister använde Svenska kyrkan som plattform för att torgföra BDS-rörelsens antisemitiska tankegods. Anförda av socialdemokraten Anna-Karin Hammar använde BDS-förespråkare Svenska kyrkan som plattform för seminarier i kyrkorna i Visby. Med det gjordes Svenska kyrkan till representant för den Israel-fientlighet och antisemistism som ligger till grund för BDS-rörelsen. Det är mycket illa att antisemitismen och fientligheten mot judar åter tar plats i vårt samhälle. Antisemitismen är en hatets och ondskans hydra. Det är alarmerande att vänsterpolitiska aktivister använder Svenska kyrkan som plattform för att bidra till den antisemitiska hydrans fortlevnad. Almedalen 2017 var veckan då högerpolitiskt extrema antisemiter marscherade på Visbys gator och vänsterpolitiska aktivister framförde antisemitiskt tankegods i mikrofoner i Visbys kyrkor.

Det visade sig i början av sommaren att politiker och tjänstemän i regeringen hade köpt upp en IT-lösning för Transportstyrelsen och samtidigt sålt ut skyddsvärd information om vitala delar av vårt samhälle till främmande makter. Av vad som har framkommit i media står det klart att den socialdemokratiskt ledda regeringens hantering av upphandlingen är under all kritik. Det blåste upp till medial storm mot statsminister Stefan Löfven om saken.

När den socialdemokratiska mediala motoffensiven började var det tydligt för den som har ögon att se med att det narrativ som skulle etableras var att statsminister Stefan Löfven var ansvarsfull och ansvarstagande – just det som han inte har varit. Mediala kanaler fylldes av socialdemokrater som upprepade att Stefan Lövfen var ansvarstagande. Det var i det sammanhanget som biskop Eva Brunne twittrade. I enlighet med partiets mediala strategi twittrade hon att Löfven var ansvarstagande. Det kunde inte ha varit tydligare att Eva Brunne, med mitra, kräkla, och ämbete, twittrande gick det socialdemokratiska partiets ärende. När Eva Brunne efter kritik försökte sig på lite skademinimering genom att hävda att hon hade skrivit så oavsett vem som var statsmininster blev det lite löjligt. Det är bättre att stå för sina åsikter än att låtsas som att de inte finns.

En ärkebiskop med livvakter, vänsterpolitiskt betingad antisemitisk aktivism i kyrkan och en biskop som går det socialdemokratiska partiets ärende. Tre saker som lever kvar från sommaren som har gått.

Om du är medlem i Svenska kyrkan så kan du vara med och förändra genom att rösta i kyrkovalet i september. En del av de förtroendevalda som väljs kommer att vara med och påverka vad Svenska kyrkan ska ägna sig åt i Almedalen kommande år. En del av dem kommer att vara med och välja framtidens biskopar och vår kyrkas nästa ärkebiskop. Med din röst kan du vara med och påverka så att Svenska kyrkans ledarskap kanske kan få se annorlunda ut framöver. Kanske kan de blivande minnena av vad Svenska kyrkans ledare kommer att ägna sig åt kommande somrar då också se lite annorlunda ut.

Helena Edlund: Vill Svenska kyrkan ha några medlemmar kvar?

2 juli 2017

#490. Tredje söndagen efter Trefaldighet…

Jesus sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ‘Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ‘Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ‘Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ‘Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ‘Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ‘Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ‘Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’” (Lukas 15:11–32)
Jesus liknelser handlar om Guds rike. Riket där Guds rättfärdighet och Guds rättvisa råder. Guds rike är Guds fullbordade framtid och är den plats i tiden där den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret befinner sig. Det är därifrån – från Guds fullbordade framtid – som Jesus uppenbarar sig för oss och för alla andra här i vår tid. Guds avsikt med människan, mänskligheten och skapelsen finns där, i Guds fullbordade framtid. Guds rike fullbordades en gång för alla i, med och genom Jesus uppståndelse från döden. Den tiden finns redan och samtidigt har den ännu inte blivit till. Guds rike är och ska bli. Hur talar man om något som redan är men som samtidigt är något som ska bli? Jesus talade med liknelser. Till exempel – liknelsen om den förlorade sonen.

En liknelse är inte en metafor. En liknelse är en analogi och en analogi jämför något med något annat för att förklara detta första något. Varje liknelse som Jesus använder sig av har prefixet ”Guds rike är som…” och sedan följer en jämförelse som ska förklara något om detta Guds rike. I liknelsen om den förlorade sonen är det med Guds rike som med den förlåtande fadern. Alltså, i Guds rike är det som när en fader förlåter sin odåga till son. Liknelsens poäng är förlåtelsen. I Guds rike finns förlåtelse att få för varje odåga som har gjort något dumt och som ansvarslöst har försnillat sitt arv. I Guds rike ställer man till med fest varje gång när någon som har varit förlorad återvänder och blir återfunnen.

Liknelsen om den förlorade sonen är inte så svår att förstå. Men det finns något viktigt i och med Jesus liknelser som ofta går oss förbi. Det är liknelsernas vardaglighet. När Jesus försöker förklara något om Guds rike då drar han inga långa obegripliga berättelser om fjärran länder och okända stränder. Han jämför aldrig Guds rike med något okänt eller obegripligt. Tvärtom. Jesus liknelser jämför Guds rike med de mest vardagliga ting och företeelser. Sådant som vi kan se runt omkring oss nästan varje dag. I liknelsen om den förlorade sonen liknas förlåtelsens möjlighet i Guds rike vid en pappa som förlåter sin odåga till son. Det är en högst begriplig liknelse. Att förlåta barn när barnet ber om förlåtelse för sina misstag är något som föräldrar gör varje dag. Guds rikes förlåtelse är inte svårare, konstigare eller mer märkvärdig än den vardagliga förlåtelsen som finns mellan föräldrar och barn.

Att Jesus använder vardagliga ting och företeelser i sina liknelser om Guds rike säger oss något viktigt om Guds rike som sådant. Med liknelserna säger Jesus att Guds rike är som den vardag och verklighet som vi står och går i redan nu. Guds rike finns med andra ord mitt framför näsan på oss alla. Tillsammans med alla andra människor och hela skapelsen är vi fullständigt omringade av och inneslutna i Guds rike. Guds fullbordade framtid är aldrig mer än ett andetag bort. Jesus jämför vardagligheter med Guds rike därför att Guds rike finns och är i det vardagliga. När Jesus talar i liknelser om Guds rike talar han om den här världen och om den här verkligheten. Inte om en föreställd verklighet någon annanstans. Det finns ingen annan verklighet och ingen annan plats för Guds rike än den vi står och går i här och nu.

Guds rike är beslöjat bakom en tunn hinna av vardaglighet. Det händer att Jesus låter sig uppenbaras och avslöjas i det som till synes är något vardagligt och alldeles vanligt. När en sådan uppenbarelse drabbar då förändras allt. Då väcks den kristna tron till liv och allt som finns får en ny lyster. I ljuset av kristen tro blir det Guds rike Jesus talar om med liknelser både synligt och tydligt. När vi ser på världen med den kristna trons ögon framträder fragment av Guds rike i allt som ärGuds rike är bara ett ögonblick och ett andetag bort. Varken förlåtelsens möjlighet eller Jesus själv är långt borta. Förlåtelsen är verklig, sann och inom räckhåll för alla. Jesus själv är inte längre bort än att vi faktiskt och alldeles på riktigt berörs av honom i nattvardens bröd och vin. Tro och lita på att det är sant.

12 juni 2017

#488. Att lära av historien…

"But I have this against you, that you have abandoned the love you had at first. Remember then from what you have fallen; repent, and do the works you did at first. If not, I will come to you and remove your lampstand from its place, unless you repent." (Revelation 2:4–5)
"Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Annars kommer jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig." (Uppenbarelseboken 2:4–5)
From the long history of Christianity stretched out before us we may perhaps be able to discern particular themes and currents that enable us to make some generalizations about Christian history. Such generalizations may enable us to consider some aspects of the Christian faith itself, and thus take us from history to theology. And the generalizations come most naturally if we carry out the survey within the historical study of religions.

The first generalization is that Christian advance is not progressive, but serial. To compare the history of Christianity with that of Islam is to see two religions which have much in common in their origins, have both spread across most of the world, and both gained the allegiance of very diverse peoples. But there has been a great difference in the extent to which the two faiths have retained the allegiance of the peoples who have embraced them. Here Islam seems to have been notably more successful. It is hard to think of Arabia, for instance, without thinking at once of Islam; yet Yemen was once a Christian kingdom. Jerusalem is the mother church of all Christians; yet the name today does not immediately evoke its Christian connotations; nor do those of Egypt, Syria, Turkey or Tunisia, all once leading centres of the Christian faith. Generally speaking (there are some exceptions), lands that became Muslim have remained Muslim.

The same cannot be said of the lands that became Christian. All the places named were once the very heartlands of Christianity, centres of Christian devotions and Christian scholarship, nurseries of Christian martyrs. Today, Christians in all these places are marginal. Nor is that the end of the story. There was a time when the greater part of the population of what is now Iraq professed the Christian faith; when from thence churches spread across much of Iran, and from thence across Central Asia. There was a time when Britain sent out more missionaries than any other country, and when Europe seemed the core territory of Christianity. Yet British cities are now full of churches that no one wants, except for stores or bars or restaurants, and the European Union can devise a constitution which makes no reference to the Christianity which was once so powerful a constituent of European identity.

It would seem that in this respect Christianity has historically lacked a certain resilience that Islam possesses. The reason for this we must consider later; for the moment we need notice only that in each of the cases noted, the Christian community in what was once a Christian heartland, Christian core territory, faded. As the Book of revelation puts it, the candlestick was taken out of its place. But in none of the cases mentioned did the fading of the Christian heartland community issue in the fading of the Christian faith itself; rather the reverse. When the Jerusalem church, the church of the apostles, was scattered, the mission to the Greek world, begun by a few of its refugee members, spread the faith further and faster then the Jerusalem-based church had ever done. When the churches in Iraq began to decline, those in Iran increased. As the great Christian centres in Egypt and Syria passed under Muslim rule and were eroded, so the barbarians of Northern and Western and Eastern Europe were coming to appropriate the faith. In each case, withering at the centre, the focus of apparent strength, was accompanied or closely followed by blossoming at or beyond the margins.

Christian advance is not a progressive process, a steady line of success. Advance may not produce further advance, but recession. Christians dare never proclaim permanent gains, of the sort that can be spotted on a map and claimed as occupied territory. There is no especially Christian territory in the sense that Muslim claim Arabia, nowhere where the faith belongs by right of ownership. There is no Christian equivalent of Mecca, no cosmic centre of the faith. Christian advance is serial, rooted first in one place and then in another, decaying in one area, appearing new in another.

It would seem that there is a vulnerability at the heart of Christian faith; and indeed the Cross stands a reminder of that vulnerability. There is a fragility of another kind, also; for, as we shall see the effectiveness of Christian faith within a culture depends on translation, and the process of translation may become inhibited or atrophied. In the passage from revelation just alluded to, the Lord says that it is he, not his rivals, who will remove the candlestick of a failing church. There is no permanently Christian country, no single Christian culture, no single form of Christian civilization. Historically, different areas of the world have provided its leadership at different time, and then passed the baton on to others. All expectation must be that this process will continue.

  • Walls, Andrew F., 2005: Mission History as the Substructure of Mission Theology. I: Swedish Missiological Themes; Svensk MissionsTidskrift Vol. 93, No.3. Uppsala: Swedish Institute of Mission Research. S 367-369.

11 juni 2017

#487. Robert Jenson om trefaldigheten…

Asked who God is, Israel’s answer is, ”Whoever rescued us from Egypt.” Asked about her access to this God, Israels’ answer is, ”We are permitted to call on him by name”—just so, the name eventually felt too holy for regular utterance aloud and was replaced by stated euphemisms, in reading Scripture by Adonai, ”the Lord.” […]

To the question ”Who is God?” the New Testament has one new descriptively identifying answer: ”Whoever raised Jesus from the dead.” Identification by the Resurrection neither replaces nor is simply added to identification by the Exodus; the new identifying description verifies its paradigmatic predecessor. For at the outcome of the Old Testament it is seen that Israel’s hope in her God cannot be sustained if it is not verified by victory also over death; this will be a chief matter of the next chapters. Thus ”the one who rescued Israel from Egypt” is confirmed as an identification of God in that it continues ”as he thereupon rescued the Israelite Jesus from the dead.”

A new kind of naming also appears, enabled by the new description. In their missionary situation, the gospel’s messengers must again name the God to whom they introduce their hearers. They do not return to uttering "JHWH." Instead they name the one whom God has raised and identify God by constructions that incorporate this naming. In the New Testament, believers’ miracles, works, and churchly acts are done ”in Jesus’ name.” Their prayers is ”in Jesus’ name,” in consequence of which the name can even be taken as itself the proximate object of faith. Believers are those ”who call on the name of our Lord Jesus Christ” as Israel called on the name of the LORD. Most comprehensively, apostolic witness refers to God as ”the Father of our Lord Jesus the Christ”; this way of identifying God is specifically enabled by Jesus’ adress in prayer and by his permission to share it.

One such construction appears in a special role. In the canonical account of the risen Christ’s appearance to commission the gospel’s mission, he institutes the church’s rite of initiation: this is to be a ritual washing ”in the name ’Father, Son, And Holy Spirit.’”

The earliest liturgical and epistolarly history of the triune name is obscure, but its logic is plain. In it ”Son” is a title for Jesus, who ”made himself the Son of God” simply by addressing God as ”my Father.” Conversely, God is here called ”Father” not generally, but specifically as the Father of this, next to be mentioned, Son; thus ”Father” does not here appear as a predicate of God, whether straightforward or metaphoric, bur as a term of address within a narrative construction that displays a relation internal to the logic of the construction. And the Spirit is the enabling future of the community so established, among themselves and with us. By these inner relations the phrase uniquely identifies the particular God of the gospel, recounting at once the personae and the basic plot of the scriptural story. When the phrase appears as a personal proper name in the mandate of baptism and elsewhere, the use is enabled and prompted by the phrase’s special ability to identify  the one to be named in the fashion of many originally descriptive personal names.

Thus the phrase ”Father, Son, and Holy Spirit” is simultaneously a very compressed telling of the total narrative by which Scripture identifies God and a personal name for the God so specified; in it, name and narrative description not only appear together, as at the beginning of the Ten Commandments, but are identical. By virtue of this logic, the triune phrase offers itself as the unique name for the Christian God, and is then dogmatically mandated for that function by its constitutive place in the rite that establishes Christian identity. The church is the community and a Christian is someone who, when the identity of God is important, names him ”Father, Son, and Holy Spirit.” Those who do not or will not belong to some other community.

  • Jenson, Robert W., 1997: Systematic Theology; Volume I, The Triune God. New York: Oxford University Press. S 44-46.